Format: Mega Drive
Utvecklare: U.S. Gold
Utgivare: U.S. Gold (1993)
Genre: Sport
Det är äntligen fredag, så ha nu en glad helg och allt det och det i anknytning till vecka 8 och sportlovet... Vilket för framgrävt ur spelkistans del av sidan givetvis innebär ett nytt gammalt vintersportspel! Och med tanke på de fram till nu på söndag ännu pågående olympiska vinterspelen för 2022 så blir detta inte vilket gammalt vintersportspel som helst utan ett om just vinter-OS! Jepp, där fick vi väl ändå till det inte sant?
Winter Olympics till Sega Mega Drive gjordes och gavs ut av brittiska U.S. Gold som hade en myriad titlar till sitt namn mellan 1983 och 1996 då de köptes upp av Eidos (som 2009 i sin tur togs över av Square Enix).
Spelet kom till en massa andra format med, däribland SNES:en, men Mega Drive-upplagan kom faktiskt före. Redan under 1993 släpptes det i USA och, åtminstone enligt Sega Retro och texten i början i själva spelet, även i Europa (andra källor skriver 1994 för Europa-releasen).
För utvecklingen av Amiga-versionen från samma år stod Abstract Images. Alla andra versioner, av diverse utvecklare, gavs ut under 1994. U.S. Gold själva stod i alla fall för samtliga Sega-utgåvor då detta senare återfanns på både Master System och Game Gear också. Men nu spelade vi uteslutande Mega Drive-spelet.
Vi får seriösa Ski or Die-vibbar av Winter Olympics, eller Winter Olympics: Lillehammer '94 som den fullständiga titeln tydligen ska vara, eller The XVII Olympic Winter Games Lillehammer 1994 som den fullständiga titeln ser ut att vara enligt titelskärmen i spelet. Likt Ski or Die består även detta av ett antal minispel med vintersporttema. Tillskillnad från i skidspelet Ski or Die så är det dock mest skidåkning som gäller här. Av de tio grenarna som är med här så finner man inte färre än sju på skidor; störtlopp, superstorslalom, storslalom och slalom (för den som inte kan få nog av olika sorters slalom liksom) samt puckelpist, backhoppning och skidskytte.
Därtill finns även kälksporterna bobb och rodel. Och till sist short track eller kortbana som det heter på svenska i spelet, dvs kortbaneåkning på skridskor, som alltså är en skridskogren. Några andra skridskogrenar, som ishockey och konståkning, fick inte vara med.
Winter Olympics var det officiella spelet för de olympiska vinterspelen 94 i Lillehammer, Norge. Som sådant känns det vi har här lite barskrapat dock. Bara 16 länder finns representerade t ex. Det är 16 utav totalt 67 länder som deltog i verkligheten... Kunde de verkligen inte trycka in alla länderna? För det är knappast så att det är olika karaktärsmodeller för varenda spelfigur och att det därför hade inneburit för mycket jobb för utvecklarna att hinna med eller för mycket data på kassetten eller nåt sånt. Alla spelfigurer under grenarnas gång ser ändå likadana ut. Man hade bara behövt trycka in resten av flaggorna och namnen på de andra länderna i menyerna. De 16 spelbara länderna är i vilket fall Australien, Brasilien, Finland, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Norge (såklart), Ryssland, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA och Österrike. Resten av världen fick alltså inte vara med.
Winter Olympics blir lite ofrivilligt komiskt faktiskt. Som när man kommer till världkartan... Eeh, ska det där föreställa VÅR värld då eller? Så enligt U.S. Gold är Östersjön verkligen en sjö i Europa, Sverige hänger samman med Tyskland och Polen, och är det där Danmark som sticker ut där till vänster på kontinenten? Eller ska det föreställa Storbritannien som hänger ihop med Frankrike och inte är en ö i den här virtuella verkligheten? Liksom, kom igen... Lite mer möda kunde folket på U.S. Gold väl ändå ha lagt på presentationen.
Och what's up with da fullkomligt vansinniga omslagsbilden med den skräckinjagande norrmannen förresten?
Hur fan är det sedan meningen att man ska kunna se vad fan för sportgren man väljer egentligen? Namnen på grenarna hade gärna fått stå skrivna där man väljer mellan dem är vad vi vill ha sagt. För vi blir då inte klokare av att bara gå efter de där små bilderna. Man får ju välja lite på måfå då.
Musiken är åtminstone häftig. Riktigt intensiv. Cool action musik rentav!
