Originaltitel: Batoru Rowaiaru
Produktionsår: 2000
Längd: 109 minuter
Genre: Action
Land: Japan
Regissör: Kinji Fukasaku
Skådisar: Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Taro Yamamoto, Chiaki Kuriyama
Handlingen i ett nötskal: En klass grundskoleelver i Japan är de olyckligt lottade för den årliga Battle Royale; en bisarr turnering på liv och död i syfte att... Öh, för att de unga ska veta hut och vilja bli bra vuxna eller något i den stilen även om de så dör på kuppen. Helt ovetandes i förväg om att detta ens var en grej kastas kidsen in i dödskampen. Vinnaren får leva.
Skolstart snart för somliga? Och apropå det, se hur de i Japan tänkte sig att man gott och väl kunde handskas med skolbarnen i denna nu kvartssekel gamla moderna klassiker.
Detta är en film som jag har haft fortfarande inplastad i säkert över 20 års tid, innan jag nu bröt mödomshinnan på det här exemplaret. Köptes tydligen för ett kampanjpris på 69 kronor på Hemmkväll. Härligt. Jag har dock sett den här filmen tidigare, mer än en gång, men då var det på hyrvideo på den tiden då man faktiskt brukade hyra filmer först och sedan köpte främst det man gillade av vad man sett tidigare... Ja, det var minsannn tider det. Och då hyrde jag alltså den här filmen vid mer än ett tillfälle. Från vad jag vill minnas var det för mig själv en gång och med någon eller några andra minst någon annan gång. För det gjorde man alltså också förr i tiden, man träffades och hyrde film tillsammans, gjorde en kväll av det liksom. Och nej, Netflix är inte samma sak. Men, hur som helst...
Dessa ungdomar ska gå i nian, detta ska faktiskt utspela sig i samband med deras skolavslutning i nian, så det är meningen att de ska vara 14-15 år gamla.
Baserad på den japanska romanen med samma titel från 1999, skriven av Koushun Takami, som utspelas i ett dystopiskt Japan år 1997 med en alternativ historia där man aldrig förlorade i andra världskriget vilket ledde till en totalitär regering i den ungefärliga samtiden i denna alternativa verklighet.
Filmen från året efter följer en liknande men mer diffus handling som i boken. Regeringen, som måhända är lika totalitär här, som svar på en upplevd ökning av ungdomsbrottslighet, implementerar ett program som kallas "Battle Royale" där slumpmässigt utvalda elever tvingas slåss till döds.
Filmen är ganska bisarr.
Dessa skolungar går bokstavligt talat över lik, blodet sprutar... Och detta är tydligen rätt tillfälle för dem att säga saker som "Du är så söt, (Kawaii!!) jag är kär i dig." till varandra... Ooookej.
Och så denna jätteskumma uppdelning i ungdomar vs vuxna också. Det är alldeles säkert en kulturkrock men liksom, dialog som typ "Jag ska kämpa vidare för att bli en bra vuxen en dag!" är ju... Jo, jo... Japaner alltså.
Denna film har dock fått väldigt bra mottagande av såväl avlönade kritiker som vanliga filmfans. Quentin Tarantino, stort filmfan även han, har hyllat denna som en av de bästa filmerna han sett sedan 1992.
Men seriöst alltså, hur mycket av denna är verkligen samhällskritik på något plan och hur mycket är egentligen bara splatter och ren underhållningsvåld?
För hur exakt hjälper det samhället att en random skolklass elever, som utses genom lotteri, ska ha ihjäl varandra? Som avskräckande exempel för andra stökiga ungdomar? Nej, för de här kidsen själva känner inte ens till att detta är en grej! Bara för att gallra ut ungdommar som inte sköter sig? Nej, för bara en enda skolklass åt gången per år i ett samhälle med så stor befolkning som Japan gör för det första i praktiken ingen skillnad och denna klass var för det andra inte ens stökig... Om även OM detta skulle vara anledningen, varför inte bara gasa ihjäl hela bunten direkt i sådana fall? Varför använda sömngas och arrangera ett helt jävla spektakel som ett Battle Royale? Och när det ändå är ett helt jävla spektakel à la The Running Man så finns det ju heller ingen logik bakom att den stora massan ej ser detta! Det är alltså inte som underhållningsvåld för massorna, ingen utom de iblandade kidsen själva ser vad som händer och ingen förutom några få inom militären vet ens vad som händer under tiden det pågår. Så vad är poängen?
