Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Personliga retrospektiv

Min manga och animé-
uppföljning tio år senare



Text: Jan M. Komsa, 2019-09-12

Uppdaterat 2019-09-14 för såklart missade jag att lägga upp texten den 12:e då jag var förinställd på den 14:e

För tio år sedan idag lade jag upp mina mina manga-memoarer här på sidan. Tänk att det har hunnit gå ett helt årtionde redan... Tiden flyger sannerligen. Senare den hösten följde jag dessutom upp manga-biten med en motsvarande liten animé-odyssé. Båda två var personliga retrospektiv, som i min egen historia med manga och animé. Mina egna erfarenheter av det ena och andra alltså. Med start från vad som var de första manga-serierna jag läste; Super Mario Adventures av Tamakichi Sakura och The Legend of Zelda: A Link to the Past av Shotaro Ishinomori från amerikanska Nintendo Power då båda också fanns att läsa i svenska Nintendo-Magasinet, respektive vilken som var den första animén jag såg; fransk-japanska Ulysses 31 som fanns utgiven på video i Sverige sedan 1980-talet, fram till, ja, där jag befann mig för tio år sedan. Då hade jag börjat köpa in svenska utgåvor av Studio Ghibli-filmer. Det hade nämligen tagit så lång tid, till andra halvan av dubbelnollatalet, för alla kända Ghibli-filmer från 80-talet och framåt att officiellt börja komma ut i Sverige... Min granne Totoro från 1988 kom t ex inte till Sverige förrän 2007. Nausicaä från Vindarnas dal från 1984 släpptes inte officiellt i Sverige förrän 2009, samma år som jag knåpade ihop tidigare nämnda memoarer och grejer. Går man efter de svenska releasedatumen fick jag upp manga-memoarerna inte hela två veckor innan även Laputa - Slottet i himlen äntligen hittade till landet lagom.

Det var också ungefär så långt min animé-odyssé sträckte sig. Jag gladdes åt valmöjligheten att kunna köpa filmer som Min granne Totoro direkt i butik i Sverige snarare än att behöva beställa hem i bästa fall amerikanska utgåvor eller i värsta fall sk Hong Kong-utgåvor. Bootlegs alltså. Jag funderade förvisso på att "go all out" och skaffa på mig alla animéer som jag hade skrivit upp att jag ville sedan gymnasiet men var faktiskt sansad nog att prioritera mer livsnödvändiga utgifter i slutändan. Som mat och sånt. Och Dr Pepper naturligtvis. Men vad hände sedan..? Från hösten 2009 fram till dagens datum? Det slog mig att om jag någonsin skulle få till någon sorts fortsättning så är väl nu ett bra tillfälle. Halvt spontant beslöt jag därmed att följa upp min tidigare manga och animé-historia så här exakt tio år senare. Då jag har suttit och valt bilder halva dagen blir det mycket utav det (mycket mer än för tio år sedan) och jag tar såklart också detta tillfälle i akt att tipsa om ett och annat guldkorn som kan vara av intresse för er kära läsare. Och tillskillnad från för tio år sedan delar jag för övrigt inte upp manga och animé i varsin egen del utan det blir tal om båda i ett och samma svep här. Dessutom går jag lite in på sådant som är manga och animé-relaterat men inte är manga och animé i ordens strikta bemärkelser, dvs japanska serietidningar och japanska tecknade filmer, fram mot slutet. Okej, då kör vi! ^_^


Ovan: Favoriter i repris. Samtliga 28 volymer av Lone Wolf and Cub, samtliga 10 volymer av Samurai Executioner och sist men verkligen inte minst de fyra feta perfekta samlingsvolymerna av Nausicaä of the Valley of Wind.

Det senaste årtiondet har varit relativt lugnt för min del vad gäller manga jämfört med årtiondet dessförinnan. Det betyder inte att jag inte fortsatt läsa manga men det har varit betydligt färre nya inköp åren 2010-2019 jämfört med åren 2000-2009. Livet har liksom haft sin gång. Studier och arbete avlöste varandra, lilltösen växte och vi fick ytterligare tillskott i familjen. De lediga stunder som jag haft att läsa någon manga har jag allra helst bara velat läsa om gamla favoriter. Kazuo Koike och Goseki Kojimas Path of the Assassin gav jag praktiskt taget upp på efter jag vet inte hur många volymer men hela deras Lone Wolf and Cub samt Samurai Executioner och inte minst självaste Hayao Miyazakis fullständiga Nausicaä of the Valley of Wind läser jag om till och från. Det är alltså något som jag brukar göra med jämna mellanrum. Jag kan härmed med all säkerhet säga att dessa tre titlar är de jag gillar allra bäst. Det är de som har klarat tidens test för mig. Jag tröttnar aldrig på dem, hur många gånger jag än läser om alla volymerna. Något väldigt roligt är förresten att den där lilla tösen jag nämnde, som brukade somna på mig medan jag t ex spelade videospel eller läste manga, är nu i tonåren och har själv börjat läsa manga! Något jag såklart stödjer till hundra procent. Aria: The Masterpiece av Kozue Amano och Mythical Beast Investigator av Koichiro Hoshino och Keishi Ayasato, båda från i år på engelska, är tydligen vad som gäller. Och hon får självklart gilla och läsa vad hon vill. Det är liksom hennes värld nu, inte min.


Ovan till vänster: När jag läste manga med tösen. Ovan till höger: Manga som tösen läser. De växer upp fort.

