Format: Mega Drive
Utvecklare: The Kremlin
Utgivare: Domark (1993)
Genre: Actionplattformsspel
Nästa vecka SKULLE den 25:e officiella James Bond-filmen, Die Another Day... Nej, vänta lite... No Time To Die var det visst. Okej, igen. Och nej, det får vara kvar, inga ändringar i texten!
Filmfolket får ju för fan skylla sig själva som kommer med en sådan, vid det här laget för den här filmserien, slentrianmässig titel. No Time To Die minsann, efter både Die Another Day och Another Way To Die. Vadå snarlikt? Och ja, det sistnämnda var visserligen namnet på låten till filmen och inte själva filmen i fråga men ändå. Okej, nästa vecka SKULLE den 25:e officiella Bond-filmen, No Time To Die, ha biopremiär. Det bidde dock icke. Pga den kommunistiska regimen Kinas smitta som spridit sig över världen får vi nu vänta till åtminstone i november. Och detta är såklart bara en av de lindrigaste konsekvenserna av den rådande pandemin. Det ju lite svårt att bli alltför upprörd över uppskjutna filmer samtidigt som arbeten försvinner, landsgränser stänger och värst av allt då människor mister livet. Att vår underhållning också blir lidande känns tveklöst obetydligt ur ett större perspektiv. Likaså kan man ifrågasätta hur lämpligt det är att fokusera på sånt som film och spel just nu. Men för att citera Sam Jacksons Nick Fury: "Until such time as the world ends, we will act as though it intends to spin on." Och vi hade redan bestämt oss för att gräva fram ett Bond-spel som dagens grej så... Så fick det alltså bli.
James Bond 007: The Duel minsann. Inte direkt någon höjdare till titel som titel betraktat det heller. Whatever. Det stod förresten mellan detta och James Bond Jr till NES. Vi försöker dock tänka på variationen formaten emellan och då det förra framgrävda spelet var till just NES valde vi hellre ett Sega-spel för den här månaden. Men oj, oj, oj, vad sunkigt detta visade sig vara. Då är t o m Master System-spelet med samma namn bättre. Varför vi inte valde det då? Jo, då det förrförra liret som grävdes fram var till SMS så... Och det är inte så att vi inte kan tänka oss gräva fram fler spel till ett format som vi redan har grävt fram något till under året, bara det att när det ändå stod mellan tre format, varav två redan fått en del av strålkastrljuset i år, då fick det ju bli alternativ nummer tre.
Det är lite konstigt att det inte finns fler gamla Bond-spel att välja mellan förresten. Med tanke på att man gjorde spel av allt från Rambo till Die Hard på den tiden. Och RoboCop och Alien 3 och allt. Filmer som inte direkt var för barn alltså. Förutom just detta och ovannämnda James Bond Jr fanns det dock inte mycket mer med Bond som spel på marknaden innan Rare kom ut med GoldenEye till Nintendo 64 år 1997. Först därefter började videospel som handlade om James Bond pumpas ut på löpande band och det höll i sig i så där ett och ett halvt årtionde innan den trenden vände.
Timothy Dalton i rollen som Bond, James Bond. I ett spel utvecklat av The Kremlin?! Är inte de Bonds fiender?
Men nu ska det handla om James Bond 007: The Duel till Mega Drive alltså.
Utgivet av Domark och utvecklat av dem och/eller ett företag vid namn "The Kremlin". Ja, vet vem. Wikipedia listar det ena företaget som utvecklarna, gamefaqs listar det andra och Sega Retro listar båda i rollen. Förtexterna i själva spelet verkar dock mena att The Kremlin utvecklade medan Domark håvade upp stålarna. Så då är det vad vi går efter också. Men fy helvete vad sunkigt det är som sagt var... Lustigt nog spelar man som Timothy Dalton då det officiellt fortfarande var han som var Bond innan GoldenEye, filmen, 1995. Bond rör sig ryckigt som fan, hoppar typ tio meter upp i luften och slår volter som om han vore Spindelmannen. Dock kan han inte ramla, eller hoppa, från för höga höjder utan att ta skada som om detta vore Donkey Kong från 1980-talet... Så i just DET avseendet är det sk "reaistisk" fysik minsann. Bond-estetiken skär sig med hoppmekaniken som i sin tur skär sig med spelfysiken. Allting skär sig alltså!
