Format: SNES
Utvecklare: Argonaut
Utgivare: Sony (1994)
Genre: Shoot 'em up
Vortex är ett spel som vi båda var vagt bekanta med sedan tidigare. Vi provade på det lite för några månader sedan senast då det spikades att skrivas om för den här månaden. Och vi återvände såklart till det nu i dagarna, ja... Och, öh... Varför Vortex exakt nu igen... Det kommer dock ingen av oss riktigt ihåg i skrivande stund. Efter att det redan hade bestämts titlar till NES, Master System och Mega Drive för årets första tre månader kanske vi bara var ute efter något lir till SNES då den konsolen följde därefter. Inte för att det råder någon direkt brist på SNES-lir som grävts fram för sidan genom åren, och senast bara nu i december, men det är ju en konsol som vi båda både har kära barndomsminnen av och gärna återkommer till.
Okej, nog med förhandssnack. Till saken.
Vad är Vortex egentligen för något? Jo, det är ett 3D-spel till SNES som utnyttjar kraften, da POWER, av Super FX-chippet som framställdes av brittiska Argonaut på beställning av Nintendo på 90-talet. Argonaut är annars mest kända för det allra första Super FX-chippspelet till konsolen, rymdrälsskjutaren Star Fox. Eller Starwing som det döptes om till i Europa. Och den direkta uppföljaren från 1995 till samma format som Nintendo i all sin rövskallighet ställde in då och som följaktligen inte gavs ut officiellt förrän 2017, inbyggt i SNES-minimanicken.
Vortex var i alla fall Argonauts tredje SNES-spel då det begav sig, mellan detta och Starwing gjorde de också King Arthur's World, och det var deras andra Super FX-spel. De var dessutom inblandade i utvecklingen av Stunt Race FX som kom ut senare samma år och som titeln avslöjar också var ett Super FX-spel. Argonaut fortsatte att utveckla spel till både SNES och PC de följande åren och i slutet på 90-talet åtnjöt de måttliga framgångar med både Buck Bumble till Nintendo 64 och Croc-spelen till framför allt PlayStation. Deras storhetsperiod på SNES varade dock egentligen bara mellan 1993-1994 men tre av de fyra spelen som de hade att göra med som såg dagens ljus då fann sig faktiskt på våra gamla SNES-toppar (Starwing, King Arthur's World samt Stunt Race FX). Vilket leder oss tillbaka till Vortex. Deras minst lyckade spel från den tiden. Men ändå, för en sådan relativt obskyr utvecklare att få in tre av fyra spel från den tiden på våra toppar, och det till SNES med dess svinmånga svinbra toppspel, det var inte illa pinkat.
Det gick förresten rykten om att Vortex skulle ha varit baserat på Transformers Generation 2 från början men det har en av utvecklarna sedan dess dementerat. Det är ju ett Transformers-spel ändå typ. Det är inte baserat på någon officiell licens men grejen med Vortex är att man spelar som en robot som kan förvandla sig till fordon. Det är precis som Transformers utan att vara ett riktigt Transformers-spel mao. Fyra olika former har man; robot, flygplan, bil och en bas typ. Det sistnämnda är inget fordon, nej. Med ett eller flera eller ett plus ett enkelt knapptryck skiftar man snabbt, om än osmidigt, mellan formerna.
En jävla massa information dumpas på en innan spelet sätter igång på allvar. Och man får inte ens trycka sig förbi den själv och läsa i godan ro i egen takt utan textväggarna susar förbi automatiskt. Bra bakgrundsmusik i alla fall.
Ovan f.v: Tänk, att det fanns en tid då Nintendo och Sony kunde samsas om ytan på en kartong. Också Super FX. Vilket blir plågsamt uppenbart av spelbilderna inte alls var lika imponerande på riktigt som på omslagsbilder.
Destroy this, avoid this, bla, bla, bla. There's no way att vi kommer komma ihåg allt detta, det susar förbi för fort. Speciellt med tanke på att vi sitter och äter kladdkaka medan detta skrivs och spelet liksom "spelas" i bakgrunden. Varför känns det som att spelet laggar när man väljer låt i musiktestet i options? Välja språk, svårighetsgrad, från easy via normal till hard, cpu targeting on eller off vad nu det ska innebära samt stereo eller mono (för att 90-tal) kan man göra.
Åh, vad krånglig kontroll. Att köra igenom tutorialen rekommenderas.
och there's no way heller att vi kommer ihåg kontrollen efter bara en runda i tutorialen. There's just no way...
