Format: Switch
Utvecklare: Next Level Games
Utgivare: Nintendo (2019)
Genre: Äventyr
För tre år sedan skrev han Jan om Luigi's Mansion 2 till 3DS, då det var två år sedan vi båda undertecknade här ovan hade lirat och skrivit om Luigi's Mansion till GameCube. Därmed kändes det fullkomligt logiskt för oss att ge oss i kast med nästa del i serien för den här hösten... Att täcka trean tre år efter tvåan som täcktes två år efter ettan liksom. Finns en viss poesi till det som farbror George säger.
Så häng med oss på nya spökjaktäventyr i Luigi's Mansion 3. Spelet fyller för övrigt fem år om en vecka, just på Halloween. Har det redan gått fem år sedan det här kom ut? Sablar vad tiden går fort. Vi kunde förstås ha skyfflat runt inslagen lite och alltså låtit detta komma upp om en vecka och låta det som ska komma upp om en vecka ha kommit upp idag istället men, nja... Det blir bättre så här trots allt tror vi. Och så noga är det väl ändå ej med 5-årsdagen för Luigi's Mansion 3 av alla saker. Men det var just med anledning av det här spelsläppet för fem år sedan som vi grävde fram originalet på kuben till att börja med. Så det känns också bara rätt att cirkulera tillbaka och avrunda med trean nu runt fem år senare.
Okej, så detta är den tredje delen i serien, uppenbarligen, efter originalspelet på GameCube och Luigi's Mansion 2 till 3DS. Och vi har alltså grävt fram både det ena och andra tidigare här för POPKORN så det kändes också passande för oss att avrunda vad som nu blivit en hel trilogi med Luigi på spökjakt. Även om det är ett "nytt" spel och vi i regel kikar närmare på äldre titlar.
Det här är dock inte det nyaste spelet vi gräver fram, vare sig sett till vilket år det kom ut eller hur lång tid det gått sedan releasen innan vi kommer runt till det, för den utmärkelsen går fortfarande till Sega Ages-versionen av Sonic the Hedgehog 2 på Switch som gavs ut år 2020 och som vi täckte samma år. Mer aktuella än så har vi inte varit och avser heller inte att vara. Fast ja, jo, det där var väl i och för sig ett nytt gammalt spel medan det här är nytt-nytt typ och från början gjort för ett i skrivande stund fortfarande aktuellt format men whatever. Det är nu hur som helst ett fem år gammalt nytt spel ändå så. Och åtminstone inte från detta årtiondet! Lite intressant för övrigt, att Luigi's Mansion blivit en så pass poppis serie på senare år...
Först av allt möts vi av en skärm som informerar oss om nya inslag. Öh..? Du kan nu spela musik från spelet i galleriet? Ett 20-våningsläge har lagt till ScareScraper? Också, det finns nya sällsynta spöken som väntar på att fångas i ScareScraper? Och du kan nu gå in i ScreamPark-spel med bara en spelare för att öva? Vad är allt det här?! Men... OK. Och sedan då, om man köper Luigi's Mansion 3 multiplayer pack så får man en bättre typ av ficklampa? WTF? GTFO med sådan där skit! Bort, bort bara! Och olika DLC pack? Med nya minispel eller kartor och nya kostymer och annat trams? Tack, men nej tack.
Bakgrundsstoryn för den här delen då, när man väl börjat spela på riktigt, för det finns en sådan, ja. Luigi och vänner, inklusive Mario och prinsessan, är inbjudna till ett hotell. Yada, yada, yada, stället visar sig vara hemsökt... Luigi tar en tupplur under dagen och när han vaknar har det hunnit slå om till natt och han inser att något är på tok då stället antagit en märkbart dystrare atmosfär. Det visar sig vara ett spökhotell alltså. En femme fatale till gast är tydligen fangirl av gamle kung Boo från de förra spelen och har iscensatt allt detta för att imponera på sin idol. Och detta är ingen spoiler direkt, det är så spelet börjar och kung Boo visar sig själv också redan då i början. Hellen Gravely heter hon lady skurken som alltså också är spöke. Och hon är allt cool med. Luigi konfronteras i alla fall av sin nemesis king Boo, som fångat Mario och hans vänner i tavlor. Han finner snart sin trogna speciella dammsugare och spökjakten kan börja!