En ny favorit har jag dock funnit sedan 2009... Något som kunde skymtas i min kaffekopptopp-10 från förförförra året, nämligen Naoto Yamakawas skönt avkopplade En kopp kaffe till. Döpt efter Bob Dylan-låten One More Cup of Coffee, av allt att döma mest för att ordet kaffe förekommer i texten och det är en manga som nästan komiskt nog fokuserar på exakt det. Kaffe... Berättelserna de olika kapitlen emellan är helt fristående från varandra och egentligen handlar det hela inte om någonting särskilt. Eller snarare så handlar det om lite vad som helst. Som Seinfeld ungefär. Bara det har någon som helst anknytning till kaffe. Vilket får mig att tänka på Jerrys nya grej; Comedians in Cars Getting Coffee. Så jävla bra. "I'm Jerry Seinfeld and this is... Comedians... In cars... Getting coffee." Jag undrar om man själv måste vara kaffedrickare för att uppskatta denna ogenerade förkärlek för kaffe och till kaffe relaterade saker. En kopp kaffe till är lätt värd att kolla in. Ett kaptiel kan vara om en snubbe som brygger kaffe. Ett annat kan vara om en grupp spöken som dricker kaffe. Det är ju för härligt. Och det här är en svensköversatt manga minsann! De första två volymerna gavs ut på svenska från våren till sensommaren 2010. Volym III fick man sedan vänta länge på. Sommaren 2011 kom den äntligen ut i handeln. Och det var det... Blott tre volymer är allt vi fick. Med en prislapp på ca 60 spänn per bok är det ju överkomligt. Någon engelsk upplaga verkar inte finnas i fysisk form men den som söker finner alla tre volymer översatta till engelska på nätet. Vidare ser det ut att ha kommit ut en volym IV och en volym V också fast bara i Japan och jag hittar inga engelska översättningar av dem på nätet heller.


Ovan: En kopp kaffe till. Och en kopp till. Och så ännu en kopp till. Och en kopp till. Och så en kopp till.

Okej, utöver gamla favoriter i repris har jag faktiskt läst mer än En kopp kaffe till vad gäller manga de senaste tio åren. Och då menar jag inte bara på nätet, men apropå det så har ju det mer och mer blivit en grej - att läsa såväl västerländska serier som manga digitalt på nätet alltså, utan jag har faktiskt köpt på mig mer manga, både på svenska och engelska. Men trist nog så har jag inte fastnat för något annat nytt än just En kopp kaffe till. Jag kommer inte ens ihåg alla titlar som jag köpt på mig på senare år. Själva namnen på böckerna alltså... Jag minns t ex att någon serie handlade om en slags drömstad men jag kan för allt i världen inte påminna mig om vad den här serien hette. Det är liksom bara borta ur minnet. Och så värst mycket bryr jag mig inte heller att jag orkar leta fram den på nytt. Av alla nya manga-titlar som jag har läst sedan 2009 är det alltså bara En kopp kaffe till som har lämnat några bestånde intryck på mig. Är det bara jag tro? Är det för att jag har blivit såpass mycket äldre? Att jag nu är närmare 40 än 30 bast? Fast med tanke på att det i Japan finns manga för precis alla målgrupper, inklusive medelålders hemmafruar, är det väl snarare det västerländska utbudet som är problemet. Att det mesta av vad som släpps i väst fortfarande riktas mot barn, tonåringar och på sin höjd unga vuxna. Sådant som Naruto t ex, en manga som jag kan tänka mig att jag hade gillat mycket mer om jag vore några år yngre när jag läste den för första gången.

Nåväl, en till manga som jag läst under de här åren som gått är däremot värd att nämnas. Det är ingen ny manga, inte ens för mig, och rättare sagt är det en som jag äntligen läst FÄRDIGT under dessa år som gått. Jag tog äntligen tag i det där med Akira nämligen och beställde hem volym 5-6, visserligen i nyare tryck från 2011 (för de fyra första volymerna som jag läste från början till mitten på 00-talet kan ju uppenbarligen inte ha varit från framtiden på den tiden) men ändå. Jag har nu alla sex otympliga volymer av Katsuhiro Otomos cyberpunk-klassiker. Det var helt enkelt på tiden tänkte jag. Fan, ebay, sök, Akira vol 5 och 6, köp nu, betala, klick, klick, klart och bara någon vecka senare damp de ned i brevlådan. Fixat. Såhär i efterhand undrar jag lite vad fan jag väntade på egentligen. Jultomten eller? Hur som helst, på tal om Akira så har jag nu också visat animén för dottern. Hon hade nämligen börjat uttrycka intresse att se animéer för en något äldre målgrupp och såklart var ju då Akira det första jag tänkte på. För det är trots allt DEN stora animé-klassikern. Men icke. Den gick inte hem. Hon tyckte att den var... För gammal. Åh, jösses. Dagens ungdom. På min tid minsann. Då var Akira den häftigaste tecknade filmen som fanns. Men så är hon ju uppvuxen med Ghibli-filmer så hon är mao van vid supersnygga och superrena animationer. Stuido Ghibli, Disney-klassiker (vi har alla fram t o m Moana/Vaiana), Batman The Animated Series samt Klassiska sagor med Hello Kitty. Det är de tecknade filmerna som har spelats som flitigast under hennes och lillebrors yngre dagar här i världen.


Ovan: Akira varvat med Hello Kitty. Klicka på bilden direkt här ovan för en förstoring. Det är grejer det.

