Originaltitel: Aliens
Produktionsår: 1986
Längd: 148 minuter
Genre: Sci-fi, action
Land: USA, Storbritannien
Regissör: James Cameron
Skådisar: Sigourney Weaver, Michael Biehn, Carrie Henn, Lance Henriksen
Handlingen i ett nötskal: Det har gått 57 år sedan Ripley kom undan i en flyktkapsel, som den enda överlevande från rymdskeppet Nostromo, innan hon återfinns och väcks ur hypersömn. Under tiden har den avlägsna världen där hennes tidigare besättning först kom i kontakt med den främmande varelsen terraformerats och koloniserats... En dag mister man kontakten med kolonin.
Det är alltså dags för ännu en double feature och den här gången med Alien och Aliens, den förra för #55 som läggs upp samtidigt idag och den andra här för #56 av Plockat ur filmhyllan. Ja, med tanke på att jag hade plockat fram Alien³ för mer än tre år sedan redan såg jag det här årets idé med double features som ett bra tillfälle att i ett svep täcka de första två filmerna också, även om jag inte har dem som del av någon samlingsbox utan endast i enskilda utgåvor. Vidare med tanke på filmernas monstruösa natur, och att i synnerhet den första filmen är väldigt mycket som en slasher-skräckis i rymden, resonerade jag som så att oktober månad, mitt under vår nedräkning till Halloween, passade som bäst att se och skriva om dessa. Så här är vi nu. Ok, till saken då. James Camerons Aliens, den direkta uppföljaren till Ridley Scotts Alien. Mm, Aliens alltså. Inte Alien 2, utan Aliens. Den första filmen kretsade kring endast en främmande varelse och nu är de många. Titeln funkar klockrent. Mindre elegant även kallad Aliens - Återkomsten i Sverige.
Aliens är mer av en actionfilm än den första filmen. Och inte för att den inte innehåller någon skräck men det är mer av en actionfilm med bitar av skräck än en skräckfilm med bitar av action. Det är också en av de bästa uppföljarna någonsin vid sidan av Camerons andra egna Terminator 2 och därtill är det väldigt uppskattat att han inte bara gjorde den första filmen igen utan gick i en helt annan riktning och vågade bygga ut konceptet och mytologin. Det var helt klart Aliens som befäste originalfilmens plats i populärkulturen. Om jag någonsin gör en filmtopplista över bästa uppföljare eller bästa filmtvåor kommer Aliens garanterat att finnas högt på den toppen.
Även denna är från 18 år enligt skivan men var från 15 år på bio i Sverige enligt baksidan av fodralet förresten. Att det är mer action än skräck betyder inte att den här filmen på något sätt skulle vara mer barnvänlig alltså. Fast liksom den första Alien så såg jag även denna för första gången på hyrvideo när jag var sju år gammal. Härliga tider.
Sigourney Weaver återvänder, och den här gången i den uppenbara huvudrollen, för att sparka röv. Intressant nog var dock studion, gamla 20th Century Fox, både villiga och beredda att inte ha med Weaver i uppföljaren utan fokusera helt på andra karaktärer. Något som Cameron å andra sidan starkt opponerade mot då hela hans manus kretsade kring henne som återvänder. Och tänk bara... Hade Weaver inte repriserat sin roll här och det bara hade varit helt andra människor med bara den främmande livsformen som gemensam nämnare mellan denna rulle och förra, då hade ju vad som sedan blev en hel franchise sett annorlunda ut.
Inte för att det spelar någon roll nu längre men för tredje och fjärde filmen på 90-talet och Ripley som tidlös actionikon så hade det defintivt spelat roll. Nåja, liksom Scotts film är även Camerons rulle väldigt snyggt filmad. Den här är dessutom märkbart mer storstilad än den förra. Men så var ju detta trots allt sju år senare och med högre budget så konstigt vore väl annars.
Visst fan! Paul Reiser, på 90-talet nog mest känd för komediserien Galen i dig mot Helen Hunt och nuförtiden nog mer känd för sin roll i trendiga Stranger Things, är förresten också med här. Jag som faktiskt följde Galen i dig då på 90-talet och blev så väldigt van vid hans komiska roll i den serien har lite svårt att gå tillbaka nu och se honom i en seriös roll som denna. Men nåja...
