Originaltitel: Alien³
Produktionsår: 1992
Längd: 110/139 minuter
Genre: Science fiction
Land: USA
Regissör: David Fincher
Skådisar: Sigourney Weaver, Charles S. Dutton, Charles Dance
Handlingen i ett nötskal: Skit händer. Ripley rakar skallen. Och hennes privata delar med kan man förmoda... Fast på en nedgången fängelseplanet utan några som helst konventionella vapen till hands med en utomjordisk mördarvarelse på halsen. Måhända en ner i halsen med... Den ena skiljer sig även från de tidigare då den kommer ur en hund. Eller en oxe.
Åter åter till 1990-talet. Med Kill Bill förra månaden tänkte jag, som nämnt redan då, börja täcka några av mina favoritregissörer genom tiderna. En av dessa är alltså Quentin Tarantino. David Fincher är en annan. Faktum är att Fincher var en av mina allra första favoritregissörer någonsin när jag verkligen började intressera mig mer för det här med film i slutet på 90- och början på 2000-talet. För Seven, The Game och framförallt Fight Club var alla mer eller mindre fulländande tyckte jag. Var och en ett mästerverk i sin egen rätt. Där fanns dock en till film som han gjorde redan då, på 90-talet... Hans allra första långfilm. Alien 3. Eller "Alien³" om man nu ska vara riktigt petig. Alien upphöjt till tre alltså... Vad fan ska det där ens betyda? En Alien upphöjt till tre, så... En Alien alltså? Vilken väl är fallet också... Typ. Kanske... Eller på sätt och vis. Jag återkommer till det längre fram. Filmfan är ju en enda röra.
Först lite bakgrund vad gäller min egen relation med alla de här filmerna. Och nu menar jag inte Fincher-filmer utan Alien-filmerna. Första gången jag såg Alien och Aliens var på hyrvideo 1991. Då var jag sju år gammal och de enskilda scener som verkligen inpräntat sig i minnet sedan dess är såklart när alla sitter i godan ro runt matbordet varpå filmhistoriens första "chestburster" gör lika plötslig som blodig entré i ettan samt när de har satt upp fjärstyrda kulsprutor i en tunnel där det plötsligt börjar krylla av Aliens i tvåan och salva efter salva avlossas. Rediga grejer. Första gången jag såg Alien 3, vilket är hur jag tänker skriva titeln som hädanefter, var tillsammans med en kompis som sov över hemma hos mig någon gång när den bara råkade gå på någon kanal på TV runt midnatt år... 1995 tror jag. Vi gick i femman i mellanstadiet iallafall. Klaustrofobiskt och mardrömsliknande är hur jag minns den filmupplevelsen. Alien Resurrection var sedan den första delen i serien jag såg redan på bio. Den där Dylan ville nämligen verkligen gå och se just den rullen av alla möjliga av någon anledning så... Då gjorde vi det helt enkelt. Typ kul grej apropå det är att den skitfilmen långt senare hamnade med på vår topp-4 avskyvärda film-4:or som den där Dylan ändå älskar. På allvar.
Det var alla de "vanliga" delarna. Sedan kommer vi till crossover- och prequelfilmerna... Först ut av dessa var Alien vs Predator som hade premiär i USA augusti 2004 men inte kom till Sverige förrän in på november det året. Den såg vi också på biografen, jag och den där Dylan ihop med några andra och jag har en kul liten historia kring detta. Vi var tre stycken på väg hem efter en utlandsresa den hösten. Det var samma resa som jag nyligen nämnde i fråga om Donkey Konga, då jag köpte på mig spelet ihop med ett par bongotrummor. Hur som helst var vi fortfarande unga och dumma och hela resan var oplanerad och vi fick alla slut på pengar på tillbakavägen. Vi lyckades förvisso ta oss in i landet igen men kom inte längre än till Ystad. Så här såg det ut. Ni som själva inte är från Ystad, har ni hört hur de snackar borta i Ystad? Ingen ont mot er som läser det här som måhända faktiskt är från Ystad men ja, jösses... Snacka om gchröötig dialekt alltså. Helt slut på stålar hade vi dock inte. Vi hade inte tillräckligt för en tågresa hem men oss tre emellan kunde vi i alla fall skrapa ihop till biobiljetter åt var och en plus en extra... Så vi ringde upp en annan polare. Det här var just på premiärkvällen för Alien vs Predator i Sverige.