Hello Kitty-sagorna, eller Hello Kitty's Animation Theater som det hela hette på engelska, är en animé-serie från år 2000 bestående av 26 stycken kortavsnitt där Hello Kitty och hennes vänner agerar karaktärer i en uppsjö olika sagor från hela världen. De fyra volymerna som jag köpte in med svensk tal samlar alla avsnitten och är likt de två sista manga-volymerna jag köpte av Akira utgivna 2011. Tillskillnad från Akira skaffade jag dock de här mest, eller rättare sagt endast, för barnens skull och hade själv inte direkt några förväntningar på dem annat än något harmlöst lagom popkultigt att underhålla de små liven med i någon timma åt gången. Men jag säger då det... De här är fan bra på riktigt alltså. Ett schyst sätt för kidsen att komma i kontakt med alla de här klassiska verken dessutom. Återigen på redigt. När jag ännu jobbade som lärare för de yngre åldrarna var Hello Kittys tagning på alla dessa klassiska sagor faktiskt något som jag tog med mig till skolan och det uppskattades också. En superkort genomgång av alla inkluderade sagor och varifrån de egentligen härstammar följer här nedan.

Antikens Grekland i allmänhet
Kungen med åsneöron (grekisk mytologi kring den historiske kung Midas från 700-talet f.Kr.)
Haren och sköldpaddan (en av Zenons paradoxer formulerade på 400-talet f.Kr.)
Askungen (berättelse först nedskriven av den grekiska historiken Strabon 63 f. Kr - 24 e. Kr.)

Aisopos fabler (600-500-talet f. Kr.)
Nordanvinden och solen
Pojken och vargen
Stadsmusen och lantmusen
Myrorna och syrsan
Guldyxan och silveryxan

Tusen och en natt (persiskt, arabiskt, indiskt, kinesiskt och grekiskt ursprung från 900-talet)
Aladdin

Japanska folksagor
Prinsessan Kaguja (900-talet)
Momotaro (1600-1700-talet)

Europeiska sagor och folksagor
Rödluvan och vargen (okänt ursprung)
Törnrosa (ursprungligen från en fransk 1300-talsroman)
Mästerkatten i stövlar (fransk ursprung 1600-talet)
Jack och bönstjälken (engelskt ursprung 1700-1800-talet i skrift, okänt ursprung i folkmun)
Tre små grisar (engelskt ursprung 1800-talet i skrift och troligen äldre i folkmun)
Anksnutten (fransk ursprung 1800-talet)
Nötknäpparen (tysk ursprung 1800-talet)

Tyska folksagor ursprungligen nedtecknade av Bröderna Grimm (tidigt 1800-tal)
Snövit
Hans och Greta

H.C. Andersen (dansk sagoförfattare ursprungligen publicerad 1830-1870-talet)
Flickan och svavelstickorna
Den fula ankungen
Tummelisa
Snödrottningen
Kejsarens nya kläder
De vilda svanarna

Så det så! Dessa fyra skivor med klassiska sagor i härliga Hello Kitty-versioner har gått varma i familjens DVD-spelare i åratal. Ofta var det något vi körde igång tidigt om morgnarna då kidsen vaknade. Skön musik också. Mest nämnvärt från 2011 förutom den tredje volymen av svensköversatta En kopp kaffe till, de två sista feta volymerna i nytryck av engelsköversatta Akira och de fyra svenskutgivna volymerna av nyssomnämnda klassiska sagor med Hello Kitty på DVD har för mig varit tidigare Studio Ghibli-filmer, inklusive enstaka ännu tidigare verk av såväl Hayao Miyazaki som Isao Takahata, som då fortsatte komma ut i svenska utgåvor på DVD. Mellan 2009 och 2012 köpte jag in alla svenska utgåvor av både äldre och nyare Ghibli- och till Ghibli relaterade filmer som då fanns att tillgå. Flera av de här, som Slottet i Cagliostro, Laputa och Prinsessan Mononoke, hade jag redan sedan tidigare i nordamerikanska utgåvor men det spelade ingen roll. Jag lade gärna ut degen på svenskutgivna "dubbletter" för om inte annat var det behändigt att bara kunna plocka en film ur hyllan som fungerade i vår europeiska DVD-spelare som ju var den vi använde till vardags. Och därefter var det i just svensk utgåva som vi plockade upp varje ny Ghibli-film som gjordes. Lånaren Arrietty senare 2012, Uppe på vallmokullen 2013, Det blåser upp en vind 2014 osv. Så nu har vi en mestadels svenskutgiven Studio Ghibli-filmsamling. Undantagen kan räknas på en hand...


Ovan f.v: De sex senaste Studio Ghibli-långfilmerna sedan 2009. Ponyo på klippan vid havet, Lånaren Arrietty, Uppe på vallmokullen, Det blåser upp en vind, Sagan om prinsessan Kaguya och När Marnie var där.

