Plockat ur filmhyllan #48
Jackie Brown

Originaltitel: Jackie Brown
Produktionsår: 1997
Längd: 148 minuter
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
Regissör: Quentin Tarantino
Skådisar: Pam Grier, Samuel L. Jackson, Robert Forster, Robert De Niro

Handlingen i ett nötskal: Ms. Jackie Brown är en medelålders flygvärdinna som tjänar lite extra vid sidan av på att smuggla pengar från Mexiko in i Amerikas förenta stater åt en småskalig vappenhandlare. Men när hon en dag åker fast och pressas av polisen att samarbeta mot sin svartarbetsgivare finner hon istället ett annat alternativ... Att blåsa både dem och honom.

Glad påskafton! Det blev ingen påskspecialextravaganza i år men i alla fall en måttligt mumsig double feature filmer plockade ur en påskigt passande gul Quentin Tarantino-box som står här i min hylla. Helt råa Reservoir Dogs för #47 och hårdkoka Jackie Brown som avhandlas här för #48. Må det smaka! Jag hade minsann en box kvar i raden av hyllan med filmer som redan plockats fram här för sidan. Från när jag täckte Kill Bill Vol. 1 och Vol. 2 vet ni. Häng på, må några tänka, var inte det de japanska utgåvorna som jag tittade på då? Som jag alltså hade köpt enskilt där borta i Tokyo? Jo. Men jag har filmerna i svensk utgåva också, som del av en samlingsbox med Quentin Tarantino-filmer som jag fick som premie med en prenumeration för någon typ "finare" herrtidning under tiden jag gjorde lumpen och när jag tittade på de japanska, helt ocensurerade, versionerna av Kill Bill så såg jag minsann om de svenska versionerna också bara för att kunna jämföra dem med de japanska varför hela boxen, inklusive både Reservoir Dogs och Jackie Brown, placerades i den raden. Då jag nu, som tidigare nämnt, vill avverka alla filmer som står på rad i denna rad så stod alltså Tarantinos första och tredje på tur. Ni som läste om Reservoir Dogs först och inte är senila är inte tokiga heller. Jag återanvände precis det inledande stycket från den framplockningen till denna. För att håll käften. Inget illa menat såklart. ;)

Det här är ju inte första gången jag plockar fram två filmer inför samma datum och jag har inte för vana att återanvända hela stycken såhär. Tror faktiskt inte jag gjort det till någon annnan double feature. Men så gör jag ju också som jag känner för och den här gången så kände jag för att göra så här helt enkelt. Men okej, nog om det nu. Raskt vidare. Jackie Brown ska det handla om nu. Quentin Tarantinos till dags dato enda filmadaption av ett tidigare verk, Elmore Leonards roman Rum Punch från 1992 närmare bestämt. Filmen utspelar sig i alla fall 1995. Precis i mitten av det härliga 90-talet alltså, det bästa årtiondet någonsin. Och det känns också. Det var inget man tänkte på då, när filmen först kom ut under samma årtionde, men 90-talsvibbarna är påtagliga i den här. Jackie Brown är en rulle som känns så där vardagligt 90-tal liksom. Så där vardagligt härligt 90-tal. Bostäderna, kontoren, prat om CD-revolutionen, kassettbanden som fortfarande var en grej då, TV-tittandet, rökandet, allt. 90-tal för livet liksom! Detta var alltså Tarantinos tredje film allt som allt men mer specifikt hans tredje och sista på 90-talet. Mannen verkar ha för vana att göra tre filmer per årtionde bara helt apropå. För ja, om man räknar båda volymerna av Kill Bill som en enda film, vilket Tarantino själv definitivt gör, så gjorde han också tre filmer på 00-talet och därefter tre filmer på 10-talet. Bara en helt random observation alltså. Tarantino har för övrigt varit väldigt öppen med att han avser att göra tio filmer totalt och sedan dra sig tillbaka. Hans nästa film torde således bli hans sista. Spännande.

Mysigt.

Åter till denna rulle. Jackie Brown handlar väl också mestadels om Jackie Brown som gestaltas av Pam Grier som funkar alldeles utmärkt i titelrollen. Grier var ett stort namn på 70-talet då hon medverkade i en uppsjö action- och blaxploitationfilmer, inte minst Foxy Brown från 1974 som nog de flesta åtminstone måttligt filmintresserade säkert känner till och som Jackie Brown såklart döptes om efter (Jackie Burke heter karaktären i boken). Det finns en annan, långt mer långsökt, anledning till namnbytet (naturligtvis finns det det) men kom igen. Den enklaste förklaringen är ju oftast den mest sannolika. Precis som i fallet med Reservoir Dogs. Jag skriver förresten att filmen handlar väl mestadels om Jackie Brown för att det är faktiskt inte direkt det intrycket man får till en början. Det är en god halvtimme till runt fyrtio minuter innan Jackie ens kommer in i bilden. Okej, filmen öppnar förvisso med henne men verkligen kommer in i bilden menar jag. Fram till dess är det snarare fokus på vapenhandlaren Ordell Robbies vardagliga liv. Och detta är fan i mig en av Samuel L. Jacksons bästa roller alltså. Möjligen en av hans mest förbisedda också. Lätt en av hans minst omtalade i alla fall. Alla snackar alltid om Jules i Pulp Fiction och Zeus i Die Hard och kidsen gapar bergis om Nick Fury i Marvel-filmerna men hur ofta hör man egentligen Ordell Robbie komma på tal? Mm, just det.

