Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan #56
Unirally



Text och sånt: Jan M. Komsa & G.W. Kong, 2021-08-04

Format: SNES
Utvecklare: DMA
Utgivare: Nintendo (1995)
Genre: Racing

Vi har nog nämnt både en och annan gång här på sidan hur Rockstar, tidigare kallade DMA, var mest kända för Lemmings innan utvecklarna blev och förblev mer kända för Grand Theft Auto. Däremellan däremot, dvs efter Christmas Lemmings, deras sista Lemmings-spel, men innan det allra första GTA till PC och PlayStation så gjorde de detta. Unirally till SNES. Deras enda SNES-spel för övrigt. Och för vilket de blev stämda av Pixar (Toy Story-nissarna, ja) vilket ledde till att detta spel producerades i väldigt liten upplaga, bara de ursprungliga 300 tusen exemplaren, då det därefter inte fick tillverkas mer. Den som vill kan läsa vidare om detta i denna artikel på Nintendo Life. "What could have been a promising franchise was stopped in its tracks." menar Mike Dailly som var en av snubbarna bakom spelet. Attans förargligt. Dålig jävla stil Pixar. Dålig jävla stil.

Unirally publicerades av Nintendo själva och utvecklades alltså av brittiska dåvarande DMA, men gavs ändå ut först i Nordamerika i december 1994 och då under titeln Uniracers. Våren året därpå kom det hit till Europa som Unirally. And that's it. Pga fucking Pixar portades inte spelet till några andra format, såg inga rereleaser, nada... En digital utgåva genom SNES-tjänsten på Switch är ju bara att glömma. Vill man spela det här helt lagligt idag är det de gamla SNES-kassetterna som gäller. Olikt så många andra lir vars priser skjutit i höjden det senaste årtiondet så ligger priset på detta kvar på en resonlig nivå fortfarande. För just Unirally får man i skrivande stund ge från runt 400 sek till strax över tusenlappen på ebay. Priserna för amerikanska Uniracers är ungefär desamma, med blott någon hundrings skillnad. Och på svenska Tradera kan man just nu köpa Unirally för allt från bara ca 200 till ca 700 spänn. Relativt överkomligt alltså.


Något "rally" i det ordets rätta bemärkelse är Unirally icke men ja, liksom titeln ändå förtäljer handlar det här alltså om ett racingspel. Något sedvandligt sådant är detta dock heller icke. Nä, Unirally är unikt. Till att börja med tävlar man ju med enhjulingar... Vilket för övrigt var just det skälet bakom att lymlarna på Pixar gick och bölade till rätten med det här, eftersom de hade gjort en datoranimerad kortfilm som handlade om en röd enhjuling och därmed tydligen ansåg sig ha ensamrätt på att avbilda enhjulingar... Vilket de, sjukt nog, fick rätt i också. Världen är full av idioter helt enkelt. Även bland den högutbildade delen av befolkningen (som domaren i fråga).

Nåväl. Unirally är ett bra spel och som sådant har det synts till tidigare här på POPKORN. Liret röstades i svunna tider fram som det femte bästa racingspelet på SNES för 16-bitarens 16 toppar och tio år senare visade det sig bland de 50 bästa spelen alla kategorier då vi två plus en till här bakom kulisserna sammanställde SNES-topphundralistan. Unirally var mao inte okänt för oss när vi mot slutet av maj det här året helt på måfå plockade fram den gamla spelkassetten från en hög med fysiska SNES-spel. Det var också egentligen detta vi ville täcka redan då, fram till början på juni. Eftersom vi redan hade grävt fram ett SNES-spel nu i år så tittade vi dock vidare bland andra format och valde till slut Excitebike 64 istället. Vilket ju verkade vettigt med, med tanke på att det spelets 20-årsjubileum i vår del av världen råkade inträffa just då, i början på juni. Men det var alltså just det här hojspelet vi körde från början den kvällen och som vi från början tänkte göra en hel framgrävning ur spelkistan kring. Så nu gör vi det med!

När vi körde det här för runt två månader sedan så kom vi faktiskt någonvart. Vi hade tagit alla brons och låst upp två kuper till och därtill tagit några silver också. När vi körde igång liret igen nu i slutet på juli däremot fick vi något av en chock. Allting vi hade klarat och låst upp innan var borta! Den enda förklaringen var ju att batteriminnet i kassetten vi spelade på måste ha dött... Eller INTE! Upptäckte vi först EFTER att vi nu redan spelat om spelet och åtminstone tagit alla brons igen med en annan cykel. För jo, alla de där 16 stycken "olika" enhjulingarna man kan välja att köra som? När man väljer spelare? De med totalt ordinära namn som Martin och Tony? Det är ens olika sparfiler också... Varför i helvete alla ens vinster och upplåsningen av svårare kuper är låst till vilken av alla de där random cyklarna man väljer, det vete fan. För inte fan kom vi ihåg vilken random cykel vi körde med innan. Så när vi nu spelade igen valde vi liksom vilken som av alla 16 stycken och då såg det ut som att allting vi hade klarat var väck.


