Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan #58
Luigi's Mansion 2



Text och sånt: Jan "Bustin' Makes Me Feel Good" Komsa, 2021-10-17

Format: 3DS
Utvecklare: Next Level Games
Utgivare: Nintendo (2013)
Genre: Action/äventyr

För två år sedan skrev vi om Luigi's Mansion till GameCube som kom ut 2002 i vår del av världen. I år bestämde lilla jag mig för att gräva vidare i vad som blev en serie i och med denna direkta uppföljare från 2013 till 3DS. Jag har inte spelet själv men GW har det och var hygglig nog att låna ut det till mig. Så ja, det blev att jag kör solo den här gången. Var ett tag sedan sist... Kändes lite ovant får jag ju medge, att inte kunna luta sig mot en medspelares skills liksom. Finns inte en chans i helvete att jag själv hade pallat med ett spel som Ghouls 'n Ghosts till Mega Drive annars, som vi grävde fram här inför förra årets Halloween. Luigi's Mansion 2 vågade jag dock ge mig på ensam. Ett inte direkt fartfyllt actionäventyr i 3D med Luigi i huvudrollen som utspelar sig i Nintendos glada värld med allt vad det innebär liksom. Det här fixade jag.

Liret är också känt som Luigi's Mansion: Dark Moon annorstädes i världen. Med tanke på att nästa spel igen, som kom ut på Switch just på dagen för Halloween förrförra året för övrigt, dock kort och gott kallades Luigi's Mansion 3 visade den lite torra speltiteln vi fick här i Europa sig i alla fall vara den mer konsekventa. Om nu någon mer än jag bryr sig om sådant. Tillskillnad från det första spelet till GameCube utvecklades detta i alla fall inte inom Nintendo själva utan av, numera förvisso Nintendo-ägda, Next Level Game borta i Vancouver, Kanada. Att Next Level Games fick förtroendet att göra detta var inte så konstigt. De hade redan gjort flera Nintendo-spel åt Nintendo som Super Mario Strikers-liren till GameCube och Wii samt Punch-Out!! till Wii.

Luigi's Mansion 2 är i mångt och mycket vad man hade förväntat sig av en direkt uppföljare. Allt är inte sig likt dock... Det nya spelet är t ex uppstyckat i uppdrag (typ banor) och flera olika hemsökta byggnader (typ världar då) istället för att vara ett enda stort sammanhängande äventyr som GameCube-spelet. Vilket logiskt sett funkar bättre för ett spel som man bär med sig. Vad som däremot INTE är logiskt för ett bärbart spel är att man kan inte spara när som helst! Skulle man behöva stänga av mitt under en bana så får man börja om från första början på den banan minsann. What da fuck?! Jag lånade alltså liret och hade sedan med det att spela på jobbet då vi ofta har mycket dötid där borta. Jag var kanske halvvägs igenom första uppdraget, tillika banan, när jag plötsligt fick en hög med pappersarbete att göra och visste inte hur lång tid detta skulle ta... Så snarare än att bara slå ihop skärmarna och sätta 3DS:en i standby-läge stängde jag av spelet, men inte bara mitt i utan genom att via pausmenyn åka tillbaka till labbet, typ hubvärlden, och därifrån ut i titelskärmen för det tänkte jag säkert skulle ha sparat min framgång där på första banan... Men icke visade det sig... Och det var så jävla surt att sedan behöva göra om allt från första början. Luigi's Mansion 2 gjorde då inte direkt ett jättelyckat första intryck på mig.

Men okej, vad fan, jag kom över det och gav liret en chans till. Och tur var väl det för detta visade sig allt vara ett ganska så skoj och trevligt och alldeles lagom läskigt litet äventyr. Spara automatiskt gör liret då man tas tillbaka till labbet efter varje AVKLARAD bana förresten. Bara utifall någon nu undrade (så slipper ni googla det). Men hur som helst... Luigi's Mansion 2 är ett mer "cartoonigt" spel än dess föregångare. Inte för att ettan inte redan var "cartoonig" men spökena där kändes ändå läskigare, typ som genuina gengångare efter riktiga människor, medan här är alla spökena ännu mer som de i Casper. Det finns inga individuella karaktärer till spöken alltså. Eller inte många i alla fall... Vilket är lite synd. Här är nästan alla spökena mer som bara variationer på ja, just Casper. Eller Slimer från Ghostbusters. Sedan återvänder de gamla klassiska Boo-spökena också såklart. Sådana som man så väl känner igen från Super Mario-spelen. Det finns en sådan gömd någonstans på varje bana. För att låsa upp extrabanan på världen måste man alltså finna alla på de vanliga banorna. Ser dem gör man med en speciell mörkljuslampa, men denna får man inte tillgång till förrän flera banor in på första världen. Man har mao ingen som helst möjlighet att fånga dessa Boos på första försöket utan spelet är byggt så att man är så illa tvungen att spela om de banorna (om man vill göra allt). Det känns lite billigt faktiskt.