Resten av spelet fångar en däremot inte så här från start utan känns mer som en tråkig skoluppgift... Och varför tar det typ 150 år att trycka förbi menyerna?! Och alltså, kontrollen i menyerna också. Ibland funkar det att trycka sig vidare med vilken som utav A, B- och C-knapparna, men ibland funkar det bara med start-knappen. Beroende på vilken skärm man är på. Vadå okonsekvent liksom?
Bland språk i spelet kan man välja mellan engelska, norska, franska, tyska, italienska, svenska, spanska samt portugisiska som lite udda nog inte representeras av just Portugals flagga utan av Brasiliens. Vi spelade ett tag på engelska och sedan lite till på svenska. Genom "Valskarmen" kommer man sedan till... Ja, just det. Apropå språket. Det är inga å, ä eller ö när man väljer svenska. Vilket liksom känns ganska billigt för det officiella OS-spelet att inte kunna erbjuda men okej då. Det finns i alla fall ett sound testläge att lyssna på i valmenyn, options alltså.
"Melodi" står för låtarna medan "Verken" är ljudeffekter... Vilket är ännu en sådan där konstig grej. Det står som "Effect" på engelska och det fattar man ju, sound effects liksom. Men verken? Vad fan? Vadå, direköversatte britterna engelskans effect till verkan tro? Och stavade sedan fel till det så det blev verken..? Ja, alltså det verkar ju inte bättre.
Vi säger dock det. Vilket soundtrack alltså! Man kan bara låta spelet vara igång i ljudtestläget liksom.
Och vi är helt fucking allvarliga. Winter Olympics får minst en poäng bara för musiken. Speciellt bra är melodierna 1, 2, 5, 9, 10, 13, 19 och 20. 1 och 2 som värsta Mega Man-banmusik. Melodi nummer 5 också cool. Nr 9 är det sådan actionpump i typ. Nr 10 låter lite sådär mekaniskt mystisk. 13 är härligt vemodig. Och de sista två, 19 och 20, låter som tuffa bossmusikstycken. Det finns 20 melodier totalt alltså och alla är bra egentligen eller tja, undantaget två korta fanfares bara. Vad den här episkt suveräna musiken gör i fucking Lillehammer 1994, det kan man ju verkligen undra. Den här musiken är på tok för cool för det här spelet.
Men okej, nog med förspel. Vi spelar lite fritt och börjar med det första spelet i spelet från vänster på översta raden. "Stortlopp". Exakt vad som händer sedan eller hur man än styr begriper vi inte alls från början men fuuuuuck vad häftig musik! Värsta bada nananana, bada nananananana, bada nananana... Snacka om ett bad-ass soundtrack! Vi spelar vidare och provar på de följande tre grenarna om man bara fortsätter rakt höger i listan. Dessa är Super G, dvs superstorslalom, slalom och storslalom.
Alla fyra nyss nämnda grenar, dvs störtlopp och alla slalomvarianterna, börjar från skidstugan och ser exakt likadana ut utifrån perspektivet och styrmetoden vilken för den delen är icke direkt intuitiv. Det blir ju att man mest buttonmashar på alla knapparna och styr lite hur som helst med styrkorset och bara diggar musiken.
Vad man "ska" göra är att starta ur stugan med A, huka för fart med B och bara styra spelfiguren ned för backen med styrkorset. Detta fångar oss inte alls utan för tankarna till de tristaste delarna i Ski or Die.
Värst av allt är när ens skidåkare helt tappat farten, vilket kan hända, och man trycker på B och hukar och det då ser ut som att gubben sitter där och skiter på stället.
Okej, med vad som onekligen känns som de trista obligatoriska skitgrenarna körda hoppar vi över till de lite roligare och mer intressanta grenarna. Varav hälften dock fortfarande är på skidor.
Backhoppningen, bara för att få den ur vägen också, är åtminstone över på några sekunder oavsett om man gör helt rätt eller helt fel.
Kontrollen är lättbegriplig. Man behöver bara trycka på A men här handlar det mer om timing, att man ska trycka precis vid slutet av rampen, inte för sent och inte för tidigt, och sedan balansera i luften med styrkorset. Backhoppning här, precis som lufttrickhoppen i Ski or Die, är den gren som tar allra kortast tid att ta sig förbi så att man hinner inte ens bli särskilt irriterad på det.
Winter Olympics är multiplayer mest i den bemärkelsen att man turas om mot varandra i de olika grenarna. Det finns dock grenar där man kan tävla direkt en mot en. Hela två stycken. Jippi... Man spelar då antigen på samma skärm eller på delad skärm.