Något som jag finner lite iffy, apropå Paul, är drömsekvensen i början... En amerikansk varulv i London säger jag bara. Vilket, okej, coolt men it makes no sense liksom eftersom det är i samma scen som Ripley först träffar Paul, som är en verklig person i filmen, och först får veta att hon sovit i 57 år, som verkligen hände i filmen. Sånt jag inte direkt tagit notis om tidigare. Men visst, ska man försvara filmen så kan man väl anta att hon haft mötet med Pauls rollfigur Burke tidigare och sedan drömt om det plus vad som händer sedan i drömmen. Visst, okej då. Låt gå för det. Så bra som filmen är i övrigt så är jag faktiskt villig att ge den the benefit of the doubt i det här fallet.
Så jävla kyligt.
Okej, så under tiden som Ripley legat på is har företaget hon jobbar för låtit terraformera och kolonisera planeten där hennes besättning hittade det utomjordiska rymdskeppet med äggen i den första filmen.
Och tydligen har allt ändå varit hunky-dory i drygt 20 års tid där borta. Men det är såklart bara för att ingen annan ännu hittat till eller tittat i det där skeppet. Förrän nu.
Det är här filmen lägger i växeln så att säga. Allt går ju åt fanders för att företagsbyråkrati. Jag som numera själv är löneslav åt ett multimiljard företag som här ska förbli namnlöst känner genast igen mig i detta. Jag vet exakt hur det kunde skita sig. För att den vet inte det eller tänkte inte på det utan bara skickar en begäran för den eller de att göra det, de där borta vet inte vad eller varför utan skickar bara vidare ärendet till den det till slut hamnar med, den som inte har fått veta något om något gör sedan det eller det och så blir det fel... Och så tar allting mycket längre tid än det borde från att någon skickar en begäran till att något faktiskt blir gjort. Det är så typiskt.
Ripleys motivation att frivilligt åka med ut tillbaka till det ogästvänliga stället som krylar med rymdmonster känns vettig nog. Det är riktigt bra setup för allt som händer i den här filmen.
Kul att se att katten från ettan klarade sig förresten.
En riktigt långkörare den här filmen. Drygt två och en halv timme lång alltså... Visserligen är just detta special edition-versionen som ska vara längre men ändå.
Överlag är det en mer polerad produktion än den första filmen.
Detta är också den delen i serien med rymdmarinsoldaterna som kallas in när man på jorden har förlorat kontakten med kolonin.
Uppdraget blir nu att åka dit bort till planeten där den främmande livsformen först upptäcktes och utrota dem alla. Och jodå, det är precis denna premiss som Nintendo snodde rakt av till Metroid II: Return of Samus till Game Boy. Om det då inte redan var tydligt nog att de tog inspiration från Alien till Metroid.
Bara några random notiser här. Vasquez är tuff.
Xenomorph, eller xenomorf som det kanske borde kallas på svenska, betyder bokstavligt talat främmande form på gammalgrekiska.
Bishop är cool. Och androiderna kommer från Hyperdyne systems? Samma Hyperdyne som i Terminator-filmerna? Ett kul litet påskägg där från herr Cameron, och ett som jag aldrig förr lagt märkte till faktiskt.
Här går det hett till.
Aliens är en underhållande film och mycket välgjord. "Grafiken" typ är märkbart bättre här än i förra filmen. När man först såg den här på hyrvideo i början på 90-talet kändes den fortfarande väldigt ny.
Möjligen är det också bättre användning av bakgrundsmusiken i den här delen.
Själva tonen i denna är ju helt annorlunda annars. Förra filmen hade sju besättningsmedlemmar och man kunde liksom hålla reda på alla sju. Här är det en massa soldater. En del standouts som Hicks och Vasquez, sergeanten med mustaschen, töntlöjtnanten, Bishop såklart och Bill "Game over, man. Game over!" Paxton, men många är bara kanonföda. Därmed är det här också en något ytligare film än föregångaren. Och ja, detta är alltså mer av en actionfilm så duh men ändå. Filmen bibehåller i alla fall mycket av den krypande stämningen från originalet. För att vara action är den ändå väldigt stämningsfull. Inte på exakt samma sätt som den förra men man känner ju i högsta grad spänningen i den här också. När varelserna inte visar sig t ex... När de väl visar sig blir det dock action för hela slanten.
