Originaltitel: D3: The Mighty Ducks
Produktionsår: 1996
Längd: 99 minuter
Genre: Sportkomedi
Land: USA
Regissör: Robert Lieberman
Skådisar: Joshua Jackson, Jeffrey Nordling, Heidi Kling, Emilio Estevez
Handlingen i ett nötskal: Kidsen från knatteligan i hockey är tillbaka igen. Den här gången har nästan hela bunten tilldelats stipendier till en väldigt prestigefylld sk "prep school" tack vare deras fantastiska ishockey-skillz. Men allt är inte guld och gröna skogar då de är långt ifrån accepterade av alla på skolan och även får en ny coach att förhålla sig till. Tuffa puckar.
D3: The Mighty Ducks minsann. Den tredje filmen i serien uppenbarligen, efter
The Mighty Ducks och Mighty Ducks eller något av de femtioelva andra titlarna den gick under.
Och som jag nämnde tidigare i fråga om film nummer två så plockar jag fram dem båda bl a då de ingår i en bildlig box med alla tre filmer samlade
och jag har milda tvångstankar eller något.
Jag förklarade det bättre i dagens första framplockning, ifall nu någon som läser det här verkligen vill veta men av någon anledning missade det där. Jag tänker hur som helst inte gå in på det igen här utan nu skrider vi framåt med film nummer tre! Ca 99 minuter lång är denna. Vilket är lika långt som den första filmen och nästan lika långt som tvåan. Anledningen till att jag noterar saken är att det är ju inte helt ovanligt annars att nya delar i en filmserie blir märkbart kortare från så där tredje filmen och framåt.
Se på Rocky-filmerna t ex, som gick från att vara ca två timmar långa till blott drygt en och en halvtimme mellan första och fjärde delen. Och det gäller då inte bara själva speltiden för i många fall så är det märkbart mindre substans fr o m den tredje filmen. Inte så med denna dock. Fastän jag minns att jag tyckte denna var ett steg ner från tvåan då det begav sig, då insatserna i denna framstod som så mycket lägre, har jag faktiskt omvärderat denna åsikt efter att ha sett om filmen nu. I själva verket är insatserna högre men på ett personligt plan för kidsen. Det handlar liksom mer om deras framtid, deras liv, medan det som hände i tvåan var mer en show bara. En uppvisning. Spex. Det begrep man ju inte när man själv var i den åldern som kidsen i den här filmen ska vara. Det begriper jag dock nu. Följaktligen fann jag mig tycka något bättre om trean nu i vuxen ålder än vad jag gjorde när jag först såg den då i tonåren.
Denna trea är en sorts back to basic approach efter en del två som gjorde allting större, om än rent ytligt sett. Och det var ju heller inte helt ovanligt för den tredje filmen i en serie att göra detta. Likt den tredje Karate Kid. Eller den tredje Alien.
Alla kidsen från förra filmen återvänder här, FÖRUTOM han som spelade bror till Jussie Smollets karaktär i den första filmen lite udda nog.
Hans från första filmen är dock tillbaka efter att ha varit frånvarandde i tvåan. Hans bror Jan från den förra filmen syns inte till däremot. Och han Jan nämns inte ens heller... Vilket, med tanke på något som händer i denna, är synnerligen besynerligt. Och som retrospektivt gör Jans inkludering i tvåan istället för Hans, istället för att bara recasta den rollen då den skådisen som spelar Hans av någon anledning inte var aktuell för tvåan, ännu mer jo, tjena typ.
Också tillbaka från den första filmen är hon halvheta mamman som var helt frånvarande i tvåan. Här har hon lika mycket, om inte mer, skärmtid som självaste Emilio Estevez. Det är trevligt att se henne tillbaka i alla fall.
Den kanske största huvudkliaren med filmen är väl att det här med hockey är så himla viktigt för de här kidsen och då speciellt för mammas pojke Charlie, gestaltad av han Dawson's Creek-killen. Alltså, det kan sannerligen onekligen te sig aningen löjligt. Liksom, väx upp? Och hur sannolikt är det egentligen på en skala att i stort sett samma gäng ungar som spelade pee wee-hockey som småkids sedan spelar i ett internationellt mästerskap och därefter får stipedier till en privat sk prep school (typ högstadiet och gymnasiet) genom sina hockey skillz. Att de, allihopa, liksom kan glida genom hela livet för att de spelade hockey som små. Öh, jo, eller hur?
Och vadå, ska Gordon (Estevez) vara deras coach resten av livet då eller? Verkar ju inte bättre än att det var just det Dawson's Creek förväntade sig faktiskt. Som tur är tar filmen upp denna frågeställning. När han stora killen säger till Dawson's Creek att han vet inte om han vill spela hockey resten av livet och att han därför inte vill att de båda bara kastar bort sina chanser till en proper utbildning. Tummen upp för det.
Charlie har ju t o m, och återigen efter förra filmen faktiskt, problem med att deras nya lag inte kallas ankorna. Liksom, släpp det killen... Bara släpp det. Lär dig att släppa taget om saker. Det är en del av att växa upp.
Kyligt? Jeffrey Nordling spelar den nya coachen.
Allt som allt är denna film trots allt mer trovärdig än den direkta föregångaren som för övrigt verkligen skruvade upp knasbolltokigheterna till elva. Med det sagt är den här delen inte helt utan dess egna bullshit-moment. Också totalt orealistiskt, likt 12-1 förlusten USA mot Island i den förra filmen, är att kidsens lag här tar ledningen i en match med 9-0 och totalt dominerar spelet bara för att sedan låta det andra laget komma ikapp med nio mål på raken i den tredje och sista perioden.
