Originaltitel: D2: The Mighty Ducks
Produktionsår: 1994
Längd: 102 minuter
Genre: Sportkomedi
Land: USA
Regissör: Sam Weisman
Skådisar: Emilio Estevez, Kathryn Erbe, Joshua Jackson, Carsten Norgaard
Handlingen i ett nötskal: Kidsen från knatteligan i hockey är tillbaka. Den här gången spelar de internationellt i en juniorversion av Goodwill Games. Deras i särklass största, råaste och farligaste motståndare är utan tvekan hockeysupermakten ISLAND!!! Detta är inget skämt. För fastän det annars är mest hopp och lek den här gången så är det blodigt allvar mot tuffa Island!
Årets tema med double features (för att det är år 22) fortsätter, åtminstone för filmer plockade ur hyllan, och denna duo vintersportkomedier passar väl som pucken i kassen såhär med sportlovet i åtanke! Jag har dessutom mina skäl för att återvända till de här mäktiga ankornas galna upptåg på 90-talet med film nr två och tre i serien...
Det är nämligen så att varenda film jag plockar fram för att se och skriva om här för sidan ställer jag tillbaka på en och samma rad av hyllan. Detta naturligvis så att jag snabbt och enkelt ska kunna se vilka filmer som redan plockats fram och så att jag inte behöver komma ihåg om jag redan plockat fram en viss film eller icke när jag väljer och vrakar bland flera rader med andra filmer att plocka fram. Här är grejen. Det stör mig att vissa filmer som plockats fram varit del av boxar ihop med andra filmer. För då hittar jag ju inte just dessa andra filmer bland alla andra andra filmer. Om det där låter vettigt... Sedan stör det ju mig också av ren jävla princip att det står ett antal filmer som jag inte har plockat fram i raden med filmer som jag har plockat fram. Den enda logiska lösningen är ju då att plocka fram resten av filmerna som redan står i framplockatraden av hyllan. Vilket minsann är vad jag tänker passa på att använda den här idén med double features till! Och först ut, med tanke på sportlovet alltså, är härmed de båda Mighty Ducks-uppföljarna.
Den första The Mighty Ducks, även känd under titlarna The Mighty Ducks Are the Champions, enbart Champions och Mästarna på svenska, plockade jag fram ur hyllan redan för tre år sedan.
Och den tredje och sista filmen i serien, D3: The Mighty Ducks, plockar jag alltså fram i samma veva nu som denna.
Och med detta får jag ju täckt några vintersportfilmer i samband med sportlovet till slut ändå, vilket jag väl har övervägt redan sedan förrförrförra vintern då jag plockade fram den där första filmen ur samlingsboxen. Eller boxen och boxen, alla tre skivorna ryms faktiskt inom ett fodral av standard storlek för DVD-filmer som ni kan se här, men boxen bildligt talat.
Det var förresten med den här filmen i serien som namnförvirringen började då den också är känd bara som The Mighty Ducks, vilket var titeln på den första filmen i Nordamerika, i de regioner där den första filmen INTE var känd som The Mighty Ducks...
Och D2? Tydligen ett skämt på T2. Precis som Interplay med C2 då. Åh, jösses. Detta var tydligen en större grej än vad jag själv insåg på 90-talet. Och fan, de gjorde ju precis samma sak med den andra X-Men-spelfilmen en bit in på 00-talet också, som de alltså kallade X2.
Precis som runt omkring den här tiden på året förrförrförra vintern då jag tog en titt på öööh, D1, så blir detta hur som helst en återgång till spelfilm, Hollywood och 90-talet för min del. Och det med en uppsättning Disney-filmer på köpet! Jag som så öppet börjat bojkotta Disney. Men detta står jag faktiskt fast vid. Dagens Disney ger jag inte mycket för. Men det betyder heller inte att jag tänker göra mig av med allt tidigare de gjort eller aldrig mer se om något av det. Disney på 90-talet, då man för övrigt inte totalsmörade för den totalitära kommunistskurkregimen Kina och gick totalt överstyr med all PK-smörja, var rätt bra faktiskt. Fan, bara för att nämna några; Luftens hjältar, Darkwing Duck, Aladdin, Mupparnas julsaga, The Rocketeer och ja, t o m just dessa The Mighty Ducks-filmer. Rätt bra grejer. Magin fanns liksom fortfarande där på den här tiden... Det har förresten inte gjorts så många ishockeyfilmer genom åren. Jämfört med t ex filmer om baseball, basket eller amerikansk fotboll så är hockey verkligen en underrepresenterad sport inom film. Så om inte annat bidrar Disneys ankhockeyrullar till att täcka den luckan.
