Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #18
Batman



Text: Jan M. Komsa, 2019-09-24


Originaltitel: Batman
Produktionsår: 1989
Längd: 121 minuter
Genre: Action
Land: USA
Regissör: Tim Burton
Skådisar: Michael Keaton, Jack Nicholson, Kim Basinger

Handlingen i ett nötskal: Den udda miljardären Bruce Wayne klär ut sig som fladdermus för att springa runt Gotham City och bekämpa brott om nätterna. Och så uppstår vandringssägnen om "Fladdermusmannen" som dock inte längre kan förnekas efter all den offentliga uppmärksamhet han drar på sig pga en ny personlighet i stan i form av den totalt oberäknelige Jokern.

Årstider kommer och går. Nu är också årets första hela höstdag kommen, eller kommer så vara när detta läggs upp på nätet i alla fall, och fram till hösten skulle jag ju åter börja plocka filmer ur hyllan att skriva om här på sidan. Så då gör jag det. Efter en nästan tre månaders break, från början av sommaren till medan jag sitter här nu söndag kväll och dricker kaffe ur min officiella Batman-mugg, med trademark och copyright 1989. Det var heller inte direkt igår. 1989 alltså. Med hjälp av lite supergrundläggande matematik kan vi räkna ut att det var faktiskt hela 30 år sedan. Det är mao ingen tillfällighet att jag valde Batman från 1989 för den här månaden... Filmen har alltså 30-årsjubileum i år... Att Batman som karaktär i sin tur fyllde 80 bast tidigare i år är såklart heller ingen tillfällighet. När Batman, filmen, kom ut 1989 var det nämligen i samband med Batmans, karaktärens, 50-årsjubileum. Även om man var sen med några månader. Batmans första framträdande i Detective Comics #27 fanns nämligen ute i butikerna mars-maj 1939. Filmen hade å andra sidan premiär först juni 1989 i USA. Det var en "summer blockbuster" helt enkelt. Är inte jag några månader sen med den här texten i förhållande till filmen då? Nix. Till Sverige kom den inte förrän in på oktober det året förstår ni, så om något är jag t o m lite tidig. Jag tycker dock inte att det är så viktigt med exakta datum i det här fallet. För mig har detta alltid varit en höstfilm och då kunde jag bara inte hålla mig längre så fort den här årstiden stod för dörren.

Min barnsliga otålighet inför att äntligen få ett bra tillfälle täcka denna är för övrigt djupt rotad i nostalgi. Batman från 1989 är nämligen en av de två första spelfilmerna som jag någonsin sett på bio. Den andra är Ghostbusters 2. Sedan dess har jag sett alla nya "livsaction" Batman-filmer på stora duken med undantag för återkomsten 1992. I enighet med mitt lilla nyårslöfte har jag förresten gått in på fler årtionden och ursprungsländer vid val av film att plockas ur hyllan men hittills har här inte tagits upp något från 80-talet konstigt nog. Konstigt eftersom det var ju först och främst 80- och 90-talsfilmer som jag växte upp med. Vidare började jag snöa in lite på mina favoritregissörer också med Quentin Tarantino, David Fincher och Akira Kurosawa. Fincher var en av mina två första favoriter. Den andra var Tim Burton. Mycket tack vare just hans båda Batman-filmer. Så jag var taggad att se och skriva om Batman från 1989 även av den anledningen, att jag äntligen kommer runt till både 80-talet och en Tim Burton-film alltså. Ok, innan jag går in på själva filmen måste jag bara nämna det här med speltiden. Som ska vara 126 minuter enligt både Wikipedia och IMDb. Filmen är däremot bara 121 minuter lång enligt min svenska DVD-utgåva. Så ännu en gång verkar det saknas några minuter i Sverige. Vet ni vad? Jag tror att den svenska filmcensuren trots allt har varit mer förekommande än vad vi gemene filmtittare gjorts varse om. Jag märker det alltmer nu när jag börjat skriva om film och dubbelkolla längden på våra svenska utgåvor med hur långa filmerna borde vara egentligen, att det verkar vara mer regel än undantag att det saknas några minuter av de svenskutgivna rullarna. Eller skivorna rättare sagt. Nåväl.

