Originaltitel: Nuovo Cinema Paradiso
Produktionsår: 1988
Längd: 177 minuter (alt 118 minuter)
Genre: Drama
Land: Italien
Regissör: Giuseppe Tornatore
Skådisar: Philippe Noiret, Salvatore Cascio, Marco Leonardi, Agnese Nano
Handlingen i ett nötskal: Salvatore är en samtida framgångsrik italiensk filmskapare som sedan mer än 30 år bakåt lever i Rom. När han en dag får reda på att en person som stod honom nära tidigare i livet har gått bort tänker han tillbaka på alla åren som gått varpå han återvänder till sin hemstad ute på vischan i tid för begravningen (och möter sitt förflutna).
Ett nytt år brukar involvera nyårslöften. Och ett litet sådant jag avlade redan inför förra året i fråga om den här delen av POPKORN var att plocka fram fler utländska filmer ur hyllan. Och med det menar jag filmer gjorda utanför USA. Mindre Hollywoodproduktioner och mer resten av världen. Vilket jag, till mitt eget beröm, tekniskt sett infriade under fjolåret. Nu inför 2020 upprepade och utvidgade jag det löftet. I år ska det mao bli ännu fler filmer producerade utanför USA. För även om jag faktiskt plockade fram fler icke-amerikanska titlar förra året jämfört med förförra så var de flesta filmerna som plockades fram i slutändan ändå just amerikanska. Så i år blir det andra bullar. Eller vad det nu heter. I år ska det alltså bli flest sk "utländska" filmer. 2020 blir ett internationellt år för plockat ur filmhyllans del här på sidan och vi börjar alltså med regissören Giuseppe Tornatores italienska dramaklassiker Cinema Paradiso. En fin film som jag har haft nöjet att se flera gånger sedan 90-talet och för varje gång jag ser den tycker jag mig tycka aningen bättre och bättre om den. Och då tyckte jag ju också bra om den redan från början!
Speltiden. Åh, boy. Ok, den italienska originalversionen var 155 minuter lång. "Director's cut" var sedan hela 173 minuter. Den internationella versionen ska vara 124 minuter men som vanligt är den svenska utgåvan några minuter kortare och klockar i detta fall in på drygt 118 minuter, så strax under två timmar. Det är den svenska bioversionen på DVD som kom ut i handeln juli 2004 som jag har ståendes i samlingen. En nyare svensk DVD-utgåva, som släpptes oktober 2018, är hela 120 minuter lång. Två minuter längre än den förra men ändå fyra minuter kortare än den bör vara alltså. Den svenska Blu-ray-utgåvan som kom ut samtidigt är däremot just 124 minuter, dvs exakt så lång som den internationella versionen av filmen ska vara. Men liksom... Jag väntade ju inte direkt till för bara lite mer än ett år sedan med att köpa in den här klassikern. Jag har haft den ståendes i hyllan betydligt längre än så. Och jag är ingen direkt utövare av att köpa på mig sammma filmer igen i nyare utgåvor... Den gamla svenska DVD-utgåvan från 2004, baserad på den svenska bioversionen som det alltså saknas sex minuter på, är den jag har och så är det med det.
Eller så borde ha varit fallet men så är det inte visade det sig allt för när jag nu körde igång rullen, eller skivan rättare sagt, och tryckte fram speltiden då filmen startade, som jag börjar få vana att göra, fick jag mig en liten överraskning... Filmen var nämligen exakt hela 2 timmar, 47 minuter och 31 sekunder lång. Märk väl att på baksidan av fodralet står det klart att tydligt att filmen är 1 timme och 58 minuter så what da fuck? Något stod alltså inte helt rätt till här. Vilket bara bekräftades när jag gick in bland bonusmaterialet i menyn. Där står det nämligen att man ska stoppa in skiva 2 som tydligen innehåller den korta versionen av filmen. Ööh... Men jag fick bara med en styck skiva i det här fodralet. Efter lite detektivarbete kom jag fram till vad som måste ha hänt. Det goda folket på Discshop gjorde uppenbarligen en tabbe till min fördel...