Alla äldre Ghibli-filmer som fram tills 2012 även släpptes i svensk utgåva har jag alltså köpt in i svensk utgåva. My Neighbours the Yamadas, som kom att heta Mina grannar Yamadas i Sverige, hann jag dock köpa den brittiska utgåvan av innan den svenska versionen kom ut på marknaden mars 2012. Sedan har vi Only Yesterday som släpptes på svensk DVD och Blu-ray som Minnen av igår så sent som under 2017 för sjutton, dvs först förförra året! Det fick bli den brittiska utgåvan av den också med andra ord... Slutligen finns det två filmer som till dags dato likt förbannat tydligen inte släppts på den svenska marknaden, fastän själva titlarna på filmerna har översatts till svenska. Den ena är ju bara Isao Takahatas långfilmdebut som regissör och också den första långfilmen där Hayao Miyazaki spelade en nyckelroll i produktionen (vad gäller t ex animation och storyboards), nämligen "Taiyo no Oji Horusu no Daiboken" från 1968. Mer känd som The Great Adventure of Horus, Prince of the Sun eller bara Horus, Prine of the Sun i Nordamerika samt Solprinsen Hols äventyr alternativt Prinsen av solen – Hols äventyr i Sverige. Borta i Storbritannien är den släppts som The Little Norse Prince och då det inte finns någon svensk utgåva tillgänglig fick det bli den brittiska. Och sist men inte minst, en av dotterns favoritfilmer faktiskt; The Cat Returns eller Katternas rike som den tydligen heter på svenska fastän jag finner ingen information om någon svensk release. Och det är faktiskt lite konstigt att just denna heller inte hittat till Sverige. För okej, den lille norske solprinsen Hols stora äventyr gjordes trots allt långt bak på 60-talet vilket också var långt, långt innan Studio Ghibli bildades. Men The Cat Returns är ju från 2002. Det är alltså en relativt ny film. Och det är en helt officiell Studio Ghibli-produktion. Och en spirituell uppföljare till Ghiblis egen Om du lyssnar noga dvs Whisper of the Heart dessutom... När t o m en TV-film som Jag kan höra havet från 1993 finns officiellt utgiven på DVD i Sverige är det ju inte inte bara lite underligt att Katternas rike inte gör det. Nåja, detta blev alltså den fjärde och sista filmen där det närmaste alternativet var en brittisk region 2-utgåva.

Det finns en annan film däremot där de svenska utgivarna faktiskt låg före för en gångs skull... Panda, panda! eller "Pappa panda" som ungarna kallade den. Tekniskt sett är det en samlingsvolym bestående av Panda Kopanda från 1972 samt Panda Kopanda: The Rainy-Day Circus från 1973 med manus av Hayao Miyazaki och i regi av Isao Takahata. Kort sagt är detta proto-Totoro möter proto-Kiki. Den som läser det här som måhända inte redan har sett Min granne Totoro och Kikis expressbud men som uppenbarligen är så pass intresserad av allt detta att faktiskt ha fortsatt läsa så här långt in i texten rekommenderas att se de filmerna först och därefter sätta sig ned med Panda, panda!. Man känner definitivt igen ett flertal element är allt jag säger. Panda, panda! är i Nordamerika känd som Panda! Go, Panda! där den släpptes på DVD först våren 2012. Då hade den funnits ute på DVD i Sverige, komplett med svensk tal, sedan året innan. Någon brittisk region 2-utgåva har jag heller inte stött på. Så ja. Vi må inte ha fått hit Den norske prinsen eller Katten återkomsten men vi hade åtminstone en svensk utgåva av Panda, panda! på DVD innan ens amerikanerna fick det. Isao Takahata gick för övrigt tyvärr bort häromåret, 82 år gammal... Sagan om prinsessan Kaguya blev därmed hans sista film i egenskap av regissör. Han var dock även inblandad i samproduktionen av The Red Turtle i regi av nederländske Michaël Dudok de Wit från 2016. Underbar film. Helt utan dialog. Vi såg den på stora duken under 2017. Det är faktiskt den första animén jag sett på bio.


Ovan f.v: Lådor med animéer i garderoben och de utvalda filmer som fått stå kvar i filmhyllan, närmare bestämt de från eller med anknytning till Studio Ghibli: Alla regisserade av Hayao Miyazaki, från Slottet i Cagliostro till Det blåser upp en vind och därefter alla regisserade av Isao Takahata, från The Little Norse Prince till Sagan om prinsessan Kaguya och slutligen alla andra, från Jag kan höra havet till När Marnie var där.

Jag nämnde tidigare att dottern börjat visa intresse för annan animé än den som hon hittills mest varit bekant med. Det var då som om hon inte hade någon aning om hur många olika animéer, och då snackar vi filmer, TV-serier, OAV-serier och t o m en och annan kortfilmsamling, som vi faktiskt haft undanstoppade någonstans. Ända sedan 00-talet har vi nämligen börjat köpa in betydligt fler sk "vanliga" spelfilmer och därtill (återigen mest för barnens skull) fler västerländska tecknade filmer och serier, och i takt med detta har det allmänna animé-tittandet kommit mer i skymundan. Det stora undantaget har såklart varit Studio Ghibli. Nästan all annan animé plockades däremot tids nog bort från hyllorna för att göra plats. Det var inget som jag såg om regelbundet direkt, så det var liksom det logiska, om än lite tråkigt vuxna, att göra. Men jag gjorde mig i alla fall aldrig av med alla dessa animéer och tur var väl det. För nu kommer ju samlingen till nytta igen. Fick gräva fram lådorna med alla gamla animéer från långt in i garderoben. Den första vi såg var som sagt Akira men den upplevdes minsann som för mossig och gammalmodig. Större framgång blev det dock med den något ungdomligare och alldeles lagom läskiga 3X3 Eyes.

I och med att jag har blivit äldre har jag också gått tillbaka till sådant som jag själv brukade se som barn. Västerländska tecknade serier alltså. Så det var ju inte ENBART för barnens skull som vi började köpa en massa sådana. Även om jag också ville visa ungarna vad för tecknade filmer deras farsgubbe växte upp med liksom. Vi snackar redan nämnda Batman The Animated Series, som vi under en rätt lång period såg ett till två avsnitt av varje lördag och söndagmorgon, och därtill The New Adventures of He-Man, Spider-Man and His Amazing Friends, Beast Wars, Sonic the Hedgehog och en massa från just Hanna-Barbera, både blandade kortfilmer och hela samlingsvolymer med bl a Birdman, Space Ghost och Jonny Quest från 60-talet. Och det bara för att nämna några. Och då hade jag dessutom redan kommit över en DVD-box med hela Ulysses 31. Den fransk-japanska scf-fi-serien från 1981-1982 som bygger på Odysséen och som tekniskt sett var den första animén jag såg alltså. Något som dock lite trist nog inte ingick med DVD-boxen, ens som extramaterial, var det japanska pilotavsnittet från 1980. Men vi lever i en annan värld nu än för bara tio år sedan och till min egen stora förtjusning har jag sedan dess haft möjligheten att se det med. På Youtube. Det är de små sakerna i livet som gör en mest glad ibland alltså.


