Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #57
Akira



Titt och text: Jan M. Komsa, 2022-11-16


Originaltitel: Akira
Produktionsår: 1988
Längd: 125 minuter
Genre: Cyberpunk
Land: Japan
Regissör: Katsuhiro Otomo
Skådisar: Mitsuo Iwata, Nozomu Sasaki, Mami Koyama, Taro Ishida

Handlingen i ett nötskal: År 1988 utplånades Tokyo i en atomexplosion. Året är nu 2019. Platsen är Neo-Tokyo. Det är 31 år efter tredje världskriget... Stökiga ungdomar i rivaliserade motorcykelgäng gör gatorna otrygga medan det råder politisk otrygghet i den nedgångna metropolen med massiva protester och våldsamma upplopp som följd. Mitt i allt det återfinns gåtan med Akira.

För denna double feature blir det en vända till inom soluppgångens land och då animé i synnerhet i och med Katsuhiro Otomos egen cyberpunkklassiker Akira samt Mamoru Oshiis lite mer moderna men likväl klassiska Ghost in the Shell, baserad på mangan av Masamune Shirow. Två banbrytande och trendsättande verk för inte enbart fans av animé utan som alla seriösa fans av film i allmänhet bör ha sett. Vi börjar med Akira här för #57 av Plockat ur filmhyllan och fortsätter vidare in på Ghost in the Shell för #58. Akira, som i den animerade långfilmen från 1988, är baserad på regissören Katshuhiro Otomos egen manga med samma titel som ursprungligen publicerades varannan vecka, från december 1982 till juni 1990, och senare samlades i sex stycken mycket feta volymer. De två sista läste jag för övrigt sent omsider ut för bara några år sedan som annorstädes nämnt bland mina personliga retrospektiv här på POPKORN... Men nu ska detta såklart handla om filmen.

Akira som långfilm är både skriven och regisserad av Otomo som även författade och illustrerade mangaförlagan. Detta är mao sannerligen Katsuhiro Otomos Akira. Animationen är klanderfri men en fördel gentemot mangan är framför allt ljudet. Och det är jävligt bra musik i den här filmen som i högsta grad bidrar till en dystopisk stämning. Jävligt stämningsfullt är det. Och hela den här staden, Neo-Tokyo... Så jävla coolt. Akira är en hyfsat lång långfilm. En över två timmar lång film är det. Att både animationen och musiken är i toppklass gör dock att tiden flyger förbi och man sitter som fastklistrad mest hela den tiden. Och inte för att låta som en skiva som hakat upp sig nu, men animationen i den här filmen är makalös verkligen. Allting är handritat. Det är otroligt imponerande. Det ser så bra ut, fortfarande efter alla dessa år. Och man är liksom fast redan under inledningen. Man köper även det här. Denna "framtid" (numera dåtid) som presenteras alltså. Eftersom det uppenbarligen handlar om en alternativ verklighet som börjar med Tokyos förintelse 1988, samma år som filmen gjordes, så vem vet och vem kan egentligen säga hur världen och teknologin i den hade utvecklats om händelserna hade varit som de i filmen. Kanske var och varannan människa inte hade gått runt med mobiltelefon överallt då... Detta är helt rätt väg att ta för att skapa trovärdiga futuriska framtidsskildringar... Förankra dem i vår egen verklighet först, typ så här kunde det ha gått om dittan eller dattan hade hänt i vår egen tid.


Häftigt.


