Svensk titel: Rudyard Kipling's Jungle Book
Produktionsår: 1942
Längd: 102 minuter
Genre: Äventyr
Land: USA, Storbritannien
Regissör: Zoltan Korda
Skådisar: Sabu, Joseph Calleia, Patricia O'Rourke, John Qualen, Frank Puglia
Handlingen i ett nötskal: Efter en tigerattack kommer ett litet barn bort i den vida djungeln i Indien där han tas in och uppfostras av en flock vargar. När pojken, som kallar sig själv Mowgli, har blivit större jagas han av den människoätande tigern Shere Khan som även var den som anföll byn där Mowgli tidigare levde. Mowgli återvänder till byn men inte alla där vill honom väl.
Jag har plockat fram en riktig gammal goding ur filmhyllan för den här månaden. Djungelboken. Då snackar vi inte den tecknade Disney-klassikern från 1967 eller Disneys mestadels datoranimerade nyinspelning från 2016 eller deras egen spelfilm från 1994. Nej, det här är ingen Disney-film. Däremot är det den första filmadaptionen någonsin av Rudyard Kiplings novellsamling. Vi snackar Zoltan Kordas indiefilm från 1942 med Sabu som Mowgli, i färg! Det här var en familjeproduktion med Zoltan Kordas äldre bror Alexander Korda som producent och deras yngre bror Vincent Korda som ansvarade för scenografin. Produktionen backades dock av United Artists som hade lånat den äldste Kordabrodern 300,000 dollar för att finansiera filmen. Detta lönade sig då rullen blev väldigt framgångsrik över hela världen. Och fram till Disneys egen populära spelfilm från 1994 med Jason Scott Lee som en vuxen Mowgli så var det fortfarande den här filmen från 1942 som var liksom "the go-to" "riktiga filmen" om Djungelboken. Vi hade t o m denna på videokassettband i början på 90-talet. Detta var en av de ganska få filmerna som vi hade på köpvideo på den tiden.
Sedan ett till två årtionden tillbaka äger jag uppenbarligen filmen på DVD och jag såg om denna en solig, snöig eftermiddag nu i början på året. Och då var det säkert minst ett årtionde sedan jag senast hade sett om den. Sannerligen ett kärt återseende.
Musik av Miklos Rozsa. Bra toner. Klassisk filmmusik liksom. Sätter verkligen tonen på hela filmen.
Det är en fin film visuellt också. Med fina färger. För 1942. Var detta en av de tidigaste färgfilmerna? Nja, inte riktigt. Trollkarlen från Oz är t ex en mycket berömd färgfilm från flera år tidigare och det fanns ju färgfilmer sedan långt, långt tidigare än så egentligen. Men detta var liksom inte normen ännu på den tiden.
Så man kan nog lugnt kalla detta för en av de tidigaste kända och framgångsrika långfilmerna i färg.
Alla andra filmer jag plockat fram hittills från 1930, 40- och 50-talen har varit svartvita i alla fall. En färgfilm från tidigt 40-tal hör inte till vanligheterna alltså.
Den som är bekant med Djungelboken genom t ex andra filmer känner igen sig. Vi ser Hathis flock av elefanter som vandrar genom djungeln. Bagheera, den svarta pantern. Björnen Baloo. Ormen Kaa. Vargarna, däribland vargpappan Akela och vargmamman Raksha. Och så den fruktade människoätaren, tigern, Shere Khan... Att Shere Khan har en schakal och en hyena som underhuggare var dock inget som följde med till Disneys senare adaptioner. Och just krokodiler minns jag inte heller från de andra versionerna. De många djurens framträdanden är dock relativt sparsamma. Detta var trots allt livs riktiga djur fångade på film. Vi snackar äkta animal footage liksom. Och som sådant, för en film från 1940-talet, så är det ju inte lite spektuakulärt och bidrog alldeles säkert till filmens stora succé. Det här var en riktig filmupplevelse som heta duga liksom. Den större delen av speltiden ägnas dock åt interaktioner människorna emellan. Och var ska vi då börja..?
Ramberättelsen är den med en gammal man som ja, berättar hela historien. Den gamla mannen visar sig vara Buldeo, den stora jägaren från Mowglis by. Berättarrösten som sedan hörs är hans röst. Vilket innebär att så gott som hela denna film utspelar sig i form av en lång tillbakablick, ja. Kampen mellan djungel och by, människan och naturen är ett tema som berörs om än mest flyktigt.
Filmen klipper till en början fram och tillbaka till berättaren i "nutid" men det verkas glömmas bort en bit in och vi återkommer sedan inte till berättaren förrän den allra sista scenen. Lite okonsekvent, ja.
Mest fantasieggande är ju ruinerna av en försvunnen stad djupt inne i djungeln. På det stora hela handlar det ju om ett djungeläventyr. Detta är en djungeläventyrsfilm. Någon särskilt djupare mening än så behövs egentligen inte för att ha det riktigt trevligt med denna. Och glöm han den där Tarzan. Mowgli var först. Djungelboken publicerades först 1894 förresten.
