Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan #39
Luigi's Mansion



Text och sånt: Luigi M. Komsa & B.W. Kong, 2019-11-14

Format: GameCube
Utvecklare: Nintendo (2002)

Yup, det stämmer bra. Luigi's Mansion. Halloween är visserligen över för i år vilket datum man än firar det på, den sista oktober som resten av världen eller närmaste lördagen från den dagen in på november så som en del i Sverige har fått för sig, men än kan vi inte riktigt slita oss från skräcktemat. Bara en liten rysare till. För det är ju så rysligt roligt med diverse rackartyg och spökerier liksom. Därmed satte vi oss ned med det första Luigi's Mansion för första gången på åratal, men är detta en retrotripp värt att göra så lång tid efter releasen till GameCube för de som måhända är mer bekanta med uppföljaren till 3DS eller rentav nyligen har spelat igenom den tredje delen till Switch? Ingen av oss hade direkt några jätteroliga minnen av GC-originalet men vi tänkte åtminstone ge det en chans till i samband med att trean kom ut lagom till halloween i år. Så då gjorde vi det. Även om den här texten kommer upp först nu.

Spelet är väl hyfsat kul. Inledningsvis åtminstone. Luigi som en Ghostbuster, varför inte liksom. En skoj detalj är att han går runt och själv nynnar på bakgrundsmusiken från spelet. Det är dock bara de allra första intrycken. Tyvärr höll det roliga inte så länge för vår del. Hela spelet var nämligen varvat på bara tre kvällar. Under den tiden hade vi hittat och fångat in samtliga spöken både stora och små. Och då spelade vi bara någon timma åt gången första och andra dagen. Vi hade mao lätt kunnat klara hela spelet på bara en dag egentligen. What... DA... Fuck? Okej, spelet är ändå stundtals småkul från början till slut. Men på det stora hela är det också på tok för kort, för lätt och för enformigt. Och sista bossen är bara irriterande pga kameran. Och när man varvat spelet belönas man med att kunna köra igenom ett varv till från första början fast spegelvänt... Öh... Tack, men nej tack. Okej, vi tar det från början. Den som känner till Super Mario-spelen vet nog också vem Luigi är. Marios något längre men yngre tvillingbrorsa tillika återkommande sidekick. Spelar man två stycken i t ex Super Mario Bros. eller Super Mario World så får spelare nummer två spela som Luigi. Detta är dock inget plattformspel. Snarare ett actionäventyr i stil med Resident Evil. Fast såklart betydligt mer lättsamt och barnvänligt. Inte för att det är något fel med det. Och som titeln förtäljer är det inte Mario utan Luigi som spelar huvudrollen här. För ovanlighetens skull. Detta var visserligen inte första gången någonsin Luigi hade huvudrollen i ett eget spel. Mario is Missing! hade också Luigi som huvudperson och det spelet kom ut nästan ett helt årtionde tidigare. Ett datorspel i "edutainment-genren" som senare också släpptes till både NES och SNES. Men nu ska vi inte gå längre in på det heller...

Luigi's Mansion går i grund och botten ut på att gå runt en stor hemsökt herrgård och fånga in en massa spöken. Vilket man gör med en speciell dammsugare som Luigi bär på ryggen och som tveklöst har inspirerats av protonpackningarna från Ghostbusters. Luigis dammsugare klarar dock inte bara av att hålla fast ett spöke utan den fångar in gastarna direkt med. Det är som en protonpackning och spökfälla i en alltså. Och just DET är en väldigt kul idé att göra videospel av. Ghostbusters kombinerat med Resident Evil fast som ett Mario-spel där Luigi är hjälten för omväxlings skull. Ja, varför inte? Styr Luigi med styrspaken på vänster sida av handkontrollen. Välj mellan vanlig styrning, dvs att Luigi snabbt vänder sig om och går i den riktningen man styr åt, eller vad vi vill kalla trög styrning, dvs att Luigi går fram och man trycker fram, baklänges om man trycker bak och i sidled höger eller vänster om man trycker höger eller vänster. Den gula C-spaken på höger sida av handkontrollen styr åt vilken riktning Luigi är vänd och spelar man med den tröga styrningen är det genom att först vända sig om med C-spaken som man får Luigi att gå framåt i vilken riktning man vill.

