Framgrävt ur spelkistan #33
1080° Avalanche

Format: GameCube
Utvecklare: Nintendo Software Technology (2003)

Dags för ännu ett vinterportvideospel under den i Sverige vanligaste sportlovsveckan. Detta för fjärde året på raken för vår del. Man kan väl kalla det för en modern POPKORN-tradition vid det här laget. Och detta år fortsätter vi med snöbrädåkningen i allmänhet och Nintendos egna alternativ i genren i synnerhet i och med den enda uppföljaren till deras 1080° Snowboarding till N64:an som vi lirade här i fjol. Puh. Långt mening. Nu när snön utomhus i verkliga livet har hunnit smälta och regna bort så har vi i alla fall det här att ha fortsatt hisnande kul med i de virtuella retrobackarna. Åh, hej vad det går! Och trots tidigare snack om att ta en break från Nintendo-konsoler så är vi nu alltså åter på just en sådan men kom igen nu, det är ändå GC vi snackar om... GAMECUBE. Det enda tidigare liret som tagits upp här till GC var BS. Och syskonspelserierna Wave Race och 1080 emellan var detta dessutom det enda som återstod för oss gräva fram ur kistan.

Klart att vi körde med det här alltså. Hmm, med facit i hand blev dock en grej inte direkt såsom vi hade tänkt oss... Närmare bestämt bilden i högra hörnet här ovan. Först skulle vi ha en bild på omslaget till spelet men en sådan kommer vi ju inom kort ändå använda ihop med en annan text. Alltså tänkte vi om. För föregångaren hade vi en bild på själva spelkassetten så varför inte en bild på själva skivan den här gången? Och på så sätt skulle även ni som läser det här få se hur små mini-DVD-skivorna till GC var. Genialt! För alla har säkert inte sett med egna ögon hur små GC-skivorna faktiskt var. Vilket väl kan vara en kul sak. Bara det att, som det visade sig, syns det ju för bövelen ändå inte exakt hur liten skivfan är utan något annat att jämföra med! Duh... Så med ens försvinner halva vår poäng med att ha en bild på skivan. Nu då? "Äsch, skit samma." "Nej, inte skit samma." Så här ser ni den lilla GC-skivan i proportion till en vanlig DVD-skiva! I nedre vänstra hörnet inuti det svarta GC-fodralet är det förresten ledig plats för minneskort. Så ifall man hade med sig spelet hem till nån kompis slapp man alltså ha kortet löst i fickan.

1080° Avalanche minsann eller kort och gott "1080 2" som vi kallar det. "Ten eighty två" alltså. Undertiteln skulle från början vara White Storm, kontra Blue Storm på Wave Race-fronten. Det är verkligen tal om syskonspel mao och det kom förresten fortfarande att bli Silverstorm i Japan. Och Avalanche fick de av att sista banan i en cup inte är mot någon annan åkare men just mot en hel jävla lavin bakom en. Extremt, ja. Som en charmig kvarleva från 90-talet, för de som var med på den tiden. Och likt i föregångaren finns här lite skoj att låsa upp, som fåniga brädor i form av en pingvin eller NES-kontroll samt en del crazy karaktärer som en snögubbe och en älg. Älgen är faktiskt rätt cool, med såna där taggförsedda armband som bl a Chun-Li har i Street Fighter. Och den heter Le Moose. Det är humor det. Och det är precis sådant som gör att man kan inte låta bli att tycka om det här spelet. Det finns tre svårighetsgrader från början. Sedan tillkommer en fjärde. Extreme. Såklart. 1080 2 är i vilket fall lättare att sätta sig in i än det tidigare BS till GC. Det är t ex inte alls lika överkänslig kontroll här som i det där spelet. Detta är mao bättre kontra 1080 till N64:an än vad BS var i förhållande till Wave Race 64.


1080° Avalanche. När man väljer karaktär i enspelarläget står åkarna och chillar utanför skidstugan den här gången. Där står de alltså och stretchar eller dansar på stället som idioter. Förutom Ricky som bara sitter still på en bänk. Jävla slacker. Och spana in den ofrivilligt komiska presentationen i instruktionsboken... Jadå, klicka bara på bilden och se efter själva!

