Originaltitel: Avalon
Produktionsår: 2001
Längd: 102 minuter
Genre: Science fiction
Land: Japan, Polen
Regissör: Mamoru Oshii
Skådisar: Malgorzata Foremniak, Wladyslaw Kowalski, Bartek Swiderski
Handlingen i ett nötskal: Den nära framtiden. Somliga hanterar sin tillvaro genom veklighetsflykt i ett olagligt krigsspel i virtuell verklighet. Detta är beroendeframkallande och inte utan andra risker för användaren i verkliga världen, men vissa tjänar t o m pengar genom att delta.
Spelet är uppkallat efter den mytomspunna ön där kung Arthur är begravd enligt legenden: Avalon.
Detta är som animé men på riktigt i Polen. Avalon är nämligen något så ovanligt som en japansk- polsk samproduktion till spelfilm om virtuella verkligheter med anspelningar till brittiska legender kring kung Arthur vars Nordamerikanska fysiska utgåva man tydligen bör undvika eftersom denna fördummar tittaren med berättarröst som lagts på i efterhand men som åtminstone också fick en australiensisk utgåva på DVD utan den amerikanska hålla i handen-guiden. Okeeej. Så allt som allt en minst sagt snurrig film och release.
På dagens datum förra året plockade jag förresten fram en Kurosawa-film, samma datum förrförra året var det double feautre med två animéer och för samma datum förrförrförra året såg jag den japanska originalklippningen av gamla Godzilla. Och nu denna, som åtminstone är en japansk-polsk produktion alltså. Så... Det här har visst blivit min slot på året för japansk film. Den som lever får se huruvida jag håller fast vid det dock.
Regissören, Mamoru Oshii, har annars regisserat mycket animé, och då främst i långfilmformat, som de båda Patlabor-filmerna från 1989 och 1993 samt de båda Ghost in the Shell-filmerna från 1995 och 2004. Förutom regissören själv är även många andra medarbetare bakom kameran japaner, men filmen spelades in i Polen med polska skådespelare. Den är följaktligen polskspråkig, med engelsk text. Vilket i sig är udda nog. Det är då inte varje dag man stöter på en polskspråkig japansk spelfilm liksom.
Så vad Avalon handlar om är kort sagt virtuell verklighet. VR alltså. Intressant premiss, helt klart. Detta känns som något som Ghost in the Shell möter The Matrix, som i sin tur såklart var starkt inspirerat av just Ghost in the Shell...
Det märks förresten också att detta är filmat i Polen. Den som druckit polsk öl känner genast igen sig då en stor logga för ölmärket Piast går bara inte att missa redan under de fem första minuterna av filmen. Den virtuella världen i filmen är högst militärisk, det är i princip Call of Duty i VR, och polska armén lät tydligen filmmakarna använda många militärfordon helt utan kostnad. Schyst.
Grafiken, om man nu ska kalla det för det, är... Tja, specialeffekterna kan diskuteras. Det ska ju utan tvekan se ut som om i ett videospel men samtidigt så är det ändå livs levande människor som springer omkring och blir nedskjutna och parat med dessa helt uppenbarligen datoranimerade effekter så ser det bara inte särskilt bra ut... Det skär sig. Lite gammal TV-serienivå på det hela. Vilket säkerligen reflekterar budgeten som man hade.
Musiken är okej. Lagom stämningsfull bakgrundsmusik för det mesta. Passar vibbarna som bergis siktades på. Hela inledningssekvensen med förtexterna är tveklöst Ghost in the Shell och Matrix.
Det mest intressanta när storyn väl kommer igång är dock vad som utspelar sig i den verkliga världen, eller vad man kan eller ska förmoda är den verkliga världen. Det som klart och tydligt utspelar sig i spelvärlden är lite väl B i min mening. Fucking kuta-skjuta i militärmiljö à la Counter-Strike eller dylikt vilket redan då var så jävla tröttsamt i min bok. Och de ostiga digitala effekterna hjälper inte läget.
Panty shot.
Men okej, så folk deltar i de här trista jävla VR-spelen och inte bara för att döda tid utan de tjänar pengar på det också. Jaha. Vad som ska vara verkliga världen är visuellt mycket märkbart grått och trist... Livlöst liksom. Redan under den första kvarten kan man ifrågasätta huruvida det här verkligen är den verkliga världen dock, eftersom den tveklöst verkar befolkas av dåligt programerade NPC:er till levande människor.
Så att det här är en sådan där film alltså. En där det är meningen att man ska fundera över vad som är vad egentligen, vad som är på riktigt osv.
Varför försvinner folk som blir dödade i det här ultrarealitiska VR-spelet rakt ur existens som om detta vore ett spel till Nintendo 8-bit eller något för den delen? Det kan absolut, och har säkert även, att göra med vad som händer längre fram i filmen som kan få en att ifrågasätta vad som är vad ännu mer men ändå. Redan i Metal Gear Solid 2 från samma år till PS2 gjordes det ju en stor grej av att kropparna av dödade fiender i spelet INTE försvinner i tomma intet.
Den här filmen känns alltså daterad och hade jag sett den när det begav sig så är jag säker på att den hade känts daterad redan då. Hade den kommit ut några år tidigare, säg 1997, så hade den säkert gjort ett mycket bättre intryck. Nåväl.
Huvudpersonen, en kvinna som kallas Ash, ser bra ut och för direkt tankarna till majoren i GITS. Resten av folket som befolkar den här världen någon gång i den nära framtiden verkar vara antigen helt besatta, totalt uppslukade, av den här VR-upplevelsen eller bara helt apatiska och helt enkelt utan något bättre att göra med sina liv.