Hello, bitch.
Egentligen tycker jag om den här filmen men vid en omtittning nu med mer kritiska ögon så finner jag det svårt att blunda för flera av frågeställningarna. Utgången av en Battle Royale verkar ju direktsändas i japansk TV i denna verklighet t ex, men hur fan är det då möjligt att ingen av ungdomarna känner till att detta är en grej innan de blir utvalda att själva delta?
Och även om man köper att det är något som är allmän information bland den vuxna befolkningen som på något magiskt sätt har lyckats hållas hemligt för landets alla barn så dyker en annan frågeställning upp.
Barnens föräldrar är bara okej med det hela ska vi tro? Föräldrar till minderåriga barn i hela landet är okej med att deras barn kan råka lottas ut för Battle Royale?
För att det handlar om unga vs vuxna då eller? Nej, lägg av... Detta är amerikansk wrestling, royal rumble liksom. Det är inte meningen att man ska tänka efter eller ifrågasätta utan bara köpa illusionen som om på riktigt. Att det sedan egentligen inte är trovärdigt för fem öre, det är skit samma liksom, det är inte varför man tittade på WCW Nitro och det är likaså inte varför man ser denna film.
Nu handlar det här alltså om filmen, inte boken...
Och även om man nu inte ifrågasätter något utan bara köper allt rakt av så kvarstår det faktum att Battle Royale, som spelfilm, handlar om en turnering på liv och död som inte fyller något konkret syfte, inte ens som underhållningsvåld för massorna eftersom detta inte visas för någon utanför och inte som avskräckande exempel för ungdomarna eftersom barn inte ens känner till detta, inte för att minska antalet invånare i just den åldern för en minskning av runt 40 individer om året i en befolkning på över 126 miljoner, som den var i Japan under åren 1997-2000, gör ingen skillnad för samhället i stort och även om det skulle vara syftet så går det inte ihop med att detta genomförs i form av ett spel med en vinnare som får överleva eller varför man inte bara har ihjäl hela bunten omgående...
Det är en hel del mental gymnastik som man får göra för att motivera handlingen i den här filmen. It makes no fucking sense egentligen. Det här är en film som man absolut behöver stänga av hjärnan till. Och detta brukar inte vara en bra grej i min bok.
Lösningen hade varit så enkelt. Fan, gör bara klassen stökig. Och nej, att en våldsam incident där bara en av eleverna var inblandad inträffade flera år tidigare eller att alla skolkade en gång gör inte detta till en stökig klass generellt... Tro mig, jag har själv arbetat som lärare, i många klasser på olika skolor i olika områden av olika socioekonomisk status, och just den här klassen såg faktiskt ut att vara väldigt skötsam, med svenska mått mätt åtminstone. Så lösningen hade varit att göra klassen stökigare. Något i stil med skolungdomarna i Akira, också en japansk film. Gör klassen stökigare, huliganer hela bunten, ändra till att vilken klass som väljs ut för Battle Royale baseras direkt på hur stökiga de är, antal anmärkningar, låga betyg osv, och gör så att det finns dolda kameror utspridda över ön så att det här också är underhållningsvåld för massorna. Och gör så att kidsen VET OM att detta är en grej och att det därmed då också används som avskräckande exempel för andra skolklasser så att de sköter sig och sköter sig ännu bättre. Visa sedan att dessa kids är förbluffade, att de anade att de inte alltid var de mest skötsamma men att de aldrig kunde tro att deras klass kunde betraktas vara SÅ stökig att de blev utvalda. Och bam, med detta som grund, kör igång filmen och låt resten spelas ut precis som det gör.
Här hände det grejer.
Boken utspelar sig alltså i en alternativ nära dåtid där Japan segrade under andra världskriget och därefter blev till en fascistisk polis/militärstat... Inget av detta framgår däremot direkt eller tydligt i den här filmen. All fokus hamnar på själva turneringen som äger rum på någon avskild mindre ö. Vi ser nästan noll av hur det ser ut i övriga landet och av det lilla som vi får se så ser det ärligt talat ut som bara vanliga samtida Japan. Att t ex rockmusik skulle vara förbjudet av staten framgår inte som i boken...
