Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan #60
Uncharted: Drake's Fortune



Text och sånt: Jan M. Komsa, G.W. Kong, 2021-12-07

Format: PS3
Utvecklare: Naughty Dog
Utgivare: Sony (2007)
Genre: Action/äventyr/plattform

Vi går från Crash Bandicoot till PlayStationEtt, hoppar över Jak and Daxter till PS2 och landar rakt i Uncharted, Naughty Dogs nästa IP igen till Sonys nästa stationära konsol igen. Spelet kom ut 19 november i Nordamerika och 7 december här i Europa. Och 6 december, dvs bara dagen innan, i Australien konstigt nog... Men ja, idag är alltså årsdagen för den europeiska premiären. Idag fyller Uncharted fjortis här i vår del av världen. Det är inget jämnt jubileumsår, nä, men så råkar faktiskt Uncharted vara aktuellt just nu, inte i och med något nytt spel i serien men med spelfilmen som ska ha världspremiär i början på året som kommer nu, om bara drygt två månader. Så ja, vi såg det här som ett bra tillfälle att sätta oss ned med det första spelet i serien. Idag är annars också dagen då det första Jak and Daxter-spelet gavs ut här för just jämna 20 år sedan... Men som sagt var valde vi att hoppa rakt på Uncharted som också är på tapeten just nu.

Det första Uncharted-spelet. Ett av årets fyra bästa spel 2007 enligt en enig POPKORN-redaktion. Eller tja, så eniga vi då än kunde vara när det stod mellan Uncharted till PS3, BioShock till Xbox 360 och Kororinpa till Wii. Uncharted delade på andraplatsen med de andra två, efter Ôkami som gavs ut så sent som 2007 till PS2 hos oss här i Europa. Men att det därmed var ett av årets fyra bästa spel var vi ju överens om. Likaså att spelet var ett väldigt imponerande hantverk när det var nytt. Men hur har det åldrats egentligen? Är det något värde kvar under den för sin tid mycket förföriska ytan? Vi vill säga jodå. För den stora grejen med Uncharted var ju inte bara grafiken utan hela den cinematiska inramningen. Spelet var inte bara skitsnyggt på sin tid utan kändes även något som en interaktiv film. Ett härligt matinéäventyr där man själv var delaktig. Och just det var något av en wow-faktor för 14 år sedan och är inte helt tokigt än idag.

En superkort spelhistorielektion för er kära läsare som antigen inte redan visste eller som inte har något emot att uppfriska kunskaperna. Naughty Dog utvecklade de första tre Crash Bandicoot-spelen (och Crash Team Racing) på PSettan. Därefter utvecklade man de tre Jak and Daxter-spelen (samt Jak Combat Racing) på PS2:an. Och därefter de tre Uncharted-spelen (men inget racingspel som spin-off) på PS3:an. Och det går liksom att följa evolutionen. Som tidigare i år skrivet om Uncharted då vi sammanställde den där bästa spellistan så har det goda folket på Naughty Dog för varje konsolgeneration från Sonys första och framåt gjort sina spel mer och mer i riktning mot äventyr med mer och mer inslag av pang pang. Crash Bandicoot var ju en renondlad plattformare. Och i det första spelet fanns varken skjutjärn eller fordon för pungråttan. Inslag som skulle komma senare. Medan Uncharted då, ses och benämns inte ens som plattform utan snarare som ett action- och äventyrsspel där framför allt skjutande men även fordonsmoment fått ta större del. Innerst inne är det dock trots allt ändå ett plattformspel, om än ett mer realistiskt sådant.

I rollen som skattjägaren Nathan Drake ska man i äkta Indiana Jones-anda äventyra sig fram genom djungler, tempelruiner och övergivna fästningar. Vilket inte sällan innefattar våghalsiga hopp mellan klippkanter och liknande. Men mer ofta än så måste man också skjuta sig fram. Något som har sin alldeles egna dynamik. Med Uncharted kom Naughty Dog närmare ett mer verklighetstroget upplägg från deras tidigare plattformsspelserier. För 14 år sedan tyckte man t ex att djungeln i det här spelet verkligen var realistisk. Jämfört med vad man tidigare hade sett i konsolspel som GoldenEye eller Naughty Dogs egna Crash Bandicoot. Detta var liksom på riktigt. Hur imponerande som helst. Och nu, så här hela 14 år senare... Tja, det är inte riktigt lika imponerande längre. Det ser inte riktigt lika verkligt ut längre och det känns heller inte lika fritt att utforska längre. Man lägger mer märke till begränsningarna. Men det är fortfarande hyfsat snyggt och rätt så stämningsfullt. En sida Naughty Dog förresten verkar ha tagit rakt från Shenmue är den med anteckningsblocket som vår anspråkslösa hjälte plockar fram i tid och otid för hjälp på traven.