Akira är till en början en relativt jordnära film ändå. Med olika motorcykelgäng som gör upp med varandra och sånt. Världen känns lika trovärdig som levande, skitig och kaotisk. En blodig och mycket våldsam film är det med. Det är verkligen ingen barnfilm. Snarare definitionen av termen "tecknat för vuxna" som vissa sade då på 90-talet. Naket? Eh, bara pyttelite, bara en kort stund i bara en scen. Fast i kombination med vad som mer händer i den scenen är detta tillräckligt för att man inte ska vilja visa den här filmen för de allra minsta om man har sådana. Vänta tills de är i tonåren åtminstone. Akira var i alla fall DEN definitiva animén under min egen uppväxttid. För jag var, kanske mest genom Animé Express i gamla Super PLAY, väl medveten om att detta var liksom Gudfadern vad gäller animé. Som i DEN obestridliga klassikern. Och ingen i kompisskaran med något intresse för animé sade emot heller. Men filmen är trots allt så extremt välgjord att man kan inte direkt dissa den med ett rakt ansikte. Audiovisuellt är Akira som värsta festen för ögonen och öronen. Ja, jag kommer återigen in på det men filmen ser faktiskt så bra ut och den låter så bra också. Så som ljuset och skuggsättingen animeras är helt enkelt helt förträffligt. Filmen ser bättre ut och låter bättre än många av dagens animerade produktioner. Och detta med nästan 40 år på nacken. Viktigast är dock ändå storyn och den fångar en direkt den med. Vart den sedan går kan man förvisso ha delade åsiker om. Men att Akira börjar väldigt starkt och greppar en verkligen från start kan nog ingen förneka.

Det är mycket på gång i den här filmen, nästan lika mycket som i mangan. Storyn känns köttig. Mycket kött på benen här alltså. Detta är inte bara någon dum actionfilm. Stillmässigt är Akira i liknande anda som Blade Runner, men stundtals blir det därtill rent utav rätt läskigt. Storyn kretsar mycket kring dessa gamla småbarn med psykiska krafter nämligen. Lite som John Carpenters Village of the Damned, eller Ondskans barn på svenska, från senare in på 90-talet (som dock var en remake av en rulle från 60-talet i sin tur baserad på en bok från 50-talet). Akira själv är hur som helst är inte direkt närvarande i filmen i egen person, utan mer som en närvaro. Nästan ett arv. Men också en gåta att lösa. Och för huvudpersonerna är ju då också frågan vem är Akira? Eller vad är Akira? Ja, ni fattar. Och jodå, filmen flummar faktiskt ut ordentligt mot slutet... På ett sätt som bara japaner tycks kunna komma undan med. Akira är inte bara sci-fi alltså. Det är en övernaturlig film men med en "vetenskaplig" twist. Telepati, telekinesis, teleportering, klärvoajans, sådana grejer. Väldigt mycket Stranger Things drygt 30 år tidigare. Och det gäller t o m hela premissen med barnen med alla dessa förmågor som det har experimenterats med. Man ser även en massa politik och byråkrati och medborgarrörelser och motståndsrörelser och kravaller och allt sånt som händer runt omkring. Akira är dessutom en brutal film. Här är det mycket våld som äger rum som sagt var. Man ser polisen och militären som skjuter skarpt mot landets egna befolkning utan några direkta restriktioner. Tunga grejer.


Läbbigt.


Jag gillar alla slitna, nedgågna delar av staden. Graffiti på väggarna, skräp överallt. Härligt. Återkommande flashbacks får man för övrigt vara beredd på. Det här är en film där man i hög grad måste hänga med. Första halvan av filmen är dock ändå rätt lätt att hänga med. Det gäller bara att ha tålamod ända till slutet för att inte tappa bort sig. Militärens och forskarnas motiv kan ifrågasättas såklart. Jag nämnde tidigare att filmen är stundtals läskig och ja, en viss scen som involverar nallar är rena skräcken. Lätt en av de sekvenserna som gjorde störst intryck på mig som fjortis. Hur visuellt slående och hur mycket musiken och ljudet än förstärker intrycket så kan man dock undra vad exakt poängen var med det här? Vad var motivet bakom liksom? På vilket sätt skulle detta få Tetsuyo (huvudpersonens bästis som måhända tagit en dålig sväng), att vara mindre av ett hot? Såvida detta inte alls var tanken utan snarare det motsatta, att provocera honom. Men varför i SÅ fall? Varför angriper de honom? Såvida inte de faktiskt ämnade att helt sonika göra sig kvitt honom där och då. I min egen ungdom var detta inte något som jag direkt reflekterade över... Numera kan jag däremot inte låta bli att ifrågasätta dylika tveksamheter. Ok, så ungarna spelar inte boll helt enligt reglerna med militären. De kör lite sitt eget race och försökte verkligen stoppa Tetsuyo i förebyggande syfte, bara för att förvärra situationen. Inte nog med det men deras handlingar kanske t o m var katalysatorn för vad som komma skulle. För man möter ofta sitt öde just på den vägen man tar för att försöka undvika det... Dumrövar.

