Format: Sega Mega-CD
Utvecklare: Virgin Interactive
Utgivare: Virgin Interactive (1993)
Genre: Action
Vi gräver fram ett Mega-CD-spel från 1993 baserat på en viss spelfilm från 1984. Ett över 30 år gammalt CD-ROM-spel som bygger på en 40 år gammal filmrulle alltså. Tänk vad tiden flyger, va? Och om bara fem år är vi redan framme vid 2029, året som T-800 och Kyle Reese reser tillbaka i tiden från den dystopiska framtiden i Terminator. Nåja, tillbaka till 80-talet på 90-talet nu!
Men vi har inte glömt bort att vi skulle gräva fram något till 32X efter förra frispelrundan. Det kommer fast för #85 nästa månad, för att vi ska hinna spela det ordentligt. The Terminator hade vi däremot redan spelat igenom inför denna månad. Vi brukar vara åtminstone 1-2 månader framåt med det mesta som kommer upp på sidan numera förstår ni. Någon speciell anledning till att det blev just Terminator för den här gången hade vi väl egentligen inte. Att detta blev #84 av Framgrävt ur spelkistan och filmen som det här spelet är baserat på kom ut '84 var väl något som vi kunde ha anspelat på men kom igen och faktum är även att detta var bara en tillfällighet. Fast vi ville åtminstone att det skulle bli något till Sega/Mega-CD, eftersom vi har grävt fram spel till både Master System och Mega Drive för tidigare i år och vi redan bestämt att nästa framgrävda spel i ordningen blir något till 32X. Kanske blir det Saturn och DreamCast därefter?
Men tillbaka till 80-talet på 90-talet skulle det ju bli! Nu ska det faktiskt handla om Mega-CD-versionen av Virgins Terminator-spel. Jo, brittiska Virgin Interactive hade redan utvecklat The Terminator som gavs ut på såväl vanliga Mega Drive som Master System och Game Gear året innan. Mega-CD-spelet är såklart den definitiva versionen och innehåller så mycket mer än "bara" bättre grafik och ljud och full motion videosekvenser som tryckts in. Vi snackar fler olika vapen och framför allt många fler banor! Hela tio stycken. Vilket okej, kanske inte är så jättemånga i sig men är i alla fall många fler än de blott fyra banorna i Mega Drive-förlagan.
Ett riktigt coolt intro ser vi här med, som om ur en film. Och då menar vi inte de FMV-sekvenser som verkligen är ur filmen och presenterar bakgrundsstoryn och vad som händer år 2029, utan vi menar den biten som leder in i titelskärmen med texten "THE TERMINATOR" och Arnolds hårda nylle. Ganska mäktigt.
Mindre mäktigt intryck ger själva spelet när det väl startar på riktigt. Det är ett run 'n gun men ser lite fjuttigt ut. Ens spelfigur, sättet han står på och rör sig, skotten man skjuter... Allt detta ser lite fjuttigt ut alltså. Kom igen Virgin, lite större figurer och lite mer ös i skjutandet, mer "RATTATATTATTA!!!" och mindre "pjutt, pjutt..." hade för fan räckt långt liksom. Det blir dock bättre längre in skall medges, dels säkert bara för att man vänjer sig men dels för att man faktiskt hittar vapen med något mer eldkraft. Inte särskilt mycket mer, men något. Okej, man går från att skjuta en plupp åt gången till att kunna skjuta flera pluppar åt gången vilket tja, alltid är något. Spelet växer i alla fall på en, men man får vara beredd på att ge det en chans. Ge inte upp och avfärda det inte redan på första banan så visar det sig vara rätt kul i slutändan. Man spelar som Kyle Reese förresten och bara det är ju coolt.
FMV-sekvenser tagna rakt ur filmen från 1984 är bedrövligt grumliga och ej till spelets fördel.
Något Contra/Probotector är det här heller trots allt icke. Det känner man av väldigt snabbt. Spelkontrollen kunde absolut ha varit bättre. Varför man inte bara kan sikta i valfri riktning genom att trycka upp och snett höger eller vänster samt ner och snett höger eller vänster med styrkorset med skjutknappen redan nedtryckt förblir en gåta för oss. Det funkar att sikta fritt medan man klättrar upp och ner för stegar minsann men bara då, inte annars. Om man springer upp och ner för en kulle eller en trappa så siktar Kyle automatiskt upp eller ner i den riktningen han är vänd, även om man har fienden rakt framför sig lite längre fram. Det går inte att sikta in sig på fulingarna då! Man måste löpa linan ut och springa fram hela vägen tills man hamnar i jämnhöjd med den som samtidigt skjuter mot en för att kunna skjuta rakt fram och träffa målet. Detta är ett återkommande och inte bara litet irritationsmoment som tyvärr sänker spelet en bit.