Värt att nämnas är kanske att jag faktiskt har skrivit ett par rader redan om Batman för POPKORN, i min tio-i-topp Tim Burton-filmlista från 2010. Men nu blir det alltså mer än bara några rader. En av de första sakerna jag tog upp då var i vilket fall Danny Elfmans numera klassiska ledmotiv och kan ni tänka er, att Danny Elfmans tema var också det första som jag skrev upp när jag nu såg om filmen för femtioelfte gången. Det är så bra alltså. Och inte bara de pampigare bitarna utan även de mer lågmälda noterna. Det är verkligen stämningsfullt. På senare år har folk självklart jämfört Batman från 1989 med Christopher Nolans Batman och en av mina tankar är att hur bra den senare än är så kommer Batman från 1989 att förbli den mest ikoniska och minnesvärda av de båda och det mycket tack vare musiken som så starkt bidrar till den säregna atmosfären. Tim Burtons delikat rubbade vision av staden Gotham spelar också en stor roll i det hela. Nolans Gotham är bara som någon modern storstad. Burtons Gotham är dock något helt annorlunda. Med prostituerade som gör närmanden mot barn mitt bland allt folk på gatan t ex. Denna tagning på Gotham utmärker sig inte minst visuellt med. Det ska vara samtid, så 1980-tal alltså, men med helt surrealistisk arkitektur i någon slags bisarr art déco-stil à la 1930-talet. Säkerligen högst medveten så med tanke på att Batman är just från 30-talet. Alla karlar har dessutom hatt på huvudet. Vilket man verkligen inte hade på 1980-talet. Den här unika blandningen mellan samtid och 1930-talsestetik följde sedan med till Batman: The Animated Series från 1992 och bidrog ju till att göra denna så utmärkande. För visst lade man märke till det där. Och nog lägger man märke till det här.


I'm Batman.

Burtons Batman har kallats den första moderna amerikanska superhjälte- eller serietidningsfilmen. Inte för att det hade kommit särskilt mycket i vad som nuförtiden anses vara sin egen genre innan Batman 1989 men ändå. Det var ju mer än ett årtionde efter första Superman med Christopher Reeve så det är väl vad som ansågs som "den äldre tidens" hjältefilm. Ingen hade hur som helst klandrat den här filmen om den hade varit en sk ursprungshistoria. För folk hade liksom sett det vadå, en eller två gånger förr vid det laget? Mest troligen med Superman och Supergirl? Intressant nog är det här dock ingen sådan. Det är ingen sk "origin story" alltså. Inte riktigt. Scenen med rånarna som ger sig på paret med pojken i början av filmen lurar tittaren på ett välkommet fyndigt sätt. Batman är dock redan Batman när filmen börjar. Bara genom en kort och koncist tillbakablick en bra bit längre in i filmen ser man vad som hände paret Wayne framför ögonen på Bruce som pojke, vilket genom andra händelser under filmens gång antyds vara vad som ledde till att han blev en maskerad brottsbekämpare senare i livet. Och det är något som jag tycker är väldigt bra hanterat. För det är alltså inget som visas eller sägs rakt ut utan något som filmen tillåter tittaren att själv dra slutsatsen om. Det blir ju som ett litet mysterium nästan. Hur kom det sig att den här rikemanstypen blev Batman egentligen? De som kände till karaktären sedan tidigare visste kanske, men för alla de som faktiskt inte visste var det här lagom spännande upplagt faktiskt. Filmen fördummade inte publiken genom att klargöra allt från början till slut liksom.

Det här var alltså en seriös film. Tillskillnad från i den gamla TV-serien med Adam West tog man källmaterialet på allvar. Michael Keaton är bra i rollen som Bruce Wayne samt Batman. Man köper föreställningen. Han ÄR Batman. Tack och lov att dräkten är som den är, mer som kroppsskydd och inte trikåer. Keaton låter heller inte som om han trycker fram en bajs när han pratar som Batman. Kim Basinger gör också bra ifrån sig i rollen som kärleksintresset Vicki Vale. En intressant sak, såhär när man tittar tillbaka på det, är att hon och Bruce faktiskt ligger med varandra. Det är inte något som brukar förekomma i amerikanska serietidningsfilmer nämligen. Här har de dock sex efter en date. Bara sådär. Och jag kan bara tänka mig att det är för att det här betraktades som en vuxenfilm. Jag hade för mig att den var från 15 år i Sverige. På baksidan av DVD-fodralet står det dock att filmen är barnförbjuden t o m. Känn på den. Barnförbjuden. Det finns ju en anledning till att man inte längre ser ens röken av direkta sexscener i t ex MCU-filmerna. Det är för att det där trots allt är barnfilmer medan sex är vanligen ett vuxet ämne. Och Disney vill väl inte uppröra generationen överkänsliga föräldrar som i sin tur vill slippa behöva svara på frågor som varför är hon i hans säng och varför har hon tagit av sig kläderna? Annat var det ju på min tid som kid. Då gjordes filmer i regel för vuxna, sex är en del av livet, filmer reflekterade livet och sex var därmed såklart ofta med i mainstream-filmerna. Jag saknar 80- och 90-talet. När jag ändå tittar tillbaka på 80-talet får jag väl också nämna Billy Dee Williams, känd från de sista två Stjärnornas krig som det hette i Sverige på den tiden, som här har en aningen överraskande biroll som åklagaren Harvey Dent, dvs den blivande Two-Face. Men dumt nog gick rollen vidare till Tommy Lee Jones när saken sedan kom till kritan i och med Batman Forever 1995. Så Tommy Lee tog alltså över rollen från Billy Dee. Lustigt.