Ovan f.v: Ulysses 31 - Det urtypiskt japanska pilotavsnittet kontra en mer europeisk stil i den färdiga serien.

I och med att jag har blivit äldre har jag gått tillbaka till västerländska serietidningar med för den delen! Har t ex läst ikapp en massa gamla Spindelmannen-serier från 60, 70- och 80-talen, mest Amazing och Spectacular Spider-Man, för att liksom "fylla i luckorna" jag hade sedan innan. Chris Claremont och John Byrnes X-Men samt Archie Comics Teenage Mutant Ninja Turtles Adventures har jag också återvänt till. Allra bäst tycker jag dock om David Michelinie och Todd McFarlanes gemensamma tagning på Spidde och den senaste amerikanska serietidningboken jag spenderat slantar på är just deras svanesång iochmed Amazing Spider-Man Epic Collection volym 19: Assassin Nation som släpptes i serietidningsbutikerna nu under sommaren 2019. Jag hade ju redan så gott som alla nummer samlade i denna volym sedan de först gavs ut i svenska Spindelmannen åren 1991-1992 men det hör liksom inte till saken. Ibland känner man bara för att blåsa ett par hundringar på något fint åt sig själv. Och återutgåvor av såväl amerikanska som brittiska Marvels gamla Transformers-serietidningar får jag varje månad med posten. Inte för att just detta har något direkt med manga eller animé att göra med ändå. Att jag har ägnat en del av den fritid som jag trots allt haft på senare år åt gamla Marvel-serier och Turtles Adventures har ju om inte annat samband med att jag läst mindre manga. Ett tag någon gång in på det nya årtusendet hade jag lämnat alla de färgglada västerländska serietidningstitlarna bakom mig. De enda serietidningarna jag läste då var manga. Sedan dess har jag dock kommit på att jag gillar att variera mellan väst och öst.

Och i ett sista "i och med att jag har blivit äldre" har jag dessutom börjat titta på sport. Ja, på riktigt. Varför, det vete fan. Det måste ju ha med åldern att göra i så fall. Vi har ett par sportkanaler förvalda på dumburken som jag ofta slår över till och antigen verkligen sitter och tittar på eller bara låter vara igång i bakgrunden. Det blir mycket tennis, volleyboll, basket, en del fotboll, OS såklart, backhoppning... Ja, nästan vad som helst. Döm min förvåning dock då jag en dag upptäckte att Captain Tsubasa, den tvättäkta animé-serien från 1983-1986, gick på en av sportkanalerna. Alltså... Captain Tsubasa! En animé från 80-talet. På en fucking sportkanal! Visserligen handlar Captain Tsubasa om just fotboll men det enda andra som de visar på den här kanalen, likaså alla andra kanaler av den här sorten, är ju verkliga sporthändelser, så det går ändå inte riktigt ihop liksom. Hur hände detta egentligen? Men inte mig emot. Man ska inte skåda given häst i mun och allt det där. I och med att ungarna blivit äldre har de också velat se mer tecknat, typ dagligen. Därmed har vi också en bunte med barnkanaler inställda. Cartoon Network, olika Disney- och Nickelodeon-kanaler mm... Nu när de har blivit ännu lite äldre har det dock blivit något av ett tvärstopp vad gäller barnkanaltittandet. Detta inträffade faktiskt så sent som tidigare i år. Helt plötsligt ville de inte längre byta kanal till något tecknat hela tiden. Ja, de växer upp fort alltså. Men fram tills tidigare i år varvade vi ofta sport med tecknat på barnkanalerna och då passade jag på att följa både en och annan annan fotbollsserie inklusive en annan animé och en och annan annan animé-serie som inte är någon fotbollsserie. Jag syftar dels på de tre första säsongerna av Inazuma Eleven, en animé-serie baserat på fotbollsrollspelserien som började med spelet med samma namn från 2008 till Nintendo DS som 2011 även släpptes i Europa. Och dels på Supa Strikas, en sydafrikansk tecknad TV-serie om ett fotbollslag!


Överst f.v: Captain Tsubasa, Inazuma Eleven och Supa Strikas. Den sistnämnda är förvisso ingen animé men ändå.
Andra raden f.v: Pokémon-serien XY som avrundades med XY & Z och därefter startade på nytt med Sol och Måne... Och nej, det är ingen pokéball i bilden längst till höger. Det där är från en helt annan serie: Yo-Kai Watch.


Och jag gillar inte ens fotboll så mycket! Så varför håller jag på att titta på en massa tecknade TV-serier som handlar om just fotboll av allt möjligt kan man ju undra. Men så har jag genom åren fallit för sådant som Kung Fu Soccer med. Hong Kong-filmen alltså. När det gäller Inazuma Eleven och Supa Strikas så är det nog det fullständigt absurda som tilltalar mig mest. Det hela handlar alltså om fotboll. Killar som springer efter en boll och sparkar på den. Det är ju bara ett spel. En reglerad lek. Men här är det liksom på liv och död. De tar det på så jävla bajsnödigt allvar att det blir ofrivilligt väldigt komiskt tycker jag. Och jag kan inte låta bli att ryckas med och heja på ungefär så som när man hejar på Rocky i Rocky IV. Pricken över i:et i just Inazuma Eleven är hur några av spelarna ser ut egentligen. För återigen, de spelar fotboll. Detta är vad serien i grund och botten handlar om. Fucking fotboll. Och så springer en av spelarna runt på plan i en jävla mantel som om han vore Batman och han har några slags hi-tech-liknande simglasögon upptill. Bristen på självdistans är tokrolig helt enkelt... Och sedan har vi Supa Strikas. Förutom det att jag tycker det är kul med en tecknad serie från Sydafrika av alla ställen så är det här en helt annan burk av galenskap så att säga. Åter återigen handlar det om fotboll. Och ändå lyckas de få in grejer som virtual reality, capoeira, robotar, ninjor och jättebläckfiskar med i smeten. Och det är på fullaste allvar också. Det är ingen komediserie direkt. Vilket ju är just vad som gör allt det här hur kul som helst. Och serien pågår fortfarande med! Från 2008 fram till idag.

