Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #38
Coraline och spegelns hemlighet



Text och sånt: Jan M. Komsa ihop med Totaka N. Talisa som gästtittare, 2021-10-24


Originaltitel: Coraline
Produktionsår: 2009
Längd: 96 minuter
Genre: Stop motion-animerad mörk fantasy/skräck
Land: USA
Regissör: Henry Selick
Skådisar: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Keith David, John Hodgman

Handlingen i ett nötskal: Unga Coraline Jones har precis flyttat med sina föräldrar till en ny lägenhet i ett gammalt och stort hus i en liten stad. Inte särskilt förtjust över flytten och tämligen uttråkad och åsidosatt av föräldrarna som båda är jobbar hemifrån råkar Coraline en natt kliva in i vad som verkar vara en bättre version av verkligheten. Som en drömvärld...

Med en vecka kvar till årets Halloween tar vi tiden till att gå närmare in på något av en gammal favoritrulle på skiva. Coraline. Okej då, filmen är kanske inte sååå gammal men den närmar sig i alla fall tonåren så lite gammal är den ju. Och det blir också vi som i två pers den här gången. För en gångs skull var det mer än en person som tittade och tyckte till om en film som plockats ur hyllan alltså. Något regelbundet blir det dock icke så se det som ett gästinhopp helt enkelt! Nå då så. Coraline är en stop motion-animerad historia. En ruskigt mysigt krypande kalla kårar-framkallande sådan. Strösslat med en härlig nypa skräck. Precis rätt mängd av det alltså. Filmen är baserad på en bok från 2002 av Neil Gaiman, kanske allra mest känd som serietidningsskaparen bakom framförallt The Sandman åt DC. Han har gjort en massa annat också inom serier som Batman, Swamp Thing och Hellblazer. Och bokförfattare är han ju också. Sedan 90-talet har Gaiman skrivit böcker för såväl barn och äldre barn som vuxna. Däribland Good Omens ihop med Terry Pratchett, Stardust som det sedan gjordes spelfilm av och just Coraline som vi då tog en titt på till idag.

Från regissören av The Nightmare Before Christmas står det att läsa längst upp på DVD-omslaget. Och jo, regissören Henry Selick var ju mycket riktigt den som faktiskt regisserade Tim Burtons Nightmare Before Christmas, då Burton själv hade fullt upp med Batman återkomsten eller nåt. Så det stämmer ju även om det känns som att de gjorde en liten fuling typ eftersom de flesta tänker faktiskt på Nightmare Before Christmas som Tim Burtons film... Henry Selick har i vilket fall visat vad han går för i rollen som stop motion-filmregissör flertalet gånger vid det här laget. Detta är hans tredje stop motion-animerade film i regissörstolen. Mellan Nightmare och Coraline gjorde han även James och jättepersikan åt Disney. Han är nu aktuell med en ny stop motion-film som skulle ha premiär på Netflix det här året men skjutits upp till 2022. Denna blir inte för Laika dock, dvs själva studion bakom Coraline och flera andra stop motion-animerade filmer som kommit ut sedan dess. Ja, Laika som studio har verkligen utmärkt sig genom åren. Efter Coraline, som var deras första film, har de bl a kommit ut med härligt läbbiga ParaNorman och mästerligt vackra Kubo och de två strängarna. Näst efter självaste Studio Ghibli är Laika vår favoritstudio inom animation. Och då är det alltså uteslutande stop motion de pysslar med. Bara den knepigaste och mest tidskrävande animationsformen av dem alla. Respekt liksom.

