Den fjärde juni markerar årsdagen för SNES-släppet i Sverige och i fjol, när det dessutom var 25årsjubileum, då sammanställdes här på POPKORN en topp-100 bästa SNES-spellista. En viss titel saknades dock på den där listan. Eftersom det rör sig om en samlingskassett snarare än något nytt spel så fick Super Mario All-Stars inte vara med. Likaså var förresten fallet med The Orange Box på listan över de topp-50 bästa Xbox 360/PS3-spelen för spelsamlingar hör i regel inte hemma på topplistor. Så är det bara. Såvida det inte handlar om en lista ÖVER spelsamlingar... Men i alla fall. Detta hindrade dock inte oss fyra personer bakom kulisserna från att turas om att lira vardera ett de fyra spelen ihoptryckta i All-Stars-kassetten inför dagen i år, för om det finns någon spelsamling som förtjänar att åter och åter lyftas fram i rampljuset så är det denna.
Och i år fyller för övrigt själva Super Mario All-Stars 25 år så då passar det här bara finfint! Vad är då det här egentligen? Kort sagt, för dem som inte redan vet, så är Super Mario All-Stars till Super Nintendo en samlingskassett innehållandes de fyra Mario-plattformsspelen som tidigare kom ut till "vanliga Nintendo" även känt som "Nintendo 8-bit" även känt som NES, förkortning för Nintendo Entertaiment System (och Famicom, kort för Family Computer, i Japan). All-Stars består alltså av det första Super Mario Bros. och Super Mario Bros. 3 och däremellan inte bara en utan två versioner av Super Mario Bros. 2, dvs det japanska originalet som inte släpptes i väst innan och därför passande nog kom att kallas "The Lost Levels" här och det spelet som vi fick istället som i Japan egentligen var ett helt orelaterat spel som dock i efterhand ändå släpptes där som "Super Mario USA". Mer om det senare. Spelen som finns med här är hur som helst, ur ett japanskt perspektiv; Super Mario Bros., Super Mario Bros. 2, Super Mario USA och Super Mario Bros. 3. Och ur ett västerländskt perspektiv snackar vi Super Mario Bros., Super Mario Bros. The Lost Levels, Super Mario Bros. 2 samt Super Mario Bros. 3. Hänger alla med så långt? Det japanska SMB2 är mao detsamma som vårt Lost Levels medan det västerländska SMB2 är detsamma som deras Super Mario USA för att hela västvärlden tydligen är lika med USA i japanernas ögon.
Super Mario All-Stars är dock mer än bara en samling äldre spel i en och samma utgåva. Alla de här spelen är nämligen nyrenoverade från grunden. Det är, i princip, samma gamla spel på insidan men i finjusterade nyversioner för 16-bitaren. Mest framträdande är såklart grafiken som är helt nyritad och mest framträdande är detta i sin tur i det första SMB-liret. Där originalet till NES helt ärligt var fult som stryk är SMB till SNES typ fint att titta på. Alla liren är ju snyggare här i All-Stars än de var från början men skillnaden mellan originalen och de här versionerna är inte lika direkt märkbar i den västerländska tvåan och framförallt trean som i det första liret. Detta kan man ju säga om The Lost Levels tillika den japanska tvåan med, då de inte alls gjorde om grafiken den delen och ettan emellan. Men utöver spelens visuella makeover lade Nintendo till något riktigt nice för oss som mer än gärna bara myslirar för skojs skull och inte alls bryr oss om att det gör liren lättare att varva... Man lade närmare bestämt till den i vår mening väldigt uppskattade möjligheten att SPARA ens framgångar i alla spelen. Titlarna på All-Stars-kassetten är försedda med fyra sparfiler vardera och gosse vad bekvämt och behändigt detta är... Man kan spara exakt när som helst och det första SMB kan då åter påbörjas med start från varje värld. Det finns åtta stycken världar med fyra banor per värld och för varje ny värld som man kommer till får man alltså möjligheten att börja från den världen skulle man avbryta ett pågående spel.