Are you fucking kidding me? Are you fucking kidding me?! Fan, det hade ju varit en sak om de ledde med typ 3-0 efter de första två perioderna och sedan började tappa i sista och släppte in två mål kanske men själva sköt ett till så det stod 4-2 men sedan fortsatte tappa till 4-3 och till sist 4-4. Det vore liksom mer realistiskt. Men att de totalt ägde det andra laget med 9-0 för att sedan tappa den ledningen i tredje och sista perioden, det köper jag inte. Sånt händer bara inte. Om inte annat så borde det andra laget vara fullkomligt demoraliserade efter att ha blivit helt överkörda i matchens första två perioder. Att då komma igen i sista perioden från ett underläge på 9-0... Nej. Bara nej. Det känns bara fake och tar en ur filmen. En smula återhållsamhet hade räckt långt i detta fall. Ibland är mindre mer och allt det där.
D3 är i vilket fall som helst mer av en personlig film än föregångaren. Den är mer i ton med den första filmen i serien. Back to basics som sagt var. Här skalar man ner da scope liksom. Det är mycket mer fokus på kidsen och vad de har för sig utanför planen och mycket mer fokus på framför allt han Dawson's Creek-killen. Joshua Jackson, som spelar Charlie och sedan var med i Dawson's Creek, hade för övrigt vuxit om Emilio Estevez vid det här laget. I en kort scen där de två står utomhus och pratar så ser man klart och tydligt att Charlie nu är längre än sin gamle coach och detta var ändå bara fyra år efter den allra första filmen där grabben var blott en liten knatte. Det är kanske en sådan där sak man lägger märke till om man själv har växande tonåringar hemma.
Estevez är i alla fall inte med lika mycket i den här delen... Han är bara med lite i början, i mitten och så i slutet av filmen. Hans roll här känns egentligen mer som en större cameo. Karln var tydligen upptagen med en annan film och hade bara inte tid för denna. Han ställde visst upp gratis i utbyte mot att Disney lade in pengar för den andra filmen.
När serien startade var det Estevez som spelade huvudrollen. Det var han som var huvudpersonen i berättelsen helt enkelt. Här är det dock han Dawson's Creek som uppenbarligen är huvudpersonen.
Och han Dawson's Creek ville enligt uppgift egentligen inte göra denna film alls till förmån för andra, mer seriösa, roller. Och visst, det kan man ju ha full förståelse för. Men så sade han att han använde denna inställning till sin roll här, då Charlie är sådär tonårsangst och trots och så. Och det funkar. Och det var verkligen inte dåligt av honom att liksom kunna kanalisera sina personliga känslor in i rollen sådär och få till det också. Så en eloge för det herr Jackson.
Emilio Estevez och Joshua Jackson.
När jag såg denna uppföljare som kid tyckte jag att det kändes lite billigt att Estevez inte var med lika mycket här som i de förra filmerna. Jag minns att jag gissade att det säkert berodde på att de hade för avsikt att göra ännu fler filmer i serien som Estevez bergis inte hade gått med på att vara med i alls då han var något av en "större" stjärna, typ en massa direkt till video-uppföljare, och att detta var liksom en väg ut för hans karaktär. Att de ersatte honom med någon annan random coach som då säkert skulle vara den som kom tillbaka i film nummer 4 och att detta var typ övergångsperioden, varför Estevez var med överhuvudtaget om än bara i en liten roll. Och detta fick även den här filmen att kännas lite som direkt till video för mig, fastän det var en biofilm. Och direkt till video kändes som en klen avslutning på serien.
Jag vet dock nu att så inte alls var fallet. De hade inte en uppsjö uppföljare planerade. Det var bara den här filmen också och inga baktankar med denna. Att Estevez inte var med mer berodde som tidigare nämnt på annat. Och så här i backspegeln, drygt 25 år senare, tycker jag nog att det faktiskt blev bättre så här. För nu kan jag ju föreställa mig hur filmen hade varit om Estevez fortfarande spelade som coach till kidsen. Och förmodligen hade det då varit mer av en tröttsam upprepning av de förra filmerna. Den storyn var liksom sagd och gjord redan. Det här att ungarna får en ny coach att förhålla sig till och spänningarna som uppstår därav är liksom en stor del av vad som driver storyn i den här nya delen. Det inser jag nu och jag kan uppskatta vad den här filmen gör på ett helt annat sätt än jag kunde som tonåring som bara trodde att jag visste bäst.
Skall man börja sammanfatta? D2 var både barnsligare och mycket mer cringe mot vad jag mindes. D3 däremot... Var faktiskt bättre än jag mindes den. Inte mycket bättre och i slutändan hamnar den inte långt ovan godkänt men ett snäpp ovan i alla fall. Den känns som en mer sammanhängande film än tvåan.
Det är också en bättre film än tvåan. Jag tyckte alltså inte riktigt det som kid på 90-talet. Då tyckte jag att denna var ungefär likvärdig med tvåan. Och jag vet inte när jag senast såg om båda de här filmerna. För när jag köpte boxen, eller "boxen" inom citationstecken, med alla tre delarna i serien så var det ju egentligen bara för att jag inte hittade den första filmen separat... Det var egentligen bara den jag ville åt då alltså. Det är mycket möjligt att jag, fram tills nu i dagarna, inte hade sett om tvåan och trean sedan 1990-talet faktiskt. Och man har ju vuxit, åldrats och mognat en del sedan dess... Då tyckte jag väl att trean var lite trist, speciellt i jämförelse med tvåan. Numera tycker jag dock att detta var rätt väg att ta. Numera gillar jag det lite mer jordnära dramat mer än det komplett överdrivna spexet från förra filmen. Och nu rankar jag den snäppet över tvåan. Ett godkänt plus typ.
Ok. Dinosaurier nästa!
Betyg: Två och en halv dunderhäftiga gamla Mighty Ducks-märken av fem möjliga.
|