Vi frågade om han ville gå och se den med oss. Och vi bjöd t o m honom på biljetten. Det var ju snällt av oss tyckte han. Ett litet villkor hade vi bara. Att han kom och hämtade oss med bilen. "Jadå." sa han. "Var är ni nånstans?" undrade han. "Ystad." svarade jag. Absolut tyst blev det. Jag skojar inte. Ett par sekunder var det knäpp... tyst... Men gissa vad? Han gjorde det. Han gjorde jävlar mig verkligen det... Han fick köra i ca 400 kilometer men han kom och hämtade oss! Tack Philip! Vi hade väl fått sova ute på gatan den natten annars. Och ja, såklart så såg vi ju Alien vs Predator på premiären i Ystad den kvällen innan vi åkte vidare. Det var också rätt kul. Filmen är såklart som mest bara okej men vad som var kul var var föreställningen ägde rum. De hade nämligen gjort om ett gammalt regemente till biograf där borta i Ystad. En fin liten stad förresten. Ystad alltså. Mysig. Några liknande sanna berättelser om Alien vs Predator 2 från tre år senare eller spin-off/prequeldelen Prometheus från ytterligare fem år senare har jag dock ej. Dem såg vi helt enkelt som vanligt på bio då de spelades och Alien: Covenant från förrförra året struntade jag i att se på stora duken och köpte bara in på skiva när den kom ut i handeln.
En sak som Alien 3 kan stoltsera med är den här scenen.
Just den här scenen som har blivit ikonisk för hela serien.
Ojdå. Det blev nog en lite längre "inledande" text än avsett. Raskt över och åter till Alien 3! Första gången jag såg den var alltså när jag gick i mellanstadiet i mitten på 90-talet. Och sist jag såg den, innan jag nu såg om den då jag skulle skriva på denna text såklart, var nog år 2000 eller 2001. Jag minns nämligen var vi bodde då och att det var innan Panic Room också. Detta var mitt under min se en jävla massa film-fas i livet då man för övrigt fortfarande kunde hyra film på VHS-band vilket jag också gjorde på löpande band. Runt omkring millenniumskiftet fick jag för mig att jag skulle se alla filmer man ska ha sett och passade då på att ta igen vad jag tidigare missat, som alla tre Gudfadern-filmerna, Kubrick-filmer som A Clockwork Orange, The Shining och Full Metal Jacket, första Fredagen den 13:e, första Terror på Elm Street, första (på den tiden enda) Blade Runner och såklart alla tidigare nämnda Fincher-filmer inklusive just Alien 3. Bara för att nämna några. Eftersom jag tyckte så jävla bra om de övriga tre Fincher-filmerna hade jag dessutom svårt att inte gilla Alien 3 med. Vilket är något av en avvikande åsikt faktiskt.
Min David Fincher-bubbla kom dock att spricka redan 2002 i och med Panic Room och så här nästan 20 år senare ser jag Alien 3 med helt andra ögon. Och jag ser nu exakt vad för problem som folk finner med den här produktionen. Sånt som jag inte alls tänkte på i tonåren, som hur nonchalant minst två av överlevarna från den förra filmen förkastas i denna, det hajar jag nu och kan hålla med om också. Samtidigt vet jag hur svårt det var för Fincher att spela in den här filmen. Inte nog med att detta var hans första långfilm men han tvingades börja filma utan att ha ett färdigt manus och därtill lade sig studion i allting från start till slut tydligen och klippte sedan om filmen bakom ryggen på regissören. Mycket av det som folk allmänt klagar på i Alien 3, som just det att man precis i början av filmen tar död på några av de som överlevde föregångaren, att det bara är en enda Alien som ränner omkring efter alla hundratals Aliens i Aliens, att de inte har några skjutvapen att försvara sig med den här gången eller att självaste Ellen Ripley går sitt öde till mötes här, det är liksom saker som Fincher själv f.ö inte hade något att säga till om. Det var inte han som kom med de här idéerna. Det var vad som gällde sedan innan han fick jobbet.