Japanska SMB2 har blivit mer eller mindre ökänt för dess svårighetsgrad från helvetet och här sparas liret, väldigt tacksamt nog, inte bara värld för värld men faktiskt bana för bana. Efter att ha varvat det första SMB kan man också köra "stjärnvarvet", som helt enkelt består av alla banorna igen från start till slut fast med en snäppet högre svårighet. Efter att ha varvat den japanska tvåan, som även den består av åtta världar (plus en hemlig!) ā fyra banor per värld, belönas man med ytterligare fyra stycken helt nya världar! Snacka om mervärde alltså! Våran tvåa är egentligen det kortaste och lättaste spelet i samlingen med dess enbart sju världar (istället för åtta) och bara 2-3 banor per värld (istället för fyra) och varken ett extravarv eller några extravärldar när man varvat spelet. Fast å andra sidan är banorna i SMB2/USA mycket större och långt mer variationsrika än i de tidigare "vanliga" delarna. I de första två SMB-spelen gick man bara från punkt A till B ā la från vänster sida av skärmen till höger hela tiden och man kunde inte ens gå tillbaka. Skärmen scrollade alltså bara framåt. I den andra tvåan gick man dock både fram och tillbaka och tog sig även både uppåt och neråt och utforskade verkligen banorna som i ett äkta äventyrsspel. Nog för att det trots allt fanns en slutpunkt att nå fram till från en startpunkt på varje bana men redan på första banan fanns där t ex en alternativ väg att hitta.
Likaså i ettan sparas ens framgångar värld för värld i den andra tvåan och detsamma gäller sedan i trean vilket för övrigt är det i synnerhet mest omfattande spelet i serien från NES-tiden. Här är det åter åtta världar som gäller och heller inget extra efter att ha varvat spelet, men dessa åtta världar alltså... Snarare än blott 3-4 stycken banor per värld har vi här hela världskartor att utforska med så många som 6-10 banor från värld till värld och mellanbossar som bor i borgar plus de sista bossarna i varje värld plus diverse specialbanor plus kringvandrande fiender på kartan plus olika svamphus plus bonusspel osv, osv. Och bara för att vara väldigt tydliga här... Super Mario All-Stars-versionen av Super Mario Bros. 3 är en stark kandidat till titeln världens bästa plattformspel genom tiderna och om den saken är alla vi här rörande överens så nog var det lite kinkigt att det inte fick framgå vare sig 2017 eller 2007 då SNES-topparna sammanställdes. För om det är någon KASSETT som är ett givet förstahandsval om man säg fick ta med sig en SNES att kunna spela på till en öde ö eller något sådant så är det just Super Mario All-Stars. Faktum är att efter det där inbrottet vi råkade ut för förrförra sommaren, då vi fick börja flytta ut allt som var kvar, då var också en SNES ihop med Super Mario All-Stars bland de första prylarna som hängde med dit vi tog vägen (och skurken som låg bakom åkte i fängelse till slut förresten).
Super Mario All-Stars. Här väljer man mellan det första Super Mario Bros., både japanska och västerländska SMB2 samt såklart; SMB3. Och notera bara hur mycket finare grafiken är i den här uppdaterade versionen av SMB.
Helt universellt hyllat är Super Mario All-Stars dock inte. En relativt vanlig anmärkning är att Nintendo har ändrat lite på fysiken i det första SMB, så att kuta-hoppa runt och dänga skallen i betongblock inte känns hundra procent exakt likadant som det gjorde i NES-spelet med andra ord. Men helt ärligt talat alltså. TRAMS säger vi åt detta. TRAMS. Att spelet pga någon bråkdel av en sekund hit eller dit skulle vara "trasigt" som vissa hävdar är endast högtravande skitsnack. Det är inte bara fullt spelbart på SNES:en men tack vare den mycket snyggare grafiken i kombination med den mycket skönare fysiska handkontrollen är SNES-versionen på det stora hela en betydligt roligare spelupplevelse gentemot originalet till NES. Eller för att uttrycka det annorlunda... Vi har spelat och vi har varvat SMB till NES, på NES (och inte via Wii eller något sådant) med allt vad det innebär, dvs kass antennkabelbild, hårt blåsande i kassetten, ömma händer efter den oergonomiska NES-kontrollen med dess hårda kanter och irritation över sladden som sitter i vägen för vänster pekfinger när man hålller om kontrollen och hela köret... Och vi har spelat och vi har varvat SMB i All-Stars-tappning till SNES, på SNES (och återigen inte via Wii...) med bättre SCART-sladdbild, grafik som är mycket behagligare för ögonen, en högst välkommen sparfunktion och SNES:ens överlägsna handkontroller med deras runda kanter, en sladd som inte är i vägen och en knappuppsättning där man kan lägga tummen naturligt vilandes över Y och B-knapparna för att på så vis skjuta eldklot samt kuta och hoppa samtidigt istället för att behöva vrida högerhanden ett kvarts varv motsols... Och vi föredrar faktiskt spelupplevelsen till SNES! Vi har det helt enkelt roligare med specialutgåvan av samma spel till SNES kontra originalutgåvan till NES.
