Format: Master System
Utvecklare: Sega
(efter förlaga av Irem)
Utgivare: Sega (1988)
Genre: Beat 'em up
Vi håller oss kvar vid beat 'em up-genren på Segas hårdvara men går nu en hel konsolgeneration bakåt i tiden till Master System och Vigilante från Irem, för övrigt främst kända för R-Type, även om just den här konsolversionen portades av Sega själva. Här ska utdelas knogmackor så det står härliga till alltså! Eller ska det? Vi hoppades det och Janman hade spelat detta tidigare och ville minnas att det var okej.
Två varv senare, efter att vi hade varvat spelet varsin gång, är vi dock båda ganska tveksamma till det här... Men nu tar vi det från första början.
Vigilante till Master System är baserat på en arkadförlaga av Irem och är en nämnvärd spelhistorisk titel. Det är nämligen efterföljaren till Irems tidigare Kung-Fu Master från 1984, beat 'em up-genrens urfader typ. Vigiliante började t o m som en direkt proper uppföljare till gamla Kung-Fu Master.
Det utvecklades som Beyond Kung-Fu: Return of the Master från början och skulle släppas 1987 men provtestningarna blev tydligen inte vad utvecklarna hoppades på så hela spelet gjordes om till vad vi till slut fick i och med Vigilante. Det mer amerikaniserade Vigilante, som ändock ses som en spirituell efterföljare till Kung-Fu Master, kom ut 1988 i både arkadhallar och för hemmabruk på Master System i både Europa och Sydamerika medan jänkarna fick vänta till året efter på denna konsolversion.
Notera dock att detta var året efter Double Dragon och året innan Final Fight...
Låt oss bara säga att genren stod inte direkt still efter Kung-Fu Master och det gick fort fram. Precis som med Final Fight spelade vi förresten igenom arkadversionen innan vi satte oss ned med konsolversionen till Segas konsol.
Arkadspelet finns att köpa hem som del av Arcade Archives på Switch för den som är sugen. Vi var dock underväldigade av både konsolporten och arkadoriginalet när allt kom omkring. Det verkar som att Irem helt enkelt inte hängde med i utvecklingen av den genre som de själva sparkat igång med Kung-Fu. Vigilante är väldigt simpelt, väldigt primitivt. Till att börja med är det bara singelplayer. Och det gäller inte bara Master System-spelet.
Även arkadspelet är bara singelplayer. När man kör igång arkadversionen på Switch ser det dock ut att kunna spelas med två spelare. Vilket fick oss lite pumpade. Vi tänkte att antigen gav Irem ut en lite senare version med stöd för två spelare samtidigt som versionen man kan tanka hem på Switch är baserat på eller så är det en ny feature som de tryckte in bara på Switch. Men nej, spelet är bara singelplayer. Tvåspelarläget innebär bara att man kan turas om efter varje avklarad bana där spelare 2 får göra om samma bana som spelare 1 gjorde innan. Tråååkigt.
Vidare är spelet endast från vänster till höger... Det är helt platt. Helt sidoscrollat alltså. Inget gå runt lite över hela spelplanen här, som väldigt snart blev normen i beat 'em up. Detta är endast höger och vänster även om spelplanen må ge en ett annat intryck utifrån underlaget på vissa banor. Så vi har ett beat 'em up där man inte kan spela två samtidigt och som endast är höger och vänster... Detta var ju gammalt som gatan redan 1988. Och det var utgångsläget utifrån vilket den ännu lite simplare konsolversionen gjordes.
Även om Master System-grafiken faktiskt har sin charm så är porten helt klart en 8-bitars downgrade från arkadoriginalet. Det är mer som Turtles II på NES kontra arkadspelet än som Turtles IV på SNES kontra dess arkadförlaga för att göra en liknelse.
Där det i arkadspelet dräller med busar på gatorna kan man dessutom bara möta två motståndare på skärmen samtidigt i Master System-versionen.
Flickering är också en märkbar grej i detta lir. En del ändringar gjordes annars till synes för sakens skull... Busarna kallas t ex rouges på Master System. Skinheads var det däremot i arkadhallarna. Bruden som såklart ska räddas kallas Maria här. Madonna var det dock från början. Men det är samma spel överlag där man går och slåss på gatan tills man kommer fram till bossarna och spöar skiten ur dem innan man går vidare till nästa bana.
Bossarna är väldigt trista förresten. Det är knappt man märker skillnad på dem och de "vanliga" busarna på gatan. Helhetsintrycket är mest meh...
