Format: Master System
Utvecklare: Sega
(efter förlaga av Alpha Denshi)
Utgivare: Sega (1989)
Genre: Action
Vi avrundar det här året vad gäller framgrävt ur spelkistan på samma format som vi började det och precis som med fjolårets sista lir med något nytt för oss på formatet i fråga. Ett spel som inte någon av oss ens hade provat tidigare. Det räckte dock med bara en titt på det fulsnygga omslaget som sportar futuristiska bazookor, stridsvagnar och dinosaurier så var vi sålda direkt! Time Soldiers på Master System minsann... Svik oss inte nu!!
Vi var faktiskt inte alls bekanta med det här spelet, inte ens vagt bekanta med titeln, innan vi kollade upp det inför just den här framgrävningen.
Det finns dock inte mycket information att finna... Denna Master System-port som Sega skötte själva är i alla fall baserad på en arkadförlaga från 1987 som utvecklades av Alpha Denshi och gavs ut av SNK. Arkadspelet hette Battle Field i Japan och portades även till olika dåtida hemdatorer. Det är praktiskt taget all info vi har kunnat hitta kring liret.
Spelet är ett shoot 'em up ur fågelperspektiv. Arkadspelet kunde spelas av två spelare samtdigt. Master System-versionen... Likaså faktiskt! Vanligt var ju annars för tvåspelarlägen att bantas till att man bara turas om eller inte inkluderas i någon form alls i dåtidens konsolversioner. Så bara det faktum att tvåspelarläget från arkadförlagan där man spelar två samtidigt är intakt i denna portning var ju sannerligen trevligt. Om den här konsolversionen inte hade stöd för två spelare samtidigt eller ens gick att turas om i så vore det tvärtom i synnerhet surt i ett spel med titeln Time Soldiers i plural där båda soldaterna t o m syns på omslaget! När vi såg texten att trycka start för spel med 1 eller 2 tänkte vi det att bara skulle vara att man turades om som i så många andra konsolportar från den här tiden men här var det t o m äkta tvåspelarläge. Inte illa. Än så länge var allt toppen. Tiden fick utvisa huruvida det skulle hålla i sig...
Spelet inleds lagom imponerande för sin tid, med en kort animerad sekvens på de båda tidsresande soldaterna. Vi snackar en mycket kort sekvens, där de bara står på stället mot en svart bakgrund och raskt intar knästående respektive liggande skjutställning med bazookor riktade rakt mot en. Inte för att man kan varken ducka eller lägga sig ner på marken för att skjuta när spelet sedan startar på riktigt men ändå, det är ändå ett lagom coolt intro följt av titelskärmen och därpå en bild på en ganska fräck stor skurkfigur som man kan förmoda är sista bossen (och spoiler typ; det är det också).
När spelet startar är det hur som helst pang på rödbetan. Man knallar omkring och skjuter på allt som rör sig. Tänk Ikari Warriors av SNK som portades till NES istället, men något som utmärker Time Soldiers, grejen med just det här liret, torde väl vara tidsreseaspekten kan man ju tänka sig... Lite Time Cop? Lite Time Crisis? Lite TimeSplitters? Lite före sin tid? Ho, ho, ho... Okej, vi ska försöka hålla oss med de dåliga tidsvitsarna.
Man reser och röjer igenom fem tidsepoker. Förhistorien eller den primitiva eran som det kallas, romarriket eller den romerska eran då, världskrigen, krigstiden (för att världskrigen tydligen inte var krigstid antar vi...) samt framtiden eller framtidsvärlden eller framtidens värld eller något sådant som utvecklarna valde att kalla det.