Akira är som tidigare nämnt ingen actionfilm men det är ändå bra actionscener i denna. Översten framställs som den typ resonliga av de i maktposition och snackar om den stora bilden och hur man inte kan dansa efter korrupta politikers och kapitalisters pipa... Yikes. För hur korrupta de än må vara så är dessa väl dock ändå folkvalda? Och tekniskt sett begår översten faktiskt en militärkupp. Så att ett helt oproblematiskt kritiskt perspektiv på politik och kapitalism är detta icke. Ingen utnämnde översten till suvären ledare över folket. Det gjorde han i praktiken helt själv... Åt helvete med demokratin liksom. Han vet bäst för att han säger det. Säger någon emot så beordras militären att skjuta ner den personen i kallt blod... Jag kan inte se översten som den som gör det rätta i hela den här soppan. Speciellt med tanke på att det mycket riktigt är den cirkusen med ungarna som han själv förefaller ha haft ansvaret för de senaste 30 åren som ställer till det. Istället för att som översten själv säger det försöka kontrollera denna kraft kanske det mest vettiga hade varit att avbryta och begrava hela den operationen för länge sedan och inte leka med krafter man inte kan kontrollera? Bara en tanke. Jag vet att översten är något av en fanfavorit och i min egen ungdom var jag själv också helt för denna karaktär men nu för tiden, i mina något äldre dagar, så har min uppfattning av honom faktiskt ändrats. Intressant.

Mangan, som jag alltså äntligen tog tag i att läsa färdigt för bara några år sedan, är såklart mycket matigare än animén. Filmen har kanske lite, lite bråttom med att knyta ihop lösa trådar under den andra halvan. Uppgörelsen i slutet har förenklats för filmen. Som varifrån vår hjälte Kaneda får lasergeväret och sånt. Här i filmen bara råkar han hitta det på vägen och plockar med sig det. Nåja. De sista 20 minuterna ungefär, eller den sista dryga kvarten om man inte räknar med sluttexterna, är när filmfan verkligen spårar ur. Body horror eller tentakelporr eller vad fan man än ska kalla det. Det är här som jag liksom checkar ut lite. Fram till dess så är jag nästan hundra procent ombord. Nästan. De sista ca 20 minuterna däremot... Filmen ballar ur helt enkelt och slutet blir lite för mycket för mig. Och i synnerhet de sista 10-15 minuterna känns nästan märkligt utdragna med tanke på hur högt tempo och bra flyt från scen till scen det är fram till dess. Det är forfarande en väldigt bra film i slutändan. Trots att allt spårar ur i slutet är det ändå en fyra av fempoängare. Hade filmen inte spårat ut totalt så hade den dock varit ännu bättre i min mening... Jag hade liksom varit helnöjd om filmen slutade säg en kvart tidigare med att Tetsuyo helt enkelt blev skjuten i skallen eller nåt. Det hade liksom varit mer än tillräckligt för mig. Nåväl... Akira är fortfarande en väldigt bra film. Även om jag kunde ha varit utan hur detta egentligen slutar är det inte nog för mig att ge den mindre än fyra. Saken är dock den att med ett annat slut så kunde filmen kanske ha varit värd mer än fyra av fem...




Betyg: Fyra av fem piller är bra för hälsa men dåliga för utbildning-märken av fem möjliga.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
|
Plockat ur filmhyllan

| A-D
|- A Chinese Ghost Story
|- Akira
|- Alien
|- Aliens
|- Alien³
|- Att ha och inte ha
|- Barbarella
|- Batman
|- Casablanca
|- Cinema Paradiso
|- Coraline
|- Crocodile Dundee
|- D2: Mighty Ducks...
|- D3: The Mighty Ducks
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Det femte elementet
|- Det sjunde inseglet
| E-J
| K-S
| T-Z
|
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.