Nu gick jag förresten händelserna i förväg lite med några av bilderna här ovan... Det är hur som helst de där andra animé-serierna, dvs de som inte handlar om fotboll, som det har blivit att jag sett en hel del av de senaste åren. Och det har ju helt och hållet varit dotterns förtjänst. Det var egentligen hon som följde de senare säsongerna av Pokémon-serien, från XY till XYZ och vidare till Sol och Måne. Jag bara hakade på liksom. Och det blev en och annan liten debatt oss emellan som följde. Jag menar t ex att Ash borde ju vara en bra bit över 30 år gammal vid det här laget. Nästan lika gammal som jag själv är. Om han var 10 år när serien startade och detta var för över 20 år sedan liksom. Och personligen skulle jag inte ha något emot att se honom så gammal heller. För det är ju något som jag lätt hade kunnat relatera till liksom. Och tänk då på att jag följde faktiskt Pokémon-serien från första början. Då den började visas på TV4 år 2000. Jag var där för det första avsnittet av TV-serien, den första säsongen och den första animerade långfilmen. Fram till fjärde filmen var nog så långt jag hängde med från början. Och som ett äldre fan tycker jag ju att det vore riktigt intressant att se hur Ash gick vidare i livet. Men tösen håller inte med. För ingen vill väl se en Pokémon-serie som handlar om en gamling heller menar hon. Oj, oj, oj... Men ja, efter ett avbrott från Pokémon-animén som heta duga har jag i alla fall sett hur serien slutar med XYZ, vilket var rätt så fint faktiskt då Ash äntligen kommer hem en stjärnklar natt, bara för att sedan börja igen i en marginellt annorlunda stil med Sol och Måne. Det är ju allt lustigt egentligen. För tio år sedan, då var jag beredd att räkna ut Pokémon. Jag skrev t o m något i stil med att det var en stor grej men idag är det ingen som bryr sig om Pokémon längre. Jag hade fel. Pokémon hade visst kommit för att stanna och är fortfarande mäkta populärt.


Ovan f.v: The Red Turtle, Mary och häxans blomma samt Kanini & Kanino, Life Ain't Gonna Lose och Invisible.

En nyare animé-serie som i mina ögon (men något som dottern inte alls håller med om) är väldigt lik Pokémon är Yo-Kai Watch, baserad på rollspelet med samma namn från 2013 till 3DS, som 2016 slutligen släpptes även i Europa. Istället för att fånga monster så vinner man över andar eller något, alltså det är ju som Pokémon! Både spelet och TV-serien. Men det är ju inget fel med det. Genom dottern har jag i vilket fall sett ganska mycket av denna också och en sak säger jag då: Jag gillar låten. Det är förresten inga mindre än lirarna på ansenliga Level-5 som ligger bakom Yo-kai Watch och lite kuriosa nog är det faktiskt också just de som även skapade Inazuma Eleven. Så där ser man. Men nu över till någonting helt annat. År 2013 proklamerade Hayao Miyazaki för femtioelfte gången att han skulle gå i pension. Ja, eller hur? För vi hade ju inte hört det där ända sedan 90-talet liksom. Hans sista film den här gången skulle vara Det blåser upp en vind. Ok, whatever, tänkte man. Vad som däremot var oroväckande på riktigt var att de under året som följde utannonserade att hela Studio Ghibli kanske skulle upphöra! Det ledde till uppfattningen om att När Marnie var där var den sista Studio Ghibli-filmen någonsin. Och det verkade vettigt med tanke på att Hiromasa Yonebayashi, som hade regisserat Marnie och tidigare även Arrietty, kort därpå lämnade Ghibli ihop med flera andra anställda för att bilda en egen studio; Ponoc. Stuido Ponoc alltså. Som tydligen skulle vara i samma anda som Ghibli. När jag nu skriver detta vet vi ju att Studio Ghibli och Hayao Miyazaki återigen har en ny film på gång; How Do You Live?, som beräknas vara färdig 2020. Men fram till 2017 så verkade det faktiskt mer säkert än någonsin tidigare att det inte skulle bli fler Ghibli-filmer. The Red Turtle från 2016 sågs som något av ett undantag då det var en samproduktion med en icke-japansk regissör och allt...