Fienden rör sig kvickt som tusan, fullkomligt orealistiskt, ens skademätare är pytteliten och allt i "hubben" är liksom så stökigt att det är svårt att se direkt hur mycket liv man har kvar egentligen och allting känns som ett hafsverk. Ruskigt dåligt det här. Ruskigt dåligt.
Master System-versionen av samma utvecklare är något bättre som redan nämnt och det är inte bara en portning av exakt samma spel utan snarare en annan tagning på Mega Drive-liret. Det är kanske heller inte något bra spel direkt och det känns ju inte bara lite löjligt att den första fienden som kan ta död på självaste James Bond är en fisk som hoppar upp ur havet men det känns faktiskt bättre än Mega Drive-versionen. Det har bättre tempo och inte alls lika ryckig kontroll och det är lättare att se vad sjutton det är som händer på skärmen. Fan, t o m musiken låter bättre där! Det finns en Game Gear-version också förresten. Men nu skulle vi alltså ägna oss åt Mega Drive-spelet. Plågsamt nog... The Duel till Mega Drive är verkligen skitdåligt. Det känns som en möda att spela. Ja, det är ett sånt där spel alltså. Det är inte roligt. Och när man sitter där och kämpar mot den kassa kontrollen så börjar man undra... Varför har Bond t ex tux på sig? Smoking alltså. Detta är ju ändå baserat på Daltons Bond. Och med tanke på hans båda Bond-filmer så... Varför har Bond inte stealthkläder eller standard militärklädsel på sig här? Vad fan har han en tux på sig ute på ett sånt här uppdrag, ut i skogen liksom? Varför är inte Blofeld sista bossen? Varför är inte Oddjob med? Varför är det bara fyra banor?
Ja, det är bara fyra banor. Något som de svenska utgivarna tydligen hade vett nog att inte vilja skylta med. Den svenska texten som beskriver spelet på baksidan av fodralet är nämligen kapad. "James Bond 007 - Ett namn som injagar fruktan i vem som helst som är galen nog att korsa hans väg. Nu är han tillbaka i ett helt nyatt äventyr speciellt för Sega." lyder det. Japp, det står "nyatt" också. Det är ett stavfel på fodralet alltså. Sånt händer. Det är ju trots allt vanliga människor som sitter och gör sånt här. På alla de andra språken fortsätter hur som helst texten. På engelska står det sedan "Four frantic levels of fast and furious action await you! What are you waiting for?" Finländarna lade t o m till "Pane toimeksi!" efteråt, vad nu det ska betyda.
Återigen, jämfört med Master System-spelet... Det spelet är nämligen likaså uppdelat i bara fyra banor men dessa är där i sin tur också uppstyckade i fyra separata delmoment. Separata på så vis att det blir mer som fyra världar med fyra banor per värld. Och även om det är korta "delbanor" så känns det ändå så som att man får mer än i Mega Drive-spelet där alla delmomenten bakas ihop till bara något längre banor med blott fyra stycken banor allt som allt som slutresultat.
Det bästa med hela spelet är förmodligen inledningen till första banan. Innan man får kontrollen över Bond...
