Format: Nintendo 64
Utvecklare: Left Field Productions
Utgivare: Nintendo (2001)
Genre: Sport (motocross)
De senaste månaderna har här grävts fram flera spel på raken från Mega Drive och SNES-tiden. För att inte fastna i samma hjulspår trycker vi gasen i botten och hoppar en konsolgeneration framåt tillsammans med Excitebike 64 och detta alldeles lagom till spelets 20-års jubileum. Typ.
Spelet gavs ut våren 2000 i Nordamerika och i början på sommaren samma år i Japan men först mer än ett år senare här i Europa. Den 8 juni 2001 närmare bestämt. Nästa vecka fyller detta alltså 20 år i vårt hörn av världen åtminstone. En re-release via Virtual Console på Wii U blev det hösten 2016 så i år är det både 5-års jubileum sedan den releasen samt 20-års jubileum sedan spelet fann sin väg hit fysiskt. Tiden går fort. Frågan är nu huruvida tiden hunnit ikapp denna gamla kassett.
Excitebike 64 för ju genast tankarna till Wave Race 64 och 1080° Snowboarding till samma format.
Även om detta uppenbarligen är en uppföljare till ett ännu äldre spel, daterat NES-tiden redan, så är det ändå inte för intet som man kommer att tänka på de där två titlarna. För detta är ju det tredje racingsportspelet i ordningen på Nintendo 64 ur Nintendos egen katalog där man inte bara styr något större fordon, som en bil, utan snarare föraren eller åkaren där ovanpå, där det är fullt möjligt att trilla av och där det är meningen att man ska utföra stunts på vägen. Många likheter alltså.
Men om Wave Race 64 och 1080° Snowboardning är syskonspel så är Excitebike 64 den där inte direkt avlägsna kusinen som man ändå inte ser så mycket av.
Ett påfallande problem med Excitebike 64 gentemot de där båda spelen som gör att det här faktiskt sticker ut som något av ett svart får är att det eh, att det är... Bajsbrunt. Wave Race 64 var liksom ljust och fint med soliga badstränder, härligt blått vatten och allt det där... Och även 1080° Snowboarding var visuellt ett mycket ljust spel för att duh, man åkte fram på snö. Excitebike 64 däremot, då det rör sig om motocross... Ja, spelet är brunt alltså. Så jävla bajsbrunt. Men mer om det senare.
"Excitebike... Sixty Four" basuneras lite konstigt ut på titelskärmen, som om kommentatorn typ behövde harla sig eller något. Ett bättre första intryck kunde det ha varit. Men OK.
Vi spelade lite multiplayer i splitscreen samt turades om i enspelarläget... Finns stöd för upp till fyra spelare i splitscreen annars. Detta är dock endast i uppvisningsläget och vissa av extralägena. Huvudläget uppdelat i säsonger kan man bara köra en spelare i. Sex påhittade förare har man att välja mellan. Och så kan man välja färg på både dräkterna och bågarna. För övrigt är det ju kul att man kan bygga egna banor här med. Som i det klassiska NES-spelet alltså. Spelet har stöd för både minneskort, där man kan spara bl a just sina egna byggen, och rumble pak, men uppenbarligen ej samtidigt. Eftersom båda tillbehör, för de som måhända inte visste det, trycks in där bak på handkontrollen och där finns bara plats för ett... Vi valde att inte bemöda oss med rumble pak, mest för att vi inte hade någon lust att behöva gå ut och köpa nya AAA-batterier till mojängen.
Att man kan styra antigen med den analoga spaken eller med det på den här spelkontrollen annars så sällan använda styrkorset är faktiskt lite intressant. Året var alltså 2001, eller okej; 2000 när spelet först släpptes i Nordamerika och Japan... Hade problemet med N64-styrspakar som sedan konsolen lanserades hunnit slitas ut totalt till dess att göra med beslutet tro..? En välkommen valmöjlighet är det i alla fall. Spaken känns som att den borde vara att föredra. Men den är så himla känsligt att vi faktiskt hellre körde med styrkorset. Bara för att sedan ändå byta till spaken. Och sedan styrkorset. Och sedan spaken igen.
Att sladda med R på högra axeln är vad man måste bemästra för att komma någon vart i det här liret oavsett greppet med vänster hand. Det är nyckeln. Håller man in R för länge i kurvan är det lätt hänt att man svänger med hojen helt runt så att man kör åt fel håll. Det gäller att släppa på sladden innan man kommit ut ur kurvan. Man kommer dock inte undan att sladda i kurvorna. Inte om man vill vinna några lopp det vill säga.
Utöver sladdknappen och föga förvånande en knapp för gas och en för broms finns det en knapp som man håller in för turbo. Eller ja, en av två knappar om man nu ska vara riktig petig. L eller Z beroende på om man kör med styrkorset eller spaken. Turbon får man ju använda lite strategiskt, hellre på raksträckor än i mitt i kruvor t ex, och någorlunda sparsamt för att inte motorn ska överhettas. Som ovan nämnt är det dock sladden som är mer avgörande här, inte turbon. Det här är inte direkt F-Zero mao...