Den förra filmen kretsade ju för övrigt inte direkt kring Ripley. Den här gör det. Här är det tydligt att det är hon som är huvudpersonen. Men det hindrar alltså inte många av de andra från att också märkas.
Jag gillar nog filmen bäst från det att de landat på planeten till dess att de åker dit så att säga, då de utforskar det övergivna komplexet och stämningen är på topp och man vet inte vad som kan hoppa fram ur skuggorna.
Newt är cool också.
Allt som allt är Aliens en actionfilm med hjärna, intriger och spänning. Åååh, vad jag saknar den här sortens filmer. Det är alltså just sådant här som jag växte upp med.
Denna bygger även, som tidigare nämnt, vidare på hela mytologin kring dessa utomjordiska mordiska varelser. Hela grejen med dem som en myrstack typ som bygger bo och allt och med en stor drottning därtill... Myror eller bin, whatever... Och Ripley rockar fan fett alltså.
Hon tar ingen skit, hon är tuff, hon är handlingskraftig och hon är kompetent. Hon vet vad hon gör. Men vänta lite nu, en stark kvinnlig karaktär i en film som gjordes för 36 år sedan? Hur är det möjligt? Var inte det här ett glastak som spräcktes först för typ tre år sedan eller något? Hynda, snälla...
Hon Ferro är också cool förresten. En del bra vändningar i storyn i denna.
Middagsscenen är den jag minns bäst från första filmen från när jag först som pojk, sju år gammal, såg den filmen. Scenen i tunneln med de självutlösande maskingevären som pumpar bly mot våg efter våg av xenomorpher och sedan när man ser dem krypa upp och ner i taket är vad jag minns bäst från den här filmen från då jag först som den i samma ålder (förmodligen direkt efter eller typ helgen efter den första). Och man ser bara hur ammunitionen droppar. Det blir som en siege-film vid det här laget.
Rare lär ju ha baserat Sentry Gun i Perfect Dark på dessa självgående vapen.
Vad som verkligen uppskattas med den här filmen som en direkt uppföljare är alltså att det inte på något sätt är en rehash av den första utan väldigt mycket sin egen grej. Och så är det ju en jävligt stabil film i sin egen rätt.
Spänningen avtar inte. Cameron håller tittaren engagerad ända till slutet med några fina vändningar i storyn in i det allra sista.
Det finns två sorters människor i den här världen. De som gillar Alien bäst och de som gillar Aliens bäst. Jag hör till den senare skaran.
Jag föredrar pumpande action men ändå med ett element av skräck.
Mycket av det mest ikoniska i Aliens händer i den sista timmen av filmen och då är denna alltså nästan två och en halv timme lång.
Newt nere i vattnet. Bishop som inte alls lämnar dem i sticket med skeppet. Slutfighten med Ripley i en mecha mot drottningen! Vi ser inte ens drottningen förrän den sista halvtimmen. Och den sista kvarten sedan! Öka takten, sista kvarten!! Snacka om att spara något stort för finalen.
Och när Ripley går ner och går in själv innan med maskingevär, granatkastare och eldkastare till hands... Snacka om badass!
Det här är kanske en av världens topp-50 bästa filmer genom tiderna. Kanske. Topp-100 utan tvekan.
Något för Halloween? Visst, varför inte men mest just som direkt uppföljning till den första filmen som var just som en skräckis i rymden. Denna är som sagt var mer av en actionfilm men skräckelementen är till viss del fortfarande närvarande.
En mycket god fortsättning på första filmen. Synd bara att studion valde att inte bygga vidare på hur den här slutade för nästa del i ordningen. Men det kunde ni läsa mer om i min Alien³-text för tre år sedan.
Betyg: Fyra av fem monstruösa xenomorfer som hoppat fram ur skuggorna rakt mot dig!
|
