Format: NES
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo (1986)
Genre: Plattform, "sport"
Det är sportlov igen och med det vintersportvideospeldags! Den här gången vintersportvideospelar vi denna NES-klassiker som nyligen fyllt otroliga hela FYRTIO ÅR sedan den ursprungliga releasen i Japan i januari 1985. Men är det här ens en sport..? Jajamän, isklättring är absolut en sport! Sedan kan man ju förstås ifrågasätta hur troget sporten det här spelet egentligen är men det är då en annan femma...
Ice Climber här är baserat på arkadspelet med samma namn från 1984 i Japan. En riktig gammal goding alltså. Hit till Europa och Sverige kom spelet till NES inte förrän 1986 dock, tillsammans med själva konsolen. Det var faktiskt t o m pack-in-spelet med NES i Sverige från första början, dvs det var just det här spelet som ursprungligen medföljde konsolen! Det är inte bara en i mängden Black Box-spel alltså, utan det är en riktig klassiker i Sverige.
Detta blir förresten det tionde vintersportvideospelet som vi årligen gräver fram här för sidan.
Vi är alltså på det tionde året redan. Tiden går.
Men vänta lite nu... Är Ice Climber verkligen ett vintersportspel? Alltså, verkligen..? Ice Climber är väl ett plattformsspel? Eh, jo och jo. Ice Climber är mycket riktigt ett plattformsspel. Isklättring är dock faktiskt en sport också och då spelet Ice Climber trots allt handlar om just det, dvs isklättring uppför ett berg, så kommer man inte ifrån att det tekniskt sett trots allt är en representation av just den sporten. Och ärligt talat är ju det här ungefär lika verklighetstroget som Ice Hockey till NES, vilket väl ingen skulle förneka är ett sportspel... Så att ja, vi räknar minsann med Ice Climber bland vidersportvideospelen som sedan 2016 grävs fram ur spelkistan här på POPKORN.
Hoppmekaniken är grov. Detta är INTE Super Mario Bros, lååångt ifrån. Spelet är superslött. För den oinvigda, eller bara den som inte rört vid det på länge, kan det till en början bergis te sig som ett dumt spel. Innan man kommer in i, eller återkommer till, det rätta knycket typ...
Man önskar att det gick fortare. Man stör sig på den tröga kontrollen. Man tycker det är dåligt att man dör om man hoppar på fienden. Men allt eftersom vänjer man sig faktiskt vid hur spelet spelas... Man kommer in i det, eller återbekantar sig med det.
Och det är kul att man kan spela två samtidigt på skärmen istället för att bara turas om som senare i Super Mario Bros-spelen. Detta kan allså liras som couch co-op! Är väl för att skärmen inte scrollar framåt här som i Super Mario. Bara uppåt i takt med att man tar sig upp. Vilket tar sin tid. Fort går det inte. Den som ändå inte hinner med då får skylla sig själv och loosa ett liv.
Tvåspelarläget är verkligen inte illa.
Man kan knuffa varandra, man kan lämna varandra i sticket och man kan vänta på varandra. Verkligen hjälpa eller stjälpa alltså. Dessutom kan man hoppa på varandras huvuden, en feature som de tagit tillvara på långt senare i New Super Mario Bros Wii till Wii!
Fiender eller bara situationer som man kan råka hamna i kan vara riktigt skoj för den som kan skratta åt sitt eget missöde. Helt plötsligt kan man t ex vara fast mellan ett troll som knuffar på ett isblock och en ilsken rovfågel. Game Over.
Ibland kan dock trollen vara snälla som bygger upp golven igen. Men ibland ställer det till för en då man är där nere och golvet är tak för en.
Om man inte väntar in varandra dör den som är där nere. Om man hoppar upp så skärmen scrollar upp på en bonusbana innan man tagit alla grönsaker där nere så kan man inte hoppa ner igen, skärmen scrollar inte tillbaka ner alltså, utan då dör man bara.