Hela grejen med Battle Royale i boken förklaras bättre och är dessutom att det genomförs i form av ett militärt experiment som formellt sägs vara i forskningssyfte, för att studera strids- och överlevnadsfärdigheter, men som därtill även fyller syftet som just ett avskräckande exempel för resten av befolkningen i och med själva vetskapen att staten gör sådant och kommer undan med det. Något som är vädligt diffust i filmen.
Filmen förmedlar inte alls meningen med Battle Royale från källmaterialet, vilket är min största kritik. För utan ett trovärdigt nog scenario till bakgrund så hänger hela filmen på att en klass skolbarn brutalt dödar varandra...
Det här att de får random hjälpmedel, där vissa får knivar, pistoler o.d medan andra får typ kikare, hänger däremot med från boken och är lika dumt här.
I boken används Battle Royale som ett konkret verktyg av den totalitära staten. I filmen verkar det mer som att de vuxna i största allmänhet bara vill ge igen på alla de rackans ungdomarna i samhället och väljer att göra detta på det mest omständiga och förbryllande sättet. Genom att blåsa bort vad som måste vara enorma mängder skattepengar på att anordna en stor turnering på liv och död som den generella befolkningen inte får följa för en slumpmässigt utvald skolklass om året som heller inte hade någon som helst aning om detta och därför inte levde i fruktan för detta och som därför heller inte fungerar som avskräckande exempel för andra ungdomar... WTF?
Filmen har dock trots allt haft enormt inflyttande, inte bara på annan litteratur och film som töntiga amerikanska The Hunger Games men videospel därtill. Kanske speciellt videospel och skit som PlayerUnknown's Battlegrounds, förkortat PUBG blads kidzen, och fjantiga Fortnite. Tyvärr. Tyvärr eftersom filmen trots allt, och trots de logiska bristerna i storyn, faktiskt är rätt så bra på riktigt. Välspelad, välfilmad och allt det där men framför allt underhållande. Inte en långtråkig stund här inte. Och är det samma skådis som senare spelade Gogo i Kill Bill? Japp. Chiaki Kuriyama har inte en av de ledande rollerna men är ändå en av de mest utmärkande här med.
Detta var första gången jag såg om den här filmen sedan jag senast hade sett den då på den gamla goda tiden i början på 2000-talet. Och då tyckte jag att det var en bra film, 3 av 5, men inte mer än så. Och nu så tycker jag fortfarande att det är en bra film, 3 av 5, men inte mer än så. Att jag nu har större uppskattning för hur gediget hantverk till film det här är väger nog upp för att jag nu däremot stör mig mer på den ologiska storyn, så det blir plus minus noll liksom.
Och det är sannerligen ett gediget hantverk till film. Välfilmat som sagt var, med vissa riktigt snygga val av kameravinklar, välspelat som sagt var, med vissa riktigt känslofyllda uppträdanden bland de unga skådisarna och vissa minst sagt spektakulära actionscener med, som när en grupp tjejer börjar skjuta ihjäl varandra uppe i ett fyrtorn och en av dem hoppar upp på ett bord med automatvapnen och pepprar rakt ner på sina två kamrater på golvet som båda skjuter tillbaka rakt upp, det är en riktigt välgjord scen. Hela filmen är sådan. Snyggt gjort, helt bonkers premiss, unik idé, vågad, mycket underhållande. Speltiden på nästan två timmar känner man inte alls av. Den tiden flyger verkligen så roligt som man har med denna. Men jag kan i slutändan ändå inte ge den mer än 3 av 5, då storyn makes no fucking sense egentligen om man bara tänker efter lite och jag vet i fan om ens japanerna själva verkligen hade betett sig så här i ett sådant scenario... Alla ska mörda varandra och de flesta försöker och lyckas verkligen med det också men åååh, jag är så kär i dig som är så söt... Jo, jo... Som sagt var... Men en bra film ändå alltså!
Betyg: Tre blodröda BR-emblem av fem möjliga. Ännu en bra film.
|