Tre av C-knapparna gäller perspektivet och head-up-displayen. En knapp skiftar kameran nära, längre ifrån eller långt ifrån från bakom föraren. En knapp, om man håller in den, skiftar kameran så att man ser föraren framifrån och alltså i praktiken blickar bakåt. Och en knapp stänger av grejerna på skärmen. Först kartan, sedan varvtiderna och sedan resten; hastighetsmätaren och placeringen, så att man kan lira helt utan klotter på skärmen och bara ser grafiken från vad som händer i spelet, ā la Donkey Kong Country liksom. Vilket vi gillar. Inte för att vi hellre körde klotterfritt under pågående race utan för att man kan göra detta mellan loppen med. Så om man precis kört ett race kan man låta spelet vara igång så att ens åkare kör runt banan automatiskt medan man tar matrast t ex, och då kan man stänga av allt klotter så att det inte bränns in i TV-skärmen liksom. Visst fan! C-ner är en knapp avsedd endast för stunts, i kombination med R och styrkorset eller spaken. Vi skiter dock fullständigt i stuntsen.
Att liret ser ut som det gör vann dock inga poäng hos oss. Visuellt är det ju väldigt enformigt. Det är brunt, det är grått och det är trist. Ett nytt Wave Race 64 eller ens 1080° Snowboarding är Excitebike 64 sannerligen icke. Wave Rave 64, ett av de allra första spelen till formatet, framstår dessutom som såväl visuellt som tekniskt sett mer imponerande än detta. Där kändes det verkligen att man red på vågorna. Excitebike 64 fångar däremot inte direkt känslan av att köra moppe och i full fart fara fram genom luften. Känslan av tyngd och fart infinner sig mao inte riktigt. Vilket, utöver den stentrista grafiken, nog är spelets allra största tillkortakommande. Att de inte fått till körkänslan riktigt alltså...
Därtill kan det vara för jävla lätt hänt att man trillar av hojen när det inte alls känns som att man borde ha gjort det. Men inte vid hopp! Oftast, och mest irriterande nog, trillar man av vid krockar med andra förare. Som ofta dessutom är de som krockar in i en. Ibland ramlar andra förare av vid krockar, ibland ens egen. Det blir som rysk roulett. Ett stort, stort minus för att man inte ser ens förare faktiskt kliva upp och sätta sig på hojen igen. När man trillat av så blir det istället en kort jump cut, sk "hoppbild" på ren svenska, till när man redan sitter tillbaka på moppen igen. Vilket känns extremt billigt. Speciellt med tanke på att det hela fyra år äldre Wave Race 64 lyckades göra detta helt rätt!
När man råkat hoppa över avgränsningarna för banan blir det också en jump cut och ögonblickligen står ens förare i mitten av vägen igen.
Och när man faller av motorcykeln så är det heller inte ovanligt att såväl fordonet som ens förare likt spöken passerar rakt igenom solida objekt. FFS!
Och en gång hamnade en av oss utanför avgränsningarna för banan utan att det blev "course out" utan man kunde fortsätta köra där på fel sida av bangränsen tätt inpå ledaren och i nästa sekund var vår spelkaraktär åter inne på banan och fortfarande strax efter ettan. En glitch?
En annan gång såg det ut som att vår förare skulle braka rakt in i en bergvägg med då kunde man sladda i luften så att vi landade med hjulen rakt på berget och kunde fortsätta köra längst den vertikala bergväggen som om det här vore The Matrix eller nåt. Vilket, måste medges, också var rätt coolt. Löjligt men coolt. Så ja, vi ska inte vara för negativa heller. För när man råkar få till sådant blir det ju faktiskt ganska roliga race i slutändan. Spelet kan alltså vara kul till och från.
Första säsongen består vartannat lopp av en bajsbrun innebana... Visuellt är det då inte mycket variation här. Och det är inte vackert att titta på.
Det finns ett high-resolution-mode men på bekostnad av bilduppdateringen. Eh, nej. Tack men nej tack. Det känns som en väldigt o-Nintendig grej att implementera för den delen.
Försvisso får man en något större variation rent visuellt mellan banorna längre in i liret men för det mesta går allt i brunt, grått och beige. Vi snackar liksom jord, grus- och sandbanor. En del asfalt. Ja, då detta är motocross är det ju, ja, duh... Men det ändrar inte på det faktum att på en N64 dessutom så blir det då inte direkt vackert att titta på.
Om vi hade haft glada minnen av det här spelet från då det var nytt så vore vi kanske betydligt mer nådiga mot det nu.
Men Excitebike 64 släpptes så jävla sent i konsolens livstid, speciellt här i Europa, att inte ens vi som faktiskt minns spelet från då det var på tapeten har någon nostalgi till det.