Dumt nog finns det inget val att ändra hur man siktar upp och ner. Här får man finna sig i att Luigi tittar samt riktar ficklampan och dammsugaren upp genom att trycka ner på spaken. Vi har blandade tankar om detta. Vilket som är "rätt" sätt alltså. Men vi tycker i alla fall båda att detta är en inställning som borde kunna gå att ändras för att passa var och en. Raskt vidare: Pausknappen pausar, Y drar fram kartan, X tittar runt fritt ur Luigis perspektiv genom den sk Game Boy Horror-mackapären (Horror istället för Color, hajar ni?), B släcker ficklampan när den är tänd om man håller in knappen, A gör grejer; som öppnar dörrar och skåp och sånt, samt ropar på Mario om man inte står nära något interaktivt. Vilket för övrigt blir irriterande i längden. Att man råkar ropa på Mario om och om igen alltså. Säg att man vill gå ut ur ett rum, då måste man trycka på A-knappen för att öppna dörren men om man inte står precis vid dörrhandtaget så ropar alltså Luigi efter Mario istället. Till slut har man ju lust att slita sitt hår när det händer. Håll käften liksom! Att ropa efter Mario gör heller inget i spelet. Det är mao ingen funktion som någonsin kommer till använding i något spelmoment. Det är bara något man kan låta Luigi göra för sakens skull. Mario ropar aldrig tillbaka eller något i den stilen.


Den korta sekvensen när Luigi greppar olika dörrhandtag ser man ofta. Hitta nycklar som låser upp dörrarna och fånga spöken på vägen är i stort sett vad hela spelet går ut på. Lagom läskigt är det. Lagom kul också.

Nu kommer vi till axelknapparna. Två på vänster sida och blott en på höger sida av kontrollen... För att Nintendo som vanligt ville skilja sig från mängden. Z drar hur som helst fram prylmenyn, R suger och L blåser. Med dammsugaren då. Utöver att kunna suga upp spöken finns det tre olika element som man kan ha uppsugna att blåsa ut igen; eld, vatten och is. Men det är ytterst sällan dessa kommer till någon användning. Det är en idé som helt enkelt inte implementerats ordentligt. Styrkorset används inte alls förresten. Och det var kontrollen det. Luigi's Mansion är ett spel där man rör sig fritt i 3D. Kameran är dock fast. Och det är alltid ur ett och samma perspektiv. Inga dynamiska kameravinklar, som de i Resident Evil, här inte. För att kompensera för detta blir väggar och dörrar genomskinliga då Luigi kliver in i utrymmen belägna "ovanför" honom utifrån det fasta perspektivet. Det funkar väl... Om inte annat bidrar det här upplägget till att man aldrig tappar bort sig i det stora huset. Sedan kan man väl såklart undra ifall detta egentligen är en positiv sak eller inte. För Luigi's Mansion ska trots allt föreställa något av ett skräckspel... Då kanske oroskänslan av att kunna vandra vilse i den hemsökta villan vore att föredra framför trygghetskänslan att alltid veta exakt var man befinner sig?

Spökena i Luigi's Mansion kan väl närmast jämföras med de i filmversionen av Casper från 1995. Där Dan Aykroyd för övrigt gör ett kort inhopp i rollen som Ray från Ghostbusters. Ja, hur som helst finns det tre olika sorters spöken i det här spelet. Vanliga dussinfiender varav vissa kommer igen på vissa ställen hur många gånger man än gör sig av med dem, unika karaktärsspöken som ska föreställa de bortgångna andarna efter folket som en gång i tiden bodde i huset (och detta inklusive barnen otäckt nog) och en väldig massa Boo-spöken som man känner igen från de vanliga Mario-spelen. Man måste inte fånga in alla spöken man stöter på men ibland måste man fånga alla vanliga spökfiender i ett utrymme för att kunna komma vidare. Det är precis som när man ska ha ihjäl alla fiender på skärmen i ett Zelda-spel för att en dörr ska öppnas eller en skattkista ska uppenbara sig. Precis så är det. Fånga alla spöken i rummet och en skattkista dyker upp ur tomma intet... Oftast med en liten nyckel däri som öppnar en tidigare låst dörr. Alla dessa vanliga småspöken är egentligen skit samma annars. Det är spökena med egen karaktär och alla Boos som räknas. Bokstavligt talat. Det är hur många av dessa man fångat som spelet håller räkningen på. Det finns ett tjugotal olika spöken med egen karaktär som hemsöker huset. Vissa kan man inte undgå att behöva fånga men vissa kan man undvika och vissa agerar bossar.