Kontrollen är enkel nog annars... Spring höger och vänster, ducka samt klättra upp och ner och sikta medan man klättrar med styrkorset. Skjut med en knapp, hoppa med en annan och kasta saker som sprängs, granater i framtiden och rörbomber i dåtiden, med en tredje. Liksom i många andra spel som spelas med en Mega Drive-kontroll kan man själv ändra på vilken knapp som ska göra vad, även om det gjordes lite onödigt struligt att ställa om knapparna här av någon anledning.
Olika vapen man får beror på banan man är på men det är inte så att man kan växla mellan flera vapen eller något, nej, nej. Man får "bättre" vapen helt enkelt och så var det med den saken. Exakt vad för vapen man börjar en bana med beror för övrigt helt på var man befinner sig storymässigt. Är det framtid så spelar man med framtidspuffror, är det dåtid så spelar man med vanliga gevär, eldkastare eller granatkastare, helt beroende på banan.
Hälsoåterställande föremål finnes också, likaså en sköld som i Sonic. Och extraliv. Och cheeckpoints. Allt i äkta videospelanda.
Den actionpackade resan börjar i den dystra framtiden men ibland så känns det som att spelet vet inte riktigt vad det vill vara. Det pendlar därmed mellan ett hyfsat seriöst run 'n gun och ett typiskt videospelaktigt actionplattformslir. En mer cinematisk plattformare, som Flashback eller Stargate, hade passat den seriösa tonen mycket, mycket bättre enligt oss båda. Istället för att man som här kan göra värsta Super Mario-hoppen tre meter upp i luften. Det skär sig helt enkelt. Vissa plattformsmoment känns dessutom verkligen som skohornade in. Helt plötsligt så finner man sig t ex ståendes ovanpå en stor pelare med en till likadan sådan pelare typ två meter framför och eld däremellan som man inte kan röra utan att ta skada... Då ska man alltså plattformshoppa mellan dessa pelare. Som Super Mario, hej hopp liksom. Varför? Bättre hade varit att bara skippa dessa moment som bara pajar inlevelsen och tar en helt ur det annars något mer seriösa spelet.
När man inte förväntas hoppa runt som en satans känguru i någon sort maskotplattformare utan ges tillfälle att någorlunda taktiskt förflytta sig och positionera sig utom räckhåll för fiendens eldgivning för att sedan avancera, ducka och själva skjuta tills det säger boom så funkar spelet bättre. Mycket bättre. Särskilt hektiskt blir det förstås aldrig. Det här är alltså heller inte Gunstar Heroes eller Alien Soldier direkt. Det blir aldrig fullt ös utan det handlar mer om att hålla huvudet kallt. Inte oss emot. Det känns mer realistiskt liksom. Och det funkar bra för ett spel baserat på The Terminator. Den rätta spelkänslan infinner sig emellanåt. När man spränger mördarmaskiner med en blodröd himmel i bakgrunden eller ser dödskallar i förgrunden på en annan bana, det är rätt så stämningsfullt faktiskt. I sådana stunder känns det här helt rätt för ett Terminator-spel. Hade bara hela spelet varit så och man skippat plattformshoppandet...
Allra bäst är det när man känner igen saker som blott omnämnts eller antytts, framgått mellan raderna typ, i filmerna. Som när man kommer till Skynets bas i framtiden och där är kapslar i bakgrunden där man ser hur Terminator-robotar blir till... Eller när man når fram till bossen i Skynets bas på nästa bana (det finns bossar i det här spelet, ja) och det visar sig vara just DEN T-800, dvs Arnold från första filmen, som är på väg att resa genom tiden i sin tidsbubbla, sådant är häftigt.
