Format: Android
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo (2017)
Genre: Endless runner
Jo, för denna gång grävde jag minsann fram ännu ett mobilspel men detta är ett Super Mario-spel också vilket väl passar bra så här med den nyliga releasen av Super Mario Bros Wonder i åtanke. Super Mario Run kom för övrigt inte med på vår lista i våras när vi rankade alla Mario-spelen i plattformsgenren eftersom detta, fastän väl tekniskt sett ett slags plattformsspel, inte är riktigt samma genre då det är en sk "endless runner" och därmed trots allt räknas som spin-off. Så det så.
Eftersom jag föredrar Samsungs telefoner så spelade jag Android-versionen som kom ut i början på 2017. Spelet kom dock först ut på iOS-mojänger i slutet av 2016. Jag tvivlar på att det är någon som helst skillnad.
Spelet spelas med skärmen upprätt och det är lätt hänt man får kramp i tummarna av att behöva hålla upp telefonen och tumma på pekskärmen i det läget. Urgh. Man får liksom hitta minst smärtsamma sätt att hålla upp telefonen med ena handen och hålla så att man kan tumma fritt med andra handen. Jävla mobilspel. Om det verkar som att jag har någon bias mot mobilspel så är det för att jag har det. Men nu sitter vi alltså ändå här med detta.
Super Mario Run är det enda spelet som jag någonsin har lagt ut pengar på för mobil. Även spel som Christian Whiteheads remakes av Sonic 1, 2 och CD har jag bara gratisversionerna av där man får utstå en del reklam mellan banorna och/eller extraliven. Super Mario Run köpte jag däremot. Detta var jag alltså villig att ge en chans.
Provade de fyra första nivåerna, gratisnivåerna, när spelet var nytt 2017 men köpte det inte på studs skall medges. Det dröjde ett tag innan jag fick mersug.
Köpte hela spelet och spelade igenom det först, vad kan det ha varit, hösten 2020 kanske. Jag hade ett nytt jobb då, bakom ett skrivbord, och mycket dödtid där på jobbet så det verkade vara en god idé. Kom inte ihåg ett bajs av liret fram till i år dock. Så eftersom hela spelet inte fördes över tillsammans med precis allting annat från min tidigare telefon till min nuvarande, utan bara testversionen och jag vägrade att lägga ut pengar på spelfan igen, då fick jag gräva fram min gamla Samsung Galaxy 7 Edge där hela spelet forfarande finns installerat och spela om det på den manicken. Ja, vad gör man inte för POPKORN..?
Detta gjorde jag tidigare i år, redan i våras/somras då jag ännu inte var helt hundra på vilka andra spel efter Kula World som jag skulle spela solo för att skriva om under sommarmånaderna och inte hade grävt fram Katamari eller Opoona ännu. Då spelade jag igenom hela Super Mario Run på nytt. Spola fram till sensommaren/hösten och... Inget. Blankt.
Jag mindes återigen ingenting från det här jävla spelet. Trots att det bara var månader innan jag spelade om hela spelet den här gången. Det lämnade inga bestående intryck. Jag fick spela om spelet från början till slut ytterligare en gång bara för att ha något konkret att skriva om det.
Och denna gång satt jag minsann med mobiltelefonen framför datorn och jag skriver detta nu under tiden som jag spelar hela spelet från början till slut för tredje gången så att jag inte glömmer allt ännu en gång.
Spelet är hyfsat skoj när man spelar det skall väl medges men det är verkligen inte memorabelt alltså. Man glömmer bort det väldigt snabbt och lätt. Ja, det är verkligen så lättglömt.
Okeeej, så man har tre spellägen att välja mellan. Huvudläget benämns som "Tour" men varför det heter just så och inte bara main samt är det mellersta valet och inte det första kan man undra. Bara för att förvilla spelaren då det tydligen är en grej med mobilspel?