Fastän Janne t ex trots allt har haft spelkassetten i sin ägo sedan det tidiga 00-talet är det inget han spelat mycket själv sedan tidigare för det kom ut bara drygt en månad innan Gran Turismo 3 till PS2... Så gissa vilket motorsportspel som man helst satt bänkad framför tillsammans med kompisarna den sommaren liksom. Bara gissa.
Vad som till stor del räddar Excitebike 64 är alla extra lägen att låsa upp... Som ett läge där man kör uppför ett berg med hojen. Eller ett läge där man, i bästa Street Racer-anda, spelar fotboll med bågarna även om man bara kan spela en mot en. Eller det ursprungliga Excitebike från NES som finns tillgängligt i all dess 8-bitiga härliga helhet.
Att köra genom slumpartad öken är också kul men att man med millimeterprecision måste nudda vid en jävla lägereld är mindre kul. Det är för lätt att missa så man åker runt i cirklar som en idiot. Da hit box på grejen borde ha varit rätt jävla stor är vad vi menar så att det borde ha räckt att man kommit inom en meter av den för att kunna fortsätta vidare till nästa.
Men ja, de extra lägena är alltså kul. Men nästan allt måste låsas upp först. Något som vi å ena sidan är med på rent generellt i spel men å andra sidan ändå inte i just det här fallet. För dels är Excitebike 64 ganska svårt att vinna i så för spelets eget bästa borde allt kalasroligt extramaterial ha funnits tillgängligt här redan från start. Och dels så tänker vi återigen åter på Wave Race 64... Och hur kul det spelet var som det var. Där behövde man minsann ingen morot i form av en massa extra grejer att låsa upp för att vilja fortsätta i huvudläget. Det ville man fortsätta spela vidare på samt spela sammma banor om och om igen bara för att det var så himla roligt att spela. Det enda som fanns att låsa upp där var några fler banor i de svårare turneringarna. Här är det däremot extralägena som lockar mest och hade det inte varit för att man måste vinna i säsongerna för att låsa upp extra grejer så hade vi inte bemödat oss alls lika mycket med huvudläget.
Excitebike 64 funkar väl ändå när allt kommer omkring... Det är kompetent nog sammansatt för ett godkänt slutbetyg. Det känns däremot inte särskilt hänförande på något sätt. Ett klent tillskott till serien. Det är då inte undra på att Nintendo själva uppenbarligen ansåg att de måste göra något radikalt med varumärket för att väga upp för detta, varför nästa del blev Excite Truck där det alltså inte ens var någon form av bågar man körde. Tillskillnad från Wave Race 64 och 1080° Snowboardning följdes Excitebike 64 inte ens upp på GameCube utan det dröjde till Wii, fast där både Wave Race och 1080° å andra sidan inte kom längre än till GC så gav Nintendo sedan ut hela tre nya spel i Excite-serien på Wii. Tre. Även om ett aldrig släpptes på våra breddgrader här i Europa och ett gavs ut endast digitalt.
Så... Har tiden hunnit ikapp det här spelet? Har det mao åldrats dåligt? Det var ju frågan. På det svarar vi nej. Excitebike 64 har inte åldrats dåligt. Det var snarare föråldrat redan från start! Frågan borde vara om spelet kunde ha varit bättre då N64 var aktuell och därtill HUR kunde det här ha varit bättre? Tja, hade Nintendo själva ägnat tiden åt att utveckla spelet till 64:an. Och det hade kommit ut minst två år tidigare över hela världen... Då hade det nog gjort en skillnad. Nu blev Excitebike 64 istället lite för lite och det på tok för sent in i konsolens liv. Det är svårt att inte avfärda liret med en axelryckning.
Jämfört med både Wave Race 64 och 1080° Snowboarding är Excitebike 64 inte alls lika roligt. Och det saknar den där typiska Nintendo-känslan. Inte ens i menyerna känns det riktigt rätt. Vilket såklart kan bero på att det inte ens utvecklades av Nintendo själva utan någon random amerikansk studio som tidigare bara gjort en rad basketspel och några andra udda titlar till Game Boy Color däribland ett flipperspel baserat på Disneys Den lilla sjöjungfrun II. Ja, ett flipperspel till Game Boy Color baserat på direkt till videofilmen Den lilla sjöjungfrun II. Leftfield fortsatte göra olika sportspel, inklusive flera andra olika hojspel, till olika format i ganska exakt tio års tid till innan de lade ner. De hade tydligen även en uppföljare till 1080° Snowboarding på G innan Nintendo tog över utvecklingen av det spelet 2002.
Excitebike 64 funkar fint för stunden. Det får en liten guldstjärna i kanten för alla extralägen. Och det är extra kul att spela flera. Men när man har lagt ifrån sig kontrollerna så är detta inget som man har någon direkt lust att återvända till. Det failar att verkligen dra in en alltså. Och det failar att växa på en. Det är hyfsat bra helt enkelt. Inte mer än så. Numera mest en spelhistorisk kuriosa kanske.
Vårt slutgiltiga omdöme: Två av fem av fotbollar. Okej. Godkänt.
|