Coraline börjar så satans stämningsfullt, med så förtrollande ljuv musik att man faktiskt knappt lägger märke till det sjukt störande som faktiskt försiggår framför en. Man befinner sig såsom i en trans nästan. La, la, la, la, la, la, la, la liksom... Man hummar och har det så mysigt. Vadå monsterhänder som sprättar upp och syr om en besatt ond docka? Det här är väl trevligt..? Då har vi bara hunnit fram till förtexterna förresten. Filmen är 100 minuter i NTSC och 96-97 minuter i PAL-format (1:36:28 för att vara exakt). Något som den ena av oss bara noterar liksom. Av ingen särskilt särskild anledning... Men nu när vi ändå tycks snöa in på teknikaliteter så den svenska titeln... Varför? Coraline och spegelns hemlighet alltså. Vilken jävla spegel? Då är ju Coraline och den hemliga dörren, som filmen heter på vissa andra håll i världen, en mer "korrekt" titel med tanke på hur Coraline kommer till den andra världen. Eller visst, det finns en spegel också som döljer en viss hemlighet men liksom, det är bara en av flera hemligheter och blinka och man missar att det just är en spegel och inte en tavla eller en garderob eller bara dörren till ett låst rum liksom. Boken heter dessutom bara Coraline även på svenska och originaltiteln på filmen är likaså bara Coraline så... Varför krångla till det egentligen? Spegelns hemlighet minsann...


Creepy as fuck.


Soundtracket är inte av denna värld nästan, så bra det är, och bidrar mycket till att filmen är så minnesvärd. Det är inte bara melodierna heller utan mycket bra sånger också, typ alla creepy körsånger då och inte nu ska vi sjunga som om detta vore en tröttsam Disney-film. Dessa framförs på nonsensspråk förresten. Det är ett påhittat språk mao. Orden betyder ingenting. Men det låter riktigt bra och på riktigt. Som om det vore ett riktigt språk då. Vi rekommenderar soundtracket likväl som själva filmen i alla fall. Att bara ha det igång i bakgrunden nu inför Halloween t ex gör sitt för stämningen. Dreams are Dangerous. Mechanical Lullaby. Ja, t o m vissa låttitlar är så där creepy. Väldigt passande. Röstskådespelarna låter också bra. Och då det nog aldrig skulle falla oss in att se denna film med svenskt tal syftar vi ju såklart på de engelska rösterna... Dakota Fanning som tydligen skulle gestalta Coraline redan när filmen i något tidigt skede var tänkt att vara live action gör rösten åt titelkaraktären och hon gör ett bra jobb med det. Dock är det Teri Hatcher som Coralines mamma och andra mamma samt Keith David som den svarta katten som verkligen utmärker sig.

Och ja, just det... Den där andra världen som Coraline en natt kliver in i? Den som verkar vara en bättre version av verkligheten? Den befolkas av dubbelgångare till människorna från Coralines verkliga värld. Som alla verkar vara bättre versioner av sig själva då, men har knappar istället för ögon... Sådana man syr fast i kläder alltså. Vilket väl borde få vilken vettig människa som helst att ana oråd. Men utöver den lilla, om än rätt iögonfallande, detaljen så är stället rena drömmen mot hur Coraline upplever sin tillvaro hemma i den riktiga världen. Där har hon förvisso goda men också självupptagna föräldrar, som båda jobbar hemifrån på en trädgårdskatalog och är totalt fokuserade på det. Kanske är hon lite bortskämd men hon känner sig ändå både rastlös och en smula försummad. Och därtill lätt irriterad på den nya grannpojken och inte direkt nöjd med maten som hennes pappa lagar och något bortkommen i det nya huset på den nya orten dit familjen precis flyttat. Ett hus de delar med relativt udda grannar som Coraline heller inte hunnit vänja sig vid. Huset är stort och gammalt och har kommit att kallas Pink Palace Apartments då det har delats upp i lägenheter. Detta är en mycket mysig film. När Coraline bara går runt och utforskar familjens del av huset t ex. Musiken sätter verkligen stämningen. Riktigt RPG:igt känns det.


Vadå freaky?


