Originaltitel: Desperado
Produktionsår: 1995
Längd: 100 minuter
Genre: Action
Land: USA
Regissör: Robert Rodriguez
Skådisar: Antonio Banderas, Salma Hayek, Joaquim de Almeida, Steve Buscemi
Handlingen i ett nötskal: Med en pistol i vardera hand och ett pris på sitt huvud var han sannerligen ute efter trubbel. Och trubbel kom också att vara ute efter honom. Eller något. En mariachi med gitarrfodralet fyllt med vapen vandrar in i en liten mexikansk stad på jakt efter hämnd, finner kärleken, förväxlas med en yrkesmördare och får kämpa för livet. Låter ganska bekant.
Skåda Robert Rodriguez actionpackade uppföljare, som känns som en nyinspelning, på El Mariachi som plockades fram ur filmhyllan för förrförra veckan.
Vad är då egentligen grejen med Desperado i förhållande till El Mariachi? Jo, vissa kallar faktiskt denna en sorts uppföljare till och på samma gång en sorts remake av den tidigare El Mariachi. Det är en smula omtvistat. Tekniskt sett är detta visserligen en direkt uppföljare men det är lätt att förstå hur man kan se den som en nyinspelning också. Eller som en sorts soft reboot. För det här känns väldigt mycket som i stort sett den första filmen igen, bara större och mer polerad. Hade det fortfarande varit år tjugotvå av tvåtusentalet så hade jag bergis plockat fram båda dessa för en double feature av just den anledningen. Men nu fick det bli en framplockning direkt efter en annan. Jag såg om denna direkt efter El Mariachi samma dag i alla fall. Har båda i en samlingsbox, egentligen bara en slipcase över de enskilda DVD-fodralen, tillsammans med nästa del i serien.
Tillskillnad från El Mariachi så spelades Desperado in på en proper budget. Den skillnaden märks direkt. El Mariachi gjordes alltså på en budget av fjuttiga $7000 dollar. Inte sju mille, utan bara sju tusen, som nämnt här om månaden. Desperado hade däremot en budget på just sju mille. Tusen gånger mer. Vilket heller inte är särskilt mycket egentligen jämfört med dagens uppblåsta produktioner, men det är en rimlig budget i alla fall.
Då siktet inte längre var riktat mot den spansktalande direkt-till-video-marknaden så är den här filmen dessutom engelskspråkig. Ibland snackar förvisso mexikanerna spanska med varandra men det är allra oftast engelska som gäller genom hela filmen. Lite distraherande faktiskt. När jag först såg denna på 90-talet reflekterade jag inte ens över att de snackade nästan bara engelska. Nu tar det mig lite ur filmen faktiskt. Men bara lite. För det är mest bara pang på och hopp och lek ändå så. Vi ser annars en helt annan skådis, ingen mindre än Antonio Banderas, i samma roll som mariachin från förra filmen.
En mariachi, igen.
Och Antonio Banderas spelar också exakt samma roll som mariachin från föregångaren, ja. Han är inte bara en random ny mariachi, utan det är meningen att det ska vara exakt samma snubbe som i El Mariachi.
Carlos Gallardo som spelade huvudrollen i den första filmen spelar dock en annan, mindre, roll i den här delen med. Som en av DEN mariachins två bundisar som också är mariachis. Jo, vi får ett helt band här minsann.
Att huvudrollen gick till ett mer känt namn när Rodriguez hade mer medel att jobba med är ju förståeligt. Även om Antonio Banderas inte var så känd inom amerikansk film på den här tiden så var han inte direkt ny i leken. Han hade faktiskt redan en relativt lång karriär i ryggen i framför allt Spanien där han hade medverkat i massor av filmer sedan 1982. Desperado var heller inte hans första amerikanska storfilm, men det var en av hans första och det var även en av hans genomslagsfilmer bland den amerikanska och internationella engelskspråkiga publiken. Sedan dess är han ju mest känd som den nya Zorro samt Mästerkatten i stövlar, Puss in Boots, från Shrek-filmerna och senare spin-offs.
Salma Hayek, som spelar det nya kärleksintresset här, var däremot verkligen en nykomling vid det här laget. Desperado var bara hennes fjärde film någonsin, efter debuten två år tidigare. Sedan dess har hon kanske mest känt medverkat i From Dusk till Dawn, även den i regi av Rodriguez, och med röst åt Kitty Softpaws gentemot Banderas i spin-off-filmerna med Puss in Boots bara för att nämna några.