Spelet är dock ej uppdelat i banor på vanligt vis utan man måste resa genom tiden tills man hittar rätt hela tiden... WTF då? Vem tänkte att det här var en bra idé? När man hamnar rätt möter man en miniboss och direkt efter den riktiga bossen för banan. När man besegrar bossen räddar man en av fem tidsstridskamrater och fortsätter vidare att rädda nästa och nästa igen osv, osv tills man möter sista bossen och varvar spelet. Detta är NÄR man hamnar rätt alltså. Vilket man nästan aldrig gör på en gång. Om man inte hamnar rätt måste man ta sig förbi en miniboss och sedan får man bara fortsätta tills man hamnar rätt. Gäsp. Ja, vilket jävla bestyr alltså! Det är en ny idé förvisso men också en dum idé.
Vilken ordning man tas genom tid och rum är helt random men man kan ändå bara rädda kamraterna i rätt tur och ordning om det där låter vettigt. Så här är det: Man får veta vilken kamrat som ska räddas och var, eller rättare sagt när, han hålls fången. De har alla namn som vi inte minns men t ex Pelle i den romerska eran. Sedan är det dock random vilken era man tas till. Man kan därmed mycket väl behöva spela igenom både världskrigen och den förhistoriska tiden innan man hamnar i romarriket (de sista två epokerna är inte tillgängliga från start).
Om man inte råkat hamna rätt så möter man mao bara någon miniboss och hoppar sedan raskt vidare genom tid och rum till nästa bana. Om man råkat hamna rätt så möter man fortfarande någon miniboss men sedan banans riktiga boss direkt därefter varpå man räddar en av sin fem kamrater och sedan börjar cirkeln på nytt men redan avklarade banor ingår fortfarande i det slumpmässiga urvalet.
Detta blir naturligtvis väldigt repetitivt väldigt snabbt, trots att banorna är väldigt korta och snabbt genomspelade.
Detta var kanske inte en sådan big deal i arkadspelet men Master System-versionen har begränsat med continues vilket givetvis gör det hela ännu mer repetitivt. Nog för att spelet är rätt lätt, även om det emellanåt känns som något av ett bullet hell så är det ändå busenkelt att undvika allting som kommer mot en, men man har däremot ingen skademätare utan det är one hit kills och det gäller även om man så råkar gå in i fienden. Mm, din gubbes arm kan inte råka nudda vid en annan gubbes arm för då dör din gubbe på fläcken. Vilket jävla BS! Därmed är det ju också rätt lätt hänt att man råkar få game over genom vanlig slarv. En skademätare eller bara rustningar att plocka för att tåla fler träffar hade verkligen behövts här. För med tanke på att man ändå behöver spela samma jävla banor om och om igen även om man INTE dör och får game over så är det verkligen inte roligt att behöva spela samma banor om och om igen om och om igen vid game over. Att alla banor dessutom är ganska trista och slentrianmässiga hjälper inte läget.
Banorna är korta och man följer bara en bestämd väg framåt hela tiden, även om skärmen scrollar inte bara horisontellt utan vertikalt med.
Romarriket och den primitiva åldern är väl distinkta nog från varandra rent utseendemässigt åtminstone men världskrigsåldern delar bitvis underlag, som i själva marken man går på, med såväl romarriket som den primitiva åldern och krigsåldern ser sedan i mångt och mycket ut som världskrigsåldern också så allting smälter ändå bara samman i slutändan. Beroende på skärmen man råkar befinna sig på är det är inte alltid som man kommer ihåg vilken era man egentligen befinner sig i. Detta är inte särskilt lyckat i ett tidsresespel. De olika tidsåldrarna borde vara helt distinkta från varandra i vår mening.
Grafiken är å ena sidan ganska fin men å andra sidan ganska plottrig där alla skotten kan vara svåra att urskilja från t ex alla stora stenar som bara ligger på marken på vissa banor. Det är även jävligt mycket slowdowns i det här spelet. Alltså, vi snackar verkligen jävligt mycket slowdowns. Det är till stor del just därför det är så enkelt att undvika fiendernas projektiler, eftersom spelet tycks gå i slow motion mer ofta än ej. Detta gör såklart att ens egna spelfigurer också rör sig slött, som genom sirap. Det blir faktiskt nästan ospelbart ibland pga alla slowdowns.
