Format: Nintendo 64
Utvecklare: Nintendo (1998)
Tredje gången gillt eller? Ja, det är alltså ÄNNU ett nytt år nu och ÄNNU en ny sportlovsvecka (tiden flyger eller hur?) och nu jäklar så tar vi allt tag i det här med 1080° Snowboarding till Nintendo 64:an, efter att ha skjutit upp det både förra och förförra året!! Fast att det då blev som det blev var nog ändå lika bra det för hade vi gjort som det från första början var tänkt så hade vi fått ihop en text om det här spelet för två år sedan och det vore inte mer med det liksom. Men nu sker det i samband inte bara med det i detta nu ännu pågående vinter-OS i Sydkorea men dessutom lagom till spelets 20årsjubileum (den 28 februari 1998 släpptes det i Japan). Mm, ibland löser det sig till det bästa helt enkelt.
En sak ska alla komma ihåg förresten, något som vi tog upp redan för ett år sedan som är värt att upprepa eftersom det fortfarande är relevant, nämligen att snowboard aldrig varit coolare än under den andra halvan av 1990-talet när det även fick sitt slutgiltiga erkännande som "riktig" sport i och med vinter-OS i Nagano, Japan 1998. De som hängde med i svängarna på den tiden minns väl uppsjön snowboard-spel som pumpades ut i slutet av 90- och början på 00-talet till typ alla format. Där fanns bl a Cool Boarders, Snowboard Kids, Amped, SSX etc och då snackar vi inte bara enskilda titlar utan hela spelserier. Och mitt i denna snöbrädspelyra kom alltså Nintendo själva ut med sitt eget alternativ i genren, vilket dels låg precis rätt i tiden och dels föreföll som en slags syskontitel till deras eget Wave Race 64 från året dessförinnan.
Båda titlarna mottogs nästan förvånansvärt väl på sin tid... Faktiskt så väl att Nintendo sedan försökte återupprepa succén i början av GameCube-eran med Wave Race: BS följt av 1080° Avalanche vilket gick... mindre bra. Men nu snackar vi Nintendo 64-spelen och genast märker man likheterna mellan Wave Race 64 och "vintervarianten" 1080. Hur uttalar ni de här titlarna förresten? Här på POPKORN säger vi iallafall Wave Race "sextifyra" på ren svenska. Som tur är slipper man däremot omständigheten att behöva säga "ett tusen åtti graders snowbårding" då spelet, faktiskt tacksamt nog, låter en både se och höra hur det egentligen ska uttalas, nämligen "Ten Eighty". Så det så. De där 1080 graderna syftar annars på ett trick (och det även i skateboarding) då man kort sagt gör tre stycken 360 graders varv i luften (360 x 3 = 1080). Så det så. ;p
"Ten Eighty" basuneras kaxigt ut på titelskärmen och får oss ögonblickligen i rätt stämning. Inne i stugan får man sedan välja vem man ska spela som. 1080 är på tok för coolt för att bara ha en vanlig valmeny till sånt.
Det första som slår en är den tidstypisktuffa lätt skrikiga musiken. Året var sannerligen 1998. Sedan får man välja sin spelkaraktär och man måste bara älska Nintendos presentation för detta. Istället för bara någon sedvanlig karaktärsvalmenyskärm så väljer man bland karaktärerna som om man själv stod i mitten av skidstugan med folket runtomkring. Här finns fem valbara åkare från början plus tre till att antigen låsa upp eller fuska fram. Och så har man en massa olika brädor att välja mellan, alla med sina egna egenskaper. Brädorna kan vara mer eller mindre stabila och ge olika mycket acceleration osv. Kontrollen är följsam. Grafiken är fin. Snön är fin att se på helt enkelt. Och när brädan skär genom snödrivor och snön liksom far upp och rakt in i kameran känns det riktigt coolt. Att åka rakt ut i rena rama snöstormen är likaså sannerligen häftigt. Det blir en nästan svindlande känsla när kameran liksom verkligen följer efter ens åkare ned för backen så man får till dessa lutande kameravinklar. Bländande solnedgångar då man verkligen får solstrålarna i ögonen är ett annat gott exempel på ögongodis. Så grafiken är bra. Ljudeffekterna är bra med. Hur "extremt 90-tal" musiken än är så är den ändå subtil nog för att man ska kunna höra och uppskatta ljudeffekterna med. Och vad nu gäller musiken i sig så är den väl antigen att älska eller hata. Vi snackar på gränsen till tönthäftig hip-hop-techno typ.