Den här filmen har faktiskt en stark rollista i största allmänhet. Robert Wuhl är lätt att tycka om i rollen som reportern Alexander Knox som teamar upp med Vicki, en fotograf för övrigt. Knox och Vale gör dessutom ett bra lag tillsammans. De har bra kemi ihop som det brukar heta. Vem har vi mer, Michael Gough är klockren som Bruce Waynes trogne butler Alfred, Pat Hingle får jobbet gjort som poliskommissarien Gordon och ja, just det, vi har ju Jack Nicholson som Jokern också! Återigen är det något som folk gärna jämför med Nolans version av karaktären, gestaltad av den för tidigt bortgångne Heath Ledger. Och man kan såklart tycka vad man vill och föredra vem man vill i denna ikoniska roll som Läderlappens ärkefiende nummer ett. Något som jag däremot kallar bullshit är kritiken från fans av Nolan-filmerna mot Jokern i den här filmen som Wayne-parets mördare. Man påpekar att det är inte som i källmaterialet, för i serietidningarna så hade Jokern inget med Batmans utsprung att göra. Och visst, detta i sig är ju giltig kritik som man kan ha. Men grejen är den att detta kommer i huvudsak från personer som propagerar för Nolan-filmerna... Vilket i sådana fall blir ren jävla hyckleri. Nej, det stämmer att Jokern hade inget med Batmans ursprung att göra i serietidningarna. Men hade Ra's al Ghul det då eller?! En James Bond-skurk-rip-off från fucking 70-talet?! Men detta klagar samma personer inte på minsann? DET är okej?! Åååh, nej. För om man nu vill vara en sådan som gnäller över att Tim Burton ändrade på något från serietidningarna som passade in i filmen, då ska Nolans Batman-filmer hållas till samma standard!


Tittut!

Enligt mig var Jack Nicholson bäst i den här rollen. Heath Ledgers Joker var också bra. Väldigt bra t o m. Men som jag skrev redan då det begav sig så känns han helt enkelt för stabil och för kalkylerande som har allt planerat i förväg och uträknat in i minsta detalj. Det allra ballaste och mest karaktäristiska med Jokern är nämligen att han har egentligen ingen stor mästerplan... Han gör bara lite vad sjutton som än faller honom in för stunden. Det är just det som gör honom till Jokern. Vildkortet. Att man inte vet vad man får liksom. En scen bortklippt från den färdiga filmen men som dock var med i serietidningsadaptionen, som f.ö också var min första serietidning med Batman, visar dessutom att alla de där pengarna som Jokern och hans glada gäng kastar ut åt folket på gatorna är falska, med Jokerns anlete istället för George Washingtons. En "plan" som han tycks ha kommit på hux flux på museet. När de går förbi en tavla med Washington och Jokern säger åt kumpanen Bob att det där är från endollarssedeln. Och sedan säger åt Viki Vale när hon frågar honom rakt ut vad det är han egentligen vill: "My face on the one dollar bill." Så som Jack spelar Jack verkar det som att det är något som plötsligt bara slår honom just där och då, när hon frågar honom om det. Men hade de inte gått förbi den där tavlan med Washington precis innan så hade han nog heller inte haft det i tankarna. Allt med denna Joker är helt jävla random och det är precis så som det borde vara också med en karaktär som uttryckligen kallas JOKERN...

