Framgrävt ur spelkistan
Exit

Format: PSP
Utvecklare: Taito (2006)

Varmt välkomna åter till ännu en ny episod av framgrävt ur spelkistan. Och varmt är det. Vi snackar temperaturer på 35-40 grader i skuggan. Att ligga och slappa (för vem orkar sätta sig upp i den här värmen..?) och lira lite portabelt var precis vad vi behövde. Härnäst skulle det dessutom bli något till GBC, GBA eller PSP spånade vi på fööör... När var det nu igen? För exakt en månad sedan, ja. Och som ni märker blev det alltså Sonys gamla PSP, dvs PlayStation Portable, om inte annat så för att ta en break från Nintendo-konsoler också. Variation förgyller. Som en sista virtuell verklighetsflykt innan sommarlovets slut gav vi oss hur som helst i kast med Exit. Av snubbarna på Taito. Förmodligen mest kända för alla varianter av Bubble Bobble och Puzzle Bobble.

PSP, för den som inte är bekant med prylen, är föregångaren till Sonys fortfarande aktuella, om än ej direkt populära, handhållna PlayStation Vita dvs deras egen bärbara konsol. Det går alltså inte så vidare bra för Sony med Vita och någon ytterligare ny modell lär det inte vara tal om. Deras ursprungliga portabla spelmanick däremot, och då menar vi ej PocketStation heller, var en relativt framgångsrik historia. Förvisso nådde den inte ens hälften av vad Nintendo sålde med DS men omkring 76 miljoner sålda exemplar är allt annat än en flopp. Jämfört med t ex Nintendo 64 som sålde bara runt 33 miljoner ex världen över. Att vi ens drar upp dessa siffror är just för att Nintendo-fanboys gärna hävdar att PSP:n var en flopp med dess ca 76 miljoner sålda ex kontra DS:ns ca 154 mille. Samtidigt som de aldrig i livet skulle kalla Nintendo 64 för flopp med dess ca 33 mille sålda ex kontra PS:ns över 100 mille. Fan, ta det kontra PSP t o m. Sonys PSP sålde alltså mer än dubbelt så bra som Nintendo 64. Nu ska vi ju inte förvandla detta till något slags konsolkrigstycke. Inte heller sticker vi under stol med att själva i stort sett ha favoriserat Nintendo-konsoler vad gäller val till framgrävt ur spelkistan på senare år. Av alla de 15 senast framgrävda spelen sedan 2015 har bara tre stycken varit till andra format än Nintendos. Så detta ska vi fr o m nu försöka råda bot på. Förvänta er alltså inte något till vare sig GBC eller GBA i just den här delen av POPKORN den närmaste tiden. Men nu åter till Exit på PSP!

Spelen till PSP:n låg förresten på något som kallades UMD, dvs Universal Media Disc. Det var ett skivformat som Sony utvecklade specifikt för PSP. Dessa små skivor var 64 mm i diametern och låg inuti ett skyddande plasthölje. Rätt fräckt faktiskt. Tanken var att folk skulle köpa allt från spel till film och musik i detta format. Det gick dock i graven tillsammans med PSP:n efter att Sony lanserade Vita som helt och hållet slopade skivorna. Hur som helst, Exit var det. Utvecklat av Taito alltså. Och vi har redan nämnt både Bubble Bobble och Puzzle Bobble. Numera antagligen kallade pusselspel men en gång i tiden användes faktiskt en annan benämning; hjärngympa. Och det är precis vad Exit handlar om också. Hjärngympa allså. I plattformsformat. Och skön stil. Storyn förs fram genom stiliserade serietidningsrutor med karaktärerna i siluett men med enstaka färger framhävda, så som huvudpersonens röda scarf. Tänk Sin City. Filmen kom förresten ut våren 2005. Och spelet är från december 2005 i Japan så... Fräck musik med i alla fall. Gubben håller jämt i hatten med ena handen när han springer eller går vilket kan tyckas lite löjligt men så är det. Den stiliserade, eh, stilen hänger i vilket fall med från mellansekvenserna till grafiken under själva spelets gång. Och Sin City-liknelsen åsido så är det en unik stil får medges. Spelet är väldigt färgstarkt fastän alla karaktärer egentligen bara är snäppet mer än streckgubbar. Den lagom påtända musiken bidrar också till att sätta en särskild prägel på liret.