Spelarna.
Alla unga spelare för "den goda sidan" från den första filmen återvänder icke. Bland de som inte kommer tillbaka var Jussie Smolletts karaktär. Och det är ju något som han inte är obekant med även nu på senare år. Oooh!
Men skämt åsido så är det faktiskt lite dumt att Smollets kid inte återvänder när hans rollfigurs bror gör det. Det känns ju lite konstigt. Sedan är det lite synd att bland de fimpade var en av de få tjejerna på laget, även om en annan tjej tar plats i laget i denna film.
De som inte kommer åter var väl några av de som var mest standard, kids som inte stack ut liksom. Och de ersätts här med några med varsin gimmick. Tänk Transformers-karaktärer årgång 1984, alla har sin egen gimmick. Typ, en är mycket, mycket snabb. En är cowboy. Osv, osv.
Da main kid är dock fortfarande han Dawson's Creek som Charlie. Någon annan som inte återvänder är Heidi Kling i rollen som hans mamma. Det fanns väl inget utrymme för henne i storyn den här gången. Joss Ackland syns heller inte till som den skandinaviske Hans. Istället är Jan Rubeš med som Hans bror Jan. Som såklart inte alls var med eller ens nämndes i förra filmen och som här fyller exakt samma Mr. Miyagi-roll gentemot Emilio Estevez i huvudrollen. Men alltså... Varför egentligen? Varför hitta på en ny karaktär som fyller exakt samma roll som en tidigare bara för att den andra skådisen av någon anledning inte var aktuell istället för att bara recasta? Fan, bara recasta. Inget ont om skådisarna men få hade ens märkt skillnaden och än färre hade brytt sig om det. Likaså ingen lade märke till när man bytte skådis på flickvännen mellan filmerna i Tillbaka till framtiden. Inkluderingen av Hans bror Jan känns verkligen skohornat in. Men nåväl.
Det är väldigt mycket cirkus på isen. Väldigt mycket hopp och lek i hela filmen. Och nog för att originalfilmen inte var något tungt drama direkt men där fanns då viss drama i alla fall. Något drama i denna är dock näst intill obefentligt. Gordon, gestaltad av Estevez, fick aldrig spela för NHL pga en knäskada. Så istället fick han det här räkmackeglidarjobbet att coacha kidsen för juniorevenemanget i filmen. Aha.
Vi snackar en påhittad juniorversion av Goodwill Games, som var ett riktigt internationellt sportevenemang som ägde rum i regel vart fjärde år mellan 1986-2001. Goodwill Games skapades av mediamogulen Ted Turner som reaktion på det politiska strulet kring de olympiska spelen under 1980-talet, då USA ihop med 64 andra länder bojkottade de olympiska sommarspelen 1980 i Moskva och Sovjet sedan i sin tur bojkottade de olympiska sommarspelen 1984 i Los Angeles och tvingade 13 andra länder under dess kommunistiska regim att göra detsamma. Bara en kort historielektion där (eller repetition för er som redan visste).
Men juniorspelen är alltså rent hittepå. Verklighetens Goodwill Games 1994 ägde förresten rum i Saint Petersburg och inte Los Angeles som i filmen och hockey var inte en av grenarna. Detta var däremot samma år som de olympiska vinterspelen ägde rum i Lillehammer i Norge vilket dessutom var den första gången som vinterspelen inte delade år med sommarspelen. Så med DET i åtanke var 1994 helt rätt år för en lättsam och lagom inspirerande vintersportfilm som denna.