Spelkontrollen är från början att man rör sig med vänster styrspak, vänder sig om med höger spak och utför handlingar, action, med X. That's it. Paus med plus och skippa, mellansekvenser och sånt antar vi, med minus också. Allt eftersom blir kontrollen mer och mer omfattande, med fler knappar som används till fler saker. Med spökdammsugaren i hand används höger sticka även till att sikta med, ZR för att suga och ZL för att blåsa, A för att slamma spöken som man har fast vid munstycket samt för att smälla av ljusblixtrar när man väl fått ficklampan och hålla in X för att lysa med mörkljuset, Y för att avfyra en suction shot, lina med sugpropp ā la änterhake, B ändrar hur man förflyttar sig; antingen låser den en till att bara vända sig framåt eller så skiftar den till att man rör sig fritt, styrkorset pillar med kartan och gyron kan användas till att sikta. Och trycker man ZR och ZL samtidigt så gör man små smällar och studsar upp i luften.
Lite intressant nog kan L och R-knapparna användas för allt utom B från ansiktsknapparna. R har samma funktion som A, L har samma funktion som Y, L plus R samtidigt har samma funktion som X. Lite känns det som att detta må ha varit en nödlösning för dem som spelar i bärbart läge, då Joycons suger och ansiktsknapparna sitter på tok för tätt intill varandra... Men också, ibland hamnar man i situationer där man vill använda dark-light och att då behöva hålla den knappen nedtryckt med X och samtidigt ändra movement med B blir bara avigt som fan. Då blir det lättare att lysa med dark-light med axelknapparna nedtryckta och ha hela ytan med ansiktsknappar fri för annat.
Annars känns kontrollen mer som i tvåan än ettan, med hur ficklampan fungerar, dark-light som återvänder och förmågan att kunna svinga och smälla ner spöken och så. Fast konstigt vore väl annars om del tre inte byggde vidare på det de hade ändrat på eller lagt till i del två...
Att fånga och suga upp spöken med dammsugaren är alltid kul. Han professor E. Gadd är tillbaka och han är lika snackig och jobbig som tidigare. Första spelet hade en manick som anspelade på Game Boy Color, Game Boy Horror. Tvåan hade en som anspelade på DS, Dual Scream. Trean här har en som anspelar på Virtual Boy, Virtual Boo som den kallas, komplett med rödtonig VR. Kalaskul.
Spelet är på sätt och vis uppdelat i nivåer, bokstavligt talat, närmare bestämt de våningarna av hotellet som man får tillgång till allt eftersom man kommer vidare i storyn. Inte riktigt som i del två där det verkligen var från bana till bana, för här hänger allt trots allt tekniskt sett samman och man kan åka mellan varje tillgänglig våning nästan när man vill, men det är praktiskt taget ändå mer uppdelat än det första spelet i serien som verkligen var en enda sammanhängade plats, Luigis hemsökta herrgård i fråga. Men som alltid finns det mycket skit att samla på sig, nycklar, juveler, cash... Fasta kameravinklar återvänder än en gång, men det funkar för genren. Finns en anledning till varför det funkade så bra för Resident Evil på PSX-tiden. Ibland skiftar kameran till top down-perspektiv. Det funkar också.
Den stora grejen med Luigi's Mansion 3 är Gooigi, en till spelbar karaktär som är som Luigi men gjord av slem, eller snarare gelé typ. Spelaren själv kan med ett knapptryck skifta mellan Luigi och Gooigi, vilket blir nödvändigt för att lösa vissa pussel och sånt. Spelar man själv och som Gooigi så står Luigi kvar på stället medan man går och gör grejer med hans geléaktiga andra jag. Den andra stora grejen med Luigi's Mansion 3 är dock att en andra spelare kan ta kontrollen över Gooigi samtidigt som spelare nummer ett har kontrollen över Luigi... Spelet kan alltså spelas i couch co-op, men man måste välja co-op i pausmenyn varje gång om man stänger av liret. Gooigi är i alla fall ett mycket kul tillskott och ibland är det t o m helt upp till honom att t ex få bukt med en stor tjock spökboss eller att lösa något pussel som sedan låser upp vägen för Luigi.
En del spelmoment är med andra ord reserverade för spelare nummer två om man inte spelar singel. Det finns moment där bara Gooigi kan komma förbi, typ stängda galler eller spjut- och spikfällor och liknande, för att öppna vägen eller stänga av fällorna så att Luigi kan komma vidare oskadd.
Sådant kan vara lite kul faktiskt, fast inte när det involverar vatten... Vissa spelmoment är då likaså reserverade för spelare nummer ett och det finns nämligen moment där bara Luigi med sina rörmokarfärdigheter kan stänga av rinnande vattenkranar i rätt ordning, för att vattenkänsliga Gooigi ska komma förbi. Detta är mindre kul. För är det Luigi som får stå och vänta, då får han antigen bara stå och vänta eller i värsta fall så råkar han ta lite skada. No big deal. Men är det Gooigi kontra vatten så räcker det att en enda droppe skvätter på honom så försvinner han och åker tillbaka till Luigi och man får börja om och gå tillbaka hela vägen från där Luigi står till där Gooigi stod tidigare i väntan på att få komma förbi. Vilket är mycket drygare såklart.