Vad spelet går ut på är alltså kort och gott att klättra upp för isberg. Eller "klättra" inom citationstecken då för rent praktiskt så gör man det här genom att plattformshoppa högre upp. Hinder förekommer i form av farligt fallande block, vassa istappar och diverse fiender; djur eller odjur som bor uppe i bergen och tydligen inte uppskattar att man invaderar deras utrymme. I det japanska Famicom-originalet var några av fienderna som man dänger i huvudet med hammaren söta små sälar förresten. Man spelar som en av två knubbiga små isklättrare, pojken Popo i blå kläder och flickan Nana i rosa kläder. Det finns inget val av spelkaraktär i spelet, utan Popo styrs helt enkelt med handkontroll ett medan Nana styrs med handkontroll två.
Ice Climber är i slutändan rätt så skoj för att vara ett så gammalt spel. Även om fysiken inte är Super Mario direkt. Hoppen är liksom fördröjda.
Nintendo borde göra ett nytt Ice Climber med Mario-fysik.
Rätt som det är hoppar ett troll ner och jagar oss, hjälp! Helt plötsligt blir Jan som besatt av spelfan själv och klarar flera höga hopp på raken bara för att sedan fumla och snubbla och falla ned i avgrunden på en bonusbana. Hoppsan. Det blir en bonusbana efter varje vanlig bana och det finns 32 banor totalt, eller berg som de kallas på titelskärmen, och man kan faktiskt börja från vilken bana, eller vilket berg då, som helst redan från start.
Det är bra att räknaren står på den banan man var på vid game over. Så att om man får game over på berg 6 t ex och kommer till tiltelskärmen så står det berg 6 där med, så att man kan börja direkt från där man var. Tummen upp för det.
För att förtydliga: Trots ett 30-tal banor att bestiga finns det inget som hindrar en från att välja den sista banan direkt från titelskärmen. Vill man bara varva spelet kan detta tekniskt sett vara väldigt snabbt avklarat. Man spelar från början bara för skojs skull alltså.
Ice Climber är mycket gammalt alltså, arkadförlagan är daterad 1984, och om vi ska vara ärliga är det faktiskt få spel från den tiden som verkligen håller måttet än idag. Såväl spelupplägg som audiovisuellmässigt är dessa antika lir föråldrade redan sedan årtionden tillbaka och få av dem gör sig för övrigt särskilt bra i flerspelarläge. Men Ice Climber är faktiskt ett undantag. Trots att det är en av de äldsta spelen till NES och trots att det är långt ifrån felfritt så är underhållningsvärdet ändå intakt och det barnsligt enkla spelupplägget gör det lika barnsligt skoj för två lirare att bara plocka upp och spela.
Som isklättrare i 8 bitar använder man dock icke ishacka, utan det är naturligtvis trähammare som gäller för att sig högre upp för isbergen. Allt medan man möter allt från istroll till en isbjörn med solbrillor!
Spelet börjar väldigt lätt men snart så har man att göra med snabba moln och ostabilt underlag som gör att man lätt trillar ner och förlorar liv.
Grafiken är egentligen bara godkänd som bäst, musiken och ljudet likaså, men Ice Climber är trots allt en klenod från tiden när spel var spel och viktigast är då hur roligt det är att spela. Delad glädje är som vanligt dubbel glädje och allra roligast blir det då i tvåspelarläge. Sammarbete är dock oftast bara att glömma, även när man försöker. Här prejas det upp till toppen och alla medel är tillåtna. Buskul!
Ice Climber är inte helt dumt ändå alltså...
Betyget är "bara" ett starkt godkänt eller godkänt plus men detta är ändå årets spel 1986 i Europa enligt vår egen stora topplista. Vi kan ej motivera ett högre betyg än två och en halv av fem men allt som allt är spelet bättre än bara godkänt i alla fall!
Vårt slutgiltiga betyg: Två och ett halvt par solbrillor av fem möjliga.
|