Spelet är både tradigt och snurrigt. Vi fick game over och spelade om från början några gånger. En gång råkade vi hamna rätt direkt, om vi inte minns helt galet nu, och kom till den riktiga bossen för banan och besegrade denna jättefort. En annan gång fick vi cykla igenom alla tre tidsepoker en efter en innan vi kom till samma jävla bossjävel i den primitiva åldern bara för att direkt efter bossfighten råka hamna på exakt samma jävla bana i den primitiva ålder igen... Uuurgh... FFS alltså. Att behöva spela samma banor om och om och om igen oavsett om man vinner eller förlorar är inte roligt i längden alltså. Det blir bara tjatigt. För spelets eget bästa borde utvecklarna bara ha skippat det begränsade antalet continues. Då hade man åtminstone inte behövt göra om samma banor vid game over utöver att ändå behöva göra om samma banor helt slump-mässigt. Det är ju som att vara fast i ett jävla tidsloop med det här jävla spelet. Något som borde vara roligt, banor som utspelar sig i olika tidsåldrar, blir helt ointressant till slut.
Nå, hur spelar man det här jävla spelet då? Jo, man rör sig samt siktar i den riktning åt vilken ens spelkaraktär är vänd med styrkorset, skjuter med den ena av kontrollens ansiktsknappar och skjuter med specialvapen, om man har något sådant, med den andra. Specialvapen har begränsat med ammo eller energi eller vad fan de än använder. Vi snackar missiler och trippelskott och sånt men man klarar sig ärligt talat alldeles utmärkt utan dessa och vi kom på oss själva att ofta glömma bort att använda specialvapnen när vi hade dem. De vanliga bazookapuffrorna, som låter mer som ärtbössor än raketgevär för den delen, har obegränsat med skott. Man kan förflytta sig och skjuta diagonalt också vilket såklart är ett plus. Det finns några andra prylar också att plocka på sig, som ger en tillfällig fart- eller kraftboost eller warpar en direkt till bossen på banan. Inte för att det är något som man tjänar många minuter på eftersom banorna är som sagt väldigt korta som det är. Och det är i stort sett det hela.
Medusa är en miniboss och den mäktiga Minotauren är den stora bossen i Rom.
Den trehövade hydran är dock också en miniboss i Rom... Så att, hm... Det verkar vara olika beroende på om man är på rätt plats i rätt tid eller ej. Antigen det eller så är även detta helt slumpmässigt. Eller det kanske beror på var någonstans på banan man möter minibossen? Vi hann inte bli riktigt kloka på det skall medges.
Andra minibossar inkluderar någon form av rosa dinosaurie, en grön Triceratops och ännu en annan bepansrad taggig dino i den förhistoriska tiden, Anubis i Rom och två vanliga soldater i en jeep, en ful rosa helikopter och en stor stridsvagn under världskrigstiden. Följt av en ännu större stridsvagn som den banans slutboss. Och en stor orange eldsprutande T-rex som den förhistoriska tidens stora boss. Och då återstår alltså två tidsåldrar till med tillhörande bossar och minibossar innan den sista bossen.
Så det finns viss återspelvärde ändå, om man då är intresserad av att se alla bossar och minibossar.
De två sista tidsåldrarna är dock inte särskilt intressanta och man hinner ju tröttna på spelet innan man ens kommit så långt.
Future World är framtiden. Meh. Och krigstiden, the Age of Wars, där miljön inte skiljer sig nämnvärt från världskrigstiden och primitiva tiden blir det likaså mest en axelryckning på.