Och inte för att verka ytliga nu men man ska faktiskt inte underskatta värdet som kommer med den snyggare grafiken. Det gör verkligen mycket för helhetsintrycket. Ta bara nattbanorna i SMB där det i NES-spelet bara var kolsvart bakgrund medan vi i SNES-versionen ser en vacker stjärnbelyst himmel. Och de banorna där det tydligen var meningen att det skulle vara snö i bakgrunden redan i NES-spelet? Detta märks ju knappt! Till SNES går det däremot inte att missa med den snötäckta marken och allt. Bakgrunderna är överlag mycket mer varierande i den uppdaterade SNES-verisonen, speciellt i sista världen där varje bana har sin egen visuella stil tillskillnad från hur det är på NES. Och en av våra favoritbanor, bana 4-3, den som man kommer till bara om man lyckas undgå frestelsen att ta någon av genvägarna på bana 4-2, den kantas av dessa rent utseendemässigt för spelet unika typ giraffmönstrade plattformars. Fräckt. Fast ännu fräckare i SNES-version såklart för där ser vi utöver dessa plattformar att hoppa mellan sådana även i bakgrunden. Vilket ju gör banan så mycket flummysigare att spela igenom på All-Stars. Nu satt vi som sagt var och turades om att spela och är man då fyra stycken kan man i SMB vara två som turas om att spela som Mario kontra två som turas om som Luigi... Vilket är roligare än vad det kanske låter. Sparmöjligheten tillåter förresten en att spela om de första världarna för att hamstra extraliv inför den sista, märkbart svårare, världen. Och med tillräckligt många extraliv så klarar väl vem som helst alla fyra banorna på raken på sista världen med så det är på så sätt spelet blir lättare här än på NES. Om vi ska finna någonting att klaga på så är det väl bara att när man väl valt en eller två lirare och sparat spelet så kan man inte välja om detta sedan. Samma med trean. Petitesser dock.
The Lost Levels tillika japanska SMB2 introducerar Luigi som en säregen karaktär i Mario-serien. Ja, vi är självklart varse om att han har varit med i tidigare spel. Han var ju för sjutton med i det första SMB också som nyligen omnämnt här ovan. Men saken eller haken är den att Luigi fram till dess endast var en "palette swap" av Mario, dvs exakt samma spelfigur men i andra färger... Japanska tvåan gav honom dock hans sedermera karaktäristiska andra fysiska förmågor än Mario. Då kunde han för första gången hoppa både högre och längre än sin gamla superbrorsa, vilket såklart var ett plus i kanten, men var å andra sidan mycket mer svårstyrd och gled t ex längre sträckor, vilket såklart var ett minus så det jämnades typ ut där. Detta gör spelet nästan förvånansvärt mycket mer intressant gentemot dess direkta föregångare. Vem ska man välja liksom? Mario är väl ändå det "vanliga" valet... Väljer man Mario kan man alltså spela som vanligt men tar man Luigi får man ju passa sig extra noga mest hela tiden för att inte fumla och dö. Fast dessa förbannat svåra "Lost Levels" alltså... På vissa banor är det så extremt långa avgrunder att det verkligen krävs full fart och fullkomlig precision för att kunna klara hoppet med knubbige Mario. Ett steg för tidigt och man når inte hela vägen fram, ett steg för sent och man trillar rakt ner i djupet och då lönar det sig istället att ha valt Luigi som kan klara dessa på snudd till omöjliga hopp med lite marginal t o m. Varje gång man kör igång The Lost Levels får man välja mellan Mario och Luigi. Detta dock på bekostnad av ettans tvåspelarmöjlighet. Allt som allt är The Lost Levels ett lika skitsvårt som skitbra tillägg och var en god anledning på sin tid för alla fans i väst att skaffa All-Stars även om man redan ägde NES-delarna av de andra tre spelen på kassetten.