Tidningsartiklarna är tillbaka!
Och ja, det här är filmen som försöker få oss att tro att Island är bra på hockey. Enligt rykten så ville man inte riskera att uppröra ryssarna så snart efter kalla krigets slut och allt det så visst. Men varför inte Sverige eller Tjeckien, som var tvåa respektive trea i världen efter VM året innan? Eller varför inte bara Kanada? Och varför syns inte ens någon av dessa nationer till i filmen till förmån för sådana hockeysupermakter som Trinidad och Tobago? Vi ska alltså tro på att Trinidad och Tobago slog ut länder som Sverige, Tjeckien, Ryssland och Kanada i ishockey... Åh, boy.
Och så Island då. Island, som i skrivande stund är rankade 33:a i världen, spelade inte ens internationellt förrän 1999 och kom då på 40:e plats. More like Fisland (och no offence till alla islänningar som måhända läser det här). Liksom, jösses, bara för att landet har ordet "Is" i namnet betyder ju inte att de är hejare på hockey. Och detta begrep man allt redan som knatte på 90-talet. Men ja, enligt en intervju med manusförfattaren Steven Brill så var det just därför Island användes i filmen. För att "Ice-Land" lät som ett land där folk borde vara bra på hockey. Det är den nivån trovärdigheten ligger på i den här filmen alltså. Att USA sedan förlorar med 12-1 i första matchen mot Island är bara bortom bullshit. Att de skulle bli så totalt utklassade är totalt orealistiskt med tanke på hur bra laget faktiskt visades vara fram till dess. Fan, 5-1 eller något kunde man väl köpa men 12-1 tar en liksom ur filmen.
En subplot mynnar för övrigt ut ingenting. Gordon går ut med en brud som jobbar med Islandlaget. Och hon gör detta bara för att distrahera honom från att sköta sitt jobb eller vad är egentligen poängen? Inget kommer utav det. De hejar på varandra, går ut en kväll och har sedan ingen som helst interaktion med varandra resten av filmen. Inte ens ett argt utbytande av blickar. Svagt.
Trots flera uppenbara tillkortakommanden har man dock skoj nog med denna. Filmen håller tittaren engagerad speltiden ut åtminstone. Den är inte aggressivt dålig, dvs man blir inte direkt arg av att titta på den. Visst är det dum underhållning... Men ändå underhållande nog alltså. Och visst innehåller denna sin beskärda del av cringe, dvs ögonblick då man mest bara rullar med ögonen, och visst är hela premissen egentligen rätt löjlig men det hela är tillräckligt väl sammansatt för att man liksom ska klara av att sitta igenom föreställningen. Det är inte så pinsamt dåligt eller riktigt så urbota korkat att man skulle ha svårt att se hela filmen från start till slut. De hundratvå minuterna flyger trots allt förbi fort. Filmen känns inte som en plåga att sitta igenom. För vad den är, vilket är en barnfilm i sportkomedigenren, så är den i slutändan okej.
Om det låter som att jag försvarar den här rullen av någon anledning så är det väl för att jag faktiskt gör det. För alltså, den har sågats till fotknölarna av de riktiga sk "kritikerna" men ärligt talat är den ganska harmlös. En fjantig, fånig film, javisst. Och mer av en barnfilm, och därtill mer av en barnslig film, än föregångaren. Men vad exakt förväntade folk sig egentligen? Gudfadern del två? För vad den är så är den här filmen okej. Den duger. Av vad jag kan minnas så hade jag hyfsat skoj med den som barn. Och fastän det nog var lite mindre roligt för mig nu som vuxen så tycker jag inte att filmen är så dålig att den ska ha underkänt. The Mighty Ducks eller The Mighty Ducks 2 eller D2: The Mighty Ducks eller D2: Mighty Ducks - Mästarna är tillbaka, vad fan man än vill kalla den här, får med andra ord godkänt. Ett klent godkänt, men ändå godkänt.
Betyg: Två stycken dunderhäftiga gamla Mighty Ducks-märken av fem möjliga.
|