Och lite variation i spelmomenten utöver pang pang och fordon har Naughty Dog tryckt in minsann. Vi snackar en nypa, bara en nypa, pussellösande ā la Zelda som mest mynar ut i trycka in någon del av en vägg eller vrida om något eller knuffa rätt objekt till rätt plats. Det händer också att kameran, som man annars själv styr, vänder runt om så att Nate springer med fejan och inte ryggen mot spelaren medan han måste fly undan något djävulskap. Vilket om inte annat är en kul liten callback till Crash Bandicoot där Crash jagades av något och måste springa mot kameran. Det händer alltså här också, vid mer än ett tillfälle varav en gång medan man åker med en jeep genom djungeln. Så ett litet plus i kanten för det alltså, även om dessa tillfällen är få och kortvariga. Större fokus har lagts på striderna. Och då detta skulle vara ett mer realistiskt spel i alla bemärkelser, inte bara rent visuellt, så hade det inte riktigt fungerat om vår helt mänskliga och för en riktig människa helt normalt proportionerlige spelhjälten hade hoppat på fiendens huvuden eller utfört en snurrattack tagen rakt ur Looney Tunes... Nä, här får man, som redan nämnt, skjuta sig fram. Och det händer att man får ta till nävarna också.

Det gäller att vara snabb med tummarna när man tar till nävarna. Men spelet håller en i handen och visar alltid vilka knappar man ska trycka på då man hamnar i vissa situationer. Man rör sig fritt i alla riktningar med den vänstra styrspaken och kontrollerar kameran med den högra. Hoppa gör man med X. Tre- och fyrkant används vid närstrid. Trekant är även interageraknappen, för att t ex ta tag och knuffa något. Och sedan kommer vi till eldstriderna också. Det här spelets stora fokus alltså. Då Uncharted är något av en så kallad "cover shooter" finns det föga förvånande en knapp till för att ta betäckning. Den knappen är O. Skjutdelen då. Sikta med L1, skjut med R1. Enkelt nog. Håll in L2 för att titta runt ur Nathans perspektiv och ladda om vapnet med R2 eller upp på styrkorset. Byt mellan vapen med höger och vänster på styrkorset och tryck ner på korset för att kasta granater. Då man inte sällan skjuter från bakom något skydd, stenpelare och väggar och whatnot, så spelar det roll från vilken axel kameran är positionerad. Trycker man in vänster styrspak byter man axel medan man siktar med vapen, från höger till vänster och vice versa. Sedan tillkommer fucking gyrobalansskitmoment som utvecklarna av någon idiotisk anledning känt sig bajsnödigt tvungna att strössla in, då man balanserar över trästockar och alltså måste hålla på att luta med hela spelkontrollen i luften för att inte trilla. Och vi kan ju ana anledningen. Nintendos misslyckade viftrevolution med Wii. Lyckligtvis är dessa moment lätträknade.

Vad som inte är lätträknat är alla eldstriderna. Det handlar om att ta skydd, sikta och skjuta, ta skydd, sikta och skjuta, ta skydd, sikta och skjuta, om och om igen. Ibland funkar det hyfsat smidigt... Ibland mindre så. Ta skydd gör man alltså med O. Trycker man O när man är nära en del av en mur eller något så klistrar sig Nate med ryggen mot muren och då är det meningen att man ska liksom kika fram med siktet för att peppra skurkarna. Vilket okej, funkar för det mesta då. Under vissa omständigheter kan söka skydd-knappen ställa till det för en dock. Säg att det finns något med fyra sidor som man kan springa runt och söka skydd bakom. Tänk norra, södra, västra och östra sidan. Tänk att man råkat springa på en patrull i djungeln och man springer ifrån dem söderifrån medan de skjuter efter en. Då vill man alltså springa runt monumentet eller vad det än är och ta skydd på motsatt sida, dvs på norra sidan. Här är grejen. Råkar man trycka på ta skydd-knappen lite för tidigt så klibbar sig Nathan fast vid kanske östra sidan istället... Och man kommer inte loss direkt på en gång... Medan fem-sex snubbar skjuter med maskingevär på en... Just det, O används även för att rulla förresten. Jo, när man inte är i läge för att ta skydd bakom något utan bara kutar runt i det fria så kan man trycka på O för att rulla fram, precis som Donkey Kong! Nathan Drake har också Wolverines läkefaktor. Helningskrafter alltså. När man blivit skjuten för många gånger så dör man. Skademätare eller möjlighet att fylla på liv finns dock ej. Man märker när man är nära att dö då bilden börjat tona ut i svartvit typ. Och då är det bara att hålla sig undan och inte ta mer skada, bara chilla lite liksom så återfår Nathan hälsan och läker tydligen alla sina sår efter en stund. Så att... Ja. Så funkar det.

