Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan #37
Sunset Riders



Våra vilda skarpskjutare: Jan Billy Komsa & Cormano W. Kong, 2019-08-14

Format: SNES
Utvecklare: Konami (1993)

Dags för ännu en vilda västern. Varför? Jo, för att vi känner för det. En western till. Bara en till innan sommarlovets slut att typ rida bort mot solnedgången med. Och med den sentimentaliteten i åtanke, vad vore då mer passande än just Sunset Riders? Konamis arkadlir från 1991 som året därpå portades till Sega Mega Drive och året därefter kom ut även på SNES:en. Och det blev just SNES-versionen som vi suttit och plöjt igenom nu i dagarna, ja. Men även om det var den versionen som vi båda var bekanta med sedan tidigare så tänkte vi faktiskt köra Mega Drive-spelet från början. För att typ "jämna ut det" eftersom förra månadens framgrävda spel var till SNES. Av anledningar som vi går in på senare fick det dock bli SNES-versionen trots allt.

Vilda västern som tema till spel hör väl inte direkt till vanligheterna. Även om vi har titlar som Rockstars Red Dead Redemption nuförtiden och vi hade spel som Capcoms Gun.Smoke dåförtiden bara för att nämna några. Och de mest nämnvärda västernliren från 1990-talet är nog Wild Arms, Wild Guns och just det här. Sunset Riders. Wild Guns var för övrigt ett mer renodlat skjutspel. Sunset Riders faller däremot i den något bredare kategorin actionspel. Det är inte alls olikt Konamis eget Turtles in Time fast man går och skjuter snarare än går och slår i det här. Termen "run and gun" känns ju inte lite "jo, tjena" när spelkaraktärerna för det mesta promenerar fram förresten. Här snackar vi "walk and gun" alltså. Och så handlar detta uteslutande om den gamla vilda västern. Inga mecha-bossar här inte. Konami lyckas faktiskt riktigt bra med att förmedla den rätta vilda västern-känslan med Sunset Riders. Något annat som det här spelet har gemensamt med Wild Guns är annars det direkta arkadupplägget. Pang på rödbetan liksom!

Vi tycker om det här spelet. Det är roligt. Wild Guns överträffar förvisso Sunset Riders i fråga sådant som grafik, ljud, spelkontroll och utmaning. Det här kom inte ens med någonstans på någon av SNES-topparna, inte den ursprungliga listan i 16 delar, inte de topp-20 utslagna favoriterna och inte på den totala topp-100. Så varför spelar vi hellre det här nu? Tja, det kan ju bero på att vi spelat oss mätta på Wild Guns och Sunset Riders stillar västernsuget för stunden. Och det kan också bero på att vi helt enkelt har roligt tillsammans med det här spelet. Allt man spelar behöver ju inte tillhöra det absoluta toppskiktet för att man ska kunna uppskatta det. Konamis gamla västernröj är gott nog. Ett klart godkänt lir och för den som dessutom suktar efter något just i vilda västernmiljö finns det heller inte direkt en uppsjö av alternativ att välja mellan. De enda andra västerntitlarna till SNES:en som vi på rak arm kan komma på förutom redan nämnda Wild Guns är Lucky Luke, Live A Live och Gunman's Proof. Och då släpptes de två sistnämnda inte ens utanför Japan. Den relativt unika inramningen är definitivt till Sunset Riders fördel.

Sunset Riders har sin charm. Det känns mossigt, gammalt och primitivt men det har allt sin charm. Man börjar med ett styck vapen i hand, beroende på vad för karaktär man valt är det antigen ett gevär eller en revolver, och genom power-up har man snart dubbla, dvs ett vapen i vardera hand. Och så går man bara framåt och pepprar alla med bly. Lite variation förekommer dock. Ibland ska man undvika att bli nedtrampad av en massa tjurar som springer emot en genom att, komiskt nog, hoppa upp och kuta rakt över deras ryggar. Ibland ska man hänga och klättra längst med replinor. Och ibland så rider man på hästar. Men oftast går man alltså bara fram och skjuter. Gå fram och tillbaka åt höger och vänster, för detta är ett sidoscrollat spel alltså, ducka samt sikta både diagonalt- och rakt upp och ned gör man självfallet med det gamla trogna styrkorset. Skjuta gör man med grön och hoppa med gul. Som vanligt alltså. Och med röd kan man dessutom slänga sig ned på marken och glida fram ā la Mega Man.


Spelet heter Sunset Riders, inte Sunset Rider, så fastän man såklart kan spela som en ensam revolverman blir
det hela lika naturligtvis mycket roligare när man är två stycken som samtidigt kutar runt för glatta livet.