Skridskolöpning sker på samma skärm. Grenen är short track, så det är faktiskt fyra åkare på banan samtidigt men minst två av dessa är då datorstyrda.
Här gäller det hur som helst att peppra A och B växelvis samtidigt som man styr banan runt med styrkorset och inte får komma utanför. Detta funkar hyggligt och är väl den grenen i spelet som känns mest "fysiskt" så att säga... Att tumma på knapparna kan man glömma. Det är bättre att ta ett annat grepp om kontrollen och trycka typ vänster-höger med pekfingret på A och långfingret på B. En riktigt irriterande sak med denna gren är dock att skulle båda, eller man själv om man bara spelar själv, råka diskas under loppen så fortsätter datorn själv tills hela loppet är avgjort. WTF?! Snacka om drygt alltså. Om detta var bara för att de ville att alla fyra åkarnas tider skulle synas senare i menyn så är det ju bara dumt. Ingen bryr sig!
Puckelpist körs i split screen och är då den andra av de två grenarna där man spelar samtidigt. Det introducerades tydligen så sent som 1992 som OS-sport. Vad skiten går ut på är att man ska komma i mål i slutet på den här puckliga backen och på vägen så ska man hoppa och utföra stunts med A och B. Och vi vet inte alltså, fuck this shit. För liksom... Hur kan man undvika att bryta benen i den här grenen? Nej, vi vet inte. Säkraste sättet att åtminstone komma i mål är att inte trycka på något alls för då tar sig gubben levande genom målstrecket helt av sig själv. Detta är inte en av våra favoritgrenar alltså. Men den här musiken... Den här musiken är på riktigt för fucking cool för att vara i det här halvdassiga spelet. Och den gör att vi fortsätter spela.
Och ja, jo, tur var väl det också, för väl framme vid skidskyttet så hände det grejer och vårt tidigare inte vidare positiva omdömde vände lite. Skidskyttet... Är ganska kul faktiskt.
Även om det är lite väl svårt att träffa målen i skyttemomentet. Här känns det typ som att man tävlar på riktigt. Man kommer i den här rätta tävlingsandan liksom. Här vet man nästan direkt vad man gör och hela grenen är inte över på några sekunder om man inte gör helt rätt i början.
Man trycker höger och vänster växelvis på styrkorset för att få upp farten men det handlar inte bara om att trycka så fort som bara möjligt. Här krävs en gnutta mer finess än så faktiskt. Man får nämligen hålla sig inom mätaren som syns ovanför spelfigurens huvud, så att markören inte åker för långt ut åt höger eller vänster men så långt ut som möjligt på kanterna utan att nudda gränserna typ. Fiffigt. När det sedan kommer till skyttedelen så siktar man med styrkorset och skjuter med A eller B medan siktet hela tiden förblir i rörelse, så där lätt gungandes.
Skidskytte är den grenen som oftast tar längst tid att spela igenom. Dels för att man kan inte åka ut på direkten som i alla de andra grenarna, dels för att det kan ta sin tid att skjuta om man inte stressar och då just denna gren faktiskt är rätt skoj så har man heller inget emot att verkligen försöka sätta skotten.
Winter Olympics känns gammalt som gatan på vissa ställen. Och man kan väl egentligen inte klandras om man helt enkelt inte gillar gamla sportspel. Sådana där typiska gamla sportspel av just den här sorten då alltså. Men just den här delen av spelet var inte alls dum, utan tvärtom ganska rolig. Huh. Där ser man. Och sensmoralen antar vi är väl att oavsett vad man än rent spontant tycker om gamla sportspel så är det är bra att vara öppensinnad nog att ge hela spelet en ärlig chans (eller en sportslig chans då, ha!)
De för sin tid mest "flashiga" minispelen återstår. Rodel och bobb. Kälksporterna. Vi börjar med bobb.
Här gäller det att trycka A och B för att kuta kvickt där i början innan åkarna hoppar in i släden och sedan styra med styrkorset utan att välta släden med kameran placerad direkt bakom åkarna. Bara tvåmannalagsvarianten kom med. Och för rodel gäller exakt samma förutom kutabiten. Dessa två grenar är ju typ som det här lirets motsvarighet till Snowboard-biten från Ski or Die och gör väl sitt för variationen i spelmomenten om inte annat. Den största skillnaden mot andra grenar i spelet är ju den rent visuella. Och visst ser det hyfsat fint ut. Och när det begav sig så tyckte man ju att sånt här var väldigt imponerande. Den som spelade Winter Olympycs redan då fann detta säkert relativt avancerat. Rena rama wow-faktorn liksom. Idag är det nog ingen som tappar hakan längre över sånt här men denna grafik funkar gott nog fortfarande. Spelmässigt har vi inga anmärkningar. Det funkar som det ska med styrningen.