Huvudsakligen går spelet ut på att åka en mot en ned för backarna och visst kan man utföra olika tricks på vägen men det är helt enkelt först i mål som gäller. En fördel med datormotståndet är här att CP-spelarna gärna åker upp för ramperna för att styla och på så sätt förlorar värdefulla sekunder och skulle man ligga lite efter har man då sin chans att hinna ikapp och förbi rakt in i mål! En grej med det här liret är för övrigt att man har skademätare och det är således fullt möjligt att slå ihjäl sig på vägen ned för backen! Skulle man slå ihjäl sig eller bara inte vara först in i mål så får man göra om banan. Just här är det alltså inte som Wave Race 64 där man kunde "ha råd" att inte vara först någon enstaka gång men ändå vinna hela turneringen. Här racar man trots allt bara mot en motståndare åt gången och då gäller det att komma etta helt enkelt.
Annars finns här en hel del spellägen att välja och vraka bland. Huvudläget är "Match Race" och därefter har vi "Time Attack" och "Trick Attack" ā la Time Trial och Stunt Mode i Wave Race 64 och liksom i Wave Race 64 finns här ett VS-läge för två spelare samtidigt och med på ett hörn finns även ett träningsläge. Mittibland allt det här finner vi dock även det lite mer kuriosa "Contest". Det är ett läge där man åker slalom ensam nedför backen vilket faktiskt känns ganska så rogivande jämfört med den mer hektiskt tävlingsinriktade huvuddelen av spelet. I matchracen är det inget slalomåk alltså, till förmån för möjligheten att kunna ta alternativa vägar fram till mål. Träningsläget är bra framförallt för den som vill lära sig att bemästra trickåkningen. Det finns en rätt så lång lista med tricks att lära sig för den som gillar sådant.
Det är skönt flyt i kontrollen och i huvudsak kör man en åt gången mot datorn ned för backen. När man är i ledning och den andra åkaren närmar sig bakifrån ser man det i form av en liten gul plupp i nedre delen av skärmen. Coolt. Att köra mot varandra på split-screen går också an. Och spana in pandabjörnen förresten!
Vill man bara åka bräda nedför backen behöver man inte hålla i kontrollen med båda händerna ens. Det "räcker" att man styr med tummen på den analoga styrspaken helt enkelt och huka för att t ex få mer fart eller bättre balans när man landar efter ett hopp gör man med pekfingret på Z med samma hand. Vill man däremot satsa på just det där med trickåkningen så får man faktiskt använda båda händerna och sätta sig lite djupare in i spelkontrollen. Man kan greppa brädan i luften, snurra med den från vänster till höger och vice versa samt få till alla dessa specifika tricks med olika styrspak- och knappkombinationer. Vi föredrar dock själva åkningen så det blir ju mest matcher en spelare mot datorn eller en mot en med två spelare samtidigt för vår del. Att köra med split-screen tycks faktiskt funka något bättre här än det gjorde i Wave Race 64, men för den ultimata frihetskänslan är ju helskärmsläget för en spelare åt gången fortfarande att föredra.
Man börjar med bara tre sk "vanliga" banor tillgängliga och sedan så finns det tre till att låsa upp. Liksom i Wace Race 64 finns här tre stycken svårighetsgrader varpå man låser upp en ny bana för varje svårighetsgrad. Och så finns det två banor till reserverade för själva trickåkningen. Må kännas lite lite allt som allt men visst, det funkar. Vad 1080 framförallt vinner på är ju, återigen liksom i Wave Race 64, själva spelkänslan. Där kändes det liksom att man åkte på vatten och här känner man liksom skillnad på vad för slags underlag man åker på t ex, om det är hård eller mjuk snö, is, grus, asfalt eller annat.
Och när man väl kör två samtidigt är det så mycket smidigare mellan loppen här än i Snowboards Kids som vi lirade den förra sportlovsveckan. Efter varje avklarat race ges man här valmöjligheten att köra igen direkt eller om man vill ändra bana eller bräda eller karaktär eller gå tillbaka till titelskärmen. Det är så mycket mer flyt MELLAN själva racen här alltså. Inga irritationsmoment alls. Och ja, sånt spelar faktiskt också roll!
Då vi betygsatte Snowboard Kids förra året skrev vi i princip att det spelet skulle fått fyra av fem poäng om det bara hade något propert turneringsläge och mindre bök i menyerna just mellan racen. För när Snowboard Kids är som allra roligast är det också snäppet mer skoj att spela än 1080, fast haken är den att det ÖVERLAG känns som ett mindre välgjort spel än Nintendos titel. Snowboard Kids är dessutom mer av ett partyspel där figurerna bara råkar åka bräda medan 1080 är mer seriöst just som snowboardspel betraktat. Någon tidlös klassiker likt Wave Race 64 blev det visserligen ej och snarare bleknar det i direkt jämförelse med det strålande vattenskoterliret. Men 1080 var trots allt riktigt bra för sin tid och nu, 20 år senare, så håller det ändå måttet. På det stora hela är det här alltså en stabil trepoängare. Ett bra spel helt enkelt som vi även får medge gör att man känner sig sådär lagom cool. ;)
Vårt slutgiltiga omdöme: Tre glada pandabjörnmasker av fem möjliga.
|
