Format: Mega Drive
Utvecklare: Sega
(efter arkadförlaga av Capcom)
Utgivare: Sega (1990)
Genre: Action/plattform
Här har vi ett lir som hamnade utanför POPKORN:s egen Sega Mega Drive-topplista way back when, och detta både när listan först sattes samman för nästan tretton år sedan samt när den senare omvisiterades för över tio år sedan. Nä, här fanns det visst ingen kärlek för Ghouls 'n Ghosts. Kanske aningen udda nog då de här spelen trots allt rent allmänt tycks betraktas som några av Capcoms klassiker. Spelen, som i spel i plural, ja... Okej, vi börjar om.
Ghouls 'n Ghosts är baserat på ett arkadspel som kom ut mot slutet av 1988 redan. Mega Drive/Genesis-porten släpptes i Japan respektive Nordamerika hösten 1989.
Vi Mega Drive-spelare i Europa fick sedan vänta över ett år innan det slutligen kom ut även i vår del av världen den sista november i nådens år 1990. Mega Drive-spelet fyller mao jämna 30 år här i Europa nästa månad. Men såklart täcker vi hellre just ett sånt här gast- och spöklikt spel inför Halloween än en hel månad efter så här är vi nu.
Och det här är förövrigt den andra delen i spelserien, efter Ghosts 'n Goblins. Även det var ett arkadspel, i sin tur daterat så långt bakåt som 1985 och förmodligen mest ryktbart nog portades det till NES året efter. Det är nog NES-versionen som de flesta lirare är mer bekanta med är vad vi vill ha sagt. Det dröjde sedan ytterligare tre år innan NES-spelet släpptes även i Europa. Så kunde det vara dåförtiden. Tredje delen i serien, som länge var en trilogi, var ett originalspel till SNES, Super Ghouls 'n Ghosts, som släpptes hösten 1991 i Japan och Nordameria och faktiskt "redan" hösten därpå även i Europa... Vid sidan av de ordinarie liren fanns även just sidospåret som pågick med den lilla demonen Firebrand i huvudrollen, närmare bestämt i Gargoyle's Quest på Game Boy, Gargoyle's Quest II till NES samt Demon's Crest till SNES. Och det var alla spel som hamnade med på de respektive konsoltopplistorna här på POPKORN. Spelen med Firebrand alltså...
NES-versionen av det första spelet, Ghosts 'n Goblins, kom visserligen med på topphundralistan för den konsolen men det var då med nöd och näppe. Plats 98 kom det på. Super Ghouls 'n Ghost återfanns dock ingenstans på någon av SNES-topparna och Mega Drive-versionen av det föregående Ghouls 'n Ghosts, dvs spelet som vi spelat inför dagen idag och ska skriva om just nu, hamnade som ovan nämnt heller inte med på Mega Drive-toppen.
Sedan dess, sedan första halvan på 90-talet alltså, har det hur som helst inte hänt mycket med den här serien. Capcom utvecklade ett spel till WonderSwan, av alla möjliga tänkbara format, som bara kom ut i Japan år 1999. Och i början på 2000-talet försökte Capcom köra igång ytterligare en spin-off-serie i och med Maximo men det gick inget vidare med det. Super Ghouls 'n Ghosts portades till Game Boy Advance 2002 och så kom det ett nytt Ghost 'n Goblins till PSP 2006. Och de två senaste delarna i serien var två fucking app-spel som kom ut 2009 och 2010 och inte ens finns tillgängliga för nedladdning längre.
Omslaget kan man väl ha olika åsikter om men kolla in hur spelet börjar. Det är alltså SÅ det börjar, rakt in i smeten då det visuella intrycket slår en rakt i fejan. Är man inte redo så åker man på stryk direkt. DIREKT.
Men nu riktar vi uppmärksamheten till Ghouls 'n Ghosts och det första som slår en är såklart att det här är ju fan svårt och svårt som fan. Ja, det är ju just svårighetsgraden som de här spelen är kända för också. Om man t ex spelat något Super Mario Bros strax innan och hoppar över till Ghouls 'n Ghosts så får man en kalldusch som heta duga direkt. Fienden översvärmar en, de kommer från alla håll och kanter och de är både snabba och sluga. Det här är minsann inget spel som man kan lira lite hur som helst, med bara ena ögat på skärmen medan man tittar och tänker på annat. Åh, nej... Koncentrerar man sig inte på vad man gör och det som händer runt omkring en i spelet, då dör man illa kvickt.