Med allt detta i åtanke är det ändå något av ett under att filmen blev så bra och sammanhängade som den trots allt är. Fincher fick bita ihop och göra sitt bästa av vad han fick att jobba med under allt annat än gynnsamma förhållanden och resultatet är, om inte i klass med Ridley Scotts nervkittlande första Alien-film från 1979 eller James Camerons actionladdade Aliens från 1986, åtminstone nästan förvånansvärt välgjort med tanke på omständigheterna. Och grejen är ju den att det är ingen direkt dålig film i sig som Fincher gjorde. Det märker man. Men det märks också hur trasig filmen är. Dialogen känns inte helt rätt... Det är något som ofta inte riktigt klickar. Något som fattas. För att det gör det. De samtal som karaktärerna för med varandra i den färdiga filmen är inte exakt vad Fincher spelade in. Studion har alltså gått in och klippt bort dels bitar av dialogen i de scenerna som man ändå låtit vara kvar i filmen och dels hela scener med dialog som hade förtydligat saker i andra scener. Då är det ju inte undra på att så mycket som sägs i filmen känns så styckat! Hur vet jag förresten allt detta? Jo, för att specialutgåvan av Alien 3 innehöll just det. En specialutåva av filmen utöver den ursprungliga bioversionen.
Egentligen så hade jag nu inte planerat att se och jämföra två olika versioner av samma film med varandra igen. Inte igen. Inte så kort tid efter att jag gjorde just det med de japanska kontra svenska utgåvorna av Kill Bill härommånaden. Helt ärligt talat så hade jag t o m glömt bort att det ens fanns en andra version av Alien 3 när jag såg detta i DVD-menyn och tänkte typ ah, FUCK! Och från början tänkte jag faktiskt också skita i det och bara se om bioversionen. Men så tänkte jag vidare och kom på mig själv med att det var den enda versionen jag hade sett sedan tidigare. Japp, fastän jag har haft den här på DVD sedan långt innan Blu-ray blev en grej dröjde det ända till nu i dagarna innan jag faktiskt plöjde igenom skivorna. Det är jag det. Så att jag såg allt som fanns att se. Bioversionen, den här sk special edition-versionen och t o m "Över 2 timmar av fantastiskt extramaterial!" som de kallar det på baksidan av fodralet eller mao the making of. Och jag måste medge att jag ångrar det heller inte. Det här var värt tiden. Jag kom in i någon slags Alien 3-hype och letade t o m upp den gamla serietidningsadaptionen efteråt!
Okej, vad som i den här svenska DVD-utgåvan kallas för "Special Edition" verkar av allt att döma vara vad de på andra sidan Atlanten kallar "Assembly Cut". Längden på filmerna stämmer dock inte riktigt. Enligt min skiva är special edition 2:18:56 lång mot bioversionen som bara är 1:50:09 lång. Enligt Wikipedia är da Assembly Cut 37 minuter och 12 sekunder längre vilket ju inte alls stämmer med den versionen jag har som är blott 28-29 minuter längre. Men enligt samma källa ska bioversionen vara 114 minuter dvs 1:54 och bioversionen här på min svenska DVD-utgåva är ju bara 1:50 så... Kapade man från första början den europeiska eller bara den svenska bioversionen med drygt fyra minuter kontra den amerikanska? Men även om man hade slängt på de försvunna minuterna på denna special edition så hade den bara blivit 33 minuter längre, och inte 37, så är detta en nedklippt version av Assembly Cut-versionen måtro? Hur man än vänder och vrider på det så fattas det 4-8 minuter både här och där liksom. Assembly Cut släpptes 2003 och denna DVD-utgåva i fråga är från 2004 förresten.
