Format: Mega Drive
Utvecklare: BlueSky Software
Utgivare: Sega (1993)
Genre: Plattform/Action
En ny utgrävning var det här. Och den här gången grävde vi vidare på spåret Steven Spielberg-filmer efter förra månadens Hook till SNES, och fann oss sitta med spelet baserat på regissörens nästa stora blockbuster i ordningen; Jurassic Park. Men den här här gången till Sega Mega Drive.
Liksom med Hook släpptes det spel baserade på Jurassic Park, och då syftar vi bara på den första filmen och inte vad som sedan blev en hel filmserie och franchise, till en massa olika format. Och Jurassic Park-spelen var verkligen helt jävla olika. Vi snackar allt från rälsskjutare till peka-och-klicka-äventyr. Med sidoscrollade plattformare och actionäventyr ur både tredje- och förstapersonsperspektiv däremellan... Det fanns olika spel till NES, Game Boy, Master System, Game Gear, Sega/Mega-CD, PC- och Amiga-datorer, i arkadformat och som kanske mest bekant för de flesta då det begav sig till SNES och Mega Drive.
Den här versionen av Jurassic Park är alltså inte alls samma spel som upplagan till SNES från samma år med samma titel baserat på samma film.
Tillskillnad från arkadspelet och de olika versionerna till andra format av märket Sega som alla utvecklades av Sega själva så utvecklades dock Mega Drive-spelet av BlueSky Software, för övrigt mer kända för Mega Drive-versionen av Shadowrun och de båda Vector Man-spelen
till formatet.
Spelet kör igång med en T-Rex som poppar upp från nederkanten av skärmen och ryter hotfullt över den ikoniska Sega-loggan. Det är bäst att vänja sig vid den här bilden då denna T-Rex ur detta perspektiv återkommer mer än gång under spelets gång. Men mer om det senare.
Ett dragplåster för just den här spelatiseringen av Jurassic Park anno 1993 var valmöjligheten mellan att spela som antigen Sam Neills karaktär från filmen, Dr Alan Grant, eller som en Velociraptor! Man kan spela som människa eller dinosaurie i det här spelet, ja. Vilket, vi ska inte ljuga, får en pumpad upp för vad som komma skall liksom. Spoiler: Att spela som raptor är kul i kanske tjugo sekunder. En liten eloge för det ska spelmakarna dock ändå ha för det var en annorlunda idé åtminstone. Lirar man som raptor kan man bitas och klösas, och ryta och svinga med svansen.
Som Grant har man istället en hel arsenal att försvara sig med, allt från bedövningspistol till raketer och handgranater, mot alla möjliga tänkbara dinosorter, från andra blodtörstiga raptorer till en fredlig Triceratops. Kontrollen över Grant är enkel. En knapp för hopp, en knapp för eld och en knapp för att skifta mellan vapnen. Och som i så många andra Mega Drive-lir kan man själv ställa om vilken knapp av A, B och C som ska göra vad. Lirar man som raptor får man själv förstå och bekanta sig med kontrollen. Det är inget som framgår i options. Kanske det står i manualen men en sådan har vi inte så det var bara att prova sig fram. Man har en knapp för hopp medan de andra två knapparna gör olika närattacker och därtill kan man göra olika knappkombinationer ihop med styrplattan för att t ex göra en hoppattack framåt eller superhöga hopp uppåt.
Oavsett vad för slags djur man väljer att vara så inleds spelet med en kort cutscene, varpå man får en cliff note av vad som gäller rent storymässigt och det sidoscrollade actionplattformandet börjar mitt i jungeln. Det är dock olika filmsekvenser (om man ens kan kalla dem det då båda är väldigt korta och mer som stillbilder i rörelse) och olika textsnuttar som presenteras beroende på om man väljer att spela som paleontolog eller dinosaurie. Ett litet plus i kanten får vi ge för det. Att spelet verkligen förmedlar storyn ur dinosauriens perspektiv om man spelar som den är extra charmigt. Det blir nästan lite penna- och papper-rollspelsvibbar med fraser i stil med "Du känner lukten av Dr Grant och jagar honom genom jungeln." liksom.
Banorna är annars desamma för båda de spelbara figurerna, dock är det skillnad vad för fiender man stöter på. Spelar man som raptor är det t ex fullt med beväpnade soldater överallt. Var kommer de ifrån kan man undra.