Som tur var hade vi åtminstone de andliga efterföljarna i form av Studio Ponoc och deras verk att se fram emot. Deras första film, Mary och häxans blomma, kom ut så tidigt som 2017 regisserad av just Hiromasa Yonebayashi. Tyvärr visade den sig inte riktigt hålla Studio Ghiblis höga standard. Men den har ändå sina ljusa stunder. Själva animationen är ju förstklassig. Där den brister är i storyn. Men jag har sett värre. Överlag är den ungefär som Kiki möter Ponyo möter Harry Potter. Man kan för all del ge den en chans. Studio Ponocs andra produktion däremot... Det är grejer det. År 2018 kom de ut med Modest Heroes som de själva också kallar Ponoc Short Films Theatre vol 1. En samling kortfilmer om kort sagt just blygsamma hjältar. Tidigare i år kom denna ut på en sådan där Blu-ray + DVD-kombination i Nordamerika. Någon europeisk utgåva finns ännu icke och dessvärre befarar jag att en sådan kanske heller inte är att vänta. Jag fick alltså återigen användning för vår amerikanska DVD-spelare nu i år. Den som har möjlighet att skaffa och se Modest Heroes råder jag att göra detta. Den första kortfilmen i ordningen är lite som Arrietty med småfolk men detta också under vatten och så är den helt utan dialog. Filmen handlar om en familj undervattensmåfolk bestående av mamma, pappa, lillasyster och storebror och de enda orden som yttras är just mamma, pappa och namnen på syskonen. Minst sagt intressant och vackert animerat. Den tredje filmen är om en man som måhända verkligen är eller måhända bara känner sig eller måhända har blivit så pga att han känner sig osynlig och ihålig. Vilket också är intressant. Men min egen favorit är kortfilm nummer två som också är den mest jodnära i samlingen. Man skulle kunna säga den mest blygsamma. Den handlar om en pojke som har en väldigt allvarlig födoämnesallergi och hur det påverkar både honom och hans mamma. Alla borde se den här. Den borde tas tillvara på som läromedel i skolan.


Ovan f.v: Trigun från 1998, Last Exile från 2003, Erased samt In This Corner of the World, båda från 2016.

Okej, nu har jag hamnar helt ur synk med mina egna bilder... Det är vad jag får för att jag valde ut alla bilderna först och sedan började renskriva runt omkring dem istället för att först skriva färdigt hela texten och sedan välja ut bilder som passar bra mellan varje stycke. Nåväl. Det blir bra ändå hoppas jag. Modest Heroes på Blu-ray + DVD kom alltså ut i Nordamerika i början på året. Vi är mao framme vid 2019 och börjar således närma oss slutet på mina senaste tio år vad gäller manga och animé. De senaste tio åren har jag i och för sig även köpt på mig en del andra animéer än bara de som jag tagit upp i den här texten men det är precis som med de andra manga-böckerna som inte lämnade några bestående intryck. Inget direkt nämnvärt enligt mig. Detta är trots allt en sammanfattning av vad jag sedan sist har haft för mig som har med manga och animé att göra, och inte någon fullständig förteckning över precis allt jag läst, sett, fått och köpt osv, osv. Så mycket som jag gillar Miyazakis Slottet i Cagliostro gav jag t ex både mangan och TV-serien med Lupin III en chans bara för att tröttna relativt snabbt. Men det behöver jag ju liksom inte skriva ett helt stycke om känner jag. Nej, i detta stycke tar jag hellre upp något annat. Några av de sista animé-serierna som jag hade börjat följa strax innan jag mer eller mindre lade alla titlar som inte hörde samman med Studio Ghibli på is just då för tio år sedan var rymdvästern Trigun från slutet på 90-talet och ångpunkosande Last Exile från början på 00-talet. Trigun såg jag faktiskt på gammal hederlig tjock-TV på den tiden, via satellit, på någon knäpp kanal som inte ens finns längre. Och Last Exile var en av de första serierna som jag tittade på över nätet. Jag minns inte ens riktigt hur, bara att man hade typ "kanaler" som i en spellista eller något i den stilen. Alltså, det var inte direkt igår.

Strax efter årsskiftet i år fick jag hur som helst infallet att gå tillbaka till de här serierna. Jag hade plötsligt sådan lust att se dem igen och från början till slut den här gången. Trigun. Runt 500 spänn för hela serien. Och bara runt 200 för Last Exile... Men så gjorde jag en liten fuling och såg om några avsnitt av båda serierna på nätet... Nuförtiden hittar man dem lätt på Youtube förresten. Och jag tyckte inte alls att de var så bra nu som jag mindes dem från förr. Trigun var ju mest... Löjligt tyckte jag nu. Jag mindes hela första avsnittet så fort jag såg det igen men inte minns jag att det var så jag tyckte då... Om det där låter vettigt. Snopet nog slog det mig att jag nog har vuxit ifrån den här serien. Och Last Exile var inte mycket bättre heller. Inte för att den var direkt löjlig, bara det att den kändes mest... Meh. Och jag som tycker så mycket om ångpunk och luftskepp och verkligen ville gilla den här serien. Men nej, tyvärr är det något som inte riktigt klickar. Kanske har jag vuxit ifrån animé i största allmänhet tänkte jag.

Men så skaffade jag Netflix till slut nu under sommaren. Ville kolla in Stranger Things och se vad all hubbub var om liksom. Och gissa vad? Jag gillade inte den serien heller. Jävla trams. Men nu när jag ändå hade Netflix kunde jag väl lika gärna kunde kolla in lite annat också. Däribland animé. Så då gjorde jag det. Och fann mig själv två nya favoriter, båda från senare år. Erased, en serie i tolv avsnitt som handlar om en kille som kan spola tillbaka tiden så att han hamnar i sin egen kropp i det förflutna med alla sina minnen från framtiden intakta. Och så en dag råkar han spola tillbaka sitt liv från 2006 till när han ännu gick i grundskolan 1988. Och så är det hela en mordgåta också. En seriemordgåta t o m. Min största biff med Erased är att jag faktiskt gissade rätt på vem mördaren var så fort jag såg personen i fråga men annars gillar jag den här. Och sedan har vi In this Corner of the World. En historisk drama som utspelar sig på 1930- och 40-talen i Hiroshima och i en stad i närheten... Och fastän den här filmen har sin beskärda del av tragedi så känns den ändå upplyftande på något sätt. Nästan som en må bra-film. Jag blev så berörd av den här att det första jag gjorde var att beställa hem ett exemplar på DVD.