Efter ett tag blir det löjligt så jävla många eldstrider det är och så jävla många snubbar man måste skjuta ihjäl i det här spelet. För det här är väl för fan inte Doom heller?! Vart Nate än går lämnar han ett spår av döda kroppar efter sig. Spelet ska ju vara realistiskt typ men hur hur realistiskt är det egentligen när Nate skjuter ner fler människor än Rambo ute i djungeln? Det känns ju snarare löjligt då. Till sin hjälp har man inte bara olika handeldvapen utan även maskingevär och hagelbössa. Och så granaterna också... Ens fiender har samma medel till hands. "Oh, boy." säger Nate, lika obekymrat som Fred Flinta, när en handgranat kastas mot honom. Vi säger detsamma. Handgranater kan ha en dödande effekt på flera kilometers avstånd förresten... Här räcker det dock att man hoppar undan två meter kanske för att klara sig. Vad är detta för klena jävla handgranater? Vi må vara petiga som petar hål på trovärdigheten i striderna men det är bara för att vi tycker egentligen inte så mycket om dem. Striderna alltså. Vi föredrar detta med att klättra och hoppa framför att behöva gömma sig, ducka och skjuta. Det gör inte så mycket skulle man faila. Osynliga checkpoints låter en prova igen direkt och det handlar mest bara om tålamod i striderna. Men det blir tradigt alltså. Allra roligast är det att utforska miljöerna. Sedan att slänga sig över avgrunder för att med en hårsmån greppa tag om kanten på andra sidan, det är bra grejer. Eldstriderna är inte så illa... Till en början. Men efter ett tag så känns striderna mest som avbrott från de roligare bitarna i spelet. Tänk typ roligt plattformande, tröttsam eldstrid, roligt plattformande (ibland med lite äventyrspusslande på vägen), tröttsam eldstrid, kort raksträcka, tröttsam eldstrid osv, osv. Vi hade då föredragit mer plattformshopp och lek och mindre ta skydd och skjut ner femtioelva banditer åt gången.

"There he is!" "I see him!" "He's heeere..." "Hey, he's over here!" och Nathans svar på sånt här som han säger högt för sig själv: "For the love of god." Vi håller med. Titt som tätt abryts det roliga plattformandet av tradiga eldstrider. Vid ett annat tillfälle säger Nate till sig själv: "Where do these guys keep coming from?" och ja... Det undrar vi också! For fucks sake liksom... For FUCKS sake! Nog någon jävla gång!! NOG!!! En del av problemet är att fienderna dyker upp i klungor. Hela klungor åt gången. Det är liksom aldrig bara en eller två eller tre snubbar totalt åt gången. Nä, det är dussintals typer inom varje område där eldstrider utspelas. Gång på gång. Nate: "You got to be fucking kiddin me." Vi hör dig Nate. Halvvägs in kanske är det ju bortom löjligt. Elena, som svansar efter Nate under delar av äventyret, utbrister vid något tillfälle: "They just keep coming!" Mm, vi vet stumpan... Vi vet... Vi lider med er.

Liksom, allvarligt talat... Hur jävla mycket skjutande är det i det här spelet? Vi vill säga att det känns som typ 70-30 fördelat mellan actionskjutande och plattformsäventyr. Citera oss inte på det, detta är inget som vi verkligen har räknat på och räknat ut men det känns typ som 70-30. Vi hade hellre vänt på de siffrorna och alltså haft 30-70 fördelat mellan action-pang pang och plattformsutforskande. En 50-50 fördelning hade vi också varit nöjda med. Som det är nu är det dock för mycket fokus på skjutande. Det är för mycket skjutande. Vi hade mycket hellre bara gått runt och utforskat, klättrat, hoppat och löst logiska pussel ā la Zelda light. Det är just där, i dessa moment, som spelet verkligen glänser enligt oss. En del pang pang för att pumpa upp da action liksom, visst, okej, men Naughty Dog har verkligen gått överstyr med allt skjutande...