Också i rollistan återfinns bland andra Bridget Fonda, Michael Keaton vars karaktär från den här filmen för övrigt gjorde ett skojfriskt gästinhopp i Steven Soderberghs Out of Sight året efter, den där med George Clooney, Jennifer Lopez och Ving Rhames, då den filmen också baserades på en roman av Elmore Leonard, Michael Bowen och inte minst Chris Tucker i en av hans tidiga roller, innan Rush Hour-filmerna. Inte för att han har gjort mycket annat sedan dess. Och Robert Forster såklart som nominerades för en Oscar för sin roll i den här filmen. Pam Grier nominerades dock icke. Det var året som Helen Hunt vann bästa kvinnliga huvudroll för Livet från den ljusa sidan, vilket, jag vet inte. Minns jag helt galet eller hade Hunt inte ens en särskild stor roll i den filmen? Visst var hon bra men om det var en bra LEDANDE roll vet jag i fan. Som jag minns det så stal ju Jack Nicholson hela föreställningen... För Grier att inte ens nomineras det här året var hur som helst bara bullshit. Nåväl. Grier är i vilket fall som helst en pärla, Jackson är nära att stjäla showen dock utan att Grier för den sakens skull låter sig överskuggas av honom då de spelar mot varandra utan tvärtom så bollar de dialogen utmärkt mellan varandra och man köper att Jackie är en viljestark och påhittig kvinna som inte låter sig varken hunsas eller överrumplas av Ordell. Keaton är kul i sin roll här och Fonda är bra. Bara bra, jag har inga anmärkningar. Hon spelar sin roll bra helt enkelt. Robert De Niro (för att ja, just det, självaste fucking Robert De Niro är också med i den här filmen) känns möjligtvis lite bortkastad däremot. Han får inte mycket att göra, har inte mycket att säga och är mest typ i bakgrunden.

Trevligt.

Jackie Brown är en mycket elegant film. Elegant på ett småskaligt vis typ. Ordell är en småskurk egentligen, ingen stor eller viktig gangsterboss. Och fastän alla karaktärer i storyn förvisso inte kommer ut med livet i behåll så känns det ändå inte direkt som att några liv står på spel om det där låter vettigt. Det är liksom inte den sortens film. Insatserna är förhållandevis låga med storfilmmått mätt. En halv miljon dollar. Det är inte direkt spektakulärt, vad som än händer eller det som filmen handlar om. Allting känns väldigt mycket ner på jorden. Detta är en väldigt trivsam film faktiskt. Som Tarantinos egen Kiki's Delivery Service. Det stämmer, ni läste rätt, jag gjorde precis den där liknelsen. Och jag står för det. Japp, jag vågar allt påstå att tycker man om Kiki's Delivery Service så tycker man om Jackie Brown också. Filmerna har liknande vibbar liksom. Och likt Kiki's Delivery Service så passar även Jackie Brown bra så här lagom till påsk tycker jag. Vad som än gör en passande påskfilm, det ska vara just så här trevligt, gemytligt, lätt nostalgiskt, glatt och positivt, lagom matinéaktigt, så anser jag att Jackie Brown har det i sig. En kriminalfilm som detta, ja. För fastän det alltså ändå är flera som biter i gräset är detta faktiskt också Tarantinos minst våldsamma och minst blodiga film till dags dato.

Hm... Är det här Tarantinos enda film där berättelsen utspelar sig helt i kronologisk ordning? Jag får tänka efter lite nu. Nja... Nu när jag tänker efter så... Death Proof är nog den enda andra Tarantino-filmen helt utan några tidshopp fram och tillbaka. Men ja, det här gör ju ändå Jackie Brown till en ovanlighet bland Tarantinos filmer. Kanske något värt att upplysa om för dem som inte är mycket för att själva pussla ihop hela tidsförloppet eller för alla flashbacks och flashbacks inom andra flashbacks som ju är mer normen för Tarantino. Filmen är lång däremot. En bra bit över timmar lång. Med tanke på att det inte direkt är någon actionladdad rulle, visst är det lite spännande men det är inte adrenalinpumpande eller hålla andan-spännande, så blir ju speltiden en faktor. Jag vill inte påstå att filmen känns lång för när man väl ser den så tänker man inte på hur lång den är. Då känns det inte. Men det är en sådan sak som faktiskt har fått mig att välja något annat när jag någon gång haft lust att bara se eller se om en film på måfå. Jackie Brown, två och en halv timme nästan, eeeh... Så längden är inget som känns när man väl faktiskt ser filmen, men med tanke på att det inte är den mest fartfyllda filmen direkt så är det något får en att tänka om när det kommer till huruvida man spontant har lust att se om den eller inte. Vilket nog är varför detta är en av de Tarantino-filmer jag sett om minst gånger. Och det är sådant som hindrar mig från att dela ut full pott i det här fallet. Men fortfarande en jävligt bra film alltså. Så fyra av fem? Lätt! Tänkte först, kulor igen? Men storyn kretsar trots allt kring vapenhandel så... Ja, vad fan, kulor igen. Videospelspelfilmatiseringar nästa!




Betyg: Fyra av fem kulor. Ännu ett av Tarantinos tidiga mästerverk.