Finns fem världar med fem banor plus en boss och en extra bana som man måste låsa upp per värld. Bara fjärde världen är, lite konstigt nog, kortare än så. Där är det bara tre banor, en boss och en extra bana. Och efter femte världen tillkommer en sista bossbana också. Första världen är en hemsökt herrgård likt den i det första spelet men mycket mindre. Andra världen, Haunted Towers, är övervuxen med köttätande plantor, och här får Luigi visa vad han går för som rörmokare också. Tredje världen, Old Clockkworks, är ett öh, ja, klockhus. Fjärde världen, Secret Mine, är alltså en gruva. Och så femte och sista världen, Treacherous Mansion, är en större herrgård. Men någon "Luigi's Mansion" är det då inte tal om i det här spelet. Lite missat tillfälle att inte kalla detta för Luigi's Mansions kanske, likt Alien och Aliens? Men så är det ju egentligen inte bara mansions här. Och så är det ju inte direkt Luigis ställen heller... Lite blev det ju då att den här serien blev fast med ett namn som egentligen bara applicerade på det första spelet. Precis som House of the Dead och Resident Evil. Fast återigen är det väl bara jag som bryr mig om sånt.




Finns förresten ett arkadspel baserat på Luigi's Mansion 2, utvecklat av Capcom och utgivet av Sega 2015, en rälsskjutare med dammsugare istället för ljuspistoler. Verkar hur fett som helst. Ifall någon undrar vad sjutton den tredje bilden här ovan egentligen har med något att göra. ;p Och vad gäller själva spelbilderna så pallade jag inte klura ut hur jag skulle lösa situationen med den nedre skärmen den här gången så det blev bilder från bara den övre skärmen helt enkelt!

Den knäppa professorn E Gadd återvänder från första spelet och han ringer och stör en hela tiden under äventyrets gång. Och extra störande nog måste man svara och då måste man trycka på skärmen minsann, fastän ett enkelt knapptryck på A borde ha räckt och hade funkat fint med tanke på att man står fast på stället när det ringer och kan inte göra något annat än att svara men neeej då, pekskärmen måste man peta på då, som om de behövde göra skäl för den... Den nedre skärmen agerar annars som kartskärmen bara och det funkar faktiskt bra. För en liten karta i något av hörnen på själva spelskärmen är ju inte riktigt samma sak och att behöva få upp en större karta genom att pausa bryter ju liksom "da flow of da game" lite medan en hel skärm för kartan som alltid är där vid sidan av spelskärmen, ja, det må vara en standardlösning för många DS- och 3DS-spel men det funkar faktiskt. Det funkar bra. Och jag är då glad att de inte kände sig bajsnödigt tvungna att skohorna in en mängd pekskärmrelaterade element bara för sakens skull. Den fördömda gyron kunde de dock inte hålla sig borta från... Men mer om det längre ned.

Luigi's andra lika delar lustiga som kusliga spökjakt är inte helt tomt på mer karaktäristiska spöken än alla de ganska generiska gastarna. När man först stöter på en Toad, som nog också är DEN Toad, och räddar svamppågen ur en tavla och sedan kommer ut i en kyrkogård där tre avlidna systrar stiger upp ur sina gravar... Ja, jävlar alltså, det är faktiskt riktigt fräckt gjort... Just den här biten av spelet. Gav mig kalla kårar nästan. Ett verkligen välgjort moment alltså. Och så blir det bossfight såklart! Spöksystrarna är visserligen blott en miniboss och inte den världens slutboss men ändå. Det var när jag hade kommit så här långt in som jag förstod att jag gillade spelet mer än jag störde mig på det. Apropå bossar ser den hemsökta trappan sannerligen hemsk ut. Stuff of nightmares typ. Och det är ju hur häftigt som helst när man ställs inför en besatt enorm riddarrustning och måste klura ut hur man kan få den på fall. Bossfighterna är mer komplexa och originella här än i föregångaren och de känns faktiskt utmanande tillskillnad från de i ettan som var busenkla verkligen.