En del av dessa spökkaraktärer är bara jobbiga att fånga. Jobbiga som i långtradiga, inte svåra. Oftast måste man nämligen göra något särskilt för att "trigga" spökena innan man kan lysa på dem med ficklampan för att bedöva dem och sedan använda dammsugaren på dem men om man då skulle faila att fånga in dem på första försöket med dammsugaren så är det bara att lysa på dem med ficklampan och börja fånga in dem direkt igen. Men vissa spöken, där måste man minsann först göra om vad som än behövdes göras innan man kan lysa på dem och sedan försöka att fånga dem igen. Varför? Det är inte bara onödigt omständigt men direkt okonsekvent. Sedan har vi alla de där Boo-spökena också. Tillskillnad från spökkaraktärerna så håller sig Boo-spökena inte bara till sina egna rum runt om i huset. Nä, de kan faktiskt förflyta sig runt om i huset. Mellan rummen och korridorerna. Vilket förvisso är en kul grej i sig som får spökena att kännas mer levande så att säga. Men som å andra sidan kan bli ganska jobbigt i längden det också. Vissa Boos smiter rakt genom väggarna och far bara fram och tillbaka, fram och tillbaka, hela tiden. Och vid mer än ett tillfälle är det bara irriterande. Speciellt då man inte hinner börja försöka fånga dem igen ute i en korridor innan de smiter in i ett rum igen. Man ser klart och tydligen en Boo i andra änden av hallen t ex. Men så måste man komma närmare och när man gör det så tar spelet kontrollen ifrån en bara för att zooma in lite på spöket, som om för att visa här är det ett spöke, och när man återfår kontrollen över Luigi, då har spökjäveln redan hunnit komma iväg. UNDER TIDEN SOM MAN INTE KUNDE RÖRA SIG!!

Ett rum är det mjöl eller något utspritt på golvet och man måste dammsuga upp det för att kunna komma förbi. Ok, coolt. Kul att dammsugaren kommer till användning till annat än bara samma hela tiden liksom. Tänker man första gången man är här... Men gå ut och in i det här rummet igen och allt mjöl är tillbaka... Så man måste dammsuga upp mjöl varenda gång man går igenom här. Mjölet "respawnar" alltså. Värst är då man måste jaga spöken från rum till rum och då behöva gå igenom det här rummet varenda jävla gång. Något som utvecklarna själva lär ha fattat under utvecklingens gång eftersom man i det här rummet lagt till plattor som gör att Luigi kan gå i taket för att på så sätt komma förbi mjölet utan att behöva dammsuga sig förbi precis allting varenda gång. För nog känns detta som en nödlösning som de tryckte in i efterhand. Och så att behöva fånga in hela FEMTIO stycken Boos... För det finns så många av dem, ja. Vi tröttnade på detta bara efter de tio första. Och återigen verkar det vara något som utvecklarna själva insåg inte höll typ halvvägs in i utvecklingen eftersom den tredje bossen består av hela 15 Boos. När man klår tredje bossen så får man automatiskt 15 Boos infångade alltså. Vi var uppe i 23 av 50 och övervägde då på fullaste allvar att bara skita i resten av spelet och skriva ihop en text baserat på hur långt in vi hade kommit men så BAAM!! 15 plus direkt = 38 av 50. Och då var man ju typ, ja, okej då, har vi kommit så här långt kan vi väl lika gärna bita ihop och spela färdigt.


Ett av de skojigaste inslagen i spelet är såklart att dammsugaren används praktiskt taget som en protonpack rakt ur Ghostbusters. Annars ska man bara gå från rum till rum på kartan. Stora stygga bossar finns här också.

Det är bara fyra bossar totalt förresten. Detta inklusive den allra sista bossen alltså. Och det är bara just den sista bossen som kan vara lite knepig och det bara pga den urusla kameran som tidigare nämnt. Problemet är att man ska pricka bossen rakt i nyllet men fastän spelplanen är i 3D måste man göra detta ur ett sidoscrollat perspektiv. Hade man bara kunnat ändra kameravinkeln i det här spelmomentet så att man såg bossen rakt framför sig vore hela den här fighten busenkel. Det är inte lika mycket en kamp mot slutbossen som en kamp mot kameran alltså. Det finns fyra stycken Toads utspridda som sparar spelet åt en men det sparas även för varje Boo man fångat in. Däremot inte för varje spökkaraktär man fångar. Konstigt nog. Sedan kan man ju verkligen undra varför det inte är någon Toad i anknytning till sista bossen. Det hade faktiskt varit användbart. För det var bara i kampen mot den bedrövliga kameran när man möter sista bossen som vi faktiskt fick en och annan game över. En Toad strax innan sista bossen så att man t ex inte hade behövt gå igenom det där jävla rummet med mjölet igen vore ju uppskattat. Men nej, minsann. Istället är det en ute i ett skjul eller utedass eller något som man ALDRIG behöver gå förbi mer än bara en gång. Den ute på en balkong är också rätt så överflödig. De man använder mest är den precis i början av spelet, vid entrén dit man för övrigt kan warpa genom att titta rakt in i speglar som finns lite varstans i huset, och en som gömmer sig på toaletten på första våningen. De andra två hade man lika gärna kunnat skippa helt och hållet. Alternativt ha placerat en strax innan sista bossen då.