Annars har Steve Buscemi märkbart nog en roll i den här filmen. Och han spelar... Sig själv? Ja, han går inte att missa i alla fall. Joaquim de Almeida spelar storskurken den här gången. Bucho är hans namn. Och han speglar verkligen Peter Marquardts Moco från förra filmen.
Bucho är okej som skurk, men inte lika minnesvärd som Moco. Danny Trejo, den framtida Machete själv, är också med. Här spelar han en yrkesmördare som Banderas mariachi förväxlas med och som har ihjäl flera av storskurkens hejdukar. Ungefär som Azul i förra filmen. Quentin Tarantino har också en cameo här. Inget märkvärdigt men det är kul att se honom.
Tre mariachis...
Desperado är en actionrulle. Vi snackar fullt ös med mycket snyggt filmade actionscener. Storyn är kanske inget att hänga i granen direkt dock...
Någon direkt förklaring till hur vår mariachi gick från att vara bara en vanlig snubbe, om än snabb på fötterna och med händerna, till fucking Ogami Itto från Lone Wolf and Cub får vi icke. Det är bara något man får acceptera. Men det är skit samma, för filmen är underhållande som simpel action.
Och Antonio Banderas är actionhjälte. Denna är praktiskt taget en direkt fortsättning på den förra filmen, men en lös fortsättning då den filmen inte direkt lämnade några öh, lösa trådar. Mariachin, vars story kom till ett vettigt slut i den förra filmen, har helt plötsligt en vendetta mot Bucho nu... Han är ute efter hämnd på Bucho som vi först nu får reda på var den förra bossens boss. Aha, visst. Det brukar heta så. Detta är ju uppenbarligen bara svepskäl för att göra en till film med samma karaktär och därtill inte bara en regelrätt remake utan en sorts fortsättning. Men skit samma som sagt var.
Vi får väldigt mycket pang pang i denna och det är väldigt skoj att se. John Wick kan slänga sig i väggen, så mycket som Banderas slänger sig och skjuter i den här rullen.
En del humor här med. En del galghumor bl a. Rätt så bra kemi mellan Banderas och Hayek. Och han var allt en hunk och hon var allt het på den tiden så släng in en lagom snuskig sexscen med rätt sorts bakgrundsmusik som från 80-talet för att sätta stämningen, varför inte.
Desperado är en väldigt blodig film med, vilket också alltid är kul att se.
Storyn följer ungefär samma mönster som förra filmen med hur skurkarna letar efter mariachin, hur bruden kommer in i bilden osv. Ungefär. Bruden i förra filmen hade en bar, bruden i den här har en bokhandel och kafé, båda har dock trasslat in sig med storskurken osv. T o m slutet på den här filmen speglar det i ettan.
Den största skillnaden är egentligen att sist så var mariachin en ovillig deltagare i händelseförloppet men här är han praktiskt taget mexikanska The Punisher.
Desperado blir även något av en knarkhandelhistoria helt plötsligt. Väldigt ytligt så men man gör en grej av det. Mariachin är verkligen mexikanska The Punisher i denna alltså.
Precis som med första filmen så är storyn i sig hur som helst inte särskilt intressant. Det är när skit går ner så att säga, folk hoppar runt, kulorna flyger och blodet sprutar som det blir intressant... Detta är bra action helt enkelt. Med explosioner i ryggen och allt. Det hela är snyggt filmat, med bra musik och hela köret, som sist fast på en A-budget.
Filmen lägger i växeln då mariachins två polare kommer in i bilden. Ett helt mariachi-band står där till slut som sagt var. Men var kommer de andra ifrån? Exakt hur känner de varandra? Var får de alla vapen ifrån? Frågor utan svar. Det känns faktiskt som att det saknas minst en hel film mellan El Mariachi och Desperado.
Men fuck it, det spelar ingen roll. En har kulspruta inbyggd i gitarrfodralet, den andre har ett jävla raketgevär. Han skjuter alltså raketer direkt från gitarrfodralet. Fucking vansinne. Detta höjer faktiskt filmet ett snäpp. Fattas bara att ett av gitarrfodralen hade inbyggd eldkastare.
Lägg till en del snygga shots. Som när man ser mariachin när han går längst en vägg och lämnar ett spår av blod efter sig på väggen eller när hela bandet är samlat i tid för slutstriden... Fuck yeah. Resultatet? En fartfylld, välgjord och kreativ actionfilm från 90-talet. En bra film.
Betyg: Tre av fem iskalla Desperados. En bra och rolig actionfilm.
|