Luigis överlägset höga hopp hängde med även i det västerländska SMB2. Vad var då dealen med allt detta krångel kring del 2 kanske någon undrar? Varför är det två helt skilda spel som båda heter "Super Mario Bros. 2" i någon av två delar av världen men inte den andra? Jo, så här är det, va? Den riktiga direkta uppföljaren till SMB är såklart liret som i Japan släpptes som SMB2. Och det är också samma spel som från början SKULLE ha släppts i väst till NES som just SMB2. Amerikanska Nintendo motsatte sig dock detta för dels såg spelet näst intill identiskt ut med det första SMB (vilket man f.ö redan då insåg var för jävla skitfult!) och dels var det helvetes svårt alltså. Ja, på tok för svårt för den västerländska marknaden menade man. Tillmötesgående som de då var tog japanska Nintendo ett helt annat lir som man redan hade utvecklat exklusivt för Japan, detta i samband med ett lokalt evenemang i samarbete med Fuji Television, vid namn Doki Doki Panic och gjorde helt sonika om det till ett Mario-spel så att det kunde släppas som "Super Mario Bros. 2" i väst istället för den riktiga uppföljaren... De fyra olika spelbara karaktärerna som fanns att välja mellan i Doki Doki Panic baserades på evenemangets maskotar och byttes bara ut mot Mario, Luigi och därtill svamppågen Toad och självaste prinsessan Flugsvamp i den omgjorda versionen som kom att släppas i väst. En del andra Mario-typiska inslag lades också till, såsom svampar för spelare att kunna bli höga på, enstaka superstjärnor och dylikt.
I grund och botten var dock det här västerländska SMB2 uppbyggt helt annorlunda än de tidigare (och som det inom kort skulle visa sig även de senare) plattformspelen i Mario-serien. Vilket ju såklart inte var så konstigt heller med tanke på att det inte ens var byggt kring ett Mario-spel till att börja med. Detta vet vi dock nu. På den tiden var det mest bara... Sådär konstigt. Det konstiga spelet i serien. Istället för att ha ihjäl fiender genom att hoppa på dem skulle man då hoppa på dem och sedan plocka upp dem för att sedan kasta iväg dem mot andra fiender för att ha ihjäl dem... Alternativt plocka upp diverse grönsaker(!) rätt ur marken, ja, bara riva upp dem med rötterna och kasta på fiender. Ja, konstigt var bara förnamnet... Och som tidigare nämnt var det sju världar istället för åtta med tre banor per värld istället för fyra. Och istället för att bara gå raka vägen framåt från vänster till höger genom banorna fick man här utforska mycket större enskilda banor i alla fyra digitala riktningar för att hitta målet, som förresten var ett stort kråkhuvud man gick in i och i slutet på varje bana väntade någon form av boss, inte bara i slutet av varje värld. Fast bossarna i slutet på världarna var i alla fall mycket tuffare än de "vanliga" banbossarna. Och istället för att hitta mynt överallt runt banorna och få ett extraliv för varje 100 mynt man samlar så kunde bara något fåtal mynt åt gången finnas genom att riva upp grönsaker under begränsad tid i en speciell parallelldimension. Sedan användes de här fåtal mynt man lyckades skrapa ihop i en enarmad bandit mellan varje bana där vinst medförde extraliv. Ok, det fanns visserligen extraliv att hitta på banorna också men dessa var verkligen ovanliga.