År 2003 kom nämligen en sk "exklusiv dubbel-disc utgåva" som innehöll två versioner av filmen, den ena 1 timme, 58 minuter och den andra 2 timmar och 47 minuter. Och utgåvan från året efter som är den jag egentligen beställde hem hade näst intill identiskt omslag med denna. Se själva efter och jämför vet jag. Detta är dubbeldisc-utgåvan från 2003 och detta är utgåvan från 2004. Mm, just det... "Notera: Feltryck på omslaget. Innehåller enbart versionen som är 118 minuter." kan man läsa på Discshop om 2-disc-utgåvan. Snicksnack. Något feltryck på omslaget tror jag inte på eftersom jag ju själv har en skiva med just versionen som är 177 minuter lång. Snarare tippar jag på att jag inte var den enda som fick fel skiva i förpackningen som enbart skulle innehålla versionen som är 118 minuter varpå de fick slut på skivorna som innehöll den längsta versionen och nödlöste detta genom att skylla på feltryckta omslag. Båda dessa utgåvor har dock ändå sålt slut och utgått och går ej längre att köpa vid det här laget så nu spelar det väl ingen roll... Men ja, genom en uppenbar tabbe så fick jag i vilket fall Director's Cut-versionen istället för den i Sverige till 118 minuter nedklippta versionen. Ja, det är väl bara att tacka och ta emot.
Filmkoll.
Åh, just det. Director's cut ska ju "bara" vara 173 minuter, inte 177, så var kommer nu de dryga fyra extra minuterna ifrån? Aj då nå... Jag kan bara spekulera. I början av filmen har man t ex lagt till finallistan för Oscarsgalan 1990, vilket nog knappast var en del av filmen redan 1988, och det tar upp lite mer än en minut av speltiden. Sedan är det något ovanligt långa förtexter tycker jag. Det dröjer faktiskt mer än tre minuter innan titelskärmen dyker upp. Huruvida detta var fallet i den kortare, dryga två timmar långa, versionen också kan jag dock inte svara på... Inte för att jag inte har sett den kortare versionen också, för det har jag, men sist jag såg denna var nog någon gång för runt 15 år sedan så... Jag minns inte helt enkelt. Men nog om allt det nu. Fan, jag får börja hålla bättre koll på mig själv. Så det inte blir som mest om fucking längden på filmerna alltså. Cinema Paradiso var i alla fall ett kärt återseende. Jag ska vara ärlig med det att jag var något motvillig till att se om den här nu i dagarna. Inte för att jag inte alltid tyckt om den, för det har jag ju som tidigare redan nämnt, utan för att jag tänkte att jag inte skulle orka med ett över 30 år gammalt dryga två timmar långt italienskt drama nu. Så här i början på kalenderåret har det nämligen varit mycket på jobbet och så, så jag är ganska trött om kvällarna. Klockan var nio på kvällen när jag satte mig ned med denna nu i söndags och jag tänkte, fan, jag kommer somna. Jag kommer somna halvvägs in i filmen. Och detta var alltså innan jag hajade att den versionen av filmen som jag har är närmare tre timmar dessutom! Mina farhågor visade sig dock vara totalt obefogade. Det var en ren fröjd att sitta och mystitta på Cinema Paradiso. En ren fröjd. Det kändes inte alls som tre timmar... Tiden bara flög förbi.
Det var en härlig påminnelse om hur riktigt bra riktiga filmer faktiskt kan vara. Ett annat skäl till att jag ens tvekade inför att se om detta förtjusande lilla stycke moderna filmhistoria nu i helgen var förresten att jag tidigare under veckan som gått kånkat igenom hela Witcher-serien med han den där mannen av stål på Netflix. Så jag var liksom fortfarande i det ruset. Bra serie. Men nu ska den här texten faktiskt handla om Cinema Paradiso. Storyn kretsar kring pojkvaskern, sedermera tonårskillen, sedermera den lagom gamla gubben Salvatore gestaltad av tre skådisar; Salvatore Cascio som liten, Marco Leonardi som tonåring samt Jacques Perrin som gammal vuxen och ja, unge Salvatore spelas av en annan Salvatore. Det är ett vanligt namn i Italien trots allt. Filmen utspelar sig egentligen i nutid dvs vad som var nutid då filmen gjordes dvs sent 80-tal, då gamle Salvatore lever gott i Rom och tänker tillbaka på vad som varit varpå vi förflyttas till efterkrigstiden på 40-talet och den fiktiva småstaden Giancaldo. Där levde lille Salvatore med sin mamma och syster. Där gick han i skolan och där var han korgosse men framför allt annat så var det där han brukade smyga in på den lokala biografen Cinema Paradiso och där blev han vän med den gamla biografmaskinisten Alfredo som alltså jobbade med projektorn och ljudanläggningen. Efter ett tag hoppar filmen ett årtionde eller så framåt i tiden till Salvatores tonårsår då det även blir till en kärlekshistoria mellan honom och den fagra Elena gestaltad av Agnese Nano. Hjärtat i filmen förblir dock relationen mellan Salvatore och Alfredo. När Alfredo till följd av en viss händelse inte längre kan sköta projektorn i biografen så får Salvatore, eller Totò som han också kallas, ta över i den då restaurerade Nuovo Cinema Paradiso, dvs nya paradisbiografen.