Nåja, det första läget kallas "Remix 10" och remixar korta delar av banorna från huvudläget, med något nytt inslängt här och var, och så ska man rädda Daisy istället för Peach. Det tredje läget kallas "Rally" och verkar vara en slags online-historia där ens poäng ställs mot andra spelares runt om i världen. Jag provade detta en gång, kom på första plats, fattade inte så mycket av det och brydde mig ännu mindre. Slutligen kan man leka runt lite med att "bygga" ens eget svamprike på den löjligt simpla världskartan. Det låter mycket roligare än det faktiskt är dock. Det faktiska byggandet är väldigt begränsat, känns mest meningslöst och är inte alls kul. Det här kan mycket väl vara spelets största besvikelse, just eftersom man spontant hade förväntat sig, tja, något mer.
Jag kommer hur som helst att fokusera på huvudläget hädanefter. Det som trots allt borde vara köttet och potatisen av spelet.
Här finns sex världar med fyra banor per värld där fjärde banan i sann gammal och beprövad Super Mario Bros-anda är en bossbana. Sex världar känns lite snålt. Lite udda med för den delen. Man kan ju verkligen undra varför Nintendo inte bara slängde ihop åtta världar när de ändå var i farten, då åtta världar vore i enighet med gamla vanliga Mario, men nåväl. Det tillkommer visserligen en stjärnvärld med ytterligare nio banor men alla dessa måste låsas upp individuellt genom att uppnå vissa kriterier på andra banor.
Av de sex vanliga världarna är det för övrigt bara den första som är spelbar utan att man måste punga ut pengar för hela spelet. Jo, Nintendo gick ökänt nog sin egen väg med hur de valde att sälja det här mobilspelet. Ingen reklam, inga pop-ups och inga mikrotransaktioner men enbart de fyra första banorna att tillgå utan extra kostnad. Resten fick köpas loss för en engångssumma. Okej då.
Super Mario Run är ett spel där Super Mario springer... Och han springer automatiskt fram hela tiden, eller tja, mest hela tiden. Det är liksom det som är hela grejen med en ändlös springare, eller automatisk springare som det också kallas. Man hoppar genom att trycka på skärmen. Man kan trycka nästan var som helst på skärmen för detta men det finns gott om utrymme i nedre delen av skärmen att tumma på där ens tummar inte skymmer något. Högst upp till vänster finns pausknapp och bubbelknapp där bredvid. Man kan bli hög på svamp och då tåla en extra träff från fiender. Blir man träffad som vanliga Mario eller om man trillar ner i en avgrund så åker man tillbaka i en luftbubbla, likt den bebis Mario var i Yoshi's Island. Man spräcker bubblan själv genom att peta på den när man tycker att den är i bra läge medan den svävar i riktning bakåt hela tiden. Men trycker man på bubbelknappen så åker Mario in i bubblan av sig själv. Ett sätt att backa på om man skulle ha råkat missa ett mynt t ex och inte vill göra om hela jävla banan. Fast man har begränsat med bubblor alltså. Finns power-ups som ger en fler bubblor. Spelar man på easy mode, vilket jag bara provade någon gång, får man obegränsat med bubblor och oändligt med tid men då sparas heller inga mynt man tar. Och skulle man råka dö en enda gång på en bana får man genast alternativet att göra om banan på easy mode. Tack men nej, tack.
Man kan typ dubbelhoppa framåt, då Mario gör ett snurrhopp i hoppet, genom att tumma på skärmen tillika hoppa igen medan Mario hoppar eller bara faller framåt samt hoppa högre och längre ju längre man håller tummen tryckt mot skärmen. Marios förmåga att vägghoppa är dock vad som kommer mest till använding här, dels för att ta sig uppför vissa ställen men främst för att på så sätt kunna backa lite för att samla mynt. För man kan ju inte bara vända sig om och springa åt andra hållet. Såvida man inte befinner sig i isolerade utrymmen med fasta väggar som man inte kan ta sig över på båda sidor, som i vissa bossfighter eller om en bana scrollar vertialt, så springer Mario framåt från vänster till höger hela tiden. Han kan stanna och stå still på stället men gör så bara vid en sort stopplattor samt om man springer rakt fram mot en högre bergvägg eller ett rör eller något. Bakåtplattor låter Mario hoppa bara en liten bit bakåt men han vänder sig om igen för att springa i riktning framåt så fort fötterna nuddat mark. Det är i princip full fart framåt som gäller här...
