Originaltitel: Tokyo Godfathers
Produktionsår: 2003
Längd: 92 minuter
Genre: Animerad dramakomedi
Land: Japan
Regissör: Satoshi Kon
Skådisar: Toru Emori, Yoshiaki Umegaki, Aya Okamoto
Handlingen i ett nötskal: Tre hemlösa personer; en förrymd tonårsflicka, en alkis och en transa, hittar ett nyfött barn när de är ute och rotar i soporna en julafton... Är barnet verkligen övergivet eller har föräldrarna råkat ut för något? Trion bestämmer sig för att ta hand om det lilla livet och ta reda på hur det hela ligger till egentligen.
God juletid allesammans! Med blott tio dagar kvar till julafton hoppar jag tio år framåt i tiden från Tim Burtons Nightmare Before Christmas till ännu en animerad film i den rådande säsongens rätta anda med Satoshi Kons Tokyo Godfathers. Vi kör mao vidare på animationsspåret för tredje gången på raken här. En traditionellt tecknad film har jag förvisso redan tagit upp men en liten anmärkning som jag fått är att det hittills bara varit tal om amerikanska filmer. Och jag gillar ju att slå flera flugor i en smäll vet ni så då passade det här bra. En japansk tecknad julfilm. Tekniskt sett ej någon ytterligare form av animation utöver de vanliga tre som redan tagits upp under året, dvs stop-motion och datoranimerad och just traditionellt tecknad film, men vi i väst gör ju ändå åtskillnad mellan all annan tecknad film och japansk tecknad film även kallad animé. Fler utomamerikanska filmer bara väntar på att plockas ur hyllan under året som kommer förresten även om det ändå blir mest Hollywood. Jag ska även försöka täcka fler genrer och fler årtionden.
Jag nämnde Satoshi Kon som allra hastigast i min animé-odyssé för lite mer än nio år sedan och skrev då att "Till mina absoluta favoriter från den här tiden hör [...] praktiskt taget samtliga filmer och serier av Satoshi Kon (Millennium Actress, Tokyo Godfathers, Paranoia Agent ^_^)." Inte att förglömma är såklart Perfect Blue och Paprika, hans första respektive sista regisserade animerade långfilm och ja, samtliga dessa titlar är verkligen något utöver det vanliga. Herr Kon var verksam i rollen som långfilm- och TV-serieregissör av animé åren 1997-2006. Därefter verkar hans karriär bara sluta helt abrupt... Då jag kollade in hans filmografi nu inför den här texten blev jag först lite ställd. Eftersom jag inte direkt haft stenkoll på animé det senaste dryga årtiondet (med undantag för vad i alla fall Studio Ghibli sysslat med) antog jag att det säkert hade hunnit komma ut ett flertal nya Satoshi Kon-filmer som jag missat under den här tiden men icke. Med undantag för en kortfilm 2008 hade Satoshi Kon inte gjort något nytt sedan Paprika.
En av mina favoritscener i filmen är när våra hjältar traskar vidare till fots i snön.
Men vad fan tänkte jag, har karln gått och förtidspensionerat sig själv efter bara fyra filmer och en TV-serie eller? Om det ändå vore så väl. Det visade sig att Satoshi Kon faktiskt började på sin femte långfilm, The Dream Machine, som skulle ha blivit ett fantasyäventyr, när han in på 2010 diagnostiserades med cancer, gavs ett halvår till att leva och inte ens hela fyra månader senare var han borta. Han blev bara 46 år. Jag hade ingen aning. Det här kom som en total chock. Världen förlorade en sann visionär och hans tid kom alldeles, alldeles för tidigt alltså. Hans arv lever dock vidare och Tokyo Godfathers är allt en riktigt fin del av det. Jag har varit ett fan av Satoshi Kon ända sedan jag såg Perfect Blue på VHS-band i slutet på 1990-talet. Och alla hans följande verk har jag haft tur nog att uppleva i takt med att de kom ut. Millennium Actress såg jag för första gången i början på 2000-talet när jag och den där Dylan besökte ett evenemang anordnat av det dåtida animanga-forumet i Malmö om jag minns rätt. Och Tokyo Godfathers visade vi själva i den gamla manga och animé-föreningen KyoumiKai som del av en julspecial 2004.
Jag minns alltså tiden då Satoshi Kon var den nya stigande stjärnregissören och Tokyo Godfathers var hans tredje och senaste film i ordningen. Det är också en film som vi i mina bekantkretsar titt som tätt återkommit till vilket därtill t o m även framkommit här på sidan. Först i samband med julen 2006 och därefter som del av POPKORN:s julkalender 2007. Detta är verkligen en gammal favorit som jag plockade fram ur filmhyllan nu då det ändå gått rätt många år sedan sist jag såg om den. Och filmen håller jävlar mig måttet än idag. Det blev sannerligen ett kärt återseende. Som jag redan tagit upp i julkalendern för elva år sedan (bakom lucka 3 för den som undrar) så är Tokyo Godfathers ingen originalberättelse utan löst baserad på romanen The Three Godfathers från 1913 och denna hade redan filmatiserats flera gånger i USA, förmodligen mest känt i och med Flykt genom öknen (3 Godfathers) 1948 med den amerikanske folkhjälten John Wayne i huvudrollen.
På jakt efter barnets föräldrar finner de tre uteliggarna sig på alla möjliga slags
platser och i alla möjliga slags mer eller mindre knäppa situationer runt om i Tokyo.
Premissen är i princip densamma. Tre otippade typer behöver ta hand om ett nyfött barn som de ger sig ut på en resa med. Men i Tokyo Godfathers flyttas handlingen från den vilda västern till samtida Japan och den långa resan går inte genom en öken utan runtomkring den moderna metropolen som är Tokyo. De tre gudfäderna i fråga är heller inga bankrånare utan ett oenigt gäng lodisar. Stilla natt på japanska inleder filmen, storyn börjar på julafton och Beethovens nionde symfoni, eller "Januari börjar året" som jag hellre kallar den, avrundar det hela. Och storyn slutar även just på nyårsdagen. En perfekt början, perfekt slut och en nästintill perfekt film däremellan att se just mellan jul och nyår. Den här filmen har hjärta men framförallt karaktär. Skön humor, lika skojfrisk musik som ackompanjerar tokigheterna och fräck dialog inte minst mellan lodisarna och det är inte bara själva jargongen som är hård men slagsmål kan bryta ut när som helst.
Våra tre hjältar är alltså långt ifrån perfekta. Och det gäller dem alla. Såväl gubben som bögen och tjejen. De har alla har sina tillkortakommanden. Detta är inte Star Wars anno 2017 minsann! Tillskillnad från den där 40-talsrullen som ändå var en John Wayne-film först och främst delar dessutom alla tre praktiskt taget lika på rampljuset. Filmen handlar inte om gubben Gin och hans två kamrater utan den handlar om alla de tre tillsammans liksom. Dynamiken dem emellan är en av den här adaptionens mest drivande och intressanta element. Tonen i filmen är nästan besynnerlig. Det är ju helt klart en skämtsam film... Men samtidigt är det en allvarlig film där flera hemska händelser inträffar. Tillfälligheter är typ temat i filmen. Var och en av våra tre hjältar möter upp med personer från sitt förflutna under resans gång, nästan som om bebisen förde dem samman. I övrigt är det dock en relativt jordnära, om än ovanlig, berättelse. Och en sann fröjd att se.
Betyg: Fyra stilrent traditionella julgranskulor motsvarande den japanska flaggan av fem möjliga!
|
