Originaltitel: Kôkaku Kidôtai
Produktionsår: 1995
Längd: 83 minuter
Genre: Cyberpunk
Land: Japan
Regissör: Mamoru Oshii
Skådisar: Atsuko Tanaka, Akio Otsuka, Iemasa Kayumi, Koichi Yamadera
Handlingen i ett nötskal: Major Motoko Kusanagi arbetar för den så kallade "mobila bepansrade kravallpolisen" i en av Japans storstäder. Hennes enhet utreder en serie cyberbrott som har kopplats till en individ endast känd som "dockmästaren". Majoren upplever en existentiell kris och ifrågasätter sin egen mänsklighet, vilket av någon anledning fångar dockmästarens intresse...
För denna double feature blir det, som redan nämnt i fråga om Katsuhiro Otomos egen cyberpunk-klassiker Akira, en vända till inom soluppgångens land och då animé i synnerhet i och med just nämnda Akira samt Mamoru Oshiis lite mer moderna men nästan lika klassiska Ghost in the Shell, baserad på mangan av Masamune Shirow. Detta är två banbrytande och trendsättande verk för inte enbart fans av animé utan som alla seriösa fans av film i allmänhet bör ha sett som sagt var...
Vi började då alltså med Akira för #57 av Plockat ur filmhyllan och fortsätter nu, som ni ser, in på Ghost in the Shell här för #58.
Denna filmadaption är alltså regisserad av Mamoru Oshii (tidigare känd för bl a de båda Patlabor-animéfilmerna), baserat på mangan av Masamune Shirow som först publicerades 1989-1991 och sedan samlades i en enda feting till volym. Sedan dess har det dock kommit flera uppföljare till den ursprungliga mangan varav den senaste, och tydligen fortfarande pågående, inte ens är skriven eller illustrerad av Shirow själv.
Originaltiteln, Kôkaku Kidôtai, översätts förresten till Mobile Armoured Riot Police... Yeah, Ghost in the Shell är en mycket, mycket bättre titel så inga anmärkningar där på namnbytet.
I framtiden har folk datorer och nät. Vilken nyhetsblixt. Fast vet ni, det kanske det faktiskt var i slutet på 80-talet och under första halvan av 90-talet. Detta var trots allt innan alla skaffade datorer och nät. Jag minns att vår egen första dator med nät var en IBM med Windows 95 som mor min köpte hem 1996. Och på den tiden, om man tittade bland mina klasskompisar t ex, så hade alla faktiskt inte dator och nät ännu. Känns lustigt att titta tillbaka på den tiden nu.
Här går det i vilket fall som helst undan. Vi kastas rakt in i händelseförloppet ihop med vår orädda hjältinna som kastar sig själv ner för en skyskrapa. Intrigant är minsann bara förnamnet.
Annars är det mycket snack om datorprogram och sånt. Det är även mycket naket i den här filmen. Väldigt mycket naket. Överlag är det här en kyligare och hårdare film än Akira rent stilmässigt. Akira må ha varit råare samt t o m mer blodig och våldsam men den filmen kändes också varmare, mer mänsklig liksom. Ghost in the Shell är kallare vilket såklart också är en del av poängen.
Inte för att denna inte är blodigt våldsam den med, för det är den absolut. Den som gillar att se nips och splatter borde då inte bli besviken.
Nakenhopp nerför en skyskrapa. Vilken tur att kunna vara osynlig då.
Det var framför allt just den här filmen som inspirerade The Matrix. Allt från hur våra hjältar "pluggar in sig själva" i systemet med jacken i nacken till vissa actionscener i The Matrix som känns som tagna rakt Ghost in the Shell. Något att hålla utkik för om man har sett Matrix-rullen innan. Och kom ihåg då att Ghost in the Shell kom ut fyra år tidigare.
Utöver att det är väldigt mycket naket så är det även väldigt mycket som händer i den här filmen men tempot är ändå lågt. Detta är en mycket långsam film alltså. Speltiden är ju egentligen mycket kortare än Akira. Den filmen var över två timmar lång medan denna är drygt en timme och tjugo minuter bara, inte hela 83 minuter närmare bestämt, fast det märks inte. Ghost in the Shell känns mao inte som så mycket kortare än Akira just för att filmen är så långsam. Den är inte långsam på ett dåligt sätt dock. Tempot är lågt, ja, men man sitter ändå och tittar med största intresse. Soundtracket är gott. Introlåten gillar jag skarpt. Och så är ju filmen väldigt snyggt gjord. En del datoranimation blandat med den traditionellt handtecknade. Och återigen; väldigt mycket naket här... Denna är definitivt inte för barn... Fastän jag själv var nog en 13 år gammal första gången jag såg den här så är det inte något jag hade visat för mina egna barn i den åldern.
