Format: Sega Mega-CD
Utvecklare: A-Wave
(efter förlaga av Capcom)
Utgivare: Sega (1993)
Genre: Beat 'em up
Till i dag spelade vi ett spel från då CD-ROM var något nytt och spännande och marknadsfördes som framtiden. Ett videospel med CD i titeln var värsta grejen alltså. Och nu snackar vi Sega Mega-CD-versionen av Capcoms klassiska arkad-beat 'em up som utmanade Double Dragon. Vi snackar Final Fight!
Spelet släpptes först i arkadhallarna världen över 1989. I början av 90-talet kom den stympade SNES-versionen där man inte ens kunde spela två samtidigt... Sega Mega-CD-upplagan från 1993 var för sin tid den bästa, mest arkadtrogna versionen av originalspelet. Sedan dess har arkadversionen medverkat i bl a Capcom Classics Collection på diverse format men dåförtiden, tillbaka på 90-talet, så var alltså den här CD-utgåvan på Segas tillsats till Mega Drive det närmaste man kunde komma arkadoriginalet.
Final Fight portades till CD av mindre kända A-Wave och gavs ut av Sega själva 1993 över hela världen.
Den tidigare SNES-porten var kort sagt okomplett. Här kan man däremot välja mellan samtliga tre spelbara karaktärer från arkadspelet och inte bara två av dem som på SNES, där SNES-porten var en singelspelarupplevelse så kan man i Final Fight CD spela två samtidigt som i arkadhallen och där SNES-porten saknade en hel bana och boss så är alla banor och bossar från arkadspelet med i Sega-spelet. Det är många plus gentemot SNES-spelet alltså... Helt arkadperfekt är denna utgåva dock ändå icke. Nä, antalet fiender på skärmen samtidigt är fortfarande lägre än i arkadhallen, grafiken är lite sämre och spelet är lite segare på Segas tillsats. Och likt SNES-versionen är även den här utgåvan tyvärr lite censurerad, om än på sitt sätt. Tillskillnad från i SNES-porten så kan man slå brudar i den här upplagan, precis som i arkadspelet, men dessa damer är lite mer påpälsade här än i arkadhallen för att moralpanik. Gud förbjude mer avtäckt pixelhud eller vad?
Sedan 2018 finns arkadoriginalet också spelbart som del av Capcoms Beat 'Em Up Bundle på alla aktuella format. Men om det av någon anledning är just den här något mer begränsade CD-versionen som lockar mest så finns även specifikt denna sedan bara nu i höstas tillgänglig på nytt som del av Sega Mega Drive Mini 2-konsolen. Vilket faktiskt är en av anledningarna till att vi valde att gräva fram just det här liret, för det är inte många månader sedan det gjordes aktuellt på nytt.
Final Fight är i alla fall coolt. Vissa av karaktärerna, inklusive bossarna, återsågs senare som spelbara kämpar i Street Fighter-spelen, framför allt Alpha-delserien. Jovars, Final Fight och Street Fighter hänger alltså samman. Sånt är alltid kul. Apropå vilket så började Final Fight faktiskt som en uppföljare till det första Street Fighter från 1987 och kallades då preliminärt Street Fighter '89 innan det fick ett namnbyte och blev mer av sin egen grej i en närliggande snarare än samma genre, dvs beat 'em up snarare än fightingspel en mot en.
Okej, så man väljer mellan tre snubbar; Guy, Cody och Haggar. Guy och Cody är mer allround. Tänk Ryu och Ken. Haggar är biff. Tänk Zangief fast amerikansk. Man kan spela två samtidigt men inte som en och samma karaktär.
Final Fight är ett på svenska ibland även så kallat gå och slå-spel. Inte nog med det.
Det är ett spel där man bokstavligt talat går och slåss på gatan. Precis sånt som moralkärringar varnade för att barn och ungdomar lärde sig av videospel på 80- och 90-talen alltså. Att gå och slåss på gatan då. Spelet är inte bara höger och vänster utan man kan kan gå runt lite upp och ner också, som vanligt i spel i den här genren. Men det är ändå från vänster till höger. När man följt med skärmen som scrollat ytterligare en bit åt höger så kan man inte gå tillbaka. Det finns en hissbana också förvisso, eller en del av en bana då, som åker uppåt. Det är hela den här banan som saknas i SNES-versionen förresten, där man möter Rolento som boss.