Mowgli betyder den lilla grodan? Eeh, typ. Det sägs göra det i berättelsen men Kipling själv har tydligen också sagt att det var ett namn som han bara hittade på. Tillskillnad från den senare spelfilmen från Disney var dock Mowgli inte pojkens namn från början i denna version. Intressant nog är det också i olika åldrar som Mowgli kommer bort i olika versioner av berättelsen. Han är bara ett spädbarn i den tecknade Disney-filmen, i koltåldern här i denna, dvs en "toddler" som åtminstone kan gå själv, samt ett lite större litet barn som kan både gå och prata och se efter sig själv i Disney-filmen från 1994.
Trots många likheter diverse filmadaptioner emellan så är detta samt hur exakt Mowgli hamnar hos vargarna något som skiljer sig åt. Här strövar den lilla knatten bara iväg och råkar vandra rätt in i varglyan, vilket för övrigt är mer eller mindre hur det gick till i den ursprungliga berättelsen av Rudyard Kipling.
Bara lite mer än en kvart in i filmen har tolv år redan passerat, även detta ungefär så som i den första berättelsen om Mowgli i novellsamlingen. Och Shere Khan, Mowglis enda fiende i djungeln, jagar honom än? Har han jagat honom hela den här tiden, i tolv års tid? Hur gammal är den här vilda jävla tigern egentligen? Men återigen, detta är faktiskt i enighet med källmaterialet.
Möt Mowgli.
Mowgli spelas nu av Sabu. Ja, bara Sabu. Detta var hans artistnamn. Som Madonna. Sabu var hur som helst 17-18 år när filmen spelades in. Om man räknar att lille Mowgli skulle vara någonstans mellan 1-3 år när han
försvann in i djungeln i den här tolkningen så är det alltså meningen att han ska vara mellan 13-15 år. Men sedan framgår det inte helt tydligt exakt hur lång tid Mowgli förblir i människobyn efter att han först återvänt dit, så för resten av storyn är det faktiskt fullt möjligt att han ska vara i ungefär samma ålder som skådisen själv. Det är en lite äldre Mowgli än den som de flesta kanske är mest vana vid från den tecknade Disney-klassikern men ändå yngre än den i Disneys egen spelfilmatisering från 1994. Själv tycker jag att Mowgli är i precis rätt ålder här. Det hade inte riktigt funkat att ha en ännu yngre och mindre Mowgli brottas med en stor tiger liksom.
Likt i berättelserna om Mowgli från författarens novellsamling, men olikt Disneys tecknade klassiker som jag för övrigt också såg om nu strax innan denna, så dröjer det förresten inte till slutet innan Mowgli återvänder till människobyn, utan han pendlar liksom fram och tillbaka nästan från första början.
I människornas by i denna version återförenas han dessutom med sin biologiska mor som trots att hon inte känner igen honom ändå tar in honom.
Här finns en del inslag av ren fantasy. Mowgli pratar med djungeln och djungeln pratar tillbaka. Bokstavligt talat. Även ormar pratar med ord som man kan förstå. Lite kuriosa nog är det dock de enda djuren som gör detta.
Det blir stort fokus på skattkammaren som döljer sig i den försvunna staden och man får följa intrigerna bland några av människorna i byn. Liksom i Disneys spelfilm från 1994 vill de åt skatten. Där är det främst de brittiska soldaterna. Här är det byfolket.
Filmen är lite mer än en timme och fyrtio minuter lång. Ingen lång långfilm alltså men den känns faktiskt längre än den är. Antagligen då det ofta inte händer mycket alls. Speltiden fylls ut av djuren i djungeln som ja, är djur helt enkelt. Det är fina bilder men inget som för handlingen framåt direkt. Filmen är något av ett spektakel alltså. Den var säkert ett stort spektakel på sin tid.
Joseph Calleia spelar jägaren och den senare berättaren, Buldeo. Han är bra i rollen. Karln har närvaro liksom. Vi ser även Patricia O'Rourke som Buldeos dotter Mahala och hon har faktiskt en hyfsat stor roll i den här filmen och blir något av ett kärleksintresse för Mowgli. John Qualen och Frank Puglia fyller ut rollistan som två andra bybor som får reda på hemligheten om skatten och går i maskopi med Buldeo.
Om det är något jag kan sakna lite i denna tagning av berättelsen så är det mer scener med vissa av djuren. Man kan nog räkna i sekunder hur mycket man ser av Baloo. Det är även väldigt lite vi får se av vargflocken i den här filmen. Och vargarna var mina favoriter som kid... Ja, och den svarta pantern såklart. Ormen Kaa är förresten varken ett skämt eller ett hot i denna version utan både vis och respekterad. Detta är en stor skillnad mot Disneys tolkningar av karaktären. Här är han en av Mowglis allierade mot Shere Khan.
Men t o m självaste Shere Khan hamnar lite i skymundan i den här filmen. Han är helt enkelt inte med så mycket.