De fyra omtalade banorna består av ett fartyg som kastat ankar vid vad vi förmodar vara skurkön, en skog på nämnda ö, ett hemligt högkvarter inuti en vulkan längre in på ön och sedan... En till bana ännu längre in i vulkanen tillika det hemliga high tech-gömstället. Tråååkigt. Och varför är det endast fyra banor i det här spelet? Det känns så snålt. I början av spelet ser man Bond borda fartyget med hjälp av en jetpack. Ok, coolt. Men varför får man inte själv styra Bond med jetpack? Varför inte låta Bond ratta en motorbåt eller nåt mellan fartyget och stranden, ha typ en jaktbana däremellan i stil med något ur Turtles IV? En biljakt hade sedan också suttit fint och varit äkta Bond. Det känns som att utvecklarna helt enkelt inte bemödade sig att göra mycket av sin Bond-licens. "James Bond 007: Licensed to Bore" vore en mer passande titel på liret. Och när vi ändå kommit in på ämnet, vad sjutton ska "The Duel" egentligen ens referera till? Det här är inte The Man with the Golden Gun direkt. Bossar i form av underhuggare från gamla Bond-filmer finns här. Så... Kanske är det dueller mot dem titeln hänvisar till? Men då borde det väl vara "The Duels", plural alltså? Fast det går väl hand i hand med att inget med den här produktionen känns helt genomtänkt. Ibland re-spawnar t ex fienden oändligt. Ibland inte alls.
Spelet räknar heller inte hur många kulor man har kvar utan hur många magasin man har kvar. Ja, där försökte de allt vara lite fyndiga. Hur många kulor det är per magasin, det vete fan dock. Men inte fan är det sju skott i magasinet vilket det BORDE vara i James Bonds Walther PPK. Suck. Om utvecklarna inte kunde bemöda sig med att få till just sådana här detaljer rätt, då borde de ärligt talat inte ha försökt vara sådär fyndiga överhuvudtaget. Vad gör man när man har slut på mag förresten? Man kan liksom inte ha ihjäl fienden med bara händerna och det är bara genom att ha ihjäl fienden som man kan få tag på fler mag.
Vissa plattformar som man kan hoppa på smälter in i bakgrundsgrafiken vilket skapar ytterligare förvirring och irritation. Det ser mao ut som bakgrundsgrafik men så visar det sig att det är "fasta" objekt som Bond kan stå på. Och tvärtom med! Väggar verkar vara i vägen för Bond men nej, då visar det sig att det är bakgrundsgrafik.
Och så den där kontrollen... Bond kan skjuta rakt fram samt snett uppåt och snett ner... Han kan också ducka och skjuta rakt fram duckandes. Och häri uppstår problem. För att skjuta snett ner måste man trycka och hålla in ner medan man skjuter. Men om man trycker ner så duckar ju Bond... Det går inte ihop alltså. "Lösningen" är att man måste börja skjuta först och sedan trycka ner. Vilket alltså innebär att man slösar skott vilka man har ett begränsat antal av. Smidigt. Ett annat problem uppstår då man klättrat upp för stegar, vilket är något man gör ofta i detta spel. Problemet är då att där väntar en fiende på att skjuta en så fort man tagit sig upp för stegen. Vad man "ska" göra är att ducka för hans skott samtidigt som man skjuter tillbaka. Och ducka gör man ju genom att trycka ner. Men när man gör detta ståendes ovantill en stege så börjar ju Bond klättra ner för stegen igen... Snacka om klantig speldesign alltså.
Bossarna består iallafall av Jaws på båten, Baron Samedi i skogen, May Day i vulkanhögkvarteret och... Sedan återkommer Jaws i en flygande skorpionsvans-mecha? Det är inte ens någon boss rush utan bara Jaws igen fast i en mecha som tagen ur Sonic 2 eller något Mega Man-spel. WTF? Varför är inte Blofeld sista bossen i ett spel som ändå blandar gamla klassiska Bond-skurkar i smeten? Och som därtill utspelar sig inuti och runt omkring en vulkan till hemligt högkvarter på äkta Blofeld-manér? Varför återkommer Hajen i en jävla mecha som sista boss och varför är inte Oddjob med nu igen? Förutom Jaws är väl han om någon den mest ikoniska underhuggaren av dem alla? T o m James Bond Jr har en version av Oddjob med. Intressant nog ÄR Oddjob faktiskt med i The Duel... Till Master System. Där är han med istället för May Day. Och där kallas förresten Baron Samedi Bones av någon anledning. WTF? Men det gäller alltså Master System-versionen. Här i Mega Drive-spelet framgår inte namnen på skurkarna. Kanske stod detta i manualen men en sådan fick vi inte med till det här spelet. Kuriosa nog så är hela det här glada gänget dvs Jaws, Baron Samedi och såväl May Day som Oddjob med som bonuskaraktärer i Rares GoldenEye till Nintendo 64:an. Inte för att de här båda spelen har något med varandra att göra utöver Bond-licensen men det är en kul koppling eller tillfällighet.