Vidare behöver man egentligen inte fånga vare sig alla större spöken eller alla 50 stycken Boos för att varva spelet. Men vi gjorde det ändå av bara farten. Och fastän vi båda hade spelat detta sedan tidigare så var det här första gången som någon av oss faktiskt spelade igenom hela spelet från början till slut. Det var i princip på första försöket för oss alltså. Bortsett från strulet med kameran i sista bossfighten är spelet väldigt lätt. Och vi har absolut inget emot lätta spel heller men någon måtta får det ju ändå vara. Luigi's spökjakt är alldeles FÖR lätt. Det roligaste med hela spelet var nog när vi hade typ fem Boos kvar att fånga in och det var allt vi hade kvar förutom sista bossen. Alla andra stora spöken var alltså redan infångade, alla dörrarna upplåsta och alla rummen upplysta. Att då i godan ro röra sig fritt genom hela huset för att leta upp och jaga ifatt de spökena, då kände man sig som en riktig Ghostbuster alltså. Men t o m detta var ett kortlivad nöje. Och så vid ett tillfälle i spelet, efter tredje bossen, slår blixten ned så att det blir strömavbrott i hela huset. Och då blir det lite läskig igen. Mörkt igen i alla rum som återigen spökas av en massa argsinta spöken. Vad man ska göra är att ta sig ner till källaren där det finns en strömbrytare. Och detta vet redan den som har utforskat allt som gått att utforska tidigare. Så då känner man sig lite smart minsann. Bara för att en Toad ska paja detta genom att ringa till hemtelefonen (hur funkar den utan ström egentligen?) och tala om "lösningen" för en!

Luigi's Mansion är ett ganska så repetitivt spel. Det är ett ständigt: Gå in i ett mörkt rum och fånga alla mindre spöken och/eller ett eller flera stora spöken varpå lamporna tänds och man får en nyckel, man tar nyckeln och spelet visar direkt för en vilket dörr i huset som nyckeln öppnar. Det är sällan man behöver lista ut något själv i det här spelet. Som att cykla med träningshjul. När man väl lärt sig cykla själv vill man ju liksom... Cykla själv. Men det här spelet låter en inte göra det! Och så är det mest samma procedur om och om igen. För ett spel som är såpass kort känns detta ändå underligt nog lite långtråkigt... Vad fan tänkte Nintendo med som hade det här istället för ett nytt Super Mario som ett av releasespelen? Luigi's Mansion är dessutom verkligen som ett Resident Evil för kids. Way to go att hamra hem DEN bilden av er själva och er nya konsol liksom. Men... Det är ändå inte direkt uselt det här. Och vi spelar ju hellre detta än något som Snake II eller Bubsy. Men det är heller inte bättre än säg Sunset Riders. Två av fem känns alltså som ett rättvist betyg när vi jämför med vad vissa andra spel egentligen fått för omdöme här på sidan. Luigi's Mansion är alltså inte så dåligt men vi vill inte gå så långt som att kalla det bra heller. Det är godkänt helt enkelt. Vilket för ett spel utvecklat av Nintendo dessvärre känns som en besvikelse. Så för de som vill spela något äldre spel i serien innan man ger sig i kasst med trean eller efter man är klar med trean är Luigi's Mansion 2 till 3DS ett bättre alternativ. Och de som redan är mer bekanta med tvåan har säkert också roligare med att spela om den delen.



Vårt slutgiltiga omdöme: Två gröna Luigi-mössor av fem möjliga.

- - - - - - - - - - - - - - - -
< Förra sidan | Förstasidan | Nästa sida >

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
|- 1080° Avalanche
|- 1080° Snowboarding
|- Batman (MD)
|- Bubsy
|- Bucky O'Hare
|- ClayFighter
|- ClayFighter 2
|- ClayFighter 63 1/3
|- Claymates
|- Crystal Warriors
|- Ecco Jr.
|- Exit
|- Final Fantasy VII
|- Final Fantasy X
|- Flower
|- Ghostbusters
|- Ice Hockey
|- King Neptune's...
|- Kolibri
|- Luigi's Mansion
|- Mario & Luigi PIT
|- Monkey Island
|- Monkey Island 2
|- Moonstone
|- Pirates! Gold
|- Rygar
|- Sin & Punishment
|- Snake II
|- Snowboard Kids
|- Sonic the Hedgehog 2
|- StarTropics II
|- Sunset Riders
|- Super Mario All-Stars
|- Super Mario Maker 3DS
|- Turtles V (MD)
|- Wave Race
|- Wave Race 64
|- Wave Race: BS
|- Wild Guns
|
Frispel

|- Black Mages! Hör! Hör!
|- Pac-Man Fever!! Hörni!
|- Secret of Mana-helgen
|- Vård av SNES-kontroll
|- Wii Sports-eftermiddag
|
För eller emot

|- Final Fantasy VIII
|- Mega Man 9
|- Nintendo Wii
|- R.C. Pro-Am
|- Sonic 2
|- Super Mario Bros.
|- Super Mario Bros. ...
|- Toki: Going Ape Shit

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.