Enligt Movie-Censorship däremot är bioversionen just 110:09 vilket också stämmer exakt överens med min utgåva. Enligt samma sida ska dock special edition-versionen bara vara 133:28 men min special edition är alltså nästan 139 minuter lång så..? Vem vet.
Nej, det är inte mansröven som gör att jag gillar den här bilden.
Det är att man kan skymta Xenomorphen i ett blinka och du missar det-ögonblick.
Ripley rakar fittan? Det där var i vilket fall som helst min första notering från själva filmen. För att det är något som faktiskt kommer på tal i början av filmen... Då började jag med att se om bioversionen. De har tydligen stora problem med löss där hon hamnar. Exakt hur hon då gör med det får vi tyvärr inte se men skallen rakar hon i alla fall. Och en eloge till Sigourney Weaver som faktiskt gjorde det i verkligheten för rollen och tydligen var en förebild för alla männen i filmen att göra detsamma. Ska man offra sig för konsten så ska man liksom. En som inte är villig att göra det är banne mig ingen riktig skådis. Jessica Alba visade t ex inte tuttarna i Sin City fastän hon t o m spelade strippa för fan! Ingen riktig skådis. Han, Harry Potter däremot visade tydligen snoppen i någon teaterföreställing. Så där har vi en riktig skådis minsann. Men nu ska det här handla om Alien 3 alltså. Som jag också bedömer vara en riktig film, inget jävla feglir. Fuck, fucking, fucker, fucked osv. Ord som ofta används i filmen. För att det är så folk pratar för fan! Efter hela årtionden med tama barnvänliga mainstreamfilmer à la PG-13 i USA är det så jävla uppfriskande att se en film från tiden innan runda ord blev något fullkomligt tabubelagt. När fan hände detta egentligen? När fan kastrerade den amerikanska mainstreamfilmindustrin sig själv på det viset? Nåja. Åter till saken.
Den första Alien-filmen var som en slasher-skräckis i rymden och tvåan mer som en actionfilm. Alien 3 fortsätter dock inte på samma spår som tvåan utan återgår till skräcken. Filmen är lätt klaustrofobisk. Man känner sig liksom desorienterad medan råskinnen ränner runt där i de många irrgångarna i detta enorma byggnadskomplex där allt utspelar sig. Och inte fan blir det bättre, eller sämre för den delen beroende på vilken inställning man har, av att Alien-varelsen ibland klättrar och springer i taket och man får se bilden utifrån dess perspektiv. Upp och er alltså. Fincher hade då en del egna idéer. Special edition-versionen är den som sägs komma närmast hur han ville ha filmen till att börja med. Och det är inte bara en oklippt version. Vissa delar av handlingen skiljer sig åt. Hela inledningen efter att Ripleys skepp störtat på den här planeten är t ex helt annorlunda. I den här versionen är doktorn den första på plats och han hittar själv Ripley framspolad på stranden istället för att ett helt gäng snubbar hittar henne inuti skeppet ihop med de andra. Och så har vi oxarna med! Det är oxar med här! Oxar!! Men i bioversionen är det inga som helst oxar med. Oxarna är helt bortklippta ur filmen där.
