Format: PS2
Utvecklare: Namco
Utgivare: Namco (2004, NA)
Genre: Rulla kula
Rulla kula? Det gjorde vi för framgrävt ur spelkistan #75. Den här gången rullar vi klot. Stora klot. Eller små klot som blir stora klot. Eller nåt. Välkomna till Katamari. Gamla Namcos galna rulla-klot-och-rulla-över-allt-för-att-göra-kloten-större-och-fortsätt-rulla-runt-spelserie...
Det första spelet i serien gavs ut till PS2 i både Japan och Nordamerika år 2004 men kom aldrig till Europa. Det första spelet i serien att släppas i Europa också var den första uppföljaren, We Love Katamari, till PS2 från året efter som vi i Europa dock fick hit först ytterligare året därefter. Jag hade däremot en amerikansk PS2:a redan på den tiden. Köpte den främst för spel som Suikoden III och Xenosaga, fast passade även på att skaffa spel som just Katamari Damacy också. Detta är ett spel som jag har haft i snart 20 år alltså och återkommit till... Tja, inte så ofta faktiskt, men ibland.
Katamari-serien var väldigt stor under en period. För att sedan försvinna nästan helt. Det sista riktiga spelet i serien var Touch My Katamari till PS Vita år 2012, för mer än ett årtionde sedan alltså. Efter det följde endast några nya mobilspel, tvi!
Försök att rulla tillbaka till toppen har väl gjorts på senare år. En remaster av just det här första spelet, under titeln Katamari Damacy Reroll, släpptes t ex på Switch i slutet av 2018 och gjordes tillgängligt även på PlayStation- och Xbox-konsolerna under 2020.
Och en remaster av det andra spelet i serien, det tidigare nämnda We Love Katamari som alltså var det första spelet i serien att komma till Europa på PS2-tiden, kallat, ni gissade det; We Love Katamari Reroll, kom ut på såväl Switch som alla aktuella PlayStation- och Xbox-konsoler bara här om månaden.
Vilket väl sporrade mig lite att gräva fram originalspelet på originalhårdvaran för den här månaden... Och för att det passande nog är en, eh, passande uppföljning till förra månadens framgrävning av Kula World. För att kulor och klot som rullar liksom. Och från PlayStation ett till två och så. Liksom förra månaden så rullar jag solo den här gången också förresten. Så när jag skriver att vi rullar klot så menar jag det kosmiskt kungliga vi. Eller typ, jag & min Katamari. ;p
Det är lite knepigt att placera Katamari i en definierad genre. Pusselaction ligger väl närmast till hands. Eller helt enkelt "rulla kula" då, även om det väl egentligen är klot man rullar på.
Kärnan i Katamari är själva rullandet. Man rullar runt klotet eller bollen som det kallas ibland eller just "kärnan" som det egentligen tydligen ska kallas och så rullar man över mindre objekt som klibbar fast och gör ens klot allt större och större så att man kan rulla över allt större och större objekt. Vilket nog kan upplevas rätt så störigt när man till slut rullar över levande människor utöver olika djur med, men det är så spelet spelas liksom. Katamari är inte för alla. Man måste ju vara ombord med själva spelidén. Men inte bara det.
Man måste ha tålamod, tid och lust med det. För det är inte ett så casual lir som man kan luras att tro vid första anblicken. Visst kan man lira lite på måfå, men för att kunna komma vidare krävs det att man sätter sig in i spelet. Man kan inte bara rulla planlöst. Det krävs faktiskt viss skicklighet, både vad gäller orienteringsförmåga och koordination med de båda styrspakarna.
Banorna går på tid. Det är där den egentliga utmaningen ligger när man väl bemästrat kontrollen, vilket dock går fort eftersom den är väldigt intuitiv. Unikt i sammanhanget "spel där man rullar runda saker" är att här styr man egentligen inte klotet i sig utan man styr en liten rymdgubbe som i sin tur knuffar på klotet. Så för att ändra färdriktning måste man först flytta honom runt klotet och sedan börja knuffa från en annan sida åt den riktning man vill. Trycker man ner båda spakarna samtidigt gör man dock en automatisk 180 graders sväng då gubben i ett nafs typ hoppar över till motsatt sida av klotet. Spelupplägget är utformat med två analoga styrspakar i åtanke, så att man måste alltså styra med båda samtidigt för att komma någon vart.
Grafiken är inte den bästa och har åldrats märkbart, men å andra sidan så är spelet också stiliserat på ett speciellt sätt med blockiga Lego-liknande människor och hundar och katter i samma stil och sånt. Bra musik är det däremot som det verkligen svänger om ibland. Passande tokigt låter det allt också.