En "grej" med det här spelet är att man kan, och ibland ska, dubbelhoppa upp på typ altaner och liknande på husen i bakgrunden. Vilket är rätt häftigt och ger spelet en smula mer "djup" liksom. Det kan dock vara lite knepigt att få till dubbelhoppen. Det gäller att få in det rätta knycket. Speciellt tredje bossen blir mycket enklare att ta kål på om man kan det här med att dubbelhoppa en våning upp och skjuta från ovan. För övrigt är Sunset Riders inte i närheten lika svårt som Wild Guns. Redan på första försöket kom vi halvvägs in. Andra försöket kom vi ännu längre. Och sedan ännu längre. Det här är ett sånt spel där man gör större och större framsteg för varje ny spelrunda. Nu var det i och för sig inte direkt första försöket för vi hade som sagt båda spelat det här sedan innan men första försöket för den här gången menar vi ju såklart. Allt som allt är Sunset Riders ungefär lika långt som Wild Guns. Även om det är åtta banor här mot sex banor där. Och att vi jämför det här med Wild Guns stup i kvarten beror ju dels på att båda är västernspel till SNES och dels på att det var inte ens en månad sedan vi lirade Wild Guns här på redaktionen.

Första banan börjar hur som helst nedför gatan i någon typisk vilda västernstad och fortsätter ut på ranchen där en massa tjurar plötsligt springer på rad mot en och sedan vidare fram till någon annan byggnad där bossen väntar. Spelet är alltså sedvanligt uppdelat i banor med bossar i slutet av varje bana. Och emellanåt kommer man också till bonusbanor där man ur förstapersonsperspektiv ska skjuta ner busar som plötsligt poppar upp. Det funkar väl ok men framför allt ger det spelet ytterligare en nypa variation. Och på tal om variation så börjar man andra banan på hästrygg och rider ikapp ett rullande tåg. Det blir ju inte mycket mer vilda västern än så liksom. Den tredje banan är man åter i någon stad och det är där man för första gången kan klättra i replinor som hänger horisontellt mellan två punkter. Sheriffguldstjärna i kanten för att man kan skjuta medan man hänger i repen. Här gömmer sig även en del skurkar i tunnor. En kul detalj. Sedan fortsätter skjutandet in i en saloon för fjärde banan varpå man, aningen oväntat, bjuds på lite story time då dansflickorna där inne tipsar om storskurken Richard Rose och hans tre underhuggare...

Här är man alltså halvvägs in och resten av spelet går ut på att göra upp med de fyra skurkarna, en efter en. Femte banan är ytterligare en tågbana men här rider man inte vid sidan av utan går ovanpå vagnarna på ett rullande tåg. Sjätte banan utspelar sig i bergen och bossen är en indian som hoppar högt. Sjunde banan rider man åter på sina hästar men den här gången rider man ute i skogen tills man kommer fram till ett fort där man möter en gorillaliknande mexikanare med bössa. Och den åttonde och sista banan tar vid på herr Richard Roses ägor, utanför dennes lyxiga villa. Spelet är alltså rätt så kort egentligen men för vad det är lyckades det ändå underhålla oss ett par kvällar. Då det är så pass kort är det också lätt att få en övergripande bild av hela spelet. Och vi gillar hur typ balanserat det är. Vi har tre typiska vilda västernsmåstadsbanor varav den sista utspelar sig inne i en saloon. Tre banor varav två är ridbanor och två är tågbanor. En är alltså både och medan den andra tågbanan är man själv på tåget och den andra ridbanan är den i skogen. Och så en bana i bergen och den sista banan runt rikemansvillan. Det blir liksom aldrig för mycket av bara samma och det är alltid något nytt med varje ny bana man kommer till.


Det vore ju också dumt om man inte kunde rida på hästrygg i ett spel som heter Sunset Riders. Så det kan man. Rida på häst alltså. Och mellan vissa av de vanliga banorna förekommer även detta ljuspistolaktiga bonusspel.

Spelet är hyfsat lätt, speciellt om man är två, men man har ändå ett begränsat antal continues så lite får man ju faktiskt passa sig. Grafiken är färggrann och funktionell men ibland sticker det en aning i ögonen hur primitivt det ser ut. Som då det är en flod i bakgrunden vid ett tillfälle. Det ser bara inte bra ut. Sedan är det samplade röster med här. Riktigt tal alltså! Vilket å ena sidan låter hur charmigt som helst och vi hade inte velat vara utan de här rösterna! Men ATT det låter så charmigt beror å andra sidan bara på att ljudkvalitén är så kass. Spelet känns gammalt helt enkelt. En bit äldre än vad vi rent spontant vill tycka att ett spel från 1993 borde kännas. Men så släpptes det ju i arkadhallarna så tidigt som 1991. Med den vetskapen faller pusselbiten på plats. Det här spelet känns mao mer '91 än '93.