I det japanska SMB2, här kallat SMB. The Lost Levels, väljer man Mario eller Luigi istället för 1-2 spelare. Den västerländska tvåan baserat på japanska Doki Doki Panic såg istället HELT annorlunda ut vad gäller sånt som grafik, bandesign, fiender mm. Trean var mer bekant med ettan och den japanska tvåan fast bra finslippat.
Konstigheterna till trots kom det västerländska SMB2 typ i efterhand ändå att bli ett tvättäkta tillskott i Mario-serien. Trots att originalversionen Doki Doki Panic ju släpptes i Japan till att börja med så gav Nintendo ändå ut den lokaliserade västerländska versionen omlokaliserad för den japanska marknaden och då med titeln "Super Mario USA" och många inslag har också återkommit i andra Mario-spel sedan dess. Levande små bomber som vandrar omkring var t ex en ny fiende från Doki Doki Panic som överfördes till västversionen av SMB2 och dessa återkommer sedan redan i del tre till samma format. Andra fiender som var helt främmande för Mario i svampriket men som nu är gamla bekanta även där och som alltså härstammar från just Doki Doki Panic och så följaktligen västerländska SMB2 innefattar Shy Guys och Birdo, den där från början rosa dinosaurien med en rosett på huvudet... Och fastän allas vår Mario fortfarande hade röda hängselbyxor med blå tröja under på pappomslaget så hade han faktiskt blå hängselbyxor med röd tröja under i själva spelet, något som han också behållit sedan dess! Vad som dock räknas allra mest är självklart huruvida spelet är roligt i sin egen rätt och jodå, det är det. Här är det dessutom för en gångs skull inte prinsessan som behöver räddas utan tvärtom den som får skina allra mest med sin användbara glidflygförmåga och t o m Toad kommer väl till pass vid mer än ett tillfälle i egenskap av att vara den kvickaste i gänget. En fördel i SNES- kontra NES-versionen är förresten vad gäller den där enarmade banditen som helt enkelt är mycket enklare att vinna i här än där.
Då återknyter vi till det absoluta stjärnskottet i serien, SMB3, en på alla sätt och vis klar vidareutveckling av det första SMB och originaltvååan. Upplägget är också mer linjärt i trean än i den omgjorda tvåan men man kan nu även förflyta sig både fram och tillbaka på banorna och det finns även banor som går uppåt eller neråt. Fast de mest slående inslagen i trean måste väl vara världskartorna och uppsjön nya power ups. Tidigare fanns det bara svampar, blommor och stjärnor och alla dessa återkommer i trean men därtill tillkommer lövet som förvandlar Mario och Luigi till tvättäkta tvättbjörnsmutanter som kan både slå och flyga med sina svansar, mårdhunddräkten som utöver samma svansegenskaper även kan förvandla en till staty en kort stund, groddräkten som förvisso suger på land eftersom man inte kan springa i den men ger vida överlägsen simförmåga samt hammarkastarsköldpaddsbrorsedräkten som ger en superkraften att kasta hammare. Och dessa är bara standardgrejerna att använda på banorna. Sedan har vi P-vingen som ger spelaren obegränsad flygförmåga förutsatt att man inte blir skadad på en bana och en massa prylar att kunna använda på kartan mellan banorna. Vi har molnet, den stora hammaren, speldosan, flöjten, ankaret... Det blir nästan som ett riktigt brädspel alltså! Och multiplayer-möjligheten från det första spelet är för övrigt förfinad här. Mario och Luigi turas fortfarande om men banor, bonusbanor osv som den ena brorsan har klarat förblir avklarade helt enkelt... Om Mario klarar den första banan så behöver Luigi mao inte göra om den igen, utan går då bara förbi stället på världskartan vidare till nästa bana. Så på så sätt blir det ju lite mer team-work. Myntet har en baksida dock. För det blir ju lite först till kvarn vad gäller svamphus och diverse annat som kan belöna en med såväl hjälpsamma prylar som mynt och extraliv.
