Format: SEGA Mega Drive
Utvecklare: SEGA (1990)
Idag var midnattstimmen äntligen slagen för det nya Ghostbusters-videospelet att släppas loss på andra format än bara Sonys i Europa (detta eftersom Sony hade lagt vantarna på Europa-rättigheterna och kunnat ha spelet tidsexklusivt till PlayStation-konsolerna fram tills nu), men redan för snart 20 år sedan spökade ett spel med samma odödliga titel i Sverige. Efter att ha rotat länge och väl i redaktionens samlade spelkista har jag så fått dammat av en gammal Mega Drive-kassett från den tiden då spökjägarna fortfarande var nummer ett, Segas svarta spelsystem var det allra senaste och häftigaste man kunde få för sina kronor och en kommande tredje långfilm verkade vara en självklarhet.
Endast ett fåtal filmlicensspel överlever sin egen bioaktuella titel. GoldenEye till Nintendo 64 är väl det eviga exemplet på ett spel som var flerfaldigt mycket bättre än det egentligen borde ha varit i form av ett licensspel [det hade väl licensen att döda sådana fördomar - reds. anm.]. Även Gremlins 2 till NES lyckades stå på egna små ben och båda titlar har var och en på sitt vis visat sig hålla måttet in i våra dagar. Nu tänker jag inte gå vidare in på den föga dagsaktuella frågan om filmlicensspelens vara eller icke vara utan jag bara nämner exempel på välförvaltade licenser... Här på POPKORN blev vi dessutom himla positivt överraskade när vi i våras snubblade över NES-skatten Bucky O'Hare så nu åtog jag mig att gräva upp denna gamla upplaga av Spökligan för att själv ta en närmare titt utifrån dagens perspektiv.
Du kan spela som Bill Murray, Dan Aykroyd eller Harold Ramis men INTE som Ernie Hudson. Vaddå diskriminering? Stackars Ernie... Som om det inte var nog med att han fick minst repliker i filmerna eller att han inte ens fick rollen som sig själv i den tecknade TV-serien. F.ö bjuder spelet på skön grafik och fantasifulla bossar.
Denna snart 20 år gamla spelkassett ska inte förväxlas med The Real Ghostbusters till de gamla Amiga-datorerna. Som titeln föreslår är karaktärerna i Mega Drive-spelet snarare baserade på den gamla trion Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis tagna direkt ur långfilmen än de tecknade motsvarigheterna från TV-serien. Spelet är å andra sidan inte direkt baserat på vare sig första eller andra filmen utan är något av en egen kontinuitet. Bakgrunden sträcker sig till att en ny spökepidemi sveper över New York City och så väl hotell som bibliotek är återigen förpestade med ektoplasma. Du väljer att spela som den av spökjägarna som faller dig mest i smaken, förutsatt att det inte är Ernie Hudson som av någon anledning inte fick vara med, och beroende på hur väl spökena fångas in kan du sedan införskaffa dig nya tillhyggen innan du slussas vidare till nästa uppdrag och sedan nästa igen. Ordningen på banorna är till viss del valfritt och i de blygsamma mellansekvenserna presenteras handlingen i lösa dialogspel mellan karaktärerna.
Banorna är varierande trots att alla utspelas i lägenhetskomplex och du kommer att få möta alla de klassiska plattformselementen som t ex vatten, is- och eldbanor. År 1990 såg det här riktigt bra ut på hemkonsoler. Hatten av för många av de grafiska effekterna, framför allt figurer som Slimer och allas favorit Stay Puft Marshmallow Man. Den grafiska stilen på själva spelhjältarna är lite annorlunda. Här presenterar Sega de tre spökfångarna i en charmigt deformerad chibi-stil fast med en uppenbar västerländsk touch och som sagt, man får alltså nöja sig med tre spelbara spökjägare. Exakt varför, om det fanns någon anledning annat än att Ernie Hudson helt enkelt ej räknades med som en i gänget, vet jag faktiskt inte för detta brydde jag mig inte om att kolla upp. Men kan ni i jämförelse tänka er ett Turtles-spel där en av de fyra paddorna inte är med?
När du har besegrat en boss får du chansen att använda din P-stråle till att tvinga in fulingen i spökfällan.
Något som jag främst vill lyfta fram med det här liret är kontrollen som känns helt fullständig. Du kan såklart gå, ducka, hoppa och skjuta men att karaktärerna också kan diagonalskjuta kändes lyxigt för sin tid och gör att spelet än idag håller måttet (jämfört med t ex första Metroid som har åldrats sämre än öppnad mjölk en varm sommardag). Ett stort irritationsmoment i många andra Ghostbusters-spel som har släppts genom åren är förresten att Ray Parker JR's one-hit-wonder-låt i midi-version upprepas till leda, om och om, bana efter bana. Här i Mega Drive-titeln däremot finns lyckligtvis ett flertal ljudspår som variation medan det supervälkända temat endast hörs under START-skärmen samt spelets mellansekvenser och det i en skönt kaxig funkversion (som dock får dras med det skrällande ljud som återfinns i tidiga många Mega Drive-releaser).
Handen på hjärtat finns det relativt få Mega Drive-lir som håller än idag. Jämfört med katalogen till den närmaste konkurrenten från Nintendo finner man betydligt färre spel som levt vidare in i våra dagar i den bemärkelsen att man lika gärna spelar igenom dem nu som då. Ghostbusters till Mega Drive, som spelupplevelse på det stora hela, ligger någonstans där... Precis rätt på eller kanske lite över beroende på vad man vuxit upp med och av samma anledning kanske lite under den där magiska gränsen. Liret är dock, trots allt och trots en mindre kommersiell framgång, ett mer helgjutet plattformsäventyr än någon annan version på andra format. Nintendo-spelare hade inga bättre alternativ. Till Super Nintendo fanns inte ens något alternativ... Utan några nostalgiska band till varken Ghostbusters eller Mega Drive skulle nog ändå de flesta sätta ett snäppet lägre slutbetyg än över medel. För oss andra är det dock svårt att motstå charmen med det här spelet.
Slutomdömet: Tre kultförklarade Ghostbusters-loggor av fem möjliga.
|