Så ja, det där med de "olika" cyklarna är ju något att tänka på... Och något som kan vara bra att veta liksom. Någon direkt skillnad mellan cyklarna när man faktiskt spelar kan vi dock inte påstå att vi märkt av. Och med det över till just själva speldelen av spelet. Unirally är alltså något utöver det vanliga för ett racingspel... Inte nog med att man tävlar med enhjulingar, men man kör även mot bara en motståndare åt gången och så har vi ju det här med det för genren högst ovanliga upplägget och perspektivet... Man kör inte liksom inåt skärmen som i de flesta andra racingspel. Det är inget Mode 7 eller liknande här icke. Och inte heller är det något isometriskt perspektiv likt vissa andra racingspel körde med på den tiden, som R.C. Pro-Am, Buggy Run eller Rock n' Roll Racing för att nämna några. Unirally är istället sidoscrollat. Som ett 2D plattformspel.

Till en början ter sig liret enkelt nog och man kanske tänker är det här allt? Att köra en mot en från vänster till höger på en sidoscrollad platt yta bara? Men nä, snart visar sig liret vara mer varierat än så. Med både nätt och rejält lutande uppförs- och nedförsbackar, delar av banorna som går åt andra hållet, dvs från höger till vänster, "våningar" man kör igenom och diverse speciella underlag som t ex turboboostar och dessa swirl-twirl-twisty-twistar där enhjulingarna färdas inte bara i rikting framåt utan även runtom underlaget liksom. Unirally känns typ så som Sonic racing. Men inte som Sonic R då, utan som klassisk Sonic. Tänk om de klassiska Sonic the Hedgehog-spelen i 2D handlade om racing och inte plattform. Tänk alltså gamla Sonic men inga dussinfiender längst banorna, inga bossar, inga bottenlösa avgrunder, inga spikar att dö på, inget backtrackande och inga slöa partier utan bara fullt ös framåt hela vägen från start till mål. Det är Unirally.


Tids nog så märker man att det lönar sig att lägga märke till färgerna på polkagrisstängerna som cyklarna färdas på. Blått och grönt innebär t ex ingen fara direkt framöver medan blått och rött indikerar just det, vilket då kan innebära ett hopp eller något som kan hindra ens framfart. Bäst att se upp då och inte tricksa. Utöver turboboost och dessa twisty-twists eller vad man än vill kalla dem finns här t ex klibbigt underlag som slöar ner en. Så lite trial and error blir det ju då, för de klibbiga delarna av banan gör man bäst att bara hoppa över för att inte tappa fart. Unirally är dock ganska generöst upplagt ändå. Tävlingarna är uppdelade i kuper med fem banor, däribland en endast avsedd för stunts, per kup. Första gången man kör är det för brons, sedan för silver osv. Och här är grejen. Det spelar egentligen ingen roll om man vinner eller förlorar något enstaka race. Det är inte som så att man kör alla banorna i en kup en efter en och liksom samlar poäng eller har ett begränsat antal försök inom en kup. Såvida man inte backar ut i menyn så kan man köra banorna i en kup i vilken ordning man än vill och man har obegränsat med försök att komma etta när man kör mot datorn eller komma upp i ett visst antal poäng på stuntsbanorna.


Och ja, vadå Sonic-loopar liksom? Har vi nämnt att det här spelet känns i mångt och mycket som om de gjorde ett renondlat racingspel av Segas Sonic the Hedgehog-lir? Med enhjulingar istället för igelkottar då. DMA hade helt uppenbarligen Sonic i tankarna när de gjorde det här. Ett kul litet påskägg har de lagt in apropå just den blå igelkotten nämligen. Man kan döpa om cyklarna här. Man kan däremot INTE döpa en cykel till Sonic. Försöker man så talar spelet om för en att det namnet inte är coolt nog... Sonicman funkar inte heller. Det är inte coolt nog. Kul nog. Men ja, det går fort fram här. För fort måste det gå om man t ex ska klara av att köra runt om loopen i loppen. Och det gäller ju att hänga med i svängarna då. Liksom det inte finns någon springknapp i Sonic-spelen finns det heller ingen gasknapp här. Styrkorset är vad som gäller. Höger för att åka höger och vänster för att åka vänster. Så ja, det gäller verkligen att hänga med i svängarna. När hela banan typ svänger åt höger så ska man ju inte hålla ner vänster fortfarande. Med högst trippad bakgrundsgrafik och ett rockigt och passande svängigt soundtrack drar liret liksom in en. Och det känns så jävla gott och coolt när man väl hajat grejen med detta och fattat hur man vinner.


