Originaltitel: Casablanca
Produktionsår: 1942
Längd: 98 minuter
Genre: Romantisk drama
Land: USA
Regissör: Michael Curtiz
Skådisar: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains
Handlingen i ett nötskal: Casablanca, längst västkusten i Franska Marocko, december 1941. Rick Blaine är en cynisk, fåordig men ändock snabbpratade amerikansk landsflyktig och kaféägare i staden. Stället är mer en nattklubb än kafé och inhyser även en olaglig spelhåla i det öppna. Staden är fylld med fifflare och flyktningar. Och alla kommer till Rick's Café Américain.
Det har varit ett galet år men nu är det inte långt kvar. Tiden går fort och 2020 är snart över. Bara två veckor kvar. Då är det väl också dags för årets sista film att plockas ur hyllan. Något juligt kanske? Förra året skippade jag ju det till förmån för en nyårsfilm men i år så... Eller mm, nja, tja... Okej, uppenbarligen plockade jag fram Casablanca. Som ni väl redan är varse om.
Nu vet jag inte om jag hade kallat detta en julfilm direkt men jag vet att vissa anser faktiskt den vara det så ja, det får duga. Om inte annat så utspelar den sig i december så det torde väl passa bra så här dags om året. Med Casablanca hoppar vi för övrigt ett årtionde framåt i tiden från King Kong och ännu hade här inte tagits upp något från 1940-talet, så då täpper vi till det lilla "gapet" också. Här om månaden skrev jag förresten att King Kong är den bästa av de äldsta filmerna jag har. Jag kunde kanske ha varit lite tydligare. Jag tycker att King Kong är bäst av alla filmer jag har från 20- och 30-talet. Casablanca är däremot min favoritfilm från 40-talet. Och inte nog med det, men det är också en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna.
Förra veckan var en knasig vecka för mig förresten, med releasen av Cyberpunk 2077 och så detta. Att hålla på och hoppa mellan Cyberpunk 2077 och Casablanca liksom. Om det här blir en märkbart kortare recension än vanligt så beror det antagligen på att jag ville återvända till Night City tidigare och inte senare. Och om någon nu undrar huruvida Cyberpunk verkligen var värt vår egen utmärkelse som ett av årets bästa spel på den åttonde generationens konsoler är mitt svar; ja. MEN nu spelar jag inte det på någon av de sk "baskonsolerna" utan på en PS4 Pro... Vilket verkar vara det mest fördelsaktiga bland just den åttonde generationens konsoler... Nå, HUR SOM HELST.
Casablanca är en bra film. Det tycker jag. Riktigt bra. Gemytlig är den. Mycket mysig stämning rakt igenom. Nästan som en må bra-film. För mig i alla fall. Mig får den alltid på gott humör. Trots att det fundamentalt är en kärlekstragedi som därtill handlar om flyktningar och nazister då den utspelar sig då den spelades in, dvs mitt under andra världskriget. Och inte heller gör man något lättvindigt av detta. Det här är inte 'Allå, 'allå, 'emliga armén direkt. Nej, denna film är på fullt allvar. Och ändå fick de till det på så sätt att man blir helt varm inombords. Det var verkligen inte illa pinkat.
"Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine."
Vi ser alltså Humphrey Bogart i huvudrollen som Richard "Rick" Blaine. Svenska Ingrid Bergman spelar norska Ilsa Lund. Vidare har vi Paul Henreid som stoiske tjeckoslovakiske Victor Laszlo. Och det är dessa tre som triangeldramat kretsar kring.
Båda de ledande herrarna har nämligen förälskat sig i Bergmans Ilsa. Nassemajoren Strasser, omsorgsfullt gestaltad av Conrad Veidt, vill stoppa Laszlo som försöker ta sig vidare med Ilsa, från Casablanca till Lisbon och därifrån med färja till det fria USA. Rick är, som tidigare nämnt om handlingen i ett nötskal, ägare till sitt populära sk "kafé" i staden och hamnar mitt i smeten helt enkelt. Han och Isla har dessutom ett förflutet ihop...
Det är bra grejer. Underhållande intriger, snärtig dialog och karaktärer lätta att tycka om. Min favorit är annars Claude Rains som franske poliskaptenen Louis Renault.
Men även Peter Lorre som den aningen löjeväckande småskurken Ugarte och Sydney Greenstreet som Ricks vänlige affärsrival, och även Ugartes rival i den andra änden för den delen, gör intryck. Och fastän både Ugarte och Ferrari, av det jag läst till mig, i egenskap av italienare skulle framställas som uslingar så finner jag ändå dem båda sympatiska och karismatiska på sitt sätt. Det är egentligen endast nazisterna som man inte har några sympatier för i den här filmen.