Mellan Marios debut som snickaren kallad "Jumpman" i arkadklassikern Donkey Kong (1981) och hans definitiva genombrott till Famicom respektive NES i Super Mario Bros. (1985 i Japan och Amerika) kom Mario Bros. (1983) ut i arkadhallarna. Det stämmer bra, inget Super utan bara "Mario Bros." alltså. Och det lämnade sådana avtryck efter sig i spelhistorien som att introducera Marios bror Luigi samt etablera bröderna som rörmokare. En omgjord version av detta spel ingår också i SMB3. Battle-läget i SMB3 består nämligen av detta. Vill man bara köra battle mot varandra går det an, annars kan man köra igång en stridsrunda utifrån världskartorna genom att trycka på start när den andra spelaren står på samma ruta där man befann sig då det var ens egen tur... Vilken man alltså också kan göra mest för att jävlas, om man t ex inte vill att den andra ska kunna nå ett svamphus som ligger fritt då den som vinner bataljen får fortsätta utifrån kartan sedan oavsett vems tur det egentligen skulle ha varit. De här bataljerna är dock egentligen enda tillfället då man verkligen spelar med Mario och Luigi på skärmen samtidigt, annars är det alltså som tidigare nämnt helt i tur och ordning. Och med det i åtanke så var Nintendo faktiskt rätt tillmötesgående som överhuvudtaget möjliggjorde tvåspelarläge (både i ettan och trean) även för de som bara har en handkontroll. Då turas man ju helt enkelt om den kontrollen. Det enda som inte funkar utan två stycken kontroller inpluggade är såklart Battle.
En lagom kul sak som vi upptäckte först nu förresten. Ja, först nu som i just den senaste veckan typ och då efter att flera av oss har spelat den här kassetten i över tjugo år... Om man pluggar ur handkontroll nr två så kan man fortfarande köra två player co-op och då helt enkelt turas om handkontroll nr ett (som sagt var då). Det enda man inte kan köra utan två kontroller inpluggade är alltså Battle (återigen, som sagt var och det bara fem rader ovan... '-_-). Hur som helst så slog det oss att man lika gärna kan köra 2 player-läget typ som singelplayer, dvs att en spelare kan spela som både Mario och Luigi. Det blir då inte helt olikt en runda Donkey Kong Country med en spelare som Donkey och Diddy... Klarar man en bana med Donkey så markeras det med en Donkey-skalle och klarar man en bana med Diddy blir det en Diddy-skalle. Ungefär likadant är det här, klarar man en bana med Mario så markeras det med ett M och klarar man en bana med Luigi blir det ett L. Spelar man DKC i singelplayer brukar man ju ändå turas om när man är två eller fler pers, vilket vi brukar göra. Men i SMB3 upptäckte vi en fördel med att köra själv i multiplayer... Man behöver ju inte göra om samma banor men får fler chanser på sig eftersom både Mario och Luigi börjar med fem liv var och så kan man dessutom hamstra fler extraliv och framförallt fler prylar då man får tillgång till fyra gånger två rader inventarielistan.
Ok, nu får vi nog ändå avrunda det hela... Janman börjar hojta om att det blir för mycket text, att klockan börjar bli mycket, att han ju gärna ska hinna sitta och tanka upp allt på nätet med osv, osv... Dessutom har det ändå tidigare här på POPKORN skrivits om alla dessa fyra spelen i förhållande till NES, först i topp-20:
NES-kassetter och så i topp-100:
NES-kassetter där alla dessa fyra prima titlar likaså tog sig ända upp till 20-i-toppen. Istället för att återupprepa de texterna har vi nu först och främst försökt framhäva några av skillnaderna i SNES-versionerna för att till slut ändå ha lyckats sväva ut något tydligen. Kort sagt kan vi dock konstatera att denna kassett är guld värd verkligen. Världens bästa spelsamling i de bästa möjliga versionerna. De här spelen är verkligen för alla med, såväl pojkar och flickor som äldre och yngre spelare. Och det kan vi fyra lirare sannerligen intyga. Så fastän det inte kan räknas som "ett" spel är All-Stars ändå ett självklart förstahandsval för alla seriösa SNES-spelare.
Vårt slutgiltiga omdöme: Full pott! Fem SMB-guldmedaljer av fem möjliga.
|
