Format: SNES
Utvecklare: Fupac, Winds
Utgivare: Activision (1994)
Genre: Action
Rätt i daimkrysset! Vi kunde förstås ha lirat SoulCalibur till DreamCast som släpptes i vår del av världen för 25 år sedan denna månad men vi valde alltså det här svärdsvingarliret istället, som i sin tur fyller 30 bast sedan den europeiska releasen till SNES i december 1994. En garde!
Han, Janman hade dessutom plockat undan drömkastet sedan sommaren men hans gamla trogna SNES var redan inpluggad sedan vi lirade Donkey Kong Country inför förra månadens framgrävning så att... Men mest av allt så var det en viss spöklik närvaro som av någon anledning både drogs till samt fastnade för just det här gamla SNES-spelet, för övrigt utgivet av Activision innan de gick ihop med Blizzard och blev kassa, och efter att vi helt random råkade varva det föreslog att det här kan vi väl ändå lägga upp på POPKORN? Mmmh, jaha, jo, jo, visst, men... Screenshots och sånt då? Jaaa... Just det. Det blev att vi fick börja om från början då och spela igenom spelet på nytt.
Detta är ett sidoskrollat actionspel och väldigt mycket just ett actionspel framför allt. En del plattformsmoment men inte tillräckligt mycket sådant för att kalla det här en actionplattformare utan det är bara action kort och gott. Som gå och slå men här gå och hugg med svärd.
Tempot är inte direkt det rappaste. Det handlar inte direkt om att kuta och hugga utan det är verkligen gå och hugga som gäller. Vilket dock också var helt i enighet med normen i vanliga gå och slå-spel, beat 'em up alltså. Det gick sällan särskilt fort fram i dessa alltså, utan man gick lååångsamt fram.
Musiken är grym dock. Äkta häftigt 90-tal liksom. Spelet utspelar sig i framtiden, år 2097 uppenbarligen, men även i framtiden är det alltså just 90-talet som är som häftigast. Fuck yeah!
Men musiken sticker verkligen ut och inte undra på det, då soundtracket till den västerländska versionen har musik av den amerikanska technogruppen Psykosonik som var aktuella då på 90-talet.
Hjälten i spelet heter Slash. Givetvis. För att han slashar med sitt svärd, va? Skurken heter Raptor. Säkert bara för att Jurassic Park var så populärt. 90-tal!! Allting ska vara så häftigt, så jävla häftigt liksom. Bara själva titeln, X-Kaliber 2097, vrålar äkta 90-talshäftigt.
Liret hette dock Sword Maniac i Japan, vilket inte är lika häftigt men däremot så typiskt japaner att komma på ett sådant namn. Vi ser även såväl intro- som mellansekvenser med bilder i tidstypisk animé-stil, vilket ju också var kult och underground och ballt som bara den just då på 90-talet.
Storyn än bonkers. Livet är kasst. Varför? För att det finns inga mer jobb att gå till och inga mer parker att promenera i. Detta är seriöst de två främsta anledningarna som anges.
Raptor är tydligen en gängledare som härskar över Neo New York. Han jobbar för en global maffia och han härskar utan nåd sägs det...
Detta är så töntigt egentligen... Neo New York? Neo betyder ju ny, så "New New York" alltså? Och varför skulle det råda massiv arbetslöshet pga denna organiserade brottslighet och hur exakt tjänar brottslingarna pengar på att folk är utan inkomst? Och vad har de emot parker egentligen?! Inte så genomtänkt det här. Men det var 90-tal och vi kan digga det!
De enda två som kan stå i Raptors väg är vår hjälte, en man som heter Slash, och en kvinna som heter Alix. Tro inte att det finns något tvåspelarläge i co-op eller ens två spelbara karaktärer att välja mellan i huvudspelet dock. Nej, nej, Alix agerar endast damen i nöd. Kvinnan kidnappas och den manliga hjälten ska rädda henne. Slash är beväpnad med det magiska svärdet X-Kaliber av någon anledning som inte avslöjas. Det ska väl vara Excalibur, men gjort häftigare för 90-talet i framtiden!
