Originaltitel: Det sjunde inseglet
Produktionsår: 1957
Längd: 92 minuter
Genre: Drama
Land: Sverige
Regissör: Ingmar Bergman
Skådisar: Max von Sydow, Bengt Ekerot, Gunnar Björnstrand, Nils Poppe
Handlingen i ett nötskal: Riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns har återvänt till Sverige efter ett korståg i det heliga landet. De blir snart varse om digerdöden som härjar i landet och Döden själv uppenbarar sig för Block. Sökandes svar och en chans att förlänga sitt liv får Block infallet att utmana Döden till ett parti schack. Döden går med på detta.
Hösten är här... Vilket innebär att nedräkningen till Halloween börjar nu! Precis som förra året räknar vi alltså från höstdagjämningen 22 september fram till just Halloween 31 oktober. Under den här tiden ökar vi takten lite och kör något, helst, av det lite ruggigare slaget var vecka. Först ut är denna redigt dödskända rulle. Förmodligen den största svenska filmklassikern genom tiderna. Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, mest berömd för schackspelet mot Döden själv. Ett kusligt scenario senare parodierat inte minst i Bill & Teds galna mardrömsresa från 1991.
Det sjunde inseglet är baserat på Bergmans egen radioteaterpjäs Trämålning från 1954 och inspirerat av kyrkmålningen Döden spelar schack från 1480-talet av Albertus Pictor. Målningen kan förövrigt beskådas i verkliga livet i Täby kyrka i Täby kyrkby utanför Stockholm. Och det är ju ja, rätt häftigt. För den som någon gång har vägarna förbi där liksom. Eller något.
I huvudrollen som korsriddaren Block ser vi en ganska ung Max von Sydow och tycker man sig känna igen honom från senare amerikanska storfilmer så har man helt rätt i det.
Denna skåning har allt haft en sjuhelvetes lång internationell karriär och gjort otroligt många roller genom årtiondena nästan ända fram till sin död 2020.
Han var en präst i Exorcisten 1971, den onda kejsaren Ming i Flash Gordon 1980, kungen i Conan Barbaren 1982, en snubbe i Dune 1984, Chief Justice i ostiga Judge Dredd 1995, han, direktören i Steven Spielbergs Minority Report 2002, Sir Walter Locksley i Sir Ridley Scotts Robin Hood 2010 och den gamle eremiten i Star Wars: The Force Awakens 2015. Och detta såklart bara för att nämna några. Efter Det sjunde inseglet medverkade han dessutom i ytterligare tio filmer i regi av Bergman. Men det började alltså med Det sjunde inseglet. Det var ej von Sydows första långfilm men det var hans första för Bergman och hans första huvudroll.
Jump scare!
Det sjunde inseglet blev även Bergmans stora internationella genombrottsfilm. Nästan universellt hyllad världen över. Lustigt nog var det bara i Sverige den fick en massa skit då det begav sig. Men så var Bergman faktiskt inte värst populär i Svea rike förrän in på 1980-talet. Vadan detta? Tja, hans filmer ansågs visst inte tillföra tillräckligt till samhällsdebatten eller något i den pompösa stilen. Trams.
Nå, hur som helst...
Filmen inleds med en kort, bara ca tre minuter lång, intervju med Bergman av en Marie Nyreröd från 2003, courtesy av Svensk Filmindustri, där Bergman nämner just det här med Pictors kyrkmålning. Bergman berättar även att Det sjunde inseglet är en av kanske tio filmer han gjort som han verkligen står för. Och fastän det inte är den rullen som har vunnit honom flest eller finast priser och nomineringar så kom detta ändå att bli hans mest berömda verk, som tiden tveklöst utvisat. Det sjunde inseglet betraktas nu som ett mästerverk.
Riktigt så lyrisk kan jag själv inte direkt påstå mig vara över den här. En bra film, visst. Men ett mästerverk..? Kanske inte riktigt. Men så är jag ju rätt kräsen av mig. Man ska veta vad det är man ger sig in i förresten.
Även om filmen bjuder på obehagliga bildspel och en berättelse om Döden själv så är Det sjunde inseglet ingen direkt rysare. Det är ett drama. Och trots den korta speltiden är det ett ganska så utdraget sådant.