När Coraline sedan kommer, återkommer och fortsätter återkomma till den andra världen där andra versioner av hennes föräldrar och grannar ivrigt väntar på henne och passar upp henne så har man ju en krypande känsla av att något är fel här alltså... Och det är sååå bra. Coraline lever ett trivsamt men relativt ordinärt liv i den riktiga världen. Som på beställning finner hon sig då i den andra världen där allt är uppskruvat till max... Stora festmåltider och tårtor till vardags, milkshakes till maten i vilka smaker hon än kan tänka sig, sånger, föreställningar och ja, hopp och lek verkligen. Som ett barn tänker hon ju inte så långt som att om något är för bra för att vara sant så är det nog det. Trots många uppenbara röda flaggor. Föga förvånande visar ju denna spegelvärld sig vara en mörk spegelvärld till slut. Detta får vi som tittare många schysta hints och framåtskuggningar om, som den från mössen som kallar henne just Coraline och inte Caroline. Gåshus nästan... Ja, ni som ser eller redan sett filmen förstår säkert.

Coraline funkar bra som en familjefilm. Den är alldeles lagom krypande läskig för hela familjen sånär som för de allra minsta barnen. Och likt en Studio Ghibli-film är det här inget man växer ifrån. Om något så växer filmen på en ännu mer med åren och man uppskattar den ännu mer ju äldre man blir. Man lägger märke till fler saker med åldern. Som hur de försöker snärja Coraline. Den subtila manipulationen liksom. Först kallar dubbelgångarna sig Coralines andra mamma och pappa. Sedan heter det inte att det är hennes andra pappa utan hennes BÄTTRE pappa. Och till slut säger den andra mamman sig vara mamma. Bara mamma. Sakta men säkert visar den andra mamman sin hand... Både bildigt och bokstavligt talat. Det hela urartar då i värsta Silent Hill-scanariot. Och ett sjukt spännande fortsatt äventyr för vår unga hjältinna. Som även om hon kanske anade oråd redan från början då inte var den mest skarpsinta som ändå lät sig föras bakom ljuset... Men hon lärde sig av sina misstag och växte verkligen med uppgiften. Just sådana hjältinnor gillar vi!

Helt på sin egen hand är dock Coraline heller inte. Hon får hjälp både i den riktiga världen och vad som i princip blir mörkervärlden. Där inte minst av den svarta katten som verkar ha haft att göra med den andra mamman sedan tidigare... Den andra mamman kallas för övrigt the Beldam sedan. Haggan typ. Svenska subbben översätter dock Beldam till "Kalabaliken" vilket eh, ööh, okej då..? Coralines drömvärld blir hur som helst till en mardröm som hon inte kan vakna ur... Bokstavligt talat också. Och det är så underbart läbbigt. Med ögonen och allt det. Ögon sägs ju vara speglar till själen vilket nog kan förklara ett och annat i den här makabra berättelsen men nu ska vi ju heller inte spoila filmen för dem som inte sett den. Det här är en mycket bra film. Bra dialog, trovärdiga karaktärer, underbar musik och spännande från början till slut. Ett härligt kusligt äventyr. En del intressanta kameravinklar med förresten. Och betänk att detta filmades ju så att säga på riktigt, med riktiga sets och sånt, då dockanimation är ju helt verklig på det sättet... Den stora upplysta månen med knappsilhuetten över är också coolt. Om vi ska klaga på något så är karaktärsdesignen kanske lite väl spretig? En lite mer enhetlig look på hur folk egentligen ser ut i den här världen vore kanske att föredra. Och borde inte spökbarnens ögon finnas parvis..? Men det kanske ska vara så att haggan placerat ögonen parvis i enskilda föremål. En helt perfekt film är det ju inte. Men lätt värd 4/5 i slutbetyg. Lika mycket som Nightmare Before Christmas.




Betyg: Fyra av fem knappar att sy fast. Perfekt för två par ögon!

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
|
Plockat ur filmhyllan

| A-D
|- A Chinese Ghost Story
|- Alien³
|- Att ha och inte ha
|- Barbarella
|- Batman
|- Casablanca
|- Cinema Paradiso
|- Coraline
|- Crocodile Dundee
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Det femte elementet
|- Det sjunde inseglet
| E-J
| K-S
| T-Z
|
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.