Fram till dess har spelet redan varit lite förvirrande vad gäller exakt var och när man är vilket heller inte blir bättre av att miljöerna i tidsepokerna går delvis in i varandra och man först får information om vart man ska följt av en liten mellansekvens som visar en tidsportaleffekt följt av en skärm där man ser poäng och sånt följt av en kort rad mot en svart bakgrund som talar om när man är, som man antigen inte tänker på att lägga märke till eller så har man vid det här laget glömt bort vart man skulle, varpå banan börjar och så kan man därtill börja från lite olika ställen på samma bana från gång till gång. Snurrigt? Svar: Ja. Time Soldiers är sannerligen snurrigt. Både tradigt och snurrigt som sagt var.
Okej då, att spela två samtidigt är trots allt kul. Det ska vi inte förneka. Även i ett spel som överlag inte är särskilt kul i sig. Men att sedan behöva fortsätta ensam om den andra spelaren får game over är inte alls kul. Även detta hade undvikits helt om man bara hade haft obegränsat med continues så som i arkadförlagan. Och fan, detta är alltså ändå ett arkadspel i grunden så skryträttigheter och high scores hade varit en tillräckligt stor morot liksom.
Vi förväntade oss dock mer av det här spelet i största allmänhet. Fler vapen, mer action, större explosioner, fler och större dinosaurier, you name it. Istället för bara fem korta banor som går runt i en cirkel för att sedan dessutom återupprepas slumpmässigt så vore det dessutom mer lyckat med fler olika banor som bara går från start- till slutpunkt och efter varandra ā bana 1, bana 2, bana 3 osv.
Vi kan väl uppskatta att utvecklarna försökte göra något lite mer annorlunda med det här spelet men slutresultatet är helt enkelt inte särskilt lyckat. A for effort, F för utförande. Ok, F+.
Hm... Denna var lite knepig. Vi hade nog hoppats på något i samma bollpark så att säga som Danan som grävdes fram och lirades för december förra året. Time Soldiers är mindre kul. Grafiken är väl okej, även om det lätt blir plottrigt när det är många fiender på skärmen samtidigt som alla skjuter mot en samtidigt som man skjuter mot dem och skotten inte syns tydligt mot detaljerna i marken man ofta står på. En kul grafisk detalj är dock att man kan vada genom vatten och högt gräs. Musiken är också okej, om än inget direkt minnesvärt. Spelkontrollen funkar så väl den kan tänkas göra med en Master System-handkontroll och spelidén är hyfsat skoj. Men... Ljudeffekterna när man skjuter, vilket man gör typ hela tiden, är enerverande som fan, själva spelupplägget är inte särskilt engagerande och hållbarbeten är tveksam pga one hit kills och ett begränsat antal continues. Det hela blir snabbt märkbart tradigt och tjatigt. Spelet håller därmed inte riktigt hela vägen. Synd på en sådan skoj spelidé. Vi ville faktiskt tycka bättre om det här.
Först tänkte vi att detta var väl inte så mycket sämre än Danan och att det fanns tillräckligt mycket att hämta och att spelet var tillräckligt välgjort för ett godkänt slutbetyg, om än ett klent godkänt... Men den uppfattningen höll inte i sig länge och vi fick sedan medge att spelet faktiskt är så pass mycket sämre än bl a Danan att det inte riktigt når upp till ett godkänt slutbetyg utan får nöja sig med att hamna på gränsen till det.
Vi körde igång Alien Syndrome nu också bara för att prova och jämföra, då det liret ligger i en snarlik del av den övergripande actiongenren, ett shoot 'em up där man vandrar fritt ur fågelperspektiv och så... Okej, grafiken i Alien Syndrome till Master System är fulare, mycket mer primitiv. Och det är något segare än Time Soldiers, när Time Soldiers inte har slowdowns. Med det sagt så flyter Alien Syndrome ändå på mycket bättre utan några direkt märkbara slowdowns medan Time Soldiers har slowdowns nästan hela tiden. Man kan inte spela två samtidigt i Alien Syndrome, bara turas om, men det spelet är ändå mycket roligare. Så vår rekommendation är att spela Alien Syndrome istället.
Vårt slutgiltiga omdöme: Ett och ett halvt av fem par tidssoldater.
|