En sak som känns mindre genomtänkt är däremot att det inte finns vare sig några sparmöjligheter eller checkpoints strax innan en bossfight. Råka dö på bossen, vilket alltså är mycket lättare hänt här än i ettan, och man måste göra om hela banan från början... Något som kan ta allt från kanske fem till tjugo minuter, inte inklusive tiden för själva bossfighten... Förvisso finns ett föremål att finna som agerar automatisk Phoenix Down typ, eller älva i flaskan i Zelda, men ofta när man traskar runt och utforskar ställena för första gången så råkar man snubbla över en boss innan. Finns förresten ingen vettig anledning till att E Gadd inte kan transportera en tillbaka till labbet skulle man råka stupa på en boss och därefter ge en möjligheten att möta bossen igen direkt, möjligen att man då hade förlorat alla pengar man samlat på sig eller något sånt. Nåja. Den allra sista bossfighten är åtminstone inte lika irriterande som den i ettan, om än utdragen och uppdelad i etapper med smått påfrestande flyktsekvenser däremellan.

Finns en massa skit att samla på sig i det här spelet också, sedlar och mynt och olika skatter, en hel rad av dessa på varje bana. Eller i varje värld rättare sagt då byggnaderna som tidigare nämnt är som världar medan varje uppdrag är då som nästa bana i den världen. Tyvärr känns detta mest som en sådan där grej att göra bara för att ha gjort det... Alltså, ju mer stålar man håvar in, desto bättre blir ens prylar i spelet. Och det är ju bra. Blir lite som att man levlar upp sina färdigheter typ. Men alla de där enskilda skatterna då som ligger gömda utspridda överallt? Samla alla på en värld för att låsa upp en staty av Luigi som man kan titta på. Samla alla på en annan värld för att låsa upp en annan staty av Luigi som man kan titta på. Osv, osv... Öh... Nä. Tack men nej, tack. Jag avstår. Riktigt SÅ roligt har jag inte med det här spelet.




Kontrollen då... Styr Luigi med den analoga spaken. Dammsugaren, som precis som sist agerar likt en protonpackning och spökfälla i ett, suger med R och blåser med L. Med X och B, dvs den övre och nedre av de fyra ansiktsknapparna på kontrollen av konsolen, kan en rikta pipan upp och ner. Detta kan även göras genom att helt enkelt luta hela själva 3DS:en, vilket jag hatar. Jag hatar den här fucking gyrogimmickkontrollskiten då det ofta kommer i vägen för hur jag råkar hålla upp konsolen för tillfället och ja, ibland byter man liksom ställning! Ibland sitter man lutad bakåt och håller upp 3DS:en typ över ansiktet så att man tittar liksom snett uppåt på spelskärmen, och ibland kanske man lutar sig framåt och tittar då snett ner på skärmen! Men detta kan alltså helt fucka upp vart Luigi riktar prylarna i spelet! Argh!! Och inte fan kan man stänga av gyroskiten heller för att Nintendo är så jävla kåta i alla dessa gimmickkontrollmetoder att man blir tokig! Finns andra segment där gyron används, till att balansera över vissa områden t ex, som jag också kunde ha varit utan. Detta är ingen dealbreaker dock. För det mesta märker jag faktiskt inte ens av gyron. Men ibland gör skiten sig påmind och extra störande blir det självklart om detta råkar hända mitt under en svettig bossfight... Varför, Nintendo? Varför? Bara låt oss som vill spela normalt få göra detta med kors, spakar och knappar. Alla era rörelsekänsliga vända och vrida och vifta-kontroller kan ni ta och köra upp i röven ärligt talat. Det tillför oftast inget av värde till spelen! Oftast är det ju snarare tvärtom! Spelen blir oftast SÄMRE pga all den skiten...

Nåväl. B är även springknapp och dogdge-knapp medan man bustar medan X är även interageraknappen när det gäller att öppna lådor och sånt. A smäller av små ljussmällar med den vanliga ficklampan och håller man in knappen kan man ladda upp dessa. Att blända spöken med någon av dessa smällar, stora eller små, är nödvändigt för att med dammsugaren kunna börja fånga in gastarna. Här räcker det alltså inte bara att lysa på dem med en vanlig stråle från ficklampan som i ettan. Och när man håller fast ett eller flera spöken med dammsugaren börjar också en liten mätare laddas upp för när man med A dessutom kan typ kvickt rycka åt med sugstrålen för att försvaga dem snabbare. Allt som allt fungerar själva infångandet av spökena märkbart bättre här än i originalet, främst för att man slipper behöva tänka på och kämpa med två styrspakar. Och så till sist Y-knappen som tänder mörkljuslampan som man får en bit in i spelet och som när man lyser med den kan lysa upp saker som annars är dolda för ögat. Som Lens of Truth i Zelda: Ocarina of Time... En del dörrar kan t ex vara dolda och behöva lysas upp. Föremål och karaktärer fångade i tavlor. Och så de där Boo-spökena som spökar någonstans på varje bana.

