Originaltitel: Il buono, il brutto, il cattivo
Produktionsår: 1966
Längd: 171 minuter
Genre: Spaghetti-western
Land: Italien
Regissör: Sergio Leone
Skådisar: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Eli Wallach
Handlingen i ett nötskal: Det är den vilda västern under tiden för det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Vi får följa tre revolvermän, närmare bestämt en prisjägare, en yrkesmördare och en bandit i vad som till slut mynnar ut i en skattjakt efter 200,000 dollar i guld som har stulits från de konfedererade staterna.
Efter tre spelrelaterade grejer på raken har det blivit dags för en till film. Som redan nämnt när jag skrev om De sju samurajerna så är även Den gode, den onde, den fule en av de tidigaste filmerna jag kommer ihåg klart och tydligt från när jag växte upp på 1980- och in på 90-talet. Jag kan väl inte ha varit äldre än 5-7 år när jag såg den här för första gången, så någonstans mellan 1989-1991 var det. Den gode, den onde, den fule är en sk spaghettivästern på ren svenska. Även kallat spaghetti-western på svengelska. Western-filmer som spelades in mest i Spanien och Italien och också var italienska produktioner, därav den från början något nedsättande termen spaghetti-western, även om de var avsedda för den internationella marknaden och följaktligen dubbades till flera olika språk. Inklusive italienska... Något originalspråk finns alltså inte. Skådespelarna pratade vilket språk som helst, som spanska, italienska eller engelska, medan de spelade in scenerna och dubbades bara över i efterhand. Så i en dialog mellan två personer kunde den ena prata spanska och den andra engelska utan att någon egentligen förstod vad den andra sa. Det var dock inget unikt för just den här produktionen. Italienska filmer dubbades visst alltid över på den här tiden vilket tydligen hade att göra med den extremt dåliga ljudkvalitén man hade att jobba med under själva filminspelningen. Och då kunde man ju lika gärna passa på att använda personer från var som helst som pratade vilket språk som helst för att sedan dubba över allas röster till ett och samma språk. Med denna rulle kan jag i vilket fall kryssa i flera av rutorna som jag hade som ett slags nyårslöfte för plockat ur filmhyllan inför 2019. Med denna täcker jag nämligen ett nytt land (check), en ny genre (check) och ett nytt årtionde (check) gentemot vad för filmer som tidigare tagits upp här. Tre flugor i en smäll.
Fastän de tre huvudpersonerna, dvs den gode Clint Eastwood, den onde Lee Van Cleef och den fule Eli Wallach, alla pratade engelska under inspelningen fick de också dubbas om till engelska ihop med resten när filmen släpptes i Amerika. Och då gjorde de sina egna röster med. Clint Eastwoods karaktär dubbas alltså av Clint Eastwood själv till engelska fastän Clint Eastwood redan pratade engelska medan de spelade in filmen. Och såklart är det den engelska dubben som jag tittat på. Den här versionen av filmen är för övrigt något längre än den som ursprungligen släpptes utanför Italien. Den italienska originalversionen hade premiär i Italien (duh) i slutet på 1966 och var exakt 177 minuter, 43 sekunder lång. Den amerikanska versionen som gick upp på biograferna drygt ett helt år senare var dock nedklippt till 161 minuter. Den svenska special edition-utgåvan som jag nyligen suttit och tittat på är strax över 2 timmar och 51 minuter lång, dvs ca 171 minuter. Vilket alltså är drygt tio minuter längre än den tidigare klippta amerikanska versionen men likt förbannat kortare än den italienska originalversionen från 1966. Detta är något som jag mer och mer börjat lägga märke till förresten. Att de svenska utgåvorna ofta är några minuter kortare än de borde vara alltså. Nåja. Man kan väl kalla det här för en mindre klippt version i alla fall. Flera scener som tidigare hade plockats bort ur de engelskspråkiga versionerna av filmen och som därmed aldrig dubbades till engelska då det begav sig långt bak på 1960-talet är här återinsatta och pånyttdubbade 2002 av bl a just herrarna Eastwood och Wallach själva. Det var verkligen inte dåligt att de ställde upp på detta dryga 35 år senare liksom! Vissa fick dock ersättas med helt nya röster. Van Cleef som dessvärre gick bort 1989 dubbas i de tidigare bortklippta scenerna av röstskådisen Simon Prescott t ex. Detta är dock inget man lägger märke till och hade jag inte tittat igenom allt bakom kulisserna-material på bonusskivan vore jag själv inget visare.