Enter Exit!

Exit går ut på att gå ut ur banorna. Alltså, mer specifikt, att hitta utgången och ta sig dit i ett stycke. Och oftast ska man rädda ett antal personer på vägen så att alla kommer ut oskadda. Detta kan vara lättare sagt än gjort och däri ligger då hjärngympan, utmaningen och behållningen med spelet. Det är nästan som en ny tagning på Lemmings. Det funkar kanoners på en bärbar konsol och PSP:n som konsolen i fråga funkar i sin tur kanoners, med dess breda och bra upplysta skärm, för två pers att turas om då den som inte håller i manicken ändå har full uppsikt över allt som händer i liret (annat var det på den gamla Game Boy-tiden) och kan hjälpa till med tips och råd. Huvudpersonen i spelet kallas Mr. ESC förresten och är någon form av utbrytarkung och hjältetyp. Fast mot betalning tydligen. Inte för att det är något som har minsta inverkan på spelet. Det är bara bakgrundsstoryn som alltså förs fram med korta mellansekvenser som en lika gärna kan skippa med ett knapptryck. Kontrollen då man väl spelar på riktigt är minst sagt komplex. Varenda knapp på PSP-enheten kommer till användning och ofta i kombination med andra. Träning med stödhjul ges dock då hela första världen ā tio banor är som en enda lång tutorial. Det finns tio världar, så kallade "situationer", med tio banor vardera, så tio gånger tio är lika med hundra banor totalt. Storyn, för de som trots allt bryr sig om den, ser man i början av varje ny situation som dyker upp. Själva situationerna kan vara typ att få ut folk från ett jordbävningsdrabbat sjukhus eller en brinnande byggnad då brandmännen är fast i storstadstraffiken. En skoj återkommande grej är att Mr. ESC är en hängiven kaffedrickare. Det tycker hur som helst åtminstone en av oss om.

Kontrollen är komplex som sagt var. Man kan gå och springa såklart. Ducka och krypa fram. Gå upp och ner för trappor samt klättra upp och ner för stegar, hissa sig ned för rep, hänga ned för avsatser eller dra sig uppåt och klättra över mindre hinder. Allt detta är bara med styrkorset. Eller tja, för att springa håller man visserligen R nedtryckt också. Det är när man kommer till de övriga knapparna som det kan bli smått klurigt bara att hålla reda på allt. För att hoppa trycker man X och gåendes för att hoppa framåt och springades för längdhopp. Inga konstigheter där men det kommer mera. Fyrkant används för att både plocka upp och använda upplockade prylar samt för att skifta prylar mellan Mr. ESC och andra karaktärer som man stöter på under spelets gång och som alltså agerar medhjälpare för att klara sig ut. O används för att öppna dörrar, trycka på knappar och dra i spakar samt för att hjälpa folk på traven på olika sätt. Det finns olika typer av människor som man stöter på. Normalbyggda vuxna, överviktiga vuxna, skadade vuxna samt barn. Barn klarar t ex inte av att ta sig upp för en höjd för egen räkning utan får lyftas upp och sedan lyftas ner igen. Triangel-knappen används sedan till att säga till folk som följer med en, ens medföljare mao. Det kan t ex vara så att en tjock person inte klarar av att klättra upp någonstans och Mr. ESC är inte stark nog att dra upp denne själv. Så då får man använda triangel för att säga till en annan vuxen att hjälpa till att dra upp tjockisen varpå man själv gör det med O. L skiftar mellan att medföljarna aktivt följer efter en och att de stannar på stället för tillfället och så får man upp kartan över banan i fråga med select och start trycker fram pausmenyn. Och till slut har vi den analoga styrspaken med! Denna styr pekpilen med vilken man, ja, pekar med. För att säga till en medföljare vad den ska göra, om man vill att han eller hon ska öppna en dörr t ex så använder man styrspaken till att peka med pilen på medföljaren varpå man trycker på triangel och sedan pekar på dörren och trycker igen.


Exit Exit...