Mowgli söker upp Shere Khan på eget bevåg och provocerar tigern till att attackera honom. Denne Shere Khan är alltså inte alls besatt av människovalpen.
Och spoiler-varning antar jag, vi får en rätt ball undervatten- fight mellan Mowgli och Shere Khan... Och Mowgli dödar honom. Bara så där. Det verkade faktiskt inte alls så svårt... Och detta är inte filmens klimax heller. Ganska exakt en timme in så är Shere Khan död. Han är inte the big bad här alltså. Nej, för den rollen fyller jägaren Buldeo.
Buldeo piskar upp stämningen där borta i byn så att folket blir mycket hätska mot Mowgli. Helt plötsligt ska de bränna grabben på bål som en häxa. Efter att ha piskat honom blodig först. Shit, alltså...
Plus i kanten för Bagheera som smyger fram där.
Finns en del frågor som dyker upp. Som är det en orangutang man ser i något blinka och du missar det-ögonblick? Orangutanger finns nämligen inte i Indien. Och om Mowgli tagits in av folket i byn och levt med dem ett tag, vilket verkar vara fallet, varför har han då inte mer kläder på sig sedan?
Mowgli flyr i alla fall tillbaka in i djungeln med Buldeo och hans två kumpaner som spårar honom. Men varför skulle han leda dem till den försvunna staden? Alltså, det är faktiskt just vad han gör men varför egentligen och vad hade de egentligen för anledning att tro att han skulle göra det..?
Och dessutom, vid det här laget... Varför inte bara låta dem få ta skatten? Det här borde inte längre vara Mowglis problem. Filmen från 1994 gör detta till Mowglis problem eftersom skurkarna i den versionen kidnappat kärleksintresset (gestaltad av en ung Lena Headey i den där filmen förresten). Så är icke fallet här dock. Ingen är i någon fara här, annat än de tre busarna som inte klarar av att inte vända sig mot varandra eller ta vara på sig själva i vildmarken men också själva försatt sig i den situationen, så att som man bäddar får man ligga kan ju jag tycka då. Shere Khan, som var den drivande kraften bakom Mowglis motivation, är död vid det här laget. Och Mowgli själv bryr sig inte om skatten egentligen. Varför bryr han sig då om några byfånar lägger vantarna på den eller ej? Bara skit i dem. Låt dem ta kål på sig själva. Jag ser verkligen ingen anledning för Mowgli att blanda sig i. Bara skit i dem.
Mowgli gör förvisso inte mycket. Mest följer han efter dem och iaktar bara. Men att han ens bryr sig om att göra det. Men det är ju klart, det är ju mest för oss tittare. Hade vi bara följt de tre jönsarna nu och Mowgli varit helt frånvarande i hela sista akten så hade det ju inte längre varit en berättelse om Mowgli.
Jag minns att jag verkligen gillade sensmoralen om girighet och så som barn. Hur dessa tre förstör för sig själva genom att inte vilja dela med sig och hur all denna skatt blir värdelös för dem då de ändå inte hittar vägen tillbaka och den bara tynger ner dem. Mowgli kunde ha låtit jägaren vandra vilse tills denne stupade förresten. Kanske han visade nåd för Buldeo trots allt var far till tösen som Mowgli lärde känna innan? Skulle Buldeo bita i gräset så kunde han ju heller inte återberätta händelserna sedan så att...
Men visst, storyn är rätt bra ändå. Om man kan förbise vissa missar. Att allt ska vara som om återberättat av jägaren går inte ihop eftersom vi ser saker hända som han helt enkelt inte kunde veta. Men whatever.
Tempot kunde också ha varit lite bättre. Inte minst slutet känns ganska utdraget. Fram tills det faktiskt slutar vilket sker väldigt abrupt. Nästan så som ett fortsättning följer-slut faktiskt. Storyn hänger även kanske lite väl löst ihop på vissa ställen. Men så är det här trots allt en film från 40-talet. En indiefilm från 40-talet... Så att lite mer förbiseende är jag nog än om detta var en proper storstudioproduktion från 90-talet, som Disneys egen senare version. Och så är jag kanske lite partisk då jag har en del nostalgi för den här urgamla rullen som jag nu har på en digital skiva. Fastän jag nog inte sett om denna på minst ett årtionde innan jag nu såg om den, så är det faktiskt den version av Djungelboken som jag sett flest gånger i mitt liv. Säkert bara för att vi hade den på VHS när jag var barn och jag gillade film redan som barn och därför tittade jag ofta på vad vi än hade men ändå.
Djungelboken anno 1942 är dock hyfsat underhållande i slutändan. Det är ett roligt matinéäventyr. Filmen fick också fyra Oscarsnomineringar, även om alla var för det rent audiovisuella; scenografi, specialeffekter, musik och foto. Den vann sedan visserligen inte en enda men själva nomineringarna väger ju också tungt. Överlag en bra film!
Betyg: Tre blodröda rubiner av fem möjliga. Ännu en bra film.
|