Det känns också som något som hade passat bra på Sega Mega Drive. Och den första konsolversionen var faktiskt till Mega Drive. Och då vi dessutom råkar ha tillgång till Mega Drive-spelet här och förra månadens framgrävda lir var till SNES så avgjorde det saken. Fastän vi egentligen bara hade spelat SNES-spelet, och som mest bara testat att Mega Drive-versionen gick igång, sedan tidigare så skulle vi nu sätta oss ned med liret till Segas konsol. Vi bara tog för givet att det skulle vara ungefär samma spel. Gissa om vi blev förvånade. Mega Drive-versionen saknar både banor och bossar för bövelen! Och två av de fyra spelbara karaktärerna är också bortplockade! Och även om vi själva föredrar just de två som fick vara kvar, Billy och Cormano, så är det ändå skitdåligt. För grejen är den att Billy och Steve är de med revolvrar medan Cormano och Bob är de med bössor. Så om man är två och båda trots allt vill spela med samma vapen så går det inte till Mega Drive. Den enda fördelen som Mega Drive-spelet har gentemot SNES-upplagan är att Nintendo såklart låtit censurera bort glädjeflickorna som spelkaraktärerna antydds ha snabbisar med under spelets gång. Här i SNES-spelet går de bara in och ut ur husen utan att några flickor syns till.

Sunset Riders är inte riktigt lika sällsynt eller eftertraktat som Wild Guns till SNES. Men likt förbannat har också priserna på detta skjutit i höjden. En snabb koll på tradera nu och 1600 kr?! Ett och sex?! Och på ebay går PAL-utgåvor för allt mellan 750-1500 svenska makaroner. Vad är det som händer egentligen? När blev gamla 16bitslir så dyra? Jan mår allt gott nu som samlade på sig alla de spelen han ville ha i samband med att SNES- och Mega Drive-topplistorna sattes samman här på sidan för dryga 12 år sedan för på den tiden gick spel som Sunset Riders för en hundring eller två på Tradera. Max. Att det här heller inte kom med på vår topp-100 bästa SNES-spellista betyder förresten inte att det är inte är något att ha. Det betyder bara att det finns fler än hundra bra spel till SNES. Det är tekniskt sett inte lika välgjort som Wild Guns men som vilda västernspel betraktat är det minst lika roligt. Och SNES-liret är betydligt bättre än spelet till Mega Drive alltså. För den som letar efter ett skoj gammalt västernspel utöver Wild Guns, eller bara ett kul gammalt arkad-kuta-skjuta (fast det är inte mycket kutande direkt) för två spelare samtidigt kan vi rekommendera Sunset Riders. Det håller lätt en spelkväll eller två. Kanske t o m tre.



Vårt slutgiltiga omdöme: Två och en halv av fem sombrerohattar.

- - - - - - - - - - - - - - - -
< Förra sidan | Förstasidan | Nästa sida >

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
|- 1080° Avalanche
|- 1080° Snowboarding
|- Batman (MD)
|- Bubsy
|- Bucky O'Hare
|- ClayFighter
|- ClayFighter 2
|- ClayFighter 63 1/3
|- Claymates
|- Crystal Warriors
|- Ecco Jr.
|- Exit
|- Final Fantasy VII
|- Final Fantasy X
|- Flower
|- Ghostbusters
|- Ice Hockey
|- King Neptune's...
|- Kolibri
|- Luigi's Mansion
|- Mario & Luigi PIT
|- Monkey Island
|- Monkey Island 2
|- Moonstone
|- Pirates! Gold
|- Rygar
|- Sin & Punishment
|- Snake II
|- Snowboard Kids
|- Sonic the Hedgehog 2
|- StarTropics II
|- Sunset Riders
|- Super Mario All-Stars
|- Super Mario Maker 3DS
|- Turtles V (MD)
|- Wave Race
|- Wave Race 64
|- Wave Race: BS
|- Wild Guns
|
Frispel

|- Black Mages! Hör! Hör!
|- Pac-Man Fever!! Hörni!
|- Secret of Mana-helgen
|- Vård av SNES-kontroll
|- Wii Sports-eftermiddag
|
För eller emot

|- Final Fantasy VIII
|- Mega Man 9
|- Nintendo Wii
|- R.C. Pro-Am
|- Sonic 2
|- Super Mario Bros.
|- Super Mario Bros. ...
|- Toki: Going Ape Shit

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.