En lustig dialog som uppstod då vi först satte igång med detta lir. J: "Det är en musikvideo med i det här spelet... ..i options." T: "Va?!" "J: Är det inte konstigt?" T: Jo, det är jätteskumt" och så "What?! Varför är det på riktigt i spelet?" utbrast en mäkta förvånad GW gåendes förbi... Varför är det på riktigt i spelet liksom. Varför är det PÅ RIKIGT i spelet... Det fick vi oss ett gott skratt av för där satt vi med varsin GC-dosa och ett spel snurrandes i en konsol men så var det alltså "på riktigt" på TV-skärmen. Det tyckte vi var kul. Man kanske måste ha varit där. På tal om musik så är det en jävla massa licenserade låtar med i det här liret. Vi snackar rock, punkrock, alternativ rock och ännu mer rock som i kombination med hela presentationen i spelet sannerligen får det att kännas sådär lagom tönthäftigt. Och vi har väl nämnt instruktionsboken? Och vad de skrivit om de olika spelkaraktärerna? Bara några små smakprov: "Akari är en mycket trevlig och utåtriktad tjej." Jaha? Och Ricky. "Hans klädsel och sätt att prata visar att han är intresserad av punk och elektronisk musik." Vad har det med något att göra? Eller ta Taratjejen. "Hennes framtoning som hip-hop-diva grundar sig på att hon ser bra ut och åker utför bergen med både stil och elegans." Åh, jösses... Ju mer de försökte att få spelet att framstå coolt, desto roligare blev det i slutändan. Så inte oss emot egentligen! ;p

Viktigast av allt är dock att liret är roligt att lira med. Mycket bra fartkänsla. Sus i magen liksom. Och det är enkelt att styra. Det superpedagogiska spelet bjuder t o m på sk "pro tips" och det i själva liret alltså, inte bara i manualen. Att hålla på att tappa balansen är ett nytt inslag i den här delen. När ens åkare är nära att trilla omkull får man tillfälle att styra rätt med styrspaken för att snabbt återfå balansen. Det handlar alltså inte bara om att åka fort fram utan om att hålla balansen med. Ett litet tips förresten. Ett gott råd: Pausa inte spelet mitt i ett pågående lopp för att göra en anteckning. För då hamnar man bara i backen när man kör igång igen. Här gäller också obruten koncentration för att inte göra bort sig på väg ner för berget. Men en kul detalj är då att åkarna blir helt snötäckta skulle de just trilla omkull och rulla runt i snön. Match race är huvudläget och liksom originalet är 1080 2 mer som ett racingspel. Många andra snowboardspel fokuserar ju istället på trickåkningen men inte 1080-titlarna alltså. Och vi som gillar racingspel föredrar såklart också det här. Vi har helt enkelt rätt kul med detta. Och spelet ser rätt fint ut med. Speciellt tredje banan då det är natt. Riktigt mysigt. Bana 3 påminner faktiskt om den där supermysiga julstadsbanan i Diddy Kong Racing. Allra mest trivsamt är det när man spelar singelplayer för då faller också snöflingor på den här banan.


Spelskärmen under själva loppen ser lite annorlunda jämfört med sist men man känner ju ändå igen sig. Den gula pluppen som signalerar om och i så fall varifrån det närmar sig en åkare bakom en är på plats och nytt för den här upplagan är att ens spelkaraktär blir genomskinlig då kameran typ zoomar in och det går riktigt fort fram. Att sedan behöva klara sig undan en hel lavin är såklart också nytt. Och att köra mot varandra på split-screen går fortfarande an, även om en del grafiska detaljer försvinner då.