Man slashar lätt rakt igenom fiender, t o m flera åt gången, och andra objekt, typ oljetunnor som bara står framme här och var, och detta både vertikalt och horisontellt. Det är faktiskt rätt så häftigt, även fast det inte sprutar något blod. Utöver dussinfiender ställs man inför både bossar och minibossar. En del mutationer och liknande är också ganska häftigt. Tänk Baxter Stockmans förvandling från galen vetenskapsman till muterad jätteinsekt eller en T-800 från Terminator som går från människoliknande till endast robotskelett, fast här med en motorsåg till arm därtill!
Att blocka är annars en stor grej i det här liret och det är inte förbehållet endast spelaren utan fienden gör detsamma, vilket ibland kan driva en smått till vansinne.
Man går höger och vänster och kan ducka med styrkorset. Man hoppar med gul som vanligt, gör en vanlig attack som i att man "slashar" med grön, gör något av en huggstöt, som dock ändå slashar fiender och föremål fast på andra sidan på något sätt, med röd, gör en distansattack som fyrar av typ en magisk våg med L eller R och man blockar med blå.
Man kan hoppa och slasha åt sidan med grön och man kan hoppa och hugga med röd också vilket då gör en lite annorlunda attack med svärdspetsen riktat ner. Man kan inte hoppa och skjuta dock. Man kan ducka och blocka och man kan ducka och svinga svärdet lågt med grön ur duckande läge liksom men om man anfaller med röd eller axelknapparna medan man duckar så ställer sig spelkaraktären automatiskt upp igen så det går inte.
Och start pausar och startar uppenbarligen. Spelkontrollen funkar men att man ibland liksom är helt fast i en animation och fienden kan skada en under den tiden tillför inget annat än irritation till spelupplevelsen. Dessutom rör man sig ganska långsamt överlag.
Man kan inte alls springa, inte automatiskt, inte genom att hålla in någon knapp medan man går och inte genom att dubbeltrycka på styrkorset. Åååh, varför var detta en grej i dåtida spel av den här typen? Vadå, var de rädda att man skulle varva spelen för snabbt annars? De kunde gott ha gjort dem längre i så fall!
Man hoppar inte högt eller långt heller. Att behöva backtracka och långsamt gå runt om igen för att man inte nådde hela vägen fram och trillade rakt ner när det borde ha varit ett enkelt hopp är bara tradigt.
Det rör sig inte om plattformshopp direkt, så det är lätt att trilla dit alltså.
Vid denna omspelning noterade vi att det är faktiskt mer hoppande än vi ville minnas sedan tidigare men detta är ändå mest på bara första banan och så grundläggande att det knappt räknas.
Stora delar av flera av banorna är väldigt slätstrukna. Bokstavligt talat. Man går man bara rakt fram från vänster till höger på helt plan yta.
Banorna blir därmed också märkbart repetitiva. Men även när utvecklarna tydligen försökte trycka in lite variation, som med vad vi kallar Ghostbusters-trappor uppför en lägenhetsbyggnad på andra banan, så blir det likt förbannat repetitivt men bara samma delar kopierade och klistrade liksom.
X-Kaliber 2097 tycks lova lite mer än det håller tyvärr. När man startar spelet så får man t ex välja mellan 1 player quest eller 2 player duel. Att kalla enspelarläget för "quest" är väldigt generöst dock... Detta är nämligen inget actionäventyr eller actionspel med RPG-inslag eller något i den stilen. Det är endast action och väldigt standard, bara rakt på liksom, och väldigt ofta bara rakt fram och det bokstavligen i en enda rak linje från vänster till höger... Nåväl. Spelet är utmanande i alla fall, men egentligen bara för att bossarna gärna blockar och likt i sten, sax, påse måste man liksom klura ut när man själv ska blocka högt eller lågt och när exakt man ska attackera och hur för att få in en träff på motståndaren. Detta kan faktiskt vara rätt frustrerande och hade inte varit så illa om man ändå åstadkom åtminstone en mindre mängd skada genom blockeringar.
Vissa vanliga fiender är fittor dessutom och helt enkelt inte alls roliga utan bara jobbiga att behöva ta sig förbi.
Man kan ändra svårighetsgrad men varför inte bara ha en enda väl balenserad svårighet istället för hela åtta stycken att välja mellan, från enklaste till svåraste.