Första bossen är Jaws som stryper en och kastar en i havet. Bakbundna brudar finnes överallt. Och till sist...
Vad som stör oss mest med det här spelet är nog den bortkastade potentialen.
Det finns spel som hade fått det här att fungera. Stargate till SNES t ex. Ett James Bond-spel likt det hade funkat som sidoscrollad action blandat med lite plattform. Det här funkar å andra sidan inte alls. Även om en del saker känns halvt om halvt intressanta så leder det liksom ingenstans. Bond kan t ex ställa sig i öppna dörrar, som i att han går ett steg in i bakgrundsgrafiken. Okej, coolt men... Sedan då? På första banan kan man också ramla ner i havet. Där man blir uppäten av hajar... Öh, okej, coolt men... Det verkar vara helt jävla omöjligt att, i sann Bond-anda, faktiskt lyckas klara sig undan hajarna så... What's the point liksom? Hajar som äter upp en blir därmed bara ännu ett i raden av det här spelets otaliga irritationsmoment. Istället för ett skoj spelmoment liksom. Varje bana har i vilket fall olika mål som skall uppfyllas. Dels ska man på varje bana rädda ett visst antal brudar som skurkarna tydligen tagit tillfånga, bundit upp och placerat ut lite varstans av någon anledning. Sedan ska man hitta sprängladdningar att desarmera och så ska man nå utgången av banan innan tiden tar slut trots att man precis desarmerat en bomb. Klockan börjar alltså inte ticka ner förrän EFTER man desarmerat bomben. Återigen något som inte alls känns genomtänkt. Och så har man den banans boss att ta itu med på vägen. Råkar man dö efter man tagit död på bossen så behöver man åtminstone inte göra om fighten så det är väl ett litet plus. Ett stort minus däremot är att man inte har några continues vid game over. WTF? Orka...
Om vi ska sammanfatta The Duel till Mega Drive med ett ord så blir det "oinspirerat". Det hade kunnat vara så mycket mer men spelet känns överlag oinspirerat. Och det kan bli så långtråkigt. Att sitta och titta på medan en annan spelar kan ha en sövande effekt. På allvar. Det är lätt hänt att man nickar till, ja. Speciellt då det är så förbannat monoton ljud och musik. Vårt råd är dock ändå att inte spela detta solo. För om delad glädje är dubbel glädje så är delad elände åtminstone lite skoj på ett sådant där gemytligt sätt. Att turas om med en kamrat och då kunna snacka skit om spelet samtidigt gör det lite skoj i alla fall, lite drägligare. Om man lyckas hålla sig vaken vill säga.
Ska man säga något mer positivt om The Duel annat än att det kan vara småkul att sitta och snacka skit om det om man spelar tillsammans med någon så... Ja, tja... Grafiken är faktiskt ovanligt färggrann för att vara ett Mega Drive-spel. Och de få utvalda tillfällena då den klassiska Bond-trudelutten hörs känns spelet lagom coolt.
Och det här är åtminstone inte det sämsta spelet som någonsin grävts fram här på POPKORN. Detta är åtminstone inte ClayFighter 63 1/3 eller King Neptune's Adventure.
Det slutgiltiga omdömet: En av fem likadana bakbundna Bondbrudar.
|