Luigis irriterande utrop återvänder förresten, även om han inte ropar efter Mario hela tiden den här gången, och är förlagda till styrkorset. Fasta kameravinklar återvänder och en mojäng byggd av en tidigare bärbar konsol från Nintendo återvänder också, men istället för en Game Boy Horror baserat på Game Boy Color får Luigi en Dual Scream baserat på gamla standardmodellen av DS. Det är denna Luigi använder till att kommunicera med professorn. Så att, ja... Luigi's Mansion 2 är, som redan nämnt, ungefär vad man kunde förvänta sig av en direkt uppföljare. Kontrollen känns inte lika avig som den gjorde i det förra liret där man måste kämpa med två spakar samtidigt för att fånga in spökena. Tack vare att 3DS:en endast hade en spak att tillgå är det mycket lättare och känns mycket naturligare att styra här. Ficklampan är mer effektiv och har fler funktioner. Plus att man har en annan sorts lampa till hjälp med. Som ett riktigt proffs känner man sig ju med alla dessa prylar till hands. Som en riktig Ghostbuster. Och det är spelets stora styrka.

Så är detta bättre än det första spelet i serien? GW tycker det. Och jag får lov att hålla med. Detta är det bättre spelet. Framför allt är det något som man finner sig själv vilja återkomma till, tillskillnad från GameCube-spelet som man kanske spelar igenom en gång från början till slut och sedan bara låter ligga. Luigi's Mansion 2 har ett återspelvärde. Och det håller längre. Nu har jag inte samlat allt som finns att samla men att bara varva spelet tar väl en någonstans mellan 10-20 timmar kanske, om man då som jag inte har direkt bråttom. Men det hade jag och min spökjägarkollega heller inte då vi turades om i det första spelet förrförra året och det tog oss då inte alls många timmar att klara. Inte bara varva men KLARA. Det här, om det är första gången man spelar det och man vet inte exakt vad man ska göra, känns däremot inte som något man skulle kunna varva, än mindre klara, på bara ett och samma dygn. Inte om man vill göra annat den dagen också. Som att äta och sova och sånt. Så detta är definitivt ett mer hållbart och därmed ett mer prisvärt spel än dess föregångare.

Men viktigast av allt är att man känner sig mer som en riktig Ghostbuster här än i ettan. Det är roligare att fånga in spökena med och just den biten är ju faktiskt kärnan i hela spelet. Så att just den biten funkar bättre och smidigare gör liksom rätt stor skillnad för helhetsintrycket... Att spelet dessutom är uppdelat i uppdrag och olika platser gör också sitt till att man känner sig som en riktig Ghostbuster som liksom får samtalet och beger sig ut hit eller dit på uppdrag. Speciellt lite längre in i spelet då man låst upp hela listor med uppdrag runt om på lite olika platser och kan själv liksom browsa vad man än känner för att gå tillbaka till. Det funkar bra för det bärbara formatet. Luigi's Mansion 2 är dessutom tekniskt sett mycket mer imponerande för att vara på 3DS än vad originalet var för att vara på GameCube om det där låter vettigt. Spelet känns förvisso inte lika unikt som ettan med dess större och kusligare individuella spökgalleri men då det är lättare att styra här, och därmed roligare att fånga in spökena vilket trots allt är kärnan i spelet, vinner tvåan i längden. Så trots vissa brister och irritationsmoment känns Luigi's Mansion 2 ändå som ett bättre spel än Nintendos helt egenutvecklade föregångare.



Mitt slutgiltiga omdöme: Tre gröna Luigi-mössor av fem möjliga.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
| 1-D
| E-L
|- EA Hockey
|- Ecco Jr.
|- Excitebike 64
|- Exit
|- Final Fantasy VII
|- Final Fantasy X
|- Flower
|- Ghostbusters
|- Ghouls 'n Ghosts
|- Hook
|- Ice Hockey
|- James Bond: The Duel
|- Jurassic Park (MD)
|- King Neptune's...
|- Kolibri
|- Luigi's Mansion
|- Luigi's Mansion 2
| M-St
| Su-Z
|
Frispel

För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.