Ibland delas skärmen i två så att Luigi eller Gooigi får göra sitt på sin egen avskärmade del. Det som är kul är att detta sker naturligt liksom, som i att det som avgränsar spelarna är t ex golvet/taket, så att en är där uppe medan den andra samtidigt ränner runt på våningen direkt undertill men fortfarande på samma skärm liksom. Mycket pusslande blir det. En del pusselsegment är mer utdragna än andra. T ex på filmstudiovåningen, där det kändes som att vi var kvar och klurade och sprang runt i cirklar ett jävligt bra tag. Olika våningar kan alltså ha olika teman. Vissa mer vettiga än andra... Att det finns just en filmstudiovåning, okej, det är precis som i skyskrapan i Gremlins 2. Det köper man. Men att det skulle finnas ett helt konstgjort hav och en hel konstgjord sandöken med en enorm pyramid inuti hotellet, att allt detta ens skulle rymmas inuti enstaka våningar i denna byggnad, är ju bara för löjligt. Nog för att det ger spelet mer variation rent miljömässigt men kom igen liksom... Hela ökenpyramidbiten passar inte. Det hade hört mer hemma i Super Mario Odyssey än här.
Vi går vidare. Någon som (fortfarande, ha!) inte har gått vidare är däremot Luigis spökhund från tvåan som alltså återvänder här. Gamle Polterpup. Man kan köpa på sig en mängd med magiska ben som Polterpup kommer med för att återuppliva en skulle Luigi stupa. Dessa fungerar precis som älvor i en flaska i Zelda-spelen. Det är bara Luigi som kan dö förresten. Om Gooigi tappar all hälsa så försvinner han bara men kan med ett enkelt knapptryck återkallas igen direkt från den speciella geggabehållaren i Luigis dammsugare. Skulle Luigi stupa är spelet över däremot, så han är den man får vara lite försiktig med. Spelet är ganska lätt dock och med de magiska benen, som man kan köpa fler och fler utav ju längre in man kommer förresten och det finns så mycket stålar att samla på sig under äventyrets gång att man lätt har råd med dem alla, så blir det ju ändå busenkelt. Utmaningen med det här spelet ligger ju då snarare i att kunna hitta och samla allt snarare än att överleva alla faror på vägen. Sedan spelar man väl knappast Luigi's Mansion 3 för utmaningens skull heller, utan snarare för upplevelsen. För nog är det smått läskigt med stolar som plötsligt står uppställda på varandra ovanpå ett bord ā la Poltergeist eller en scen med råttor som kommer upp ur en toalett! Och nog är det kul att bara jaga spöken. Man möter en hel del kul spöken med karaktär den här gången, som en chefskock, pianospelare och trädgårdsmästare.
Bossarna är lite hit or miss annars... En natt på museet-segmentet är sött, med T-rex-benraglet som kommer till liv. Vissa är så fyndiga och roliga och därtill alldeles lagom utmanande medan vissa är bara antigen trista eller så blir striderna så utdragna att det blir en pina i rumpan. Bossen i den medeltida delen av hotellet, vi tittar på dig... Simbassängbossen var heller ingen höjdare, pga allt vatten, vilket var lite extra trist eftersom hela den våningen, ett stort gym med omklädningsrum och så, var en bra idé. Bäst är spelet i alla fall i co-op-lägen som när man kan samarbeta mot bossar eller t o m bara mot helt vanliga fiender, då en spelare t ex bländar ett stort spöke med ficklampan medan den andra spelaren passar på att suga upp spökfan bakifrån. Stunder av äkta teamwork alltså, det är kul. När man får göra saker tillsammans liksom, även om så bara i korta stunder. Det finns en del svingelement t ex, som i att våra spelhjältar använder dammsugarna som en sorts änterhakar att fästa vid lianer och bokstavligt talat svinga sig över avgrunder och båda får chansen att göra detta.
Att behöva jaga ifatt en spökstäderska eller än värre längre in, att behöva jaga efter spökkattfan, ett utdraget moment som därefter dessutom upprepas, det känns fan bara drygt alltså. Då är spelet som sämst. Och det här med att Gooigi inte kan röra vid vatten. Detta blir gammalt fort.
Och om vi ska klaga lite till så.... Hela spelet kan spelas i co-op enligt spelet själv men nja, detta är en sanning med modifikation. För det tar nämligen en stund innan spelare 2 får lov att vara med. En bra stund.