Tvåspelarläget är riktigt skoj. Även om det är enspelarläget mot datorn som man får köra för att låsa upp fler banor... Då fick vi ju turas om i enspelarläget men utöver det körde vi en hel del mot varandra också. Bara för att det var så skoj. För det gör liksom heller inget att man inte kommer vidare i spelet när det är så roligt att spela mot varandra som det är här. Spelar man två mot varandra har man i alla fall, helt oavsett vilka cyklar man än kör med, minsann ändå tillgång till alla banor som låsts upp av vilken som av cyklarna i enspelarläget. Vissa banor är uppdelade i olika antal lopp, vissa banor är bara rakt fram hela tiden in i mål. Hoppa kan man. Vilket man gör med den gula B-knappen som vanligt. Och för att öka hastigheten ska man göra stunts medan ens cykel är luftburen, antigen man hoppar själv eller bara far fram genom luften då det är därigenom banan tar en. Blå, röd och de båda axelknapparna används till stunts.

Med vänster axelknapp slår man volter åt vänster. Med höger axelknapp slår man volter åt höger. Det är bara att hålla in ena eller andra knappen för att göra så många man hinner med innan ens enhjuling nuddar marken igen. Huruvida det blir framåt- eller bakåtvolter beror då på åt vilken riktning cykeln är vänd för tillfället. Röd snurrar cykeln och kan likaså hållas in för att göra så många snurr som möjligt åt gången. Blå roterar cykeln 180 grader från vilken position den än befinner sig i och kan inte hållas in, bara tryckas en gång åt gången. Och grön är bromsen. Det finns hur som helst en massa olika stunts att genomföra, som längre in i spelet blir nödvändigt under korta hopp längst raksträckor och nedförbackar samt under svindlande luftfärder efter vissa uppförsbackar eller där banan bara tar slut för att ta vid en bit längre fram. Några bottenlösa avgrunder behöver man, som sagt var, inte bekymra sig för. Skulle man råka trilla ner någonstans där det inte var meningen att man skulle trilla ner så finns det alltid en väg upp igen.


Isigt underlag finns här med. Unirally är ett coolt spel. Stunts är en central del i spelet just då lyckat utförda sådana ökar ens topphastighet. Vilket om man bara kör två mänskliga spelare mot varandra och ingen gör stunts såklart inte gör någon skillnad men när man spelar en mot datorn så kommer man snart till den nivån där den datorstyrda spelaren gör så många stunts att man hamnar i typ dammet där bakom om man själv inte kontrar det liksom. Och i vanliga fall är vi inte särskilt mycket för det här med att göra stunt i dylika lite annorlunda racingspel, som förrförra månadens Excitebike 64 eller 1080-liren t ex. Men just här har vi faktiskt inget emot det. Kanske för att det är busenkelt att göra stuntsen här. Bara håll in A, L eller R liksom... Det enda man behöver tänka på är timingen, att man ska landa på hjulet och inte sadeln. Kombinera stuntsen kan man göra också. Bara håll in L eller R och därefter A. Eller bara håll in A samtidigt som L eller R.


L och R fyller också en funktion utöver lyckade stunts. För i Unirally finns det dels hela loopar som i Sonic... Men även halva loopar typ, sådana som när man åker från vänster till höger ändrar riktningen framåt till från höger till vänster liksom. Och då, dvs när man åker i full fart genom dessa, så landar man rakt på sandeln... Såvida man då inte voltar i rätt riktning, dvs med L åt vänster om det är åt det hållet som banan fortsätter eller med R åt höger om det är åt det hållet som banan fortsätter... Genom att kvickt kunna halvvolta åt rätt riktning i dessa snabba svängar sparar man värdefulla sekunder i slutändan. Och det är ofta inte ens är hela sekunder som skiljer vid mållinjen. Unirally alltså. Vilken åktur. Det här är definitivt ett mycket roligare hojspel än Excitebike 64. Nästan förvånansvärt skoj faktiskt. Femte bästa racingliret på Super Nintendo? Ja, det är det nog. Och därtill helt klart det mest annorlunda. Ett roligt racingspel överlag.




Betyg: Tre av fem sprites av datoranimerade enhjulingar som lymlarna på Pixar knappast kan ha fucking
ensamrätt på oavsett vad någon intelligensbefriad idiot till domare där borta i USA klubbade igenom...

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
| 1-D
| E-L
| M-St
| Su-Z
|- Sunset Riders
|- Super Mario All-Stars
|- Super Mario Maker 3DS
|- Turtles V (MD)
|- Unirally
|- Vortex
|- Wave Race
|- Wave Race 64
|- Wave Race: BS
|- Wild Guns
|- Yoshi's Cookie
|- Zoda's Revenge...
|- Zero Wing
|
Frispel

För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.