De här textskärmarna som för storyn vidare dyker upp innan varje ny bana och visst, tanken var väl god men... Tyvärr blir det lite väl krystat till slut när man spelar som raptorn. För det finns liksom inte mycket mer man kan göra med dinons story... Den jagar Dr Grant genom jungeln. Okej. Vad mer? Inget. Varför den tvunget vill åt just honom när det är hur många andra människor som helst över hela ön, i form av dussinfiender då man spelar som raptor, kan man också undra...
Då man klarat en bana visas det med prickar på samma karta över ön som man ser där bakom texten med storyn varifrån Grant, eller raptorn, tagit sig från ena banan till nästa. Likt i Hook som vi gick igenom förra månaden är det bara för syns skull. Man kan inte interagera med kartskärmen på något sätt. Man kan inte gå tillbaka till tidigare banor eller nåt sånt. Det är i alla fall här man får se lösenorden mellan banorna. Just det. Här finns ingen sparfunktion, bara lösenord.
De båda spelbilderna från jungeln inte här ovan men ovantill textstyckena ovan vid kartbilderna visar spelet ur dess bästa sida. Man behöver inte gå eller hoppa långt för att det ska visa sig mindre smickrande dock. Kontrollen över Grant må påminna om den i mer cinematiska plattformare som Flashback, vars remaster till Switch vi frispelade här för sidan så sent som här om veckan förresten, men är ändå inte riktigt samma deal och när man ser den digitaliserade Sam Neill göra värsta Super Mario-hoppen, som rakt över den där Triceratopsen, blir det ju bara löjligt. Nästan lika löjligt är det också när raptorn, med dess dinosaurieframben, greppar tag om en klippavsats för att likt Dr Grant, i äkta Flashback-anda, sedan dra sig uppför kanten.
Game Over-skärmen ser man ofta. Och den ser, som ni själva ser, inte alls ut som något särskilt. Bara vanlig vit text över svart bakgrund. Och en så liten text med... Vilket ja, vi faktiskt har som kritik mot spelet. För jämför det med Game Over-skärmarna i t ex Donkey Kong Country-spelen säger vi bara. Det handlar alltså om den lilla extra mödan från utvecklarnas sida då det ibland är just detaljerna som kan vara antigen pricken över i:et och alltså höja spelet lite eller vara vad som sänker det ytterligare om de varit så lata och likgiltiga med det som här. Fan, det hade räckt med en större text i samma typsnitt som Jurassic Park-loggan. Och fan, ord som "Player" då man väljer spelare, "Option" i den menyn och t o m "Paus" då man ja, pausar spelet är faktiskt skrivna i just samma stil som JP-loggan, så varför inte Game Over? Det blir ju inte bara dötrist utan därtill okonsekvent... Eller vad sägs om hela logotypen, med T-rex-skelettet och allt, men med Game Over istället för Jurassic Park skrivet där?
Exakt när man får spel över blir vi för övrigt inte riktigt kloka på. För på den första banan så är det efter att man dött ett par gånger, vanligast genom att falla stup rakt ned i en bottenlös avgrund som man inte har minsta chans att hinna se innan det är för sent - ett bandesignval som heller inte är till det här spelets fördel direkt. Men på andra banan, som utspelar sig i ett kraftverk, verkar det som att vi kunde dö hur många gånger som helst utan att det någonsin blev spel över. Och sedan från bana tre kunde vi få spel över igen efter att stupa några gånger. WTF?
Inte visste vi att Dr Alan Grant var värsta actionhjälten som kan hänga sig och klättra i lianer och kablar i taket som på bilden här ovan till vänster förresten. Var exakt någonstans gömmer han alla granater, raketgevär och andra vapen han kånkar runt på, i bakfickan? Kanske hatten...
Bana två, nu när vi ändå är inne på den, är omständig som fan och blottar än fler brister med det här spelet. Att råka få elstötar ser ju inte riktigt klokt ut. Ja, titta bara ovan i mitten! Är det meningen att man ska ta det här spelet på allvar eller?
På vissa delar av den här banan är det meningen att man ska knuffa lådor som man sedan står på för att kunna hoppa vidare från och då ta sig högre än annars. Inte nog med att det känns totalt tyngdlöst att knuffa på dessa lådor, men någon särskild animation till detta finns inte heller. Man ser alltså inte Dr Grant, likt Link eller ens avatar i Animal Crossing, inta knuffställning liksom och ta i och verkligen knuffa fram lådan. Nej. Man bara går rakt fram så flyttar lådan på sig framför en. Dessutom är det fullt möjligt att knuffa ut en sådan här låda från plattformen under ens fötter så att den står i luften! Som ni ser på bilden ovan till höger. Vad är det här, Cyberpunk 2077 eller?