Vi började lira med en spelare klockan 19:21 men vi fick inte spela två samtidigt förrän först 21:19. Det tog alltså så lång tid för storyn att komma till den punkten då spelare nummer två kunde ansluta... Spelet är uppenbarligen gjort för att spelas i co-op... Det är helt enkelt inte alls lika skoj för bara en spelare att växla mellan båda spelkaraktärer och behöva positionera en att stå statiskt på stället för att utföra någon funtkion automatiskt medan man växlar tillbaka och försöker göra vad som än behöver göras med den andra karaktären för att matcha detta. Vi har båda testat detta bara för att testa och det är bara inte roligt samt enerverande därtill eftersom man uppenbarligen inte kan korrigera den för tillfället ej kontrollerade karaktärens position eller sikte samtidigt som man styr med den andra karaktären. Dessa irritationsmoment infinner sig däremot inte alls när man spelar som två spelare samtidigt. Spelet är alltså gjort för detta. Med det i åtanke verkar det vara ett stort jävla blunder att det ska behöva ta nästan två hela timmar innan spelare nummer två kan ansluta till äventyret... T o m Avenging Spirit hade för fasen kortare väntetid för spelare nummer två, och där turades man om att varva hela spelet från början till slut efter varandra!
Det känns heller inte så kul att spelare 2 tilldelas rollen som hjälpreda snarare än partner på lika villkor. Visst, storymässigt så är det ju Luigi som är stjärnan med rent spelmässigt då... Spelare 2 kan i regel inte öppna dörrar eller klättra upp för stegar eller ens bara gå vidare så att skärmen scrollar efter. Allt detta är förbehållet spelare 1. Detta känns extra dumt eftersom det inte ens är helt konsekvent, dvs i vissa enstaka moment, när det är meningen att spelare 2 ska kunna göra något som den spelaren inte tillåts göra i vanliga fall, då går det bra minsann. Många moment är dessutom specifika för spelare 2, där kameran följer spelare 2 dit den går för att göra vad som än göras skall medan spelare 1 får vänta i bakgrunden.
Det bästa hade varit om spelare 1 och 2 hade samma förutsättningar att öppna dörrar och gå vidare så skärmen scrollar. Antigen så att man kommer vidare till en annan skärm eller längre bort på samma skärm oavsett om det är spelare 1 eller 2 som öppnar en dörr eller går längre bort mot skärmkanten eller whatever ELLER att spelet (likt något som Secret of Mana som fick till detta 25 år tidigare) helt enkelt väntar in den andra spelaren, oavsett om det är spelare 1 eller 2 då, så att båda spelarna måste vara inom ett visst avstånd från en dörr för att någon av spelarna ska kunna gå igenom eller att båda spelarna måste vara inom ett visst avstånd från kanten på skärmen för att någon ska kunna gå längre bort. Det hade gjort mycket för den gemensamma spelupplevelsen.
Det tog oss strax över 13 timmar att varva, 13 timmar och 10 minuter för att vara riktigt exakt, men bara varva spelet då, inte klara till 100% som i hitta alla juveler på alla våningar, hitta och fånga alla Boo-spöken och vad mer där finns. Vänta lite nu... Man kan stänga av hints from E. Gadd?! Åh, om vi bara hade lagt märke till det tidigare! Finns en del annat att göra om man är klar, eller bara känner sig klar, med huvudläget. Multiplayer online på olika mindre kartor och sånt. Så, hur spelar man fucking ScreamPark och ScareScraper? Det är multiplayer-lägen med minispel för upp till åtta spelare på en och samma konsol. Kul som tillägg, något litet extra bara, men inget vi satt speciellt länge med alls. Vi provade detta bara som hastigast, bara för att prova, i couch co-op offline, vilket också är en valmöjlighet så det är ju trevligt, och jo, visst... Det är väl kul för stunden att bara gå runt och jaga spöken utan direkt anledning.
Luigi's Mansion 3 är i slutändan bättre än både det första och det andra spelet i serien, men originalet hade ändå mer egen karaktär med dess spökgalleri. Trean är en förbättring från tvåan på den punkten och har många unika och fräcka spöken till karaktärer, men ettan är fortfarande den delen i serien med mest smått skrämmande och genuint läskiga spöken. Trean är spelmekaniskt bättre men ettan var faktiskt mer stämningsfullt. Rolig gameplay kombinerat med ett om än ej felfritt så ändå välkommet tvåspelarläge ger dock trean the edge och det över såväl ettan som tvåan.
En kul grej vore om man istället för gegg-Luigi helt enkelt hade Mario, Peach och Toad som tre andra spelbara karaktärer att gå på spökjakt tillsammans med Luigi och på lika villkor. Då hade det här verkligen varit som Ghostbusters i Mario-världen. Det känns som att de gjorde co-op till en grej med detta spel men vågade inte löpa linan ut. Men det är ändå ett bra spel.
Vårt slutgiltiga betyg: Tre gröna Luigi-mössor av fem möjliga.
|