Att spela två stycken samtidigt funkar annars bra. Som vanligt blir det ju lite detaljfattigare, som vad gäller snöfallet på den där bybanan, men det funkar. Efter att ha turats om i match race ett tag och sedan provat VS en mot en kollade vi in vad mer för lägen här finns. Gate challenge är slalom medan trick attack och time trial nog talar för sig själva. Multiplayer finns för upp till fyra stycken den här gången. Sist det begav sig var det ju bara stöd för max två samtidigt. Men likt någon (Jan) inte tänkte på att det var tvåspelarläge i Kolibri förra gången och bara hade en kontroll inpluggad så tänkte ingen av oss på att det skulle finnas stöd för fler än två spelare åt gången den här gången och vi hade således bara plockat fram två GC-kontroller. Nåväl. Sedan finns här ett LAN-läge med! Koppla ihop upp till fyra stycken spelkuber för det ultimata racet lockar man med. Något vi tyvärr inte har någon praktisk möjlighet till just nu. Faktum är att vi inte ens har en styck kub inkopplad för det här. Vi lirar nämligen spelet på en Wii, som ju är bakåtkompatibel med GC-skivor, kontroller och minneskort. Frågan är dock om man kan LAN:a ihop fyra Wii för det här, eller blanda Wii med GC-konsoler? Vem vet. Bara en frågeställning som dök upp under en av spelkvällarna med detta.

Bra menyer ska väl också nämnas! Tillskillnad från väldigt osmidiga sådana som i Snowboard Kids. Här kan man t ex efter varje race välja att antigen köra samma race igen, se repris, byta bräda, bana eller karaktär eller återvända till titelskärmen. Mycket smidigt och användarvänligt. Sedan tillkommer dock laddningstider här. Vilket väl inte alls är så konstigt. Spelet ligger på skiva. Men det känns ändå bara lite konstigt... Ett Nintendo-spel med laddningstider liksom. De är ju inte alls långa heller. Så det är absolut inget som påverkar hela spelet negativt. Men ändå. Man kan som sagt se repriser och som singelspelare t o m spara dem. Varför man nu skulle vilja göra detta... Nåja. Save ghost data finns i alla fall också med och det vet vi att vissa uppskattar. Slutligen måste vi bara klaga lite på hela grejen med att samla mynt i time trial. WTF ska detta föreställa?! Mest vettiga att tro vore att man får säkert mynt i belöning för snabba sluttider i time trial. Mynt som sedan används för att låsa upp nya brädor och så. Något som också är lite "men vänta lite" för vore det inte mer logiskt om man belönades med dessa mynt i match race? Att man vann pengar på loppen helt enkelt? Men okej. Och men nej. För i time trial är det alltså meningen att man samlar på sig dessa mynt som ligger utspridda på banorna under loppen på tid. WTF?! Det där är ju inte alls förenligt med vad time trial i sig egentligen går ut på! TT ska ju uteslutande handla om att klara en bana så fort som bara möjligt! Inte att man ska slösa tid på att behöva ta konstiga sidospår och omvägar för att samla skit. Någon glömde tydligen bort att informera utvecklarna på Nintendo om detta. Och samlar man inte alla fem delar av ett mynt under TT, då får man heller inte ens något mynt för besväret i slutändan. W… T… F?! Fuck that shit att man ska behöva fuckin' leta gömda myntdelar under en time trial!

Och det var vad som störde oss mest med spelet. Vilket ju inte är någon big deal egentligen utan mest något av en head-scratcher. Varför göra något så konstigt med time trial istället för att bara låta det vara ett läge där man ska åka så snabbt som möjligt? Men så kan man ju också undra varför de tryckte in en musikvideo av alla saker och det i OPTIONS av alla ställen. Vissa saker med det här spelet är helt enkelt lite udda. 1080 2 står sig i alla fall som redan nämnt bättre jämfört med dess N64-upplaga än vad BS gjorde med sin... Det gjorde inte ett lika stort intryck som N64-spelet när det kom ut i slutet på 90-talet men är överlag ungefär lika bra. Slutomdömet blir därmed detsamma, dvs en stabil trepoängare.



Vårt slutgiltiga omdöme: Tre medlemmar av AVALANCHE av fem möjliga.