Eldstriderna blir så tröttsamma i längden liksom. Till slut är det så att varje gång man märker att man kommer till nästa plattformssegment så gör man vågen typ, men varje gång man märker att man kommer till nästa eldstridarena så suckar man uppgivet. Man kan också verkligen ana när man kommer till en ny "skärm" (så att säga) huruvida detta är en arena speciellt anpassad för nästa utdragna eldstrid i ordningen... Det märks på terrängen liksom. Och man bara men, åååh... Nej... Inte igen... Inte redan... Det var ju för fan eldstrid för inte mer än fem minuter sedan bara, give us a break liksom. Give us a break! Kan vi inte bara få gå runt och utforska lite i lugn och ro liksom? "There he is!" hör man sedan någon bandit ropa och man bara men, åååh.... Gah!! Mer Indiana Jones och mindre John Rambo är vad vi säger... Och apropå det... Till slut undrar man ju hur många liv herr Drake släcker i spelet. Är ni redo för detta? Nej, vi räknade inte själva men enligt IGN så dödar Nate exakt 610 stycken i Uncharted. 610 stycken! Bara här i det första spelet. Det är fler än Rambo dödat i alla filmerna sammanlagt inklusive alla de som han bekräftas ha dödat offscreen innan i Vietnam. Kära läsare, vi ger er massmördaren Nathan Drake.

Jeepen. Lite Panzer Dragoon vibbar där då man ibland är vänd bakåt, ibland åt sidan och skjuter. Allt medan ens NPC-partner, tidigare nämnda Elena, styr fordonet. Vi gillar. Vi gillar skarpt. Inte minst då det så här långt in i liret innebär lite lika välkommen som välbehövd variation i spelmomenten. Slöpissiga vattenskoterdelen av spelet, som känns som att man kärringstoppskuttar fram på sirap typ, kunde vi däremot ha varit utan. Och just när man tror att det äntligen är över... Så är det inte det. Det kommer mera. Mera slit på vattenskoter. Ugh. Spelet är lite väl utdraget för sitt eget bästa. Allt som allt alltså. En kortare och tightare spelupplevelse, med inte lika många och långa eldstrider, hade varit bättre i vår blygsamma mening. Speltidmässigt snackar vi lätt en heldag med det här. Speciellt om man inte klarar varenda eldstrid utan att dö och göra om. Här är förresten en totalt random anmärkning som en av oss gjorde, och då verkligen skrev ner i ett anteckningsblock medan den andra spelade: Varför kan man inte hoppa upp på en lågt placerad sten? Alltså, ibland när man hänger från en bergvägg eller nåt så kan man minsann likt självaste Spindelmannen göra gigantiska skutt flera meter uppåt. Men ibland, när man står på marken, så kan man inte hoppa upp på en sten som är kanske 30 centimeter hög. What gives?

Storyn då? Ja, just fan. Storyn, ja. För det finns ju faktiskt en sådan. Tja, den är ju väldigt banal egentligen... Spelet är inramat som ett matinéäventyr i samma anda som Indiana Jones och National Treasure-filmerna. En nypa nya gamla Mumien med Brendan Fraser och Tomb Raider också. Gillar man den sortens gamla hederliga skattjaktäventyr så torde man uppskatta Uncharted, även om storyn är papperstunn. Nathan Drake och hans bundis Sully är skattjägare. De är en skatt på spåret. Journalisten Elena hakar på. Skurkaktiga typer kommer i vägen. Pang på. Och that's it. Det är en hel del cutscenes med in-game-grafik. Ser väl okej ut än idag. Lite plastiga modeller kanske. Dialogen är ostig såklart men röstskådespelarna levererar i alla fall. En del fula ord förekommer. Shit och hell och t o m fucking. Detta är ett "vuxet" spel alltså. Vissa saker får en att klia sig i huvudet. Som vart sjutton hade Elena kameran när hon simmade i vattnet innan? I bakfickan eller? En jävla massa skatter finns för övrigt att finna och plocka på sig på vägen under äventyrets gång. Och man kan ju undra var sjutton Nate får plats med dem också. Det ser ut att bara vara småskatter men ändå. Många bäckar små. Nate måste ha enormt djupa fickor i de där jeansen. Det är ju typiska TV-spelskonventioner men sånt står ut när spelet försöker vara sådär seriöst och realistiskt liksom. Men de höga produktionsvärdena skiner trots allt igenom. Spelet har bra musik, bra ljud, för sin tid väldigt snygg grafik och ser faktiskt inte alls dåligt ut än idag, två konsolgenerationer och 14 år senare, hyfsat smidig kontroll och hela köret.