Endast de hårdaste av hårdningar har skjutjärnet med sig ner i bubbelbadet.
Det här är för övrigt den tredje filmen i den sk Dollar-trilogin med Clint Eastwoods karaktär, mannen utan namn. Eller "Blondie" som han kallas här... Inte för att han är särskilt blond men han är väl åtminstone den mest blonda bland alla spanjorer och italienare i filmen. Van Cleef spelade tidigare också med i För några få dollar mer men hans rollfigur här är en helt annan. Detta är mao inte samma karaktär från film till film. Faktum är att man kan diskutera huruvida Clintan verkligen spelar samma karaktär eller bara "samma slags" karaktär. Filmerna i Dollar-trilogin hänger samman ungefär lika väl som de olika delarna av Zelda-spelen. De hänger "typ" samman alltså. Här spelar hur som helst Van Cleef den hänsynslösa skurken Angel Eyes. Så jävla coolt namn på en skurk. Det var tydligen Eastwood själv som hittade på det under inspelningen. Och sist men inte minst har vi ju den fule, inte som i den oattraktive men mer som i den som spelar fult. Den sjabbige Tuco, klockrent gestaltad av Wallach. Som direkt för tankarna till knasige Kikuchiyo från De sju samurajerna, kan väl nämnas då den filmen ändå kom på tal innan. Den sortens karaktär som lätt stjäl föreställningen. Såväl Eastwood som Van Cleef har dock så pass stark utstrålning att man liksom sitter och hejar på dem alla tre under filmens gång... Lagom kul kuriosa är att den italienska originaltiteln Il buono, il brutto, il cattivo betyder egentligen Den gode, den fule, den onde. Den fule kommer alltså innan den onde i den italienska titeln. Men att så att säga "spara" den fule, som ju är vad som låter mest ovanligt, till sist, som man alltså har gjort på engelska och svenska och flera andra språk, låter faktiskt bättre.
Den gode, den onde, den fule är en filmklassiker helt enkelt. Det är en sådan där film som jag anser att man ska ha sett om man är det minsta intresserad av film. Enligt mig är det också den mest ikoniska western-filmen som någonsin gjorts. Där borta på andra sidan Atlanten mer eller mindre dyrkar de ju John Wayne som den största western-ikonen genom tiderna men för oss här i Europa har det väl ändå alltid varit Clint Eastwood. Och i regi av Sergio Leone, med musik av Ennio Morricone har den här rullen allt. Musiken, stämningen, dialogen, allt. Två scener minns man framför allt annat. Den ena är badscenen, när Tuco skjuter typen som kom in för att skjuta honom. "When you have to shoot, shoot. Don't talk." Den andra är da Mexican standoff i slutet. Det mexikanska dödläget rakt översatt till svenska. Härligt nervkittlande. Inte minst tack vare Morricones musik som ackompanjerar den effektfullt snabba klippningen. Det är en så jävla bra scen alltså. Musiken överlag är ju typ bäst och får definitivt adrenalinet att pumpa. Den mest kända biten är väl temat som låter likt då en prärievarg ylar. Alla som någon gång har hört den här delen av den här låten känner garanterat direkt igen det om de hör det igen... Så synonymt med western-genren har det blivit. Filmen är en fröjd för ögat med. Den är snyggt filmad med såväl snabba klipp och dramatiska inzoomningar som många långa vida tagningar där man verkligen får en känsla för omgivningen. Det här är också en film som inte har bråttom någonstans. Vissa skulle väl kalla det för en långsam film. Och det är väl talande i sig att rullen rullar drygt tio minuter in helt utan dialog. Bara för att sätta stämningen liksom. Sådant uppskattas.
Vad vi har här verkar sannerligen vara ett mexikanskt dödläge alltså.