Det allra största problemet med Vigiliante på Master System är dock att da hit detection är way fucking off. Vilket det inte riktigt var i arkadspelet. Det var åtminstone inte riktigt så illa som det känns i Master System-versionen. Originalversionen spelar liksom rätt så normalt ändå, även om man förvisso kan tycka att vissa slag och sparkar som borde träffa inte alltid gör det. Master System-versionen däremot... Här känns det som att man kan inte vara en halv sekund off. Ofta händer det att man slår eller sparkar aningen för tidigt och så får man på nöten eller så hinner man inte få iväg ett slag eller en spark i tid innan man får på nöten. Det känns som att man måste vara väldigt exakt. Lyckas man dock med det så går spelet från relativt skitsvårt till skitlätt på nolltid. Det kan ta en stund innan man får in det rätta knycket men när man gör det så är man typ Terminator. En annan sak som påverkar svårighetsgraden i Master System-versionen är den sämre spelkontrollen. Man har en knapp för slag och en knapp för spark, precis så som i arkadspelet. Men där man i arkadspelet hoppade genom att trycka upp med styrspaken så måste man trycka slag och spark samtidigt för att hoppa i Master System-spelet. Detta gör hoppsparkarna, som var rätt så effektiva i arkadspelet, till en pina i arslet att få till på Master System.
Man kan hoppsparka här med på något jävla vänster men vi blir inte riktigt kloka på hur exakt. Förmodligen måste man trycka på sparkknappen i exakt rätt hundradels sekund efter att ha hoppat med slag och spark samtidigt. Med ett slags exakt tajmat dubbeltryck på spark efter slag och spark typ. Därmed är det sällan man får till några hoppsparkar här...
När man är i pressat läge och button mashar för glatta livet så får man till en hoppspark ibland.
Och i pressat läge kan man hamna rätt lätt. Busarna gängar gärna upp sig på en nämligen, även om de bara kommer två åt gången i den här versionen. Ja, då kommer de alltså från båda håll samtidigt och värst är när någon håller fast en vilket bara det får livmätaren att gå ner. Ibland hinner man dock bara gå ifrån dem som kommer från vänster sida av skärmen om man bara fortsätter raka vägen fram. Ibland får man vända sig om och ge dem en käftspark.
Vissa busar slåss med tillhyggen. Knivar är t ex inte ovanligt. Och vissa är beväpnade med fucking handeldvapen och skjuter alltså på en! WTF?!
Det finns checkpoints skulle man dö på en boss. Dör man game over börjar man om från början på banan dock. Föga förvånande så finns här inget batteriminne om man skulle vilja stänga av under spelets gång och fortsätta senare men däremot finns det en väldigt enkel kod för att välja bana. Håll bara ner upp, vänster samt 1- och 2-knapparna samtidigt på titelskärmen.
Samtliga banor och bossar från arkadoriginalet återfinns här i Master System-porten också men...
Det rör sig om endast fem stycken väldigt korta banor. Om man bara får in det rätta knycket och inte dör stup i kvarten så kan man klara hela spelet på ungefär den kvarten. Vilket inte direkt är till spelets fördel i slutändan. Antigen kommer man ingen vart pga tveksam spelkontroll och kass hit detection eller så kommer man in i spelet trots dessa brister och plöjer rakt igenom det på en kvart typ. Vad som dock gör Master System-spelet lite mer nådigt med tanke på att det spelar sämre än arkadoriginalet är det lägre antalet fiender på skärmen samtidigt.
För i arkad- liret så händer det att skurkarna svärmar över en som fucking zombier. Hade detta varit fallet på Master System också så vore man ju helt körd. Så just det lägre antalet figurer på skärmen samtidigt är egentligen ingen nackdel här av den anledningen.
De fem banorna är i vilket fall gatan i början, en bilskrot, över en bro där man måste passa sig för snubbar på motorcyklar, downtown framför en nedgången byggnad som renoveras samt en byggnadskonstruktion där vid taket på nyss nämnda byggnad. Den största variationen mellan banorna är snubbarna på motorcyklar.
Nunchakus finns förresten. Ligger bara och skräpar här och var på banorna. Plockar man upp dem kan man slåss med dem såklart vilket är lite coolt. En erhållen käftsmäll räcker för att man ska tappa vapnet dock. Några andra tillhyggen som man själv kan använda finns ej.
En story finns... Spelet handlar om att man ska rädda sin tjej som kidnappats av någon anledning och under tiden spöar man tydligen skiten ur varenda jävla pundare i hela stan. That's it. Korta mellansekvenser binder samman banorna. Och ja... Det är verkligen allt.
Det finns faktiskt inte mycket mer att tillägga om Vigilante. Det är ett kort spel alltså. Men det är inte bara kort. Det är barbent. Inte alls mycket kött på benen.
Så här i backspegeln så hade det nog passat bättre som ett av flera spel för oss att frispela... Men vi var så sugna på ett till beat 'em up till en gammal Sega-konsol att vi bestämde oss för en proper framgrävning ur spelkistan.
Urgh... Varför kunde vi inte bara ha spelat Streets of Rage istället? Men nej, vi skulle tvunget vara mer märkvärdiga än så minsann. Tji fick vi.
Allt som allt, för ett så här kort spel med bara singelplayer och så simpelt upplagt att det finns knappt något återspelvärde, kan vi bara inte sätta godkänt på det. En av fem får det. Underkänt...
Vigilante till Master System är en ganska dålig version av ett från början som bäst bara knappt godkänt arkadspel.
Det slutgiltiga omdömet: En av totalt fem banor i det här spelet.
|