Det blir något klurigare mot slutet av äventyret, speciellt i ett moment som vi tycker påminner starkt om när Indiana Jones med hjälp av sin fars journal upptäckte ingången till katakomberna under biblioteket i Det sista korståget. Pluspoäng för det. Och våra hjältar tre gör ett bra team tillsammans. Och sedan blir det något som ur någon ganska typisk plattformsbana faktiskt. Som ur Super Mario. Men mörkare. Och skitigare. Där man måste undvika stora spetsiga lyktor med levande ljus som svingar fram och tillbaka. Och då är man väl mest bara öh, okej, ska det här föreställa Naughty Dogs version av typ Bowser in the Dark World eller? En del moment sticker ut mer än andra och det här var ett sådant. Här var det tydligt att nu blir det plattformspel igen. Annorstädes i spelet så ser man också oftast klart och tydligt exakt var på klippan eller väggen som det är meningen att man ska greppa tag och klamra sig fast. Det går liksom inte att missa. Uncharted handlar om att följa brödsmulorna som utvecklarna lagt ut åt spelaren. Någon öppen värld finner man då icke här. Allting är scriptat. Som spelare spelar man sin roll helt enkelt.

Och WTF? Helt plötsligt gör liret en From Dusk till Dawn och slänger ena jävla... Vampyrzombier eller något mot en. Vad fan, blir det här surrvial horror sista sträckan av speltiden eller vad? Plötsligt blir det Resident Evil liksom. Lite out ot left field typ. Vadan detta? Tja, kanske de kände behov av att ha lite större variation bland fienden man pepprar ihjäl? Det är vår teori. Någon spoiler anser vi det inte vara. Snarare något som man kanske bör vara varse om innan man kör igång med spelet, att det är den vändningen det tar alltså. För fram till dess, och utöver detta, är spelet tämligen jordnära och realistiskt. Ja, realistiskt i den meningen att det inte händer något övernaturligt åtminstone. De där 610 döda var förresten inklusive 71 vampyrzombier. Räknar man inte med dem är det "bara" 539 människor som Nate skjuter, spränger i luften eller slår ihjäl med bara händerna i det här spelet.

Så, vad tycker vi då i slutändan? Tja... Spelet har ju åldrats. Och å ena sidan så har det inte åldrats lika väl som säg Crash Bandicoot, som vi grävde fram här om månaden. Men så är Uncharted också mer genomtänkt och överlag mer välgjort. Att skjutandet är uppskruvat till elva känns väl förvisso inte helt genomtänkt... Och behövde spelet verkligen ha en sista boss som skjuter på en likt Neo Cortex i just Crash Bandicoot? Alltså, verkligen? Det är allt lite klurigt faktiskt... När vi satte samman bästa spelen ever-listan så tänkte vi ju inte främst hur bra spelen är nu, år 2021, utan snarare hur bra spelen var då, åren de kom ut. Uncharted var sannerligen ett av årets bästa spel 2007 och fastän det inte har åldrats helt väl, inte som något gott vin direkt, så är det ändå fortfarande ett bra spel och mer än bara godkänt. När det är som bäst är det en klar tre och en halvpoängare, kanske t o m en fyra, av fem. När det är som sämst är det dock mer en två och en halvpoängare, kanske blott en tvåa, av fem. Slutbetyget landar därmed däremellan, dvs rakt på tre av fem.




Betyg: Tre av fem spanska guldmynt. Ingen jackpott men fortfarande värt de slantarna.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
| 1-D
| E-L
| M-St
| Su-Z
|- Sunset Riders
|- Super Mario 64
|- Super Mario All-Stars
|- Super Mario Maker 3DS
|- Super Monkey Ball
|- Turtles V (MD)
|- Uncharted
|- Unirally
|- Vortex
|- Wave Race
|- Wave Race 64
|- Wave Race: BS
|- Wild Guns
|- Winter Olympics
|- Yoshi's Cookie
|- Zoda's Revenge...
|- Zero Wing
|
Frispel

För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.