Ett annan skön scen med den här Jokern är när han väl pustar ut efter att ha blivit Jokern och säger "Oh, what a day...". Sättet han säger det på alltså. "Oh, what a day..." efter allt som hänt honom. Som om att bryta sig in i på en kemikaliefabrik, hamna i eldstrid med snuten, stöta på någon tok utklädd till fladdermus, få frätade syra i ansiktet, trilla rakt ner i något slags kemikaliebad som bleker huden kritvit och färgar håret grönt, utstå provisorisk operation med något som ser ut som värsta tortyrredskapen, få ett psykotiskt sammanbrott, anta någon påhittad identitet och sedan skjuta ihjäl sin gamla gangsterboss vore att jämställa med att typ försova sig, fastna i trafiken och sedan tappa nycklarna eller något i den stilen. "Oh, what a day..." "Nice place, lots of space." säger sedan både Bruce Wayne och Jokern om Vikis lägenhet. Vilket jag också finner intressant. Det är en sådan enkel sak, så lätt att inte ta någon vidare notis om, men som så klockrent visar på hur lika de två faktiskt är. Batman och Jokern alltså. Att de tänker likadant på någon nivå. Som två sidor av samma mynt typ. Finns annnars flera scener i den här filmen som skrämde skiten ur mig som kid. Som när man inte såg Jokerns ansikte direkt efter operationen och inte visste ifall han skulle göra något mot den olagliga kirurgen som bara stod där och försökte förklara sig själv medan Jokern bara fortsatte skratta och skratta och skratta efter att han slog sönder spegeln och det först lät som om han grät. Eller när han elchockar en av de andra gangsterbossarna så att bara en bränd dödskalle återstår av huvudet som han sedan fortsätter att föra ett samtal med. Eller de blekta ansiktena på modellerna samt nyhetsankaret som dött med ett brett leende på läpparna. Eller vad Jokern gjorde med sin gamla flamma. Den här filmen är fan i mig betydligt mer obehaglig än Nolans senare The Dark Knight alltså. Men sådant här var liksom mer ok i "vanliga filmer" förr i tiden.

Vad mer..? Tja, Batman från 1989 har ju bara den bäst evah Batmobilen. Vilket också hängde med över till Batman: The Animated Series för den delen. Filmen vann även en Oscar 1989, för bästa scenografi. Och den var en enorm kommersiell och populärkulturell framgång. Den för filmen så ikoniska Batman-symbolen syns för fan på allt från tröjor till nyckelringar än idag! Det görs alltså fortfarande ny merchandise med det där numera typiska Batman-märket. Det har ju blivit lika om inte mer ikoniskt än självaste Ghostbusters-märket för farao. Och jag diggar verkligen omslaget på filmen jag har till DVD. Det som ni kan se överst på den här sidan av sidan. Det är alltså bara den för filmen svart- och guldfärgade skinande Batman-symbolen som inte får plats helt i bild mot en helsvart bakgrund. Bara det, ingen text till. Titeln på filmen står inte ens med på omslaget. Och det är väl för att det behövs ju inte. Egentligen, om man tänker på det. Alla vet ju vad det där märket står för. Batman från 1989. När jag såg denna DVD-utgåva ute i handeln en dag så plockade jag den direkt trots att jag redan hade en samlingsbox med alla de fyra Batman-filmerna från den här kontinuiteten samlade. Så mycket gillar jag både filmen i sig och hela grejen runtomkring den. En enda LP-skiva äger jag förresten, trots att jag inte har någon skivspelare. Ni kan nog gissa vilken... Fan, som barn hade jag t o m ett brädspel baserat på Batman från 1989. Det här var alltså inte bara en film jag såg som barn. Det här var liksom något som betydde mycket för mig som barn. Och då kanske man kan tro att jag ger den här full pott dvs fem av fem i betyg? Nej. För nu råkar det vara så att jag tar det här med bedömning på allvar och klarar av att förehålla mig relativt objektiv. Detta må vara den bästa Batman-filmen enligt mig och en stor del av min barndom... Men när allting kommer omkring handlar det ändå om en snubbe som klär ut sig till fladdermus för att slåss mot skurkar. Och att jag tycker väldigt mycket om detta betyder inte att det är något jag höjer till skyarna. Men det är ju en bra film och därmed värd "bra" i slutbetyg. Inte "mycket bra" och definitivt inte "bäst" men mer än bara "okej". En stabil trepoängare. En bra film alltså.




Betyg: Tre stycken nostalgiladdade Batman-märken som inte helt får plats i bild av fem möjliga!

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Doctor Who serie 1-10
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Min manimé-uppföljning
|- POPKORN-resumé
|- Prequel-trilogin...
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode V
|- Star Wars Episode VI
|- Star Wars Episode VII
|- Star Wars Episode VIII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck
|
Plockat ur filmhyllan

|- Alien³
|- Batman
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Ghostbusters
|- Hajen
|- Independence Day
|- Jurassic Park
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pulp Fiction
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Super 8
|- The Good / Bad / Weird
|- Tokyo Godfathers

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.