Bionytt.
Nästan hela den här filmen är alltså en enda lång tillbakablick på en mans liv. Som del av detta får vi en kärlekshistoria upptill. Och så är det en film som ävenhandlar om film. Då snackar vi gammal film. Charlie Chaplin, John Wayne mm och man ser en hel del klipp från dessa gamla filmer i den här filmen, ja. Det är som en hyllning till filmhistorien fram till innan TV och video typ tog över. Alldeles lagom sentimentalt. Fransmannen Philippe Noiret som spelar Alfredo är den som gör störst intryck, helt klart. Och jag kan inte låta bli att tänka mig honom som Super Mario... Rollistan är dock fylld med skådisar som gör helt strålande insatser. Bland många andra vill jag passa på att nämna Antonella Attili i rollen som Salvatores mamma när hon var ung och het och så Leopoldo Trieste som den pryda men välmenande och ofrivilligt komiske fader Adelfio. En av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen är då han sitter där själv på bion och förhandsgranskar de nya filmerna och ringer i sin lilla klocka varje gång en man kysser en kvinna för att Alfredo ska markera och klippa bort den biten. Pornografi anser prästen det vara nämligen. Och detta är något som återknytes till på helt underbara sätt under filmens gång. Och det här må låta som en klyscha men jag tänker banne mig droppa det uttrycket ändå. Filmmagi. Det som Tornatore lyckades åstadkomma med Cinema Paradiso är ren filmmagi. Och så musiken! Så mysig. Och inte undra på. Det är nämligen musik av ingen mindre än gamle Ennio Morricone, här i samarbete med sonen Andrea.
Känslan när man tittar på Cinema Paradiso är för övrigt det närmaste jag har kommit till känslan av en Ghibli-film i en spelfilm. Om det låter vettigt. Tänk den stämningsfulla inledningen och de mysiga gruvstadsscenerna i Laputa eller den gemytliga stämningen i Totoro. Ungefär så känns Cinema Paradiso på sina ställen. Det blir ju heller inte sämre direkt av vissa fantasy-element i fantasin så att säga. Även om man, som jag, personligen inte har upplevt vare sig 1940- eller 50-talet lyckas regissören ändå förmedla den där speciella känslan av renodlad nostalgi. För ja, det känns verkligen. Det här är en nostalgifilm som funkar som sådan även om man själv inte har någon nostalgi till gamla Chaplin-rullar eller tiden då det tydligen inte var ovanligt för unga pojkar att både röka och runka inne på biografen och där fanns även en glädjeflicka som tog emot de vuxna karlarna under föreställningens gång och det likaså inne på biografen! En härlig film. Och den funkar på så många andra plan med. Ta det rika persongalleriet med uppsjön bikaraktärer t ex, där t o m någon random återkommande torgdåre är värd att nämna. Cinema Paradiso är kort och gott en fängslande film som spelar på nostalgisträngarna. Allting är dock inte solsken och rosor eller hur man än säger. Långt ifrån. Sorgblandad glädje snarare. Upplyftande ögonblick följs inte sällan av tragiska händelser men... Sånt är livet liksom.
Att jag i handlingen i ett nötskal skrev att Salvatore möter sitt förflutna inom parantestecken beror förresten på att det är något som faktiskt klipptes bort helt i den kortare versionen av filmen. Jacques Perrin som spelar den gamle Salvatore är därmed inte alls med lika mycket i den versionen, varför jag inte räknade med honom i början bland de fyra mest företrädande skådisarna för den delen, och Brigitte Fossey som spelar den gamla Elena är inte alls med. Hon är mao helt bortklippt och bara med i da Dirctor's cut. Hur som helst är Cinema Paradiso en mycket bra film. Den vann då inte en Oscar för bästa utländska film för intet liksom. En modern filmklassiker. Nästa månad tar vi ett steg i riktning mot Frankrike men stannar ändå kvar i Italien med en fot. Det blir alltså en fransk-italiensk produktion som torde passa bra till alla hjärtans dag. ;p
Betyg: Fyra Nuovo Cinema Paradiso-neonskyltstjärnor av fem möjliga!
|