När man rest tillbaka i tiden är också coolt till en början men ganska snart poppar frågetecknen upp... När man var i framtiden så stred man ju mot maskinerna helt enkelt. Olika slags robotar inklusive Terminator-modeller ā la Arnold som alla kunde se likadana ut då man kan förmoda att de kom från ett löpande band. När man är i dåtiden däremot... Då strider man mest av allt mot vanliga människor. Vanliga snubbar, punks liksom. Folk som bara hänger i baren. Kyle Reese blir värsta massmördaren. Och många människor ser såklart exakt likadana ut också.
Allt som allt får vi fyra banor i framtiden kontra sex banor år 1984; två runt random storstads-byggnader, en på nattklubben, en på polisstationen och till slut två på raken i fabriken från slutet på filmen. Och det är främst banorna i dåtiden som känns tveksamma, allra mest så den på nattklubben och den på polisstationen.
Spelet har ett kick-ass soundtrack förresten, verkligen bra och passande... Förutom i polishuset där musiken inte alls matchar varken den banan och det som äger rum där eller spelet och soundtracket i övrigt. Vad fan hände med just den här låten? Den hade passat mer in som en up-beat låt i en Sonic-spel ärligt talat. Hela den här banan hade för övrigt passat mer in i ett av Konamis gamla Turtles-spel eller något i den stilen.
Banorna som utspelar sig år 1984 är överlag något av huvudkliare. Att det ska vara så svårt att ta sig till någon bar t ex, att man måste klättra över hustak och hoppa mellan fönsterna på utsidan av byggnaderna, liksom kom igen... Och en boss år 1984 är en jävla polishelikopter... Så löjligt.
Både sista och nästsista banan utspelar sig i fabriken från slutet av filmen som sagt var och det blir lite utdraget. När vi kom till fabriken så hoppades vi faktiskt på att det bara skulle vara en bana. Vi var mätta på spelet vid det laget. Fabriken blir lite väl mycket TV-spel också. Random robotar som fiender, var fan kom det ifrån men låt gå. Rullband och plattformar som ser ut att sväva fritt i luften för en att fånigt hoppa mellan däremot... Och stegar som hänger över fucking lava eller något man måste hoppa mellan. Detta var ju inte ens med i den första filmen! Det är tvåan som har smältdegeln. Och därtill eldklot som hoppar upp ur elden som i Super Mario? Lägg av.
Sista bossmötet är också ett stort jävla men kom igen nu!! Medan man undviker one hit kills som plötsligt är en grej om Terminator bara nuddar vid en så måste man veta att först ska man höger, sedan vänster, sedan höger och att man sedan ska spränga bort benen på roboten och stå på tillräckligt säkert avstånd för att den ska krypa efter Sara som kan krossa den i pressen precis så som i filmen. Nej, denna sista bossfight var inte särskilt genomtänkt eller rolig att spela. Fucking trial and error.
Tog oss någonstans mellan en och två timmar att varva förresten.
Vi hade skrotat en bana i dåtiden, den på polisstationen, till förmån för en till framtidsbana. Vidare hade vi gjort nattklubben helt annorlunda, bara ett kort segment i en mer verklighets-trogen nattklubbmiljö där man möter Terminator och sedan flyr ut i gränderna, där man kunde fått möta ett gäng vanliga busar eller nåt istället för vad fan som än pågår i nattklubben i det här spelet.
För polisstationen och hela nattklubben som den blev i spelet, dessa två banor, sänker också helhetsintrycket en aning.
Spelet är som bäst när det är en run 'n gun med scener ur och vinkar till filmen. Spelet är däremot som sämst när det av någon dum anledning försöker vara ett fucking plattformsspel. Och fastän det är kul att spelet försöker följa filmens handling och miljöer någorlunda så blir det bara inte helt lyckat på banorna som utspelar sig 1984. Det blir liksom för mycket TV-spel då. Det vore dessutom en god idé att balansera ut det, med en färre bana i dåtiden till förmån för en till i framtiden, så det blev lika många för varje tidsperiod. Det här liret hade potential för ett högre betyg men de mer tveksamma banorna och momenten, mest i dåtiden, kombinerat med en inte helt smidig spelkontroll där man inte kan sikta som man vill sänker spelet. Vi hade fortfarande rätt så roligt med detta dock och man kan inte förneka att det är rätt välgjort och stämningsfullt på sina ställen så det är ändå bättre än bara godkänt.
Vårt slutgiltiga omdöme: Två och en halv av fem skräckinjagande metalliska Terminator-dödskallar.
|
