Originaltitel: Alien
Produktionsår: 1979
Längd: 112 minuter
Genre: Sci-fi, skräck
Land: USA, Storbritannien
Regissör: Ridley Scott
Skådisar: Tom Skerritt, John Hurt, Sigourney Weaver, Ian Holm
Handlingen i ett nötskal: Kommersiella fraktfartyget Nostromo. Besättning: Sju. Last: Raffinaderi som bearbetar 20 miljoner ton mineralmalm. Kurs: På väg åter till jorden. Skeppet har dock hamnat ur kurs och besättningen väcks tidigt ur hibernation med anledning av en okänd signal som mottagits från en avlägsen planet... I enighet med regelverket åker man dit för att undersöka.
Förra veckan tog jag en närmare titt på några klassiska monster mash-ups i populärkulturen med vampyrer, varulvar och mumier i spetsen. Och nu över till en annan sorts monster... Rymdmonster! Med detta återvänder jag även till Plockad ur filmhyllans del av POPKORN och då blir det ännu en double feature. Den här gången med Alien och Aliens alltså, den första här för #55 och den andra för #56 som läggs upp samtidigt idag.
Ok, rakt på sak här då. Ridley Scotts Alien, även kallad Alien - Den åttonde passageraren i Sverige. En modern filmklassiker med ett av de mest välkända monsterna i populärkulturen i titelrollen. Tillskillnad från något som Dracula var detta inget som byggde på gammal folktro utan det var något helt nytt och unikt som man hade hittat på för filmen 1979. Konstnären H.R. Gigers design av den främmande varelsen och allting som hör till, äggen med mera, är minst sagt ikonisk. Jag gillar speciellt hur korridorerna ser ut där de intet ont anande människorna först kommer i direkt kontakt med det utomjordiska.
På DVD-skivan står det att denna är från 18 år. Barnförbjuden alltså. Verkligen? På baksidan av fodralet står det att den var tillåten från 15 år på bio i alla fall. Så lustigt. Själv såg jag den här för första gången på hyrvideo när jag var sju år gammal.
Det var andra tider. Åh, dessa DVD-menyer från tidigt 2000-tal sedan... Det var också andra tider, det. När jag matar in skivan i spelaren blir jag liksom nostalgisk över två olika tidsperioder.
Jag blir också snabbt påmind om att detta är en mörk film. Då menar jag rent visuellt. Bilden är så mörk att jag måste pausa inte en hel halv minut in för att gå och dra för persiennerna. Då rymden är så ödslig och mörk är den här filmen alltså som bäst sedd med lamporna släckta och fönsterna fördragna. Detta var hur som helst en bra start på filmeftermiddagen. Jo, jag började titta redan på eftermiddagen och såg sedan uppföljaren direkt efter senare in på kvällen.
Alien tar allt god tid på sig att börja. Tillskillnad från Scotts senaste del i serien från 2017 har den här filmen inte bråttom någonstans. Filmen är stämningsfull och tar den tid det tar för stämningen att byggas upp.
Specialeffekterna är imponerande för 70-talet. Det är t ex ingen dålig miniatyr av fraktskeppet Nostromo som visas fara fram genom rymden.
Filmen är snyggt filmad med starkt fokus och svepande kamerarörelser. Denna gjordes för övrigt strax efter Star Wars, eller Stjärnornas krig som det hette på svenska förr i tiden, och nog för korridorerna på rymdskeppet tankarna till hur där såg ut på skeppen för länge sedan i en galax långt, långt borta. Det var bara något som jag noterade nu under hela denna långa inledning, helt utan dialog.
Många blinkade ljus är det även på sina ställen i det här framtida rymdskeppet. Och riktigt gamla fetskärmar. Det är typ som om de inte ens i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig att datorer faktiskt skulle utvecklas under årtiondena som följde. Men nåväl, det är ju sådant som man trots allt bara får ha överseende med så här mer än 40 år senare.
Mest känt från Alien-filmerna utöver de främmande varelserna i fråga är såklart Sigourney Weaver i rollen som Ripley, en av vår tids allra största actionhjältinnor.