Dock ser vi det som ett missat tillfälle här av utvecklarna att inte göra bobb 2 player co-op... För det hade verkligen tillfört något litet extra till hela spelet och inte minst då gjort just denna gren mycket roligare och mer spännande. Vi tänker att båda spelarna skulle trycka A och B för att kuta kvickt med varsin gubbe men också att båda sedan skulle ha kontroll över släden på banan. Så att man liksom verkligen hade behövt samspela för att få till bra fart och inte välta. Men icke... Istället gjordes denna tvåmannasportgren till ett singelspelarmoment där en spelare själv styr båda spelfigurerna och spelar man två får man alltså bara turas om att styra ensam. Trist. Det är ju inget fel på momentet i sig, men ett missat tillfälle att inte kunna vara två samtidigt på detta är det allt.
Och för övrigt är det ju bara två andra grenar när man är fler än en som spelar där man faktiskt får spela samtidigt och inte bara turas om. Ett litet problem med det förresten är att man ser faktiskt inte vem som är vem förrän EFTER en gren om man inte är uppmärksam på detta i tråktextmenyerna innan. Såvida man inte kommer ihåg det slumpmässigt valda namnet man fick på sin gubbe så syns mao inte vem fan som spelar under själva spelandet. Det hade ju underlättat enormt om det bara stod om det var player 1 eller player 2 i så fall.
Men man behöver visserligen inte dras med de slumpmässigt utvalda namnen på alla sportutövarna. Namnbyte finns det möjlighet till och här finns å och norska ö att tillgå minsann.
Men ja, det blir allt genast lite roligare när man spelar med gubbar som man själv har fått namnge. Såklart. Upp till fyra lirare kan vara med och turas om med egna "profiler" typ. Sedan är det ändå lite trist att det är övervägande skidsport i spelet. Förekommer ju mer skidåkning här än i självaste Ski or Die som vi nog har hunnit referera till femtioelva gånger redan.
Förvisso fick de ju utgå ifrån vilka sporter man hade i verkligheten under vinter-OS 94 och då var det mycket skidsport. Och detta var fyra år innan snowboard accepterades som en olympisk sport så då kunde de inte ha med det heller, vilket var med i Ski or Die tidigare. Men ändå... Problemet är inte direkt att antalet skidgrenar utgör 70% av det här spelet utan att mer än hälften av dessa grenar där man startar från skidstugan endast är små variationer av ett och samma minispel. Likt i Ski or Die är just dessa skidgrenar, där man styr mot kameran från ett perspektiv högt ovanifrån, dessutom de minst intressanta och mest stentrista i hela spelet.
Då hade det liksom räckt gott och väl med bara störtlopp och slalom. Och så några helt andra grenar då, däribland definitivt ishockey, istället för storslalom och superstorslalom. Även om hockeydelen inte hade kommit upp i klass med säg NHL '94, vilket nog ingen hade förväntat sig heller, så hade det gjort väldigt mycket för variationen i det här spelet och helhetsintrycket.
Nåväl. Full olympics får man inte välja när skiten ska ta slut utan måste spela det fullständiga paketet typ, duh. Mini olympics får man däremot välja bort vilka grenar man vill, vilket är det roligaste med det här spelet enligt oss. Ja, utöver ljudtestläget då.
Spelet kan stundtals vara både segt och torrt men vi har ändå haft roligare tillsammans med detta än vi hade med EA Hockey här om året och nog ungefär lika kul som med Ski or Die, som vi väl har nämnt hundratusen gånger vid det här laget. Och det är trots allt dubbelt så många grenar här som det var i Ski or Die... Även om man räknar de fyra skidstugegrenarna, eller de alpina skidsportgrenarna som de kallas om man ska vara petig, som en och de båda kälkgrenarna, som är i princip exakt likadana, som en så blir det ändå sex stycken helt olika minispelsorter vilket fortfarande är fler än vad det var i gamla Ski or Die
så kanske är det den trots allt tillräckligt stora variationen i spelmomenten som väger över för ett godkänt betyg. Eller den oväntat coola musiken.
Men ja, från början var vi nog beredda att nästan helt avfärda det här liret. För inledningsvis kändes det här faktiskt mycket trist... Men spelet växer faktiskt på en. Inte minst tack vare den fantastiska musiken.
Betyg: Två av fem olympiska guldmedaljer från Lillehammer 1994.
|