Efter en två-tre, kanske fyra, rundor i tutorialen kändes det som att vi äntligen fick ett grepp om kontrollen. När man sedan ska börja spela "på riktigt" upptäcker man att där dessutom finns ett träningsläge innan. Åh, jösses...
Man kan skifta mellan alla fyra formerna med select. Ok, coolt. Alltid kul när select-knappen kommer till användning och speciellt så då den gör det till för knappen vettiga funktioner. För den heter select liksom. Anyhoo, håller man ner L kan man med någon av de fyra ansiktsknapparna förvandla sig direkt till det man vill. L plus Y för robotformen, L plus X för jetplanet, L plus B för bilen och L plus A för basen eller bomben eller vad fan det än är. Basbomben kanske. Eller bombbasen. Y skjuter med vänster vapen som robot och A med höger. R plus Y byter vänster vapen i robotform medan R plus A byter höger. Detta med Y för vänster och A för höger är logiskt då Y är knappen längst åt vänster av de fyra medan A är den längst åt höger. Och att L plus X blir till planet medan L plus B blir till bilen hade de nog också tänkt till lite extra kring då X är den högst placerade knappen (för flyg) och B är den lägst placerade knappen (för mark). Fiffigt.
Att man hoppar med X däremot... Ja, okej, enligt samma logik, X är högst upp så för hopp då, va? Medan B då, längst ned för att vända sig om i motsatt riktning. Saken är dock den att i SNES-lir hoppar man nästan alltid med B. Ibland händer det att man hoppar med A och visst, ibland, mest i fighting-spel, genom att trycka upp på styrkorset. Men allt som oftast hoppar man med gul knapp. Som alltså är B. Aldrig att man hoppar med den blåa X-knappen. Det känns bara... Fel.
Mechan är för övrigt självgående. Genom att trycka upp, vilket blir fram då spelet alltså är i 3D, ökar man farten. Genom att trycka ner, dvs bak, sänker man farten. Såklart vänder man sig höger eller vänster med de riktningarna på styrkorset. Trycker man höger eller vänster medan man håller in L så vinklar man istället kameran i endera riktning. Att planet flyger fram hela tiden känns mer naturligt. Och återigen så kommer det här med knapparnas placeringar i spel då X typ "thrustar" framåt medan B bromsar in.
Fordonen kan skjuta de också. Och när man är bomben, Hard Shell som den heter förresten, så avfyrar man just en sk elektrobomb genom att trycka L och R samtidigt.
Textväggarna är definitivt ett av Vortex tillkortakommanden. De här ovan presenterar de fyra olika formerna... Men det slutar inte där! Det är alltså mer än en skärm text per form. Bakgrundsstoryn går vi inte ens in på.
Första banan är en rymdkorridor-shooter i stuk med Star Fox. Och här kan man inte bli bilen. Hyfsat stämingsfullt. Bra musik. Men trots utvecklarnas uppenbara goda avsikter så är kontrollen allt annat än intuitiv. Man får ofta liksom ta en sekund och tänka efter, var det L eller R plus någon av A, B, X eller Y för att byta vapen nu igen? Och vilket vapen, höger eller vänster? Och detsamma gäller när man är rymdskeppet. Även när man inte har något vänstervapen i det läget så måste man hålla in R och trycka A för att skifta mellan laserkanon och vanlig kanon. Och sedan skjuter man med A också. Såvida man inte blir till roboten igen för då skjuter man med olika vapen med A respektive Y-knappen. Men man kan alltså skifta mellan de vapnen också. Alltså... Jävla krångel. Ärligt talat, en smidigare lösning vore om man helt enkelt växlade mellan olika vapen med bara ett tryck på L eller R och sedan sköt med Y och A. Så att när man är rymdkskepp, istället för att behöva hålla in R och trycka A för att byta vapen och sedan A igen för att skjuta, om man bytte vapen BARA genom att trycka R och sedan sköt med A. Det vore ju SÅ mycket smidigare. Och likaså då man har vänster och högervapen, bara skifta vänstervapnen med L och skjut med Y samt skifta högervapnen med R och skjut med A. Detta hade ju då såklart krockat med utvecklarna idéer om att förvandla farkosten till vilken form du vill direkt med L i kombination med färgknapparna istället för att bara kunna skifta från form till form med select men so what? Ibland får man döda sina älskningar. Eller så kunde för all del select funka så som L, dvs att man håller in DEN knappen i kombination med färgknapparna.