Vidare på tal om kontrollen så är det sk realistisk hoppmekanik här. Trilla från för höga höjder och Mr. ESC bryter benet och du får börja om på banan. Likaså får hoppknappen tryckas ned en bra bit innan man når fram till kanten av en avsats efter att ha tagit sats och börjat springa för annars hinner man ej. Fall från för höga höjder, rökförgiftning, elchocker... Bara några olika sätt som man kan misslyckas på i det här spelet. Inte heller kan man klara banorna om folket som man ska få ut råkar ut för något. Det blir typ game over vid varje fail, med betoning på "typ" för då är det bara att trycka på retry. Här finns inga extraliv men man kan egentligen inte få game over på riktigt. För man spelar alltså bana för bana och spelet sparar ens framgångar bana för bana och failar man så kan man börja om från just den banan hur många gånger som helst så ju längre in i spelet man kommer desto mer troligt är det att man inte fixar varje bana på första försöket. Det blir till att göra misstag bara för att då haja vad man skulle ha gjort istället och göra om och göra rätt. Lite trial and error mao. Banorna går också på tid. Olika mycket tid beroende på bana. Det kan vara fem minuter, sju minuter, sex och en halv minut... Såklart finns det väl ett "rätt" sätt att klara varje bana. Men ibland får man ett visst svängrum. På en viss bana är det t ex meningen att man ska säga till tjejen man räddar att stanna på överplan medan man hissar ner sig för ett rep och hittar en nyckel som man behöver för att kunna låsa upp en dörr på väg till utgången där uppe, varpå hon ska ta en repstege och släppa ner den åt en så man kan klättra upp igen, låsa upp den där dörren och nå utgången. Okej. Men man kan lika gärna bara strunta i både repet och att dirigera kvinnan och själv ta stegen ner, ta nyckeln och klättra upp igen, öppna dörren och nå utgången. Så det gillar vi. När det finns mer än bara ett bestämt sätt att klara en bana på alltså.

Och nu över till vissa mindre smickrande grejer med detta lir. Mr. ESC och alla andra människor man stöter på säger grejer då och då. De droppar korta kommentarer helt enkelt. Ofta om och om igen. Kvinnfolket brukar t ex säga "I really need a shower." och upprepar detta hela tiden medan man springer omkring och försöker hitta en väg ut ur det brinnande huset eller vad det nu är... "I really need a shower... I really need a shower... I really need a shower..." känns ju liksom inte riktigt vad en person i den situationen troligtvis skulle säga, än mindre upprepa om och om och om igen. De tjocka människorna då, vad brukar de säga tror ni? "I'm hungry." Såklart. Så när man har en tjockis och en tjej med sig i släptåg blir det ett konstant "I really need a shower." "I'm hungry." "I'm hungry." "I really need a shower." "I'm hungry." och det är riktiga röster med i spelet alltså. Jisses. En annan sak som stör är att man kan bara bära en pryl åt gången. Vilket är dumt. Mr. ESC kan mao inte få med sig en ficklampa och en hacka samtidigt. Flertalet prylar får fördelas mellan Mr. ESC och eventuella medföljare. Och så kan det bli lite plottrigt på skärmen med diverse prylrutor, pratbubblor och tjat däri, för det är alltså både text och tal i spelet. Och vad exakt är det här för ena byggnader egentligen? Det ska ju föreställa "normala" kontorsbyggnader, sjukhus, hotell osv men framstår snarare som rena rama plattformshinderbanor. Och att man måste fysiskt komma i kontakt med folket man räddar. Man kan inte bara gå fram och ropa på dem alltså, ens från en meters avstånd. Men detta är trots allt mindre irritationsmoment som blir bara lite enerverande ju längre man lirar. Liret är rätt bra överlag. Men det blir även mer och mer urflippat de sista 3-4 världarna. I synnerhet sista världen skär sig med resten av spelet som är mer åt det jordnära hållet. Det är inget som förtar helhetsintrycket dock. Och så slutligen kan nämnas att det finns faktiskt en uppföljare till Exit till samma format från drygt ett år senare. Men vi föredrar ändå originalet.



Vårt slutgiltiga omdöme: Tre av fem stycken PSP-spel på UMD-skiva. Ett kul tidsfördriv.