Och alla sånger känns nästan som utfyllnad. Till och från känns det ju som att man läser Sagan om ringen eller något. Allt ska det sjungas om och jag har bara inte tålamodet för detta. Föreställningarna sedan.
"Hästen sitter i trädet och gal. Å hu! Å hu! Hönan jamar i mörkaste sjö. Mjau! Mjau! Dagen är röd med fisken död." osv, osv och sedan om igen från början. Och däremellan något om den svarte som hukar och har sig på stranden.
Vilket å ena sidan, ok, och jag hajar lustspelet och parallellen. Men detta pågår en god stund.
Döden är en sådan luring.
Storyn kretsar inte bara kring riddaren och Döden. Lika mycket tid ägnas åt vad väpnaren har för sig och en grupp gycklare, vars ledare för övrigt försvinner med en smeds hustru mitt under ett uppträdande. De båda gycklarna som är kvar, Jof och hans hustru Mia, slår sedan följe med Block och Jöns. Tillsammans med nämnda smed. Samt en annan kvinna som Jöns räddade tidigare. Jof har dessutom syner. Han är klärvoajant. Eller bara skogstokig kan man väl tro till en början. Det är en hel del som händer här ändå alltså. Vilket är uppskattat för oss tittare såklart. Tempot må vara en aning ojämnt men man dras ändå in i filmen. Det som händer är fängslande nog för att man ska vilja se hur det hela slutar.
Jag uppskattar också galghumorn i filmen. Som när Döden t ex bokstavligt talat sågar ner ett träd som gycklargruppens ledare klättrat upp i eftersom hans tid är ute. Den stackars saten protesterar med anledning av att han har en kommande föreställning. "Den är inställd på grund av dödsfall." svarar då Döden. Dödsfall alltså. Klockrent.
Huvudsaklig fokus ligger dock på Blocks spel med och interaktioner med Döden. Och detta är inget som pågår oavbrutet. Det spelas några drag och sedan fortsätter Block sin resa genom landet, hem till hustrun. Tanken är den att han får leva vidare tills spelet är över. Och under tiden hoppas han finna svar på existentiella frågor.
Jag köper inte riktigt den här premissen dock.
För å ena sidan så ja, visst, okej då, Block söker svar, hoppas finna en mening, tänk om allt slutar här, det är den stora frågan osv, osv. Men hans stora osäkerhet känns något märklig då han faktiskt möter självaste Döden förkroppsligad. Bara där har han ju svaret på att det finns ett liv efter detta. Han ifrågasätter heller aldrig om det verkligen är Döden, som i ett övernaturligt väsen, som han träffas med. Han accepterar ju det som faktum... Tänk om han istället inte vore så säker på detta. Tänk om han ifrågasatte sitt sinnelag, om Döden verkligen var där eller bara i hans eget huvud. Och tänk då vilka kalla kårar man hade fått när Jof med sin klarsynthet faktiskt ser Döden där och vi som tittare fick det bekräftat men inte Block... DET hade gjort filmen.
Men, men. En bra film är det ju i alla fall. Gunnar Björnstrand som väpnaren Jöns, Bengt Ekerot som Döden, Nils poppe som Jof, Bibi Andersson som Jofs hustru Mia gör också alla bra i från sig. Filmen är relativt snyggt filmad och överlag riktigt välgjord för en svensk produktion för sin tid. Och ja, det här är ju en klassiker. Men jag delar inte ut högsta eller ens nästhögsta betyg bara för den sakens skull. Och det är då inte det att jag inte vet bättre än att kunna uppskatta gammal film. En av mina favoritfilmer genom tiderna är Casablanca och den är t o m mycket äldre. Och De sju samurajerna som kom ut några år tidigare gav jag allt nästan full pott. Manuset till Det sjunde inseglet sägs förresten tydligen ha varit inspirerat av just Akira Kurosawa också... Ok, coolt. Men Bergman är trots allt ingen Kurosawa. Det sjunde inseglet är med dagens mått mätt fortfarande en bra film. Och därmed en stabil trepoängare. Så mycket ger jag den.
Betyg: Tre av fem skålar med smultron att avnjutas med mjölk till.
|