Där första banan är en korridor är andra banan det inte. Raka motsatsen. Här ska man hitta någon sorts nycklar och låsen de låser upp och det är hissar och grejer och vi tappar bort oss direkt. Helt plötsligt ser det ut som att liret är ur förstapersonsperspektiv och vi fattar inte alltså, ska det vara så här i just den här delen av banan eller har någon av oss råkat komma åt någon knapp eller knappkombination? Men än en gång: Bra musik. Riktigt bra. Osten är helt klart ett av spelets starkaste kort. "Var mer försiktig!" uppmanar vår NPC-kollega oss att vara. Men hur kan vi vara det när vi inte vet vad som är upp eller ner ens? Ååh, vad jobbigt. Men bra musik är det åtminstone.
Och så fortsätter det. De olika banorna ska föreställa en isplanet och en ökenplanet och sånt men det är lite som skiljer dem åt egentligen. Mest färgen på himlen. Finns förresten inte bara en utan hela två st sk Vortex-nivåer i Vortex där spelet blir en rymdkorridorskjutare som Star Fox och där man inte kan bli till bilen. Med tanke på att grejen med spelet Vortex väl ändå är att man förvandlar sig och bilen är en av de tre formerna man vill vara (som Tom Hanks sade i Big, ingen vill vara en byggnad, det är inget kul att leka att man är en byggnad så den där Hard Shell-formen kan gå och ta sig) så verkar det lite underligt att det som de döpte hela spelet efter utesluter just bilformen. Nåja, nu ska vi inte bli för "filosofiska" här.
Att vara stor robot och spränga saker i luften är ju så där barnsligt skoj. Pausar man åker kartan upp. Vadå Star Fox förresten? Fastän man kan vara roboten även ute i rymden är de banorna egentligen avsedda för planet.
Att vi refererar till Vortex-banorna som "hela" två st beror på att det endast finns sju banor allt som allt. Lite lite, ja. Inget batteriminne, dock lösenordsystem. Ett stort plus i kanten för att lösenorden bara är fem bokstäver långa och enkla att knappa in. Genom lösenordsystemet kommer man också åt fusk. Vi snackar oändligt med ammo, oändligt med liv, osårbarhet och val av bana. Vilket om vi ska vara helt ärliga nog är det roligaste man får med det här spelet. Genom fusk alltså. För då får man nöjet att virtuellt leka Transformers runt omkring diverse miljöer.
Vortex verkar ha varit ett väldigt ambitöst projekt för Argonaut. Det förvandlande Arwing-planet och den sk walkern från Star Fox 2 som alltså skulle ha släppts året efter Vortex för tankarna till den förvandlande mecha-walkern i just detta. Så i mångt och mycket känns Vortex nästan som en slags prototyp för vad som skulle bli det kommande Star Fox 2. Fan, storyn och settingen och mycket av atmosfären i Vortex känns som att det lika gärna kunde ha varit ett Star Fox. Men det är också mer diffust. Mer ofokuserat. Mer all over the place. Där Star Fox snarare var mer rakt på sak, pang på rödbetan, framåt och skjut bara.
Här är det en jävla massa parametrar som skall uppfyllas, jävla massa krångel låter det mest som.
Ett tag var vi inne på att dela ut två och ett halvt i slutbetyg. Men njaää... För när spelet känns så här pass jobbigt och omständigt att sätta sig in i så funkar det ju bara inte riktigt. Då spelar vi hellre Star Fox där man slipper allt krångel men ändå får panga loss i grovhuggna polygoner på SNES och den speciella Super FX-inlevelsen med allt vad det innebär. Vad Vortex då har att erbjuda egentligen, som Star Fox saknar, är just Transformers-aspekten. Det är vad som gör Vortex unikt nog att trots allt vara värt en spelomgång eller två. Förutsatt att man är Transformers-fan vill säga... Vilket åtminstone en av oss är. På det stora hela är Vortex ett godkänt spel. Det har sina kvalitéer. För vad det är så är det mycket välgjort. Och utvecklarna på Argonaut ska beröm för de höga ambitionerna. Men slutresultatet är inte särskilt roligt att spela särskilt långa stunder åt gången. Det här är ett spel som borde vara bra och som man vill ska vara bra men som likt förbannat inte riktigt klickar. Som något kuriosa att åtminstone prova på är det kul nog. Ett intressant koncept, helt klart. Men inte mycket mer utöver det.
Det slutgiltiga omdömet: Två av fem häftiga Super FX-chipploggor.
|