När man kommer till sjunde och sista banan (och det är bara sju banor i det här spelet, ja) händer det något liknande då där finns trappor och man kan se fienderaptorer stå något trappsteg upp men inte alltid på trappan utan ibland bredvid, som om raptorn stod och svävade i luften! Shit alltså. När man närmar sig den, då trillar den ner till markplan.
Men låt oss återvända till bana två då vi har mer kritik på lager i synnerhet mot den här banan.
Jo, det förekommer en massa klättrande upp för stegar på denna banan. Och här finns dinosaurier som bara står och väntar på en, ibland både nedanför och ovanför stegen så att man är fast. Men eftersom Dr Grant faktiskt tål att bli påhoppad rakt i ansiktet av köttätande dinosaurier så är det inte där skon klämmer. Nej, det här spelet begår då däremot precis samma dumma misstag som James Bond 007: The Duel som vi grävde fram till samma format här om året eller när det nu var. Dvs att det då är meningen att man ska ducka och skjuta den dinosaurien som står och väntar en våning högre upp men när man trycker ner på styrplattan efter att precis ha klättrat upp för en stege så klättrar man genast ner för stegen igen! Argh!!
Och sedan delarna där man ska klättra uppför ledningar och tajma det så att strömmen som man ser går därigenom inte når en, för att annars trillar man ner igen. Argh!! Och då och då brakar T-rexen rakt genom väggen i bakgrunden och ryter så som den gjorde framför loggan. Vilket är jävligt fräckt. Första gången man ser det.
Spelet blir lite roligare från och med den tredje banan som i sig erbjuder lite variation från det vanliga plattformsupplägget där man annars kutar, hoppar och klättrar. På den tredje banan ska man istället åka med en gummiflotte med motor och på vägen plocka bensindunkar till denna. Det finns ett par saker som ställer till det dock. För att kunna plocka dessa bensindunkar så måste man hoppa ut ur flotten och sedan hoppa i igen. Men om man hoppar ur när flotten hunnit flyta lite för lång fram under plattformen man ska hoppa upp på så blir det omöjligt att hoppa tillbaka i fordonet igen. Man är fast. Och landar man i vad som ser ut att vara grunt vatten så drunkar vår tuffe actionhjälte helt hjälplöst och patetiskt. Här och var dyker dessutom T-rexen upp återigen på precis samma sätt som innan. Alltså... Varför? Och hur?! Exakt varifrån sticker den fram huvudet liksom?! Hur kan den veta att Sam Neill är där han är? Vad finns bakom den där bergväggen som den sticker fram skallen ur?! Och hur fasiken kan det där vattnet vara djupt nog för Sam Neill att drunka i om det nu är väldiga utrymmen utan vatten knappt en meter där under?
Sedan är man i vad som ser ut som kloaker eller något, där en Brachiosaurus ploppar upp skallen som om den vore Loch Ness-monstret. Detta är inte enda gången en sådan här gör det heller. Likt T-rexen är Brachiosaurusar som poppar upp med skallen ett återkommande inslag. Vid ett tillfälle (och nu minns vi inte om det var på den här banan eller tidigare eller senare) dyker tre sådana här upp på raken och man ska liksom springhoppa över deras huvuden. Löjligt.
Sedan är man uppe i bergen med en aktiv vulkan i bakgrunden ā la Jurassic World: Fallen Kingdom varpå man går genom denna vulkan och hoppar mellan plattformar över flytande lava som Super Mario innan man till slut når den sjunde och sista banan i byggnadskomplexet från filmen. Ja, den sjunde banan om man spelar som Dr Grant då. Spelar man som raptor är det bara fem banor... Banan med flotten och den inuti vulkanen går bort. Känns lite väl snålt. Okej att det inte alls hade funkat med en raptor på en jävla gummiflotte som färdas nedför små vattenfall och där inuti vulkanen var det kanske lite för trångt för att komma förbi med raptorn, men då kunde väl utvecklarna faktiskt ha gjort två andra banor bara med raptorn i åtanke.