Det är en härligt vanvettig inramning vi får här. En story finns och den är lika galen. Kungen av kosmos råkade ha sönder alla stjärnorna i skyn en dag... Så därför skickar han sin lilla son, rymdgubben man spelar som, hit till vår jord för att det finns så mycket grejer här. Planen är att sonen, som är skyldig att hjälpa till eftersom han har sin själva existens att tacka kungen, ska rulla runt med dessa konstiga klot kallade Katamaris för att samla ihop allt möjligt, såväl levande varelser som döda ting, för att göra kloten större så att de kan skickas ut i rymden och bli nya stjärnor... Och allting klibbar fast vid ens Katamari när den blivit stor nog att kunna rulla över det. Galet är väl bara förnamnet. Ett knäppt lir överlag med en kul och unik spelidé, helt klart.
Och det funkar också. Det är bra flyt i spelkontrollen och bra fysik i spelet. Man känner motståndet när man rullar klotet uppför en lutande yta och släpper man taget så börjar klotet så smått rulla tillbaka ner igen för att väldigt snart plocka upp fart. Såklart känner man sig lite extra duktig när man lyckats utnyttja gravitationen och den extra farten den medför för att i bara farten sätta kurs i rätt riktning och samla på sig grejer till höger och vänster.
Jag började om från första början på en helt ny sparfil för denna framgrävning och jag varvade visserligen inte spelet från början till slut den här gången men om jag minns rätt så tar det inte så många timmar att göra detta. Det är definitivt uppnåeligt under en och samma spelkväll, även om man kanske får ägna hela den kvällen åt det, om man bara lägger manken till.
Det är bara ett tjugotal banor totalt. Vi har de vanliga numrerade banorna där man på tid ska samla ihop så mycket av allt möjligt som möjligt för kungen av kosmos att skapa nya stjärnor av (samt månen). Sedan finns banorna där man ska skapa nya stjärnbilder. Samma som innan men man ska samla ihop så mycket som möjligt av en specifik sak. T ex krabbor för att göra kräftan. Sedan en sista bana för den norra polstjärnan och några evighetsbanor där man utan tidsbegränsning ska rulla ihop en så stor Katamari som möjligt bara för skojs skull. Och lagom skoj är det allt... Jag gillar att liret är så jävla knäppt också. Men vem kommer ens på en sådan här knasig spelidé..?
Katamari Damacy var en viss herr Keita Takahashi skötebarn. Spelet blev väldigt oväntat en stor hit fast Takahashis anseende bland andra spelutvecklare, däribland hans egna kollegor på dåtida Namco, var inte nödvändigtvis det mest smickrande till följd av detta. Tydligen var det tvärtom många som var av uppfattningen att hela spelet och själva spelidén var trams och att Takahashi egentligen inte alls förtjänade några framgångar för det hela. Att Katamari Damacy därtill var den då blott 29 år gamla, eller snarare 29 år unga, spelregissörens allra första spel, att en sådan ung och helt oerfaren snubbe alltså råkade få till det på första försöket, bidrog säkert till en del sura minnen bland äldre utvecklare som hade varit med i leken i åratal utan några egna stora hits i meriterna. Nåväl. Ibland råkar rätt person komma med rätt knasbolltokiga idé precis rätt i tiden helt enkelt. Stjärnorna i kosmos står i linje liksom. Rättvist eller inte, sånt är livet. Så varför sura egentligen? Det är vad det är. Det är bara att gilla läget.
Jag är väl själv inget direkt stort fan av Katamari men jag har ändå köpt flera spel i serien till olika konsoler. Beautiful Katamari till Xbox 360 var för övrigt det första videospelet som dottern någonsin spelade, vilket jag fortfarande har väldigt tydliga minnen av, så att Katamari kommer nog alltid att kännas lite extra speciellt för mig personligen endast av den anledningen.
Och jag uppskattar trots allt knasigheterna och flummet i Katamari-spelen. Estetiken, musiken, nynnandet, allt det där klickar med mig. Så fastän jag inte kan kalla mig själv för ett stort fan av serien så gillar jag alltså ändå spelen, om än måttligt och allra helst i små portioner åt gången.
Och den här första delen i serien är inget undantag. Det är ett bra spel. Men fastän det "bara" är bra så är det också liksom förknippat med PS2 och hela den eran. Katamari Damacy har definitivt sin plats i spelhistorien. Det känns lika självklart för PS2 som PaRappa gjorde för PSX.
Och ärligt talat spelar jag hellre lite Katamari än ännu ett typiskt shmup i mängden.
Mitt slutgiltiga betyg: Tre av fem klot eller något att rulla ut i kosmos.
|