Något som dock är intressant är att Weaver har inte top billing här och Ripley presenteras inte heller som huvudpersonen i storyn. Om något ges man intrycket att kaptenen, Dallas, är hjälten så när han sedan biter i gräset (mm, sannerligen en spoiler för en 43 år gammal film) känns det som att vem som helst kan stå på tur... Och med tanke på att Scott från början faktiskt ville ha ihjäl alla, inklusive Ripley, i slutändan så är den nervpirrande känslan inte alls obefogad.
Snacka om närkontakt.
Någon direkt actionfilm är detta dock icke. Nä, denna första Alien-rulle är väldigt mycket som en slasher-skräckis i rymden och som sådan passar den faktiskt bra nu under Halloween-säsongen. Det är också en sk "creature feature" med en lika passande äcklig och slemmig som brutal och mordisk antagonist.
Storyn är simpel egentligen.
Skeppet har hamnat ur kurs, eller rättare sagt automatiskt tagits ur kurs av datorn ombord, pga av en mottagen signal från en avlägsen planet. Är det en nödsignal? Vem vet. Kanske en varningssignal...
Man åker i vilket fall som helst bort dit för att undersöka saken närmare. Bort mot det okända... Filmen är tankeväckande. Den fångar intresset och håller det uppe. Man vill se vart detta är på väg, hur det ska gå.
Alien är ju uppenbarligen också en sci-fi till att börja med, innan det hela blir till en slasher i rymden. Fans av såväl sci-fi som kusligheter lär ju då få sitt lystmäte mättat.
Det är en ogästvänlig värld de landar på och som tittare känner man verkligen trycket, stämningen, där. De finner ett kraschat rymdskepp, uppenbarligen utomjordiskt. Främmande...
Stämningen är på topp. Det är först här som jag förresten tycker musiken gör sig märkbar och bidrar just till att sätta stämningen. Så här långt in är det här inte direkt skrämmande men det är kusligt. Och det är fascinerande.
Vi introduceras till "space jockeyn" och man får verkligen känslan av att utforska det okända. Gigers design är sannerligen som något inte från denna värld. Några svar på exakt varifrån den utomjordiska livsformen kom får vi icke vilket bara gör det hela ännu bättre. Och så småningom stöter de på äggen... Dessa motbjudande, slemmiga ägg. Likt en oblyg fitta öppnar ett av äggen sig. Kane, som spelas av framtida Doctor Who-skådisen John Hurt, blir den första att åka dit. Redan äggen är helt livsfarliga alltså! Kom för nära ett sådant och du är i princip redan död.
Spänningarna bland medlemmarna av besättningen är trovärdiga. Det är bra grejer.
Syra som blod sedan hos varelsen... Vilket betyder att man kan inte bara ta en yxa och svinga loss mot skiten. Briljant.
Sannerligen en underbar försvarsmekanism.
Vi får stifta bekantskap med facehuggern, chestburstern och den fullstora xenomorphen. Och jag minns allt fortfarande när jag såg den här filmen för första gången att detta var en riktig nagelbitare.
Den svenska titeln är inte helt korrekt förresten... Det fanns redan en åttonde passagerare på resan, innan den blodtörstiga fripassageraren kom med ombord. Det är nämligen en kissekatt med på resan. Ååh, kissekatt... Självklart hejar man för att katten ska överleva.
Middagen blev blodig.
Alien är en långsam film, helt klart, men inte på ett dåligt sätt.
Hela filmen utspelar sig inte ute i rymden. En stor bit av storyn befinner folket sig där borta på den främmande planeten... Det är när de väl kommit upp och iväg, ut i rymden igen, som storyn verkligen plockar upp fart.
Middagsscenen sedan, med chestburstern. En klassiker. När jag såg detta för första gången då jag var sju år gammal... Ja, jävlar! Har läst någonstans att folk ska ha spytt rakt ut i biograferna då för 43 år sedan under denna scen samt att skådisarna själva inte visste exakt vad som skulle hända då de filmade detta och blev skiträdda på riktigt, så att deras reaktioner är alltså äkta.