Vad jag också uppskattar är att karakteriseringen inte är så simpel som man lätt kan tro. Filmen är något mer nyanserad än vad titeln förtäljer. Blondie, dvs den gode, är långt ifrån genomgod. Nära början av filmen blåser han t ex Tuco på en rätt så stor summa pengar och lämnar honom att klara sig själv till fots ute i öknen. Bara sådär. Och Tuco framställs heller inte som en pajas direkt. Han är högst kompetent och skoningslös vilket gör honom riktigt farlig. Scenen när Tuco pusslar ihop en ny revolver åt sig själv från delar av andra är också rätt chill. Tuco är alltså så mycket mer än bara någon comic relief. Och Blondie är som ovan nämnt ingen hjälte direkt. Och Angel Eyes är heller inte helt osympatisk trots att han oftast agerar som ett kallblodigt arsel. De är egentligen skurkar hela bunten, som rånar och dödar utan att blinka, bara det att Blondie är den minst skurkaktiga av dem, Angel Eyes den mest så och Tuco någonstans däremellan... Och samspelet mellan de tre funkar galant. Även om det dröjer ett tag innan alla tre liksom når fram till samma punkt i storyn. Angel Eyes spenderar den första timmen av hela filmen sökandes efter någon typ som kallar sig Carsen medan Tuco är ute efter hämnd mot Blondie efter att denne lurade honom innan. Inte förrän en bit över en timme in i filmen sammanflätas de tre herrarnas öden. Även fast de helt uppenbarligen känner varandra sedan tidigare. Om jag inte misstar mig är det dessutom fram till just den punkten som alla de tidigare bortklippta scenerna utspelar sig. Och kanske var det just därför de klipptes bort men att ha de scenerna åter här är ju såklart att föredra. En av dessa scener är med Angel Eyes i ett krigshärjat fort, där han får information av en av soldaterna om ett visst fångläger där han kan tänkas finna den han söker. Detta förklarar varför Angel Eyes överhuvudtaget befinner sig där borta i lägret längre fram i filmen. För i den klippta versionen så verkar det som att han bara är där utan anledning.
Det hela utspelar sig alltså under amerikanska inbördeskrigstiden. Och en hel del detaljer som Leone såg till att ha med i filmen, som att de hade fucking kanoner längst bak på tågen t ex, stämmer tydligen bra överens med hur det var i verkligheten. Så en eloge för det med. Och även kläderna som karaktärerna har på sig, som Clintans skithäftiga ytterrock, är tydligen om inte helt rätt och riktigt i sig så åtminstone mer i stil med hur folket verkligen klädde sig i den vilda västern jämfört med vad man såg i de flesta Hollywood-produktioner från den här tiden... Det är sådana saker som ger rullen det där lilla extra och som bidragit till att den åldrats så väl som den gjort. Kort sagt ser det här bra ut för att vara en film från 60-talet. Vad det i slutändan handlar om är en skattjakt. Men det tar då sin lilla tid innan handlingen når dit. Omkring halvvägs in är då filmen verkligen kommer igång. Och kom då ihåg att den är nästan tre timmar lång totalt. Och hela den här tiden bygger Leone upp stämingen. Från de där första tio minuterna utan dialog fram t o m den sista halvtimmen då våra huvudpersoner äntligen når fram till platsen för den nedgrävda skatten tillika filmens slutdestination. Under resans gång är det alltså de tre perspektiven vi följer fastän Angel Eyes ändå är den med märkbart mindre skärmtid än de andra två. Men en lång resa är det i vilket fall. Hur lång? Tja, nära tre timmar lång ur vårt perspektiv såklart men den där berömda badscenen utspelar sig tydligen åtta månader efter filmens början utifrån karaktärernas perspektiv. Det finns en fras på engelska, passage of time, som ibland används på tal om hur väl en film lyckas att illustrera hur lång tid det ska ha gått mellan olika händelser i filmen. Och detta är också något som Leone lyckas riktigt bra med här.
Någon perfekt film är detta dock inte. En ganska bra bit ifrån skulle jag nog säga. Det finns vissa saker som jag inte kan undgå att störa mig på. Som hur Angel Eyes och hans anhang kan veta att det inte bara var Blondie som sköt ner en i deras gäng. "There's two of them." säger någon men hur exakt kan de veta detta liksom? På ett annat ställe är ljudet helt knäppt. Sådana saker. Och jag är inte riktigt säker på att jag är med på noterna för vad Blondie gjorde med stenen på kyrkogården. Jag hajar "twisten" men det känns lite som en twist mest för sakens skull och tänk om han då inte hade... Och borde inte Tuco ha... Men nu vill jag inte spoila slutet för er som måhända inte redan har sett filmen och fått lust att göra det efter att ha läst det här. Till er säger jag bara gör det. Se den här filmen alltså. Det är bara den mest väsentliga västern ever.
Betyg: Tre stycken och en halv stycken stenhårda Clintan-silhuetter mot soldnedgången av fem möjliga!
|