Två svårighetsgrader finns det att välja mellan, professional och det sk practice och fuck it, vi valde den lättare svårighetsgraden från helvetet, för det är då svårt nog som det är alltså! Men det känns aldrig billigt eller fuskigt svårt. Det är svårt men skoj.
Ghouls 'n Ghosts är såsom sin direkta föregångare ett plattformspel av actionsorten. Det handlar alltså inte så mycket om att hoppa mellan plattformar utan mer om att kuta fram och tillbaka och undvika samt ha ihjäl alla fiender omkring en innan de har ihjäl en. Det är mao betydligt större fokus på attack än hopp i det här spelet. Man spelar i rollen som riddaren Arthur som ska rädda sin prinsessa och kungariket från ett helvete på jorden och fan själv. Eller nåt sånt... Skurken i det japanska spelet var nämligen Lucifer och Arthur hade också ärkeängeln Mikael på sin sida. Namnen ändrades dock i den engelska översättningen till Loki och Valkyr. Dock var Sega tydligen inte lika nojiga vad gäller religösa symboler i spelen då de stora korsen fick t ex vara kvar. Och det är ju härligt läskiga omgivningar och fiender här. Det är döingar som hänger på de där korsen, man ser både dödskallar och hela skelett lite varstans, vid något tillfälle så rusar man förbi hela berghögar med dödskallar, vandrande benrangel jagar en med lie och de kan komma rakt upp ur marken, lurka bakom träd och t o m hoppa ner på en från ovanifrån, enorma monsterhänder där varje finger har ett ansikte försöker greppa en och klämma livet ur en, feta jävla tentakler sträcker sig efter en och allt möjligt kommer ofta på samma gång och ja, saker i den stilen.
Länge kämpade vi med den första banan. Men skam den som ger sig. Och det var mödan värt att se och få ta sig an alla de följande banorna också. Detta är förbluffande välgjort för att vara ett så gammalt spel till Megan.
Arthur kan alltså hoppa och attackera. Med de båda yttersta knapparna, A samt C, hoppar man och med B i mitten anfaller man, oftast genom att kasta ett obegränsat antal diverse projektilvapen. Peppra bara, det är vad som gäller. Med styrkorset rör man sig såklart och man kan också ducka. Något som vid många tillfällen kan användas strategiskt för att undvika fara varpå man känner sig lite extra duktig på köpet. Ducka och kasta går såklart och kasta under tiden man hoppar och då kan man kasta rakt ner också. Dessutom kan man kasta rakt upp. Kontrollen är väldigt smidig. Förutsatt att man kan komma över att hoppknappen inte är B i mitten som för vissa känns mest som om det var B-knappen tillika den vanliga hoppknappen på SNES-kontrollen. Och tillskillnad från i många andra Mega Drive-spel kan man inte ändra om knapparna i Ghouls 'n Ghosts. En liten miss.
En karaktäristisk sak med de här spelen är att man börjar en bana i full mundering som riddare i skinande rustning liksom och att hela rustningen åker av om man blir träffad en gång så att man då springer fram i bara kallingarna. En träff och rustningen ryker, två träffar och man är död alltså. Då och då dyker skattkistor upp. Oftast innehåller dessa något nytt vapen men ibland så ligger det en extra rustning däri. Så svårighetsgraden är då inte helt oförlåtande. Om man redan har rustningen på kan man dessutom få en gyllene rustning. Kombinerat med vilket än vapen en har för tillfället begåvar guldrustningen en med olika speciella magiattacker. Bland alla de diverse vapnen man kan få finns dolkar och yxor att kasta, svärd att slåss på nära håll med, vad som ser ut som vigvatten som sprids likt en helig löpeld och en stor kaststjärna. Ibland gömmer det sig förresten en skurk i skattkistan... Han kastar trolldom på en som förvandlar ens alfahanne till en seg, skröplig gammal gubbe eller en anka. Förtrollningen är dock bara tillfällig.