Jag har dock en liten anmärkning nu, så här fyra plus årtionden senare... Jo, när den "nyfödda" lilla chestburstern kutar iväg i raketfart så ser det faktiskt ganska löjligt ut, så som om den rullade iväg på hjul (vilket den säkert gjorde i verkligheten).
Men den är alltså liten till att börja med. Ingen fullstor xenomorph. Ett bra beslut då detta inger något av en falsk känsla av trygghet hos besättningen när de tror att de ska leta rätt på varelsen, inte mycket större än en råtta, elchocka den, fånga den och bara göra sig av med den...
Lite farligt, visst, liksom även en trängd råtta kan bitas och man skulle inte vilja bli biten av en, men ändå inget livsfarligt.
Vi får inte se skymten av den fullstora xenomorphen förrän mer än halva filmen in. Och det är nu som det blir mer av en slasher-rulle. Men fortfarande väldigt stämningsfullt.
I de nyare Alien-filmerna har de speedat upp den här mognadsprocessen rejält då dagens publik tydligen bara har tålamod nog för tiktok-videos och annan trams. Och man klagade på oss, MTV-generationen...
Scenen då de spårar varelsen på en radar och Dallas tar sig hukandes genom ventilationsgångarna med en eldkastare och man ser på den där primitiva skärmen och man hör på pipandet att fanskapet närmar sig honom är likaså en klassiker. Också, jazz hands. En till liten anmärkning jag har då det ser ganska löjligt ut. Ni som sett/ser filmen vet/kommer veta exakt vad jag menar...
Scenen i slutet när Ripley klär av sig är toppen. Det var just vad de försökte efterlikna i Metroid med Samus avklädd i slutet. Där var det bara i form av en homage till den här filmen. Här fyller det en verklig funktion i narrativet. Liksom duschscenen i Psycho så är det för att skrämma slag på tittaren genom att få oss att identifiera med när man är som mest sårbar. Med byxorna nere så att säga. Som t ex i duschen. Eller när man klär av sig redo att lägga sig i sängen och sova... Precis som här. Det är därför barn är rädda för vad som kan finnas utanför sovrumsfönstret eller dölja sig under sängen... Det är denna rädsla som slutscenen i Alien anspelar på. Det är därför vi ser Ripley i bara linne och trosorna. Det är ett fick dig-moment. Typ nej, du är inte säker. Monstret kommer inte bara fram när du är redo för det utan tvärtom, när du är som minst beredd och som mest sårbar. Detta är äkta skräck. Så jävla bra alltså.
Alien var banbrytande på många sätt. Den andra kvinnan i besättningen blir ganska hysterisk men inte Ripley. De olika kvinnliga karaktärerna har alltså olika karaktär också. Den svarta snubben är inte den första att kola heller.
Filmen bjuder även på en del twistar som man inte såg komma.
Det här var en riktigt bra film och framför allt en bra riktig film. Ingen jävla massproducerad produkt som den smörjan de kränger nuförtiden. Detta var en film. En riktig film. Här hade man inte en tanke på PG-13, delade universum, att sätta upp den för uppföljare eller annan bullshit. Det enda syftet bakom var att göra en så bra film som möjligt. Bara en smula studioingipande mot hur Scott egentligen ville att filmen skulle sluta och som det blev så blev det till det bättre.
En del nitpicks har jag ju. Annars vore jag väl inte jag. Lite daterade effekter. Xenomorphen är trots allt ganska stel. Den rör sig inte direkt smidigt. Effekterna är inte helt sömlösa. Har man sett mycket film från årtiondena som följde ser man igenom illusionen liksom och det tar en lite, lite ur filmen faktiskt. Bara lite men ihop med jazz-händerna och sånt, och det var sådant som tog mig lite ur filmen redan på 90-talet, är det ändå tillräckligt för att jag ska dra av en halv poäng från slutbetyget. Fast filmen har ändå åldrats relativt bra på det stora hela.
Betyg: Tre och en halvt av fem utomjordiska mordiska monsterägg.
|