Detta är en långsam film ska man veta. En seg film. Trots att det kretsar kring ett videospel där alla springer runt och skjuter på varandra. Man känner av speltiden i denna. Filmen känns lång alltså, och det trots att den är bara drygt en timme och inte hela tre kvart... Den är så seg att det känns snarare som två och en halv timme, minst. Det är aldrig en bra sak när man för det första tittar på hur mycket kvar det är av speltiden och det därtill är nästan en hel timme kvar... Detta är definitivt inget för dem som lätt tröttnar eller somnar under en film.
Filmen hade med största enkelhet kunnat trimmas ned med minst en kvart. Den behövde verkligen inte vara längre än högst 90 minuter alltså. Storyn, fastän förvisso lagom intresseväckande i sin premiss åtminstone, är när allt kommer omkring, när alla händelser spelas ut, tyvärr inte särkilt intressant. Dessutom är det alldeles för mycket filler i filmen... Många långa scener helt utan dialog. Det hela blir väääldigt utdraget.
Vi snackar många lååångsama scener med Ash som åker hem med spårvagn och flera andra precis lika långsamma scener som när hon lånar böcker på biblioteket eller kommer och går bara, går upp och ner för trappor liksom... Väldigt mycket speltid går åt scener där det helt enkelt inte händer mycket eller något alls egentligen.
Hon som spelar Ash gör dock ett bra nog jobb med vad hon har att jobba med. Vilket ofta är att bara stå där och åka med på spårvagnen, sitta vid datorn i sin mörka lägenhet eller laga mat åt sin hund som sedan bara försvinner som om den aldrig varit där...
Snyggt skuggat, som en animé!
Filmen är hyfsat snyggt filmad ändå. Man märker att det är folk som annars jobbar med animé som även gjort den här. Man bara märker det på en del tagningar. Allting översätts däremot inte lika smidigt från japansk animation till japansk men polskspråkig spelfilm...
Regissören är alltså japansk, medan skådisarna är polska och alla snackar på polska. Man kan ana en viss språkbarriär här som spelade in. Allt snack om kung Arthur och ön Avalon... Dialogen hör hemma i en animé. Det låter PRECIS som något ur en Ghost in the Shell eller Jin-Roh (som Mamoru Oshii själv inte regisserade men däremot skrev manus för förresten). Men det låter för fan inte klokt ur munnar på livs verkliga människor i en spelfilm.
Ash stöter på en mystisk karaktär som kallas Bishop, som känns lite som den här filmens Puppet Master från GITS. Ash och Bishop kan man anta är döpta efter vissa välkända androider i en väldigt populär filmserie...
En annan polsk snubbe i den här filmen heter Murphy förresten. Som i RoboCop... Alltså, filmen utspelar ju sig uppenbarligen i Polen. Det är inte bara det att alla snackar polska men text på reklamaffischer och whatnot står också klart och tydligt på polska. Att höra polacker som snackar polska referera till varandra med sådana extremt icke-polska namn blir bara konstigt. De borde ha någon som heter Kowalski som i var och varannan amerikansk film. Lustigt nog så är det exakt vad en skådis i en av de ledande rollerna heter i efternamn i verkligheten.
Vad som exakt driver vår hjältinna, hennes motivation, är ganska diffust. Hur exakt hela denna framtida värld är uppbyggt visas heller aldrig tydligt. Världsbygget haltar alltså rejält och såväl vår hjältinna som alla personer hon interagerar med framstår som tämligen trista individer i en enkelspårig värld.
Vi får en slutfight mot en stor fucking tank som återigen för tankarna till GITS och då i synnerhet slutfighten i den filmen men sedan bara fortsätter filmen i nästan plågsamt långsamt tempo ett tag till.
Nu har jag varit ganska kritisk mot den här men Avalon är i slutändan ändå
inte helt tokig. Premissen, själva idén, är fängslande och drar trots allt in tittaren. Väl indragen blir man dock snart ganska uttråkad tyvärr. Inte så till den grad att man inte vill titta vidare, men tillräckligt för att titta på klockan och hur lång tid det är kvar av speltiden och känna att detta kunde ha varit bättre.
Filmens största tillkortakommande är att det som händer är bara inte så underhållande. Och storyn är heller inte så djup eller tänkvärd som filmmakarna säkert föreställde sig. Ja, ja, virtuella verkligheter och vad som är verkligt egentligen och t o m spöken i programmet hit och dit, spel i spelet, whatever.
Filmen ältar dess teman. Kom till skott liksom.
Avalon är ändå intressant nog och värd att se som något kuriosa. För hur ofta ser man vad som praktiskt taget är en animé fast som spelfilm i en japanskpolsk produktion?
Detta var andra gången jag såg den här. Jag såg den först när jag köpte den, hade beställt ett exemplar direkt från Australien, och så såg jag om den nu när den plockats fram ur hyllan för den här texten. Jag var ganska besviken när jag hade sett den för första gången. Jag hade väntat mig mer. Tänkte att filmen var ändå godkänd men inte mer än så. När jag nu såg om den så tyckte jag faktiskt något bättre om filmen, antagligen för att jag nu visste exakt vad man kunde förvänta sig, men mitt slutgiltiga omdöme förblir ändå detsamma... Två av fem med andra ord. Bara godkänt. Men jag gick väl åtminstone från ett klent godkänt till ett definitivt godkänt.
Den som bara vill se en bra film i denna anda gör bättre i att bara se GITS istället.
Mitt råd, för den som trots allt känner sig sugen på just Avalon, är att hålla förväntningarna låga.
Filmen är inte direkt dålig nämligen... Den är bara inte så bra heller. Den är okej. Den är godkänd helt enkelt.
Betyg: Två av fem burkar Piast. Godkänt.
|