Man slåss med en knapp och hoppar med en annan. That's it. Bara två knappar används i detta lir. Hoppsparka kan man. Vilket blir lite olika beroende på om man hoppsparkar på stället eller om man hoppar framåt och sparkar. En specialattack som kostar lite av ens egen hälsa kan man också göra om man trycker hopp och slå samtidigt. Greppa tag om fienden för att hålla fast och slå eller kasta dem kan man desutom göra om man går in för närstrid. De olika valbara karaktärerna har också sina egna uppsättningar av slag, kast, hoppsparkar och whatnot. Man kan inte springa, bara gå. Det är ett sånt spel där man promenerar fram i godan ro. Vapen finns. Knivar att kasta eller slåss med. Järnrör. Svärd...
Hälsa i form av grillade kycklingar och sånt. Inte sällan gömt i stora tunnor som av någon anledning ställts fram överallt, t o m på tunnelbanetågen, och som man kan slå sönder med bara nävarna. Ibland får man också hoppa över rullande tunnor, som i Donkey Kong. Vilket känns lite out of place men okej, whatever.
Man även kan slå varandra i det här liret. Som i Battletoads. Och det kan vara lite svårt att se ibland med flera olika lymlar på skärmen på samma gång så det är lätt hänt att man råkar puckla på varandra av misstag. Man kan även råka kasta knivar eller busar på varandra, så att den andra spelaren tar skada. Det gäller ju då att man fattar det här med teamwork och inte roffar åt sig alla hälsopåfyllande snacks man råkar över utan låter medspelaren få förtur om denne har mindre hälsa än en själv för tillfället. Och det finns faktiskt en poäng med poängen här i och med att man får extraliv efter ett visst antal poäng. Detta kan justeras i optionsmenyn om man vill ha lite mer utmaning. Skulle någon mot förmodan lyckas få game over mitt under pågående spelrunda så kan man då ta tillfället i akt att byta karaktär.
Finns för övrigt en bonusbana där man slår sönder en bil som i Street Fighter. När man gjort så och gått sin väg kommer vem man kan förmoda är ägaren till bilen. Om man lyckats slå sönder bilen tillräckligt så faller ägaren ner på knä och gråter. Det är roligt.
Guy, som saknades i den första upplagan till SNES, är alltså spelbar här men såklart spelade vi ändå hellre som Cody och Haggar... Guy är faktiskt den som passar minst in i spelet. Alla andra ser ut som street punks liksom, men så kommer Guy där i sin gi och ser mer ut att passa i ett Street Fighter-spel bredvid Ken och Ryu (och jo, Guy är även den av de tre som sedan är med som spelbar karaktär i Street Fighter-spelen...). Guy har också minst relevans i storyn. Jessica som kidnappas är Haggars dotter och Codys flickvän. Vem är Guy egentligen till henne? Så om de måste skippa en av de tre när de förmodligen stressade fram SNES-porten, då fattar vi ju att de valde bort Guy.
Cody och Haggar funkar ihop. Pojkvännen och pappan till damen i nöd liksom. Haggar är dessutom borgmästaren. Cody och Guy funkar också eftersom just de två är polare. Haggar och Guy däremot... Funkar inte alls ihop. Varför skulle Guy, och inte Cody, hjälpa Haggar liksom?
En del saker är exklusiva för Sega Mega-CD-versionen. Här finns en del nytt som inte återfanns i originalspelet alltså. Det finns ett time attack-läge t ex. Detta går bara ut på att besegra så många fiender som möjligt innan tiden tar slut, men en kul bonus är att man får se en del helt nya bakgrunder i detta läge. Man ser mer av staden som spelet utspelar sig i alltså, vilket är kul.
Time attack-läget är egentligen inget märkvärdigt. Man spelar alltså på tid och ska bara slå ner så många motståndare som möjligt under den tiden. That's it. Banorna fortsätter heller inte långt vidare åt endera riktning utan är mer som banor i ett fighting-spel som bara scrollar en liten bit mot samma bakgrund. Det finns tre banor i time attack och de hänger inte ens ihop. Efter varje bana är det slutspelat och man får välja att spela igen eller inte. Vilken bana man får beror på vilken karaktär spelare ett väljer. Roligast är såklart att spela två även i detta läge för att då tävla sinsemellan vem som knockat flest gubbar och brudar. Skulle någon dö innan tiden tagit slut så påverkar det inte resultatet, dvs om den som dör ändå har slagit ner flest så vinner ändå den personen ronden. Lite dumt kan väl vi tycka.