"Artificial Dinosaur Intelligence" våra rövar. Detta är något som man skröt med när spelet var aktuellt nämligen men nej. De här dinosaurierna är stendumma. Den sista bossen t ex, eller det sista spelmomentet snarare, är ett plågsamt tydligt bevis på det. Är man Grant ska man uppifrån dinosaurieskeletten som hänger i entréhallen från filmen hoppa rakt ner och landa mitt emellan två raptorer som båda står med dinorumporna vända mot en och inte alls reagerar på att måltiden de jagade trillar ned från skyn. Och inte heller när man börjar kasta granater mot stenpelarna som håller upp skeletten. Och så varvar man spelet. Ja, spoiler... Vem bryr sig liksom. Kuriosa nog var det ungefär så här filmen skulle sluta, dvs att människorna lyckas ta död på raptorerna genom att släppa ned de här stora dinosaurieskeletten på dem, men Spielberg ändrade sig. Men nu handlar det inte om det.
Spelar man som raptorn ska man istället gå fram och klösa lite på samma ställe. Wow. En kul grej med den sista banan är dock att man får tillfälle att öppna dörrar som en Velociraptor. Något som man såklart kommer ihåg som en stor grej från filmen.
Jurassic Park till Mega Drive var tydligen ett dyrt och ambitiöst projekt. Och det märks väl på sina ställen. Produktionsvärdena skiner faktiskt igenom, inte minst med många dinosauriemodeller tagna rakt ur filmen. Men på det stora hela räcker det inte för att göra ett skoj spel. Dessutom hinner man tröttna på några av dessa dinosaurier under spelets gång. Och när åsynen av självaste T-REXEN börjar kännas tröttsamt, då har utvecklarna gjort något galet alltså.
Så här är det, va? De var förmodligen väldigt nöjda med sig själva som fick till den här T-rexen på det här sättet, med den animationen. Det är såklart därför den dyker upp flertalet gånger vid olika tidpunkter i spelet. Därför visas den också upp redan när man startar spelet och Sega-loggan kommer i bild. Men det blir ju för mycket! T-rexen ploppar fram sin enorma skalle så många gånger att det till slut känns löjligt och inte längre häftigt. Det hade varit tusen gången mer effektfullt om den plötsligt dök upp på det här sättet bara en gång under hela spelet! Kanske i form av en boss..?
Utvecklarna ska ha viss beröm för ambitionerna och för att spelet tekniskt sett är så välgjort som det trots allt är. Dock är detta i slutändan inte särskilt roligt att spela.
Kontrollen som människa känns som en märklig hybrid mellan cinematiska plattformare som Flashback och vanliga plattformare som Super Mario. Det blir ju som något slags halvmesyr man måste anpassa sig till. Då hade vi nog föredragit om de löpte linan ut och skippade Super Mario-hoppen till förmån för lite mer realistisk fysik, mer passande någon som Sam Neill. Och nog för att utvecklarna bergis satsade på att göra ett mer actionfyllt spel av den här licensen än kanske just tidigare nämnda Flashback men det är ju inte så att den sortens spel inte kan vara fartfyllda också!
Än en gång hänvisar vi till Stargate på SNES som ett gott exempel på att man kan få spel baserade på filmer att fungera med riktiga människor till spelfigurer och tillhörande mer realistisk kontroll.
Att sedan lira som en Velociraptor är en kul idé som dock är roligare på pappret än i praktiken. Det är ofta väldigt lätt att peka ut bristfällig spelkontroll och bandesign när man dör. Spelet är rätt så kort, så att det är så lätt att dö på vissa ställen känns då som ett billigt sätt att dra ut på speltiden... För annars är det ju bara sju relativt korta banor med Dr Grant och ännu färre än så med raptorn. Och vilken av de båda spelfigurerna man än väljer så är slutet en stor antiklimax dessutom.
Somliga föredrar ändå Jurassic Park till Mega Drive framför det till SNES. Några vanliga argument emot den där upplagan är avsaknaden av karta samt såväl sparfunktion som lösenordsystem trots att det är ett ganska stort spel att ta sig igenom. Och ja, jo, visst, men vad spelar det för roll när SNES-spelet, dessa förvisso stora och pinsamma brister till trots, ändå är roligare att spela? Att man kan knappa in lösenord i Mega Drive-spelet räcker inte för att höja det över SNES-spelet enligt oss. För när man väl spelar detta så är det ganska trist.
Jurassic Park till Mega Drive innehåller några intressanta och coola idéer men är i slutändan inte värt besväret och slutbetyget landar därmed någonstans strax under godkänt.
Vårt slutgiltiga omdöme: En och en halv av fem digitala JP-loggor.
|