Osynliga checkpoints gör lirandet mycket drägligare. Det hade nog inte varit lika roligt som det trots allt nu alltså är hade man varit tvungen att börja om från första början på banorna varje gång ens tappre riddar stupar och bokstavligt talat faller ihop i en benhög. Liv har man och när dessa är förbrukade blir det såklart game över. Men gissa vad, det spelar egentligen ingen roll. För t o m vid game över får man börja om från där man var, samma bana, samma checkpoint och inte nog med det för man får t o m behålla vilket vapen man än hade vid game över! Mycket förlåtande. Ja, det enda man går miste om är poängen men för den som inte spelar för att få någon high score (kom ihåg att detta var ändå ett arkadspel från början) ges man alltså väldigt goda möjligheter till att nöta och bli duktigare på spelet. Tyvärr kan man inte spela två. Eller jo, det kan man men inte samtidigt. Tvåspelarmöjligheten låter spelarna endast att turas om. Vilket vi gjorde.
Nä, det är inte två spelare på skärmen samtidigt på bilden längst till vänster här ovan. En av magispecialarna man får med guldrustningen är att man skapar en kopia som pepprar ihop med en. Men så KUNDE det ha se ut i ett riktigt tvåspelarläge! Och hej vad det går där i mitten! Och det är en Firebrand-demon där till höger, ja...
Vi turades tidigare om att lira arkadversionen som är med på Capcom Classics Collection Reloaded till PSP förresten. Den största skillnaden är ju såklart att grafiken i Mega Drive-porten inte riktigt håller samma nivå som arkadförlagan.
Det är inte lika ruggigt snyggt alltså. Men rätt så snyggt är det i alla fall. En ganska fräck vädereffekt då det plötsligt börjar blåsa och ösregna en bit in på första banan är t ex med här i Mega Drive-spelet också och är lika stämningsfullt som i originalversionen.
Men viktigast av allt är att spelupplägget är intakt.
Dör man då inte av ett spyende svin så dör man av en flygande dödskalle. Alltid är det nåt. Och man känner sig lika duktig varje gång man lyckas hålla sig vid liv tillräckligt länge för att höra mer av låten i bakgrunden. Exakt samma känsla från arkadliret lyckas Mega Drive-spelet fånga. Inte dåligt... Och musiken är ju för övrigt riktigt bra den också. Och det är olika låtar för varje bana.
Men ja, det här var den delen i den gamla trilogin som vi faktiskt var som minst bekanta med då vi båda mest spelat Ghosts 'n Goblins till NES och Super Ghouls 'n Ghosts till SNES sedan innan. Det "vanliga" Ghouls 'n Ghosts tycks alltså ha varit tämligen förbisett av oss som både skriver och skrivit för sidan under årens gång. Efter att ha suttit bänkade framför Mega Drive-spelet nu i dagarna och lyckats ta oss lite längre och längre in för varje gång och haft roligt mest hela tiden är åtminstone vi två överens om att det här är vår favoritdel i serien. Den uppenbarelsen dröjde ju bara så där 30 år eller hur? Trist nog är Ghouls 'n Goblins den del i serien som är knepigast att komma åt nu för tiden. För både NES-versionen av Ghosts 'n Goblins och uppföljaren Super Ghouls 'n Ghosts till SNES finns t ex åtkomliga genom prenumerationstjänsten på Switch, så de finns i någon form på dagens aktuella hårdvara. Ghouls 'n Ghosts däremot, icke så. Vi tänkte att det kanske fanns med på Sega Mega Drive Classics-samlingen men nej. Och de senaste Capcom-samlingarna där spelet ingick var de som kom ut på PS2:an och PSP:n runt mitten på 00-talet... Ungefär då släpptes det också på Virtual Console till Wii. Utöver kassetten till Mega Drive från årtiondet dessförinnan har man alltså dessa typ "propra" alternativ att spela det.
Vårt slutgiltiga omdöme: Tre av fem vandrande skelettmördare...
|