Läsk och hamburgare och sånt som man hittar liggandes på banorna fyller på liv annars och det finns hela extraliv att hitta också.
Story- och miljömässigt börjar spelet jordnära nog, fast futuristiskt och cyberpunk och magi och så, men rätt som det är har man att göra med gangstrar från en annan dimension. Det spelar ingen roll för vad för slags fiender man möter dock. Om det är vanliga soldater i rustningar som typ Stormtroopers eller muterande varelser eller robotar. För det mesta är det bara rakt på oavsett vilket.
Vissa fiender gör man dock bäst i att närma sig långsamt, för går man bara rakt på tar man ofta skada, men man hinner sällan sakta stanna innan de helt kommer in i bild och det är för sent när man bara går raka vägen fram från vänster till höger, vilket innebär att man ibland får gå ett par steg i taget och stanna upp för att liksom hålla utkik, lite i taget, bara ett par steg åt gången, bara utifall det skulle komma några fler av dessa fittor. Detta gör såklart ett redan långsamt spel ännu långsammare och skär sig dessutom med tempot i resten av spelet. Nåväl.
När den sista bossen är besegrad så är allt väl med världen igen. Bara sådär. Som genom magi så finns det plötsligt jobb att gå till och parker att promenera i. Och detta med jobb att gå till och parker att promenera i är verkligen något som framkommer uttryckligen. Handlingen är inte det här lirets starka sida direkt.
Spelet är bara sex banor långt.
Det tog oss ganska exakt en timme att varva den här gången men då var det inte första gången vi spelade igenom det. Senast tog det oss en två till tre timmar vill vi minnas och då var det heller inte första gången vi spelade det.
Så att ja, detta är alltså ett spel som man kan lära sig och kommer man ihåg t ex att ja, just det här skulle man göra så eller på den bossen skulle man ha den strategin så går det mycket lättare och mycket snabbare vid senare omspelningar. När allt är sagt och gjort är X-Kaliber 2097 lite fattigt på innehåll. Fler banor hade inte skadat. De kunde ju åtminstone ha gett oss tio banor... Och numrerat dem med romerska siffor från I till X!
Det är inget nytt att spel av gå och slå-varianten och liknandde får ett extra VS-läge inslängt. Så var det t ex i Final Fight på NES och Golden Axe på Mega Drive.
Och det finns ett VS-läge för två spelare samtidigt här med, där man alltså möter varandra i fighter en mot en, men det suger ärligt talat eftersom X-Kaliber 2097 är ju egentligen inget fightingspel! Spelkontrollen är inte smidig nog för att få till detta riktigt alltså.
Man kan spela/välja mellan Slash och sex av de sju bossarna från de sex banorna i spelet, då sjätte tillika sista banan hade två bossar, den banans slutboss och sedan sista bossen för hela spelet och denna är inte direkt humanoid så... Bossarna har olika moves, som i ett fightingspel, men grundläggande rörelser är desamma, dvs hopp med B, block med X etc.
Vi provade på tvåspelarläget bara som hastigast bara för att prova, så allt som allt spelade vi lite mer än en timme den här gången.
När allt kommer omkring så är X-Kaliber 2097, och notera "caliber" och inte "calibur" och det med K också för att göra det ännu häftigare, endast godkänt. Det är okej. Spelet är sannerligen häftigt, hela inramningen och presentationen är bra men... Själva spelbarheten, va? Kontrollen är okej, men spelet är långsamt och utmaningen är lite väl uppskruvad. Hade det varit bara lite smidigare och nådigare, inte lika segt att ens ta sig fram på banorna och inte lika frustrerande tidskrävande att komma förbi vissa fiender, utan mer hopp och lek att bara plöja igenom så hade det lätt kammat hem en tre av fem. Minst. För det hade då varit mycket roligare att spela!
Högre tempo och mer balanserad svårighetsgrad hade med andra ord gjort stor skillnad. Men som det blev är ju spelet inte direkt dåligt heller... Nej, allt som allt är det ändå helt okej alltså.
Vårt slutgiltiga omdöme: Två av fem speciella kryss som var X-tremt vrålhäftiga speciellt på 90-talet!!
|