Riktiga röster har även lagts till mellansekvenserna... Dessa hördes alltså inte i arkadspelet, där var det bara text. Sedan om det är ett plus eller minus med just dessa riktiga röster ska vi låta vara osagt. Vidare är musiken annorlunda. Mindre grov bit-pop till förmån för CD-kvalité... Vilket dock heller inte nödvändigtvis är något plus. Det finns nämligen stor charm i den gamla chipmusiken. Nåväl...
Vi varvade inte spelet den här gången. Främst för att någon (hostJanhost) råkade reseta spelet (och fråga inte ens hur) när vi hade kommit halvvägs in, fram till Rolentos bana, och med tanke på att vi alldeles nyligen hade spelat igenom hela arkadversionen också så orkade vi sedan bara inte med att börja om från första början igen, utan då spelade vi hellre time attack och chillade och snackade skit resten av spelkvällen. Time attack-läget är faktiskt ett ganska roligt tidsfördriv måste vi medge. Bara en rond till. Bara en rond till. Typ så.
Detta är hur som helst inte den bästa versionen av Capcoms numera klassiska första Final Fight. Arkadoriginalet är trots allt att föredra. Och nuförtiden, eller rättare sagt sedan mitten av 00-talet på PS2-tiden, kan man spela en i princip arkadperfekt konvertering för hemmabruk genom Capcoms många samlingar.
Och vi spelade som ovan nämnt också igenom arkadversionen från start till slut, via Capcom Classics Collection på PS2, innan vi satt oss ned med denna CD-version, bara för att kunna jämföra exakt hur väl den här versionen egentligen står sig mot originalet. Och man känner faktiskt av att denna CD-upplaga är aningen slöare. Att flytet är inte riktigt detsamma.
Ja, det må låta hårt men Final Fight CD är ett spel med bäst före-datum. För sin tid var det den bästa versionen av Final Fight för hemmabruk och ett skäl till att äga Sega Mega-CD. Detta gäller liksom inte längre...
Efter en stund kom vi emellertid in i det något segare flytet i den här versionen och hade riktigt kul med denna också. Och time attack är ju trevligt extra material, även om det lämnar en del att önska. Vi hade gärna sett dubbelt så många banor samt att dessa hängde samman så man fick lira igenom dem alla oavsett vilken gubbe spelare ett är.
Nu ska vi inte klaga endast på Sega Mega CD-spelet. Även arkadoriginalet har nämligen åldrats. Spelet är trots allt från 80-talet från början. Spelmekaniken är inte direkt finslipad om man säger så. Dessutom är spelet ganska kort. Även om varje bana är alldeles lagom lång för sig så finns här bara sex banor och några korta bonusnivåer. Man kan varva spelet på ungefär en timme.
Här är grejen dock. Spelet är roligt. Det är ett roligt gå och slå-spel. Kunde det ha varit längre? Visst. Haft fler spelbara karaktärer? Visst. Fler slagkombinationer, typ om man hade en knapp för slag och en annan för spark? Visst. Fler vapen, som kedjor och slagträn? Visst. Mer interaktiva miljöer, om man t ex kunde plocka upp soptunnorna och slänga dem på busarna? Visst. Här finns mycket som hade kunnat göras bättre. Ja, mycket utrymme för förbättringar helt enkelt. Men här är då grejen återigen. Spelet är ändå roligt. Trots att det är ganska kort och ganska simpelt så är det ändå förbaskat skoj att spela, speciellt om man är två som spelar samtidigt. Och så kul som vi trots allt hade med det kan vi inte sätta lägre än ett bra betyg i slutändan.
Betyget landar därmed på tre av fem. Även om Final Fight CD inte längre är den bästa versionen som man kan spela hemma i TV-soffan och även om t o m själva arkadoriginalet, som man numera lätt kan spela hemma på andra format, har åldrats så är det fortfarande i grund och botten ett bra spel. Final Fight CD är mao en bra version av ett bra spel men inte mer än "bara" bra.
Vårt slutgiltiga betyg: Tre av fem CD-ROM-skivor. Ett bra spel.
|