Springa och hoppa är vad spelet går ut på helt enkelt. Här finns inte ens några roliga power-ups ā la eldblomman.
Förvisso hade väl eldblomman varit totalt överflödig i det här spelet. Att dö genom att springa rakt in i fiender går inte riktigt då Mario automatiskt småhoppar rakt över dem. Man måste råka hoppa rakt in i en fiende istället för på eller över en för att ta skada av den. Avgrunderna agerar större orosmoment än fiender. Banorna går på tid också så man kan tekniskt sett förlora på att tiden löper ut. Finns en power-up som ger mer tid. Jippie. Men det värsta som kan hända är att man får göra om banan. Man kan inte få game over och behöva göra om en hel värld alltså.
Frågan är då vad de vanliga gula mynten ger förutom high scores eftersom extraliv existerar ändå inte. Förutom high scores så används mynten till att handla grejer att bygga ut svampriket med. För den som bryr sig om det då... Finns även små blå mynt som är värda mer och små röda mynt att samla under begränsad tid på banorna. Samla alla fem för att få något extra. En superstjärna... Dessa stjärnor finns att få på andra sätt med men är mest meningslösa.
Grafiken är väl bra nog, ā la NSMB, och musiken låter välbekant i ett 2D-Mario.
Inte mycket innovation här alltså men man möter åtminstone inte bara Bowser på bana 4 av varje värld. Boom Boom är en roligare bossfight där man får både vägghoppa och utnyttja timingen när Mario stannat vid vägs ände i det trånga rummet där han springer både höger och vänster beroende på riktningen han råkar vara vänd mot. Man möter dock Boom Boom bara tre gånger, på luftskeppen, så det blir ändå mest samma gamla vanliga Bowser i bossfighterna.
Det finns ställen med typ "monkey bars" i taket som Mario kan klättra längst med om man håller tummen nedtryckt mot skärmen. Det ger spelet lite variation men dessa tillfällen är lätträknade.
En smula till variation återfinns i spökhus där man måste hitta nycklar och rätt väg ut, vilket dock inte alltid är det smidigaste med en automatiserad Mario som nästan aldrig kan stå still. Banorna är annars vad man kan förvänta sig i ett Mario-spel. Ängar, grottor, spökhus som sagt, öken, luftskepp... Det gamla vanliga. Världarna är dock inte alls sammanhängande.
Den första världen är ganska slentrianmässig. En första standardbana ā la gräsäng, sedan en grotta, sedan en bana bland plattformar högt upp och en borg. Allt enligt exakt samma mall som i första SMB.
Värld 2 börjar sedan med ett spökhus, sedan en bana med plattformar högt upp i skyn, sedan en grotta och sedan ett luftskepp som bossbana. Och här börjar det kännas galet. Världarna saknar allt vad egna identiteter heter. Detta är inte på något sätt unikt för ett Mario-spel men ändå mer märkbart här än i t ex det första SMB där vissa banor som delade värld åtminstone delade samma bakgrundsmiljöer. Här är det verkligen bara en totalt slumpmässig hopkok av fyra banor per värld. Ingen snövärld eller ökenvärld här inte. Allting är bara ihopslängt precis hur som helst. Ökenbana, gräsbana, whatever, en borg och let's call it a world liksom. Tråkigt.
En annan grej är att man kan spela som olika karaktärer; båda brorsorna, olika Yoshis och Toads med flera. Tyvärr ger det dock inte mycket att jubla över. Man får först låsa upp karaktärerna genom att uppfylla specifika kriterier, som att varva spelet en första gång för att rädda och därmed låsa upp Peach, och det är i slutändan inte mödan värt. Så mycket roligare blir spelet inte liksom. Men visst är det åtminstone lite kul att varva spelet och besegra Bowser igen fast som Peach. Också ett litet plus i kanten att olika karaktärer har sina egna spelstilar. Peach kan sväva i luften som i Doki Doki Panic-varianten av SMB2, Yoshi kan sprattla för att flyga upp lite som i Yoshis Island osv. Men det är inget som ger spelet särskilt mycket mer mervärde...