You must remember this,
a kiss is just a kiss,
a sigh is just a sigh.
The fundamental things apply,
as time goes by...
Filmen utspelar sig som tidigare nämnt december 1941, närmare bestämt första veckan på månaden, innan attacken mot Pearl Harbor, med tillbakablickar till vårsommaren året dessförinnan i Paris fram t o m dagen då tyskarna marscherade in 14 juni 1940. Detta är den historiska kontexten för rullen alltså. Notera dock att det här var en samtida film. Casablanca spelades in under våren och sommaren 1942, allt medan kriget pågick, och hade premiär på Hollywood Theatre i New York i slutet av november samma år innan den allmänna premiären i USA mot slutet av januari året därpå. Att filmen hade premiär in på 1943 i resten av landet är för övrigt varför den också deltog mot filmer som kom ut under det året, i den 16:e Oscarsgalan 1944.
Där belönades den med hela tre Oscarstatyetter; för bästa regi, bästa manus efter förlaga (då filmmanuskriptet baserades på en opublicerad pjäs, Everybody Comes to Rick's) och inte minst i den mest prestigefyllda kategorin för bästa film. Filmen var dessutom nominerad i ytterligare fem kategorier; för bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa svartvita foto, bästa klippning samt bästa musik. Detta var på den tiden då Oscarsgalan faktiskt betydde någonting förresten. För mig förunderligt nog nominerades dock inte Ingrid Bergman för bästa kvinnliga huvudroll. Och ja, jag tycker verkligen att hon är så pass bra i Casablanca... Kanske var det för att hon var nominerad i samma kategori för en annan film det året, Klockan klämtar för dig baserad på Hemingways roman, vad vet jag. Året därpå vann hon i vilket fall sin första Oscar för Gasljus.
"Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship."
En sak som jag ställer mig en smula fundersam till är varför man refererar till Ricks ställe som ett kafé. Som tidigare nämnt är det mer som en nattklubb. Folk kommer dit för att supa och ägna sig åt hasardspel. Rick själv kallar ju sig själv saloonägare. Nåja, kanske bara jag som missar något här. Saloonen, eller "kaféet", i fråga är nästan som en karaktär i sig och bidrar mycket till mysfaktorn. Det är också härligt att se alla som röker i tid och otid. Rökandet, drickandet och gamblandet ger såklart filmen en cool atmosfär. Den rappa dialogen må vara en smula krystad men bidrar också till Casablancas stora charm. Inte minst gäller det de många, många minnesvärda repliker som sedan dess blivit några av de mest kända någonsin inom film och populärkultur...
Eller vad sägs om "Play it Sam... For old time's sake." och "I stick my neck out for nobody." och "We'll always have Paris." och såklart "Round up the usual suspects."?
Min enda anmärkning är egentligen att Laszlo är en sådan träig karaktär. Måhända beror det på skådisen, att det är framträdandet som brister, men han framstår onekligen som något av en trist pojkscout jämfört med allt intressant folk runt omkring. Nåväl. Här framförs också några riktigt bra sångnummer. Mest notvärt "It Had to Be You" och så, självklart, "As Times Goes By"...
It's still the same old story,
a fight for love and glory,
a case of do or die.
The world will always welcome lovers,
as time goes by...
Att jag har gått runt med ett ständigt sug efter mer Cyberpunk samtidigt som jag inte har kunnat få "As Times Goes By" ur skallen utan också gått och nynnat på den hela veckan... Ja, det säger väl något. Casablanca är inte direkt en musikfilm men musik spelar ändå en stor roll i filmen, om det låter vettigt. En viss scen kring vad som urartar till en symbolisk sångduell mellan de självgoda tyska nazisterna och det övriga folket i saloonen där många av skådisarna själva var flyktningar undan nazisterna i verkliga livet och tårarna som de då fällde tydligen var äkta är så jävla stark alltså. Så jävla stark att man blir ju själv tårögd. Där snackar vi riktig drama. Men ja, detta är en bra film. En mycket bra film. Jag brukade tittade på Casablanca rätt ofta förr i tiden, då den ofta gick på TNT. Nu för tiden tittar jag inte särskilt mycket på TV längre så nu hade det hunnit gå några år sedan jag senast såg den här men nog fasiken tyckte jag minst lika mycket om den även denna gång. Något lägre betyg än fyra av fem var otänkbart. Det är denna definitivt värt. Och hey, se där! Det blev inte en märkbart kortare recension än vanligt.
Betyg: Fyra av fem blåa papegojor rakt ur Parrot Chute Panic!
|