Men riktigt snyggt animerad är denna animé i alla fall. Ljus och skuggeffekterna är, liksom i Akira, utomordentligt välgjorda i denna. Det är typ så man direkt ser om animationen är något att hänga i granen, vilket den alltså i högsta grad är i Ghost in the Shell.
Storyn hänger mer på dialogen än den i Akira.
Detta är en väldigt pratig film som nog nämnt var. Väldigt, väldigt mycket dialog. Naturligtvis bör den ses med japanskt tal och undertext, så man får vara beredd att hänga med i svängarna bland allt snack. En mycket snackig film alltså.
Ghost in the Shell känns för övrigt mer modern än Akira. Eller mer 90-tal då... Färgerna är mer matta, animationen är liksom snäppet renare. Detta är 90-talsanimé när den var som bäst.
Båda rullarna, och jag hade förresten båda på videokassettband när det begav sig på 90-talet då man bokstavligen kunde snacka om filmrullar, är i genren cyberpunk men den här är snutaction och brottsdrama därtill. Blir en del pang pang. Någon dum actionfilm är det dock heller inte. Är det vad man vill ha kan man ju för all del kolla in spelfilmatieringen från 10-talet med Scarlet Johansson. Den här är lite djupare än så. Och vida överlägsen spelfilmen såklart.
En riktigt cool fight det här.
Den här animén är som sagt var baserad på en fet manga av Masamune Shirow som jag dock aldrig kom runt till att införskaffa då i min barndom. Den var för dyr helt enkelt. Mer än 300 svenska spänn för en feting till volym var bara lite väl saftigt för mig som kid på den tiden. Fan, för de pengarna kunde jag köpa ett helt nytt PSX-spel och ha deg över till att hyra en film också. Och det blev bara aldrig av att jag skaffade och läste den senare i livet heller. Tillskillnad från Akira har jag därmed ingenting att jämföra den här adaptionen med.
Men som ett verk helt i sin egen rätt är detta utomordentligt och lätt en av de bästa animéerna genom tiderna.
Den här filmen blir faktiskt ganska filosofisk. Och jag gillar det.
Vi snackar falska minnen och vad som är äkta minnen även om de inte är förfalskade, som i om äkta minnen verkligen är äkta om de är kopierade från en hjärna till en annan, den sortens frågor. Virtuella upplevelser sedan. Vad är verkligt, vad är bara i ens huvud? Äkta Total Recall det här.
När jag ännu var kid och tonåring gillade jag Akira bättre än Ghost in the Shell. Jag vet inte när exakt jag ändrade uppfattning men detta har alltså ändrats med åren. Numera föredrar jag faktiskt Ghost in the Shell.
Den engelska titeln, som refererar till spöket i maskinen, är helt i enighet med filmens teman. Är man mindre sig själv beroende på hur mycket av ens verkliga kropp man har kvar? Om man ersatt praktiskt taget hela sin organiska kropp och ens medvetade ryms inom artificiella delar, tänk så är man inte längre sig själv då? Tänk om man vid det laget är en självmedveten maskin, blott en kopia av sitt tidigare jag med den personens minnen och ens riktiga jag dog för länge sedan..?
Ja, jag finner vissa frågeställningar i den här filmen väldigt intressanta helt enkelt.
Det här är en mycket stämningsfull film också, precis som Akira. Här är det dock inte fullt ös som där. Det här en film att chilla och ta det lugnt till. Den här filmen har inte bråttom någonstans. Långa sekvenser kan ägnas enbart åt att sätta storstadsstämningen i den här regniga metropolen.
En väldigt snygg film att titta på. Bra ljud också.
Och så dessa existentiella frågor. Vad är en livsform? Kan artificiell intelligens sägas vara levande eller något annat?
Ok, filmen är lite seg och säkert inte för alla. Man måste ha visst tålamod med den här. Digimon är det här icke (det är en film utan så mycket som en sekund av tyst och stilla).
När allt kommer omkring bjuder dock Ghost in the Shell på en mindre spektakulär men desto mer tänkvärd story än Akira. Och en annan sak denna har gentemot Akira... Slutfighten här är grym. De sista 20 minuterna är riktigt bra och håller en engagerad ända till slutet. En riktigt bra action set piece typ. Och den där mecha-tanken.
Fett ball. Allt som allt är detta en av de bästa animérna genom tiderna som sagt.
Betyg: Fyra av fem T08A2-tanks som någon såklart gjort en söt minivariant av i Lego.
|