Ovan: Animé i videospel och spelfilmatiseringar av animéer och manga dessförinnan. Och vem kunde ha trott det? Att vi en dag faktiskt fick se sådant som Ghost in the Shell och Battle Angel Alita "på riktigt" så att säga.

Okeeej... Nu är vi verkligen framme vid slutet. Så nu går jag bara lite kort igenom några manga och animé-relaterade grejer som inte är manga eller animé i dess mest självklara former. En sak är t ex videospel där animé utgör en stor del av vad som gör liret i fråga. Vad som starkt bidrar till spelets identitet alltså. Och då har jag framför allt tre titlar att ta upp. Det är inte de enda spelen jag känner till som överhuvudtaget innehåller animé-sekvenser. Nej, bara på rak arm kommer jag på Wild Arms och Xenogears t ex. Men de spelen genomsyras inte av animé på samma sätt. Jag var ingen Sega-spelare då det begav sig. Min första Sega-konsol var en begagnad Mega Drive som jag köpte av den där Dylan först några år in på 00-talet. Sedan dess har jag dock spelat mer Sega och nu på 10-talet (har ni f.ö tänkt på att vi lever på fucking TIOTALET) har jag äntligen kommit till Sega/Mega-CD-tillsatsen och därmed spel som Konamis Snatcher och Game Arts båda Lunar-RPG, där i synnerhet tvåan, Lunar: Eternal Blue, verkligen utmärker sig på animé-punkten. Spelet börjar ju precis som en film med förtexter och allt över den där musiken... Det är ju nästan som en gammal Studio Ghibli-film, typ Laputa... Visst är det fina animé-filmsekvenser dessutom. Speciellt imponerande med tanke på att spelet gjordes 1994! Och på tal om Ghibli så måste jag ju nämna Ni no Kuni... Ännu ett japanskt konsolrollspel av Level-5 men den här gången med animation av inga mindre än just Studio Ghibli själva! Och det är sååå snuskigt bra alltså. Den superklara och för Ghibli ack så karaktäristiska animationen flyter verkligen samman med själva spelgrafiken. Det är som att själv befinna sig inuti en sagolik Ghibli-värld. Mysvarning utfärdad. Ni no Kuni har tagits upp tidigare här på POPKORN och själv äger jag spelet till PS3. Ser också fram emot Switch-släppet nästa vecka så att jag kan börja om på det i bärbart format.

Vidare får jag väl också nämna manga/animé-spelfilmatiseringar av Ghost in the Shell från 2017 och Battle Angel Alita från nu i år. Ghost in the Shell med hon Black Widow var väl hyfsad även om den inte kom i närheten av animé-filmen från 1995. Det största problemet är väl att de dumma amerikanerna gick och fördummade handlingen åt den dumma amerikanska biopubliken... Det och att man inte ser några nipples på Scarlett Johansson. Vi såg inte denna när den gick upp på bio men såklart köpte jag in den på DVD efteråt. Battle Angel Alita sedan. Eller Alita: Battle Angel så som de döpt om filmen till. Den såg vi på bio, den var bra (även om den borde ha innehållit både nakna tuttar och betydligt mer blod och inälvor) och den köpte jag sedan både på DVD och Blu-ray. Och detta var väldigt nyligen. Det var bara förförra månaden som filmen kom ut på köpvideo. Hm... Säger man fortfarande köpvideo? Äsch, whatever. Jag minns i var fall när jag först såg Alita ute på skiva för det var samma dag som vi var ute och reste ned till det sk Manggha-museet i Kraków. Och det var också en ganska kul upplevelse. Ingen helt ny erfarenhet för min del, för det var inte första gången som jag var där nere på besök, men ändå kul. Kanske allra mysigast var att de spelade pianoversioner av olika Ghibli-låtar där i kafeterian. Trevligt. Själva utställningarna var väl inte de mest häpnadsväckande den här gången, för de har alltså inte bara samma grejer framme hela tiden utan det ändras ständigt, men det var gott nog.


Ovan: Manggha-museet i Kraków (ja, spana in daimkrysset där på katten alltså) och våra senast köpta filmer.

Och det var det hela. Ser nu mest fram emot Ghibli och Miyazakis nästa långfilm How Do You Live? vilken som sagt förväntas komma ut under nästa år. Från Ulysses 31 till Miyazakis nästa alltså. Så ser jag på min egen animé-resa. Med diverse manga däremellan. Vore verkligen kul med en andra volym kortfilmer signerade Studio Ponoc med. Eller en ny långfilm från dem då de förhoppningsvis lärt sig av nybörjarmisstagen med Mary och häxans blomma. Man såg ju definitivt potentialen där. Nu när jag tänker efter så borde man kanske göra plats i hyllan för Ponoc-filmerna också. Och så filmer som In this Corner of the World för den delen. Sånt som är värt att ha framme helt enkelt.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Doctor Who serie 1-10
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Min manimé-uppföljning
|- POPKORN-resumé
|- Prequel-trilogin...
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode V
|- Star Wars Episode VI
|- Star Wars Episode VII
|- Star Wars Episode VIII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck
|
Plockat ur filmhyllan

|- Alien³
|- Batman
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Ghostbusters
|- Hajen
|- Independence Day
|- Jurassic Park
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pulp Fiction
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Super 8
|- The Good / Bad / Weird
|- Tokyo Godfathers

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.