Något som var helt nytt för Alien-serien i trean är att varelsen inte kommer ut ur en människa utan ur ett djur. Det vi fick i den färdiga filmen var en hund-Alien. Ursprungligen skulle det dock vara en ox-alien. Chestburstern skulle alltså komma ut ur en oxe vilket den också gör i SE-versionen. Hunden är å andra sidan inte alls med i denna! Oavsett vilket så var det allt en intressant och annorlunda idé får man ju medge. Det här att Xenomorphen kommer ut ur ett djur. Det är också en idé som inte har utforskats igen sedan dess. Trist nog. Möjligheterna vore ju oändliga. Tänk bara... Hur hade en haj-Alien sett ut? En struts-Alien? Eller noshörning-Alien? Pingvin-Alien? Kobra-Alien?! Jättebläckfisk-Alien?!! Och vänta lite nu. Är inte det en blivande Doctor Who jag ser här? Jo. Visst är det. Paul McGann som senare kom att gestalta den åttonde inkarnationen av Doktorn spelar knasbollen Golic. Blinka och man missar honom i bioversionen. Studion klippte bort nästan hela hans roll från den färdiga filmen ihop med en stor del av handlingen ungefär halvvägs in. Såsom bioversionen är sönderklippt verkar det som att Ripley och gänget misslyckas totalt när de försökte röka ut varelsen och fånga den i en bunker eller nåt. Allt går åt helvete och helt plötsligt står... En del av dem... Någonstans. Och man undrar typ vad fan hände egentligen nu precis? Och borde de inte vara fler än så? Vad som hände var såklart att man klippte bort hela delen av filmen mellan att allt TYCKS gå åt helvete och att varelsen som de faktiskt lyckades fånga in kommer ut igen. Och det är en väldigt stor del av filmen med.
Detta är knepigt alltså. För SE-versionen är ju betydligt bättre sammansatt med både dialog och scener som flyter ihop på ett naturligt sätt i kontrast till den hackiga bioversionen men en del saker tycker jag ändå att man ändrade till det bättre i bioversionen. T ex så föredrar jag trots allt hunden framför oxen. En sak som förvisso då inte stämmer överens med vad vi sedan tidigare känner till om denna Alien-ras är att en Xenomorph som precis lämnat sin värdkropp borde vara rätt liten. Den ska ju liksom få plats i bröstkorgen. Och nog för att chestburstern är för stor för hunden då den skulle kommit ut ur oxen egentligen men den fullvuxna versionen känns som att den borde ha varit ännu större om den kom ut ur en oxe. Rent storleksmässigt ser den fullvuxna versionen mer att ha kommit ut ur en hund alltså. Dessutom är det mycket hemskare att se den ta sig ur en levande hund än vad det är att se den ta sig ur en död oxe. Och borde inte också oxen fortfarande leva för att kunna vara värd förresten? Hur många ägg och facehuggers hängde med på den här resan för den delen? Det framgår heller inte riktigt. I den färdiga bioversionen ser man bara en facehugger. En vanlig. Men i SE-versionen hittar de resterna efter en annan. En kunglig. En som bar på en drottning mao. Ja, som sagt var: Filmfan är ju en enda röra. Men det är ändå en relativt bra röra... Eller rättare sagt så är filmen relativt bra för att vara en enda röra.
Betyget då. Jag hade egentligen ännu mer att ta upp, som huruvida Bishop-karaktären i slutet verkligen var mänsklig eller bara skulle föreställa en annan android av samma modell, hur stor del Sigourney Weaver själv kunde ha haft i avsaknaden av vapen kopplat till att några av de få skotten som avfyras i hela filmen var ytterligare en grej som klipptes bort i bioversionen och hur det i sin tur fick det där slaget som den andre Bishop fick i skallen verka komma som från ingenstans samt vad som talar för eller emot att faktiskt visa en chestburster ur Ripley där i slutet men det får vara bra så här. Jag har ändå redan svävat ut långt mer än vad jag skulle... Vad gäller betyget så tänkte jag först dela ut ett åt vardera version av filmen... Efter en del om och men kom jag dock fram till att båda versionerna har sina för och nackdelar som praktiskt taget tar ut varandra. På det stora hela är filmen definitivt bättre i SE-version. Tre saker som jag dock föredrar från bioversionen är början; där de bl a hittar Ripley inuti vraket och inte mirakulöst på stranden utanför, slutet; där chestburstern hoppar fram, och hunden istället för oxen som värdkropp. Och just de tre sakerna är liksom rätt avgörande med så... Båda slutbetygen hade därmed landat på två av fem. Ett betyg blir det alltså.
Betyg: Två stycken slingrande Alien 3-emblem av fem möjliga.
|