För att låsa upp första banan i stjärnvärlden ska man för övrigt varva spelet med Peach
men för att först låsa upp denna prinsessa måste man som redan nämnt varva spelet till att börja med så hur man än vänder och vrider på det måste man göra samma banor om och om igen för att få ut allt av spelet. Detta känns tjatigt efter ett tag.
För att låsa upp andra banor på stjärnvärlden ska man t ex klara bana 1-1 med högst fem mynt (för att det är svårt att undvika att ta mynt också), klara bana 1-2 med minst 400 mynt, klara bana 4-1 med minst 60 sekunder kvar och dylikt. Meh. Det är inget som driver mig direkt och jag har därmed inte låst upp samtliga nio extrabanor.
Väldigt specifika kriterier för att låsa upp saker åsido så går Super Mario Run inte bara ut på att springa rakt igenom alla banorna. Man ska samla stora mynt också.
Förutom vanliga mynt finns det fem stora rosa stjärnmynt att samla på varje bana. Tänk de tre stora mynten i NSMB-spelen. Fast här finns fem på varje bana. När man samlat alla fem stora rosa stjärnmynt så kan man spela om banorna för att samla fem stora blå stjärnmynt på varje bana. Snacka om att padda ut spelet.
Det kukiga är dock att alla stora mynt på en bana måste samlas i ett svep. Missar man ett mynt, säg det tredje av fem, så sparas ändå de fyra andra mynten som man samlat, TILLS man spelar om banan. Och om man då tar just det myntet så räknas det ändå inte som att man tagit alla mynten om man vid det tillfället missar något eller några andra, säg fjärde och femte, utan då sparas det resultatet istället och så ser det ut som att man saknar dessa andra mynt istället. Detta går mig på nerverna som fan. Den enklaste och smidigaste och mest användarvänliga lösningen hade varit om man helt enkelt inte behövde samla alla mynten i ett svep. Här är en idé istället för att man börjar om från noll med de stora mynten varje gång man spelar om en bana: Om jag missar ett eller några stora mynt på en bana så låt mig få spela om denna bana bara för att ta just tidigare missade mynt och kunna skita i resten era fucking rövhål.
Men seriöst, varför får man en massa vanliga mynt hela tiden? När man klarat en boss får man en skattkista fylld med vanliga mynt och sedan 100 mynt till för att ha klarat den världen. Jaha? De vanliga mynten samlas på hög med. Jag har i skrivande stund 17 542 vanliga gula mynt totalt. Jaha? Ja, ja, det är väl för att man ska använda dessa vanliga mynt för att handla i spelet men vem bryr sig egentligen?
När man spelat sig mätt på huvudläget kan man ha lite skoj i remixläget men detta medför endast kortvarigt nöje.
Och huvudläget är i princip same old, sam old som "New" SMB-spelen, med att hoppa på en flaggstång i slutet på varje nivå och allt, bara mycket kortare och att man inte ens kan styra Mario helt själv i det här spelet. Roligast är bossfighterna mot Boom Boom men dessa är endast tre till antalet och man möter bara Bowser som vanligt på varje annan bossbana förutom på sista där man möter Bowser i clownhelikoptern från SMW. Snark. Varför inte ha fler olika bossar? Kamek, en Big Boo, t o m Bowser Jr..?
Spelet lämnar mycket att önska. Det känns... Halvdant.
Nej, Super Mario Run är endast ett flyktigt nöje. Lagom kul i stunden men inget som stannar med en. Det är förmodligen det bästa man kan spela på en fucking mobiltelefon. Och det är som bäst ett klent godkänt.
Mitt slutgiltiga betyg: Två av fem guldmynt. Ett klent godkänt.
|
