Format: PlayStation2
Utvecklare: Square (2002)
HD Remastern av Final Fantasy X, inklusive den direkta uppföljaren Final Fantasy X-2 (tio... två... '-_-), släpptes visst till Switch och Xbox One bara härommånaden. Då passar väl det här ganska bra i tiden antar jag... Att gräva fram vår sk internationella utgåva av originalspelet som släpptes till PlayStation2 alltså. Med tanke på att titeln är på tapeten igen nu i dagarna. Vilket för övrigt har varit fallet återkommande gånger nu in på 10-talet. Först 2013-2014 då HD Remastern ursprungligen släpptes i Japan följt av resten av världen till både PS3 och Vita, sedan 2015 då den kom ut även till PS4, sedan 2016 då det var dags för Windows-versionen och nu är det alltså dags återigen. Tian är förvisso inte den enda delen i serien som efter lång tid plötsligt visade sig på både Switch och Xbox One nu i år. Sjuan gavs ut igen i mars, nian konstigt nog dessförinnan i februari och tolvan senare i april. Men det verkar ju vara mest hype kring tian just nu. För all del, låt oss då ta en närmare återblick på Squares tionde ordinarie slutgiltiga fantasi. Modell äldre.
Den ursprungliga versionen av FFX släpptes först i Japan och senare Nordamerika under 2001. Till Europa kom spelet först året därpå dock, närmare bestämt den 24 maj 2002. För 17 år sedan idag. Mm, det må inte vara något jämnt jubileumsår i år men i dag är i alla fall årsdagen för releasen här i Europa. Så då passar det väl ganska bra att detta kommer upp just idag av den anledningen också. Vår version av FFX byggde förövrigt på den japanska specialutgåvan från tidigare samma år kallad FFX International. Denna innehöll lite extra godis vilket kändes som typ plåster på såren för att vi fick vänta dryga fem månader efter jänkarna. Nog var det en lång väntan tyckte jag... Så här hypad hade jag inte varit inför ett nytt spel sedan Ocarina of Time hösten 1998. Och jag har nog heller inte varit lika hypad inför något annat nytt spel sedan dess. Men så var FFX det sista spelet som jag såg fram emot som barn. När det sedan väl släpptes i butik även i Sverige var jag relativt nyligen 18 år fyllda. Vuxen. Tekniskt sett... Mellan den amerikanska releasen i december 2001 och den svenska i maj 2002 hade jag alltså hunnit bli vuxen. Så nog kändes de här månaderna som för alltid för mig på den tiden.
Maj 2002 var ju dessutom då Star Wars episod II skulle ha världpremiär. Och det var ju också något som man väntade spänt på liksom. Minst sagt. Vi gick i tvåan på gymnasiet då och jag ville bara kunna snabbspola igenom hela den vårterminen.
Den lika delar fantasieggade som ödesdigra världen i Final Fantasy X. Samurajmunken Auron här till höger är förresten den hårdaste och häftigaste spelbara karaktären någonsin i ett Final Fantasy-spel. Så det så!
Okej, åter till den lååånga väntan på FFX... Som jag egentligen väntade på inte bara sedan jag var klar med nian utan snarare redan sedan åttan i slutet på 1990-talet. Jag var nämligen aldrig mycket för del nio. Det passar liksom inte alls in i serien så som den hade utvecklats naturligt fram till dess. Och faktum är att från början så skulle det inte ens vara en del i den ordinarie serien utan en spin-off. Och då hade ju det som senare blev FFX egentligen varit FFIX. Vilket är hur det känns med. FFX känns mao som den naturliga utvecklingen av- och fortsättningen på serien efter FFVI, FFVII och FFVIII. FFIX känns däremot som en alternativ uppföljare till FFIV eller V. Och det var inte vad jag ville ha. Hur mycket jag än gillar FFV också. Men ja, jag såg fram emot det här spelet som fan alltså. Nätet var fortfarande lite i sin linda då i början på 2000-talet så den mesta informationen fick man ju genom tryckta tidningar. Det var sannerligen fortfarande den gamla goda tiden... Jag vill minnas att jag t o m köpte på mig utländska speltidningar bara för att få någon mer inblick i FFX eller bara för bildernas skull. Men det fanns ju också flera svenska speltidningar att välja mellan på den tiden. Det fanns bl a någon PS-exklusiv tidning. Och då menar jag heller inte Svenska PlayStation-magasinet utan ytterligare någon. Jag tror den hette PSXtreme eller något i den stilen. Jag hade bara ett enda nummer av blaskan. Det med Lulu från FFX på omslaget. Vilket en söt tjej i kassan på OKQ8 eller vad det nu var plötsligt blev väldigt entusiastisk över förresten. Hon gillade framförallt designen på Lulus klänning. Och jag visste inte hur jag skulle reagera på det liksom. Jag blev helt jävla ställd. Värsta tunghäftan. Det är ju bara att medge att karaktärsdesignern Tetsuya Nomura verkligen var såpass modemedveten alltså. Här är bilden från omslaget i fråga förresten. Samma bild som jag nu använde till thumb.
Men ja, som jag såg det var FFX den "riktiga" uppföljaren till FFVIII som jag älskade minst lika mycket som sjuan dåförtiden och sjuan var ju bara bäst någonsin och därmed tyckte jag att åttan också var bäst. Jag pendlade faktiskt mellan sjuan och åttan. Men det var i alla fall den ribban jag hade satt för tian. Jag förväntade mig en värdig uppföljare till två av världens bästa spel genom tiderna. Och jag blev... Lite besviken. FFX visade sig ändå vara ett mycket bra spel. Lika snyggt som överlag välgjort. Men det infriade inte alla mina förväntningar. Och som ett japanskt konsol-RPG betraktat överträffade det inte sjuan eller åttan. Jag hade fortfarande mycket roligt med det, och spenderade säkert runt 150 timmar åt liret, men kunde aldrig riktigt släppa tanken på att sjuan och åttan trots allt var bättre rollspelsupplevelser. Men om inte annat var FFX ett värdigt avslut på världens bästa japanska textmenybaserade konsolrollspelserie. Jo, jag är allt plågsamt medveten om att FF-serien för närvarande är uppe i del XV. Jag äger själv den femtonde delen till PS4. Vad jag menar är att serien inte har varit sig själv sedan FFX. Att tian var det sista riktiga FF-spelet. Den slutgiltiga fantasin verkligen... Det var den sista delen i serien som producerades helt och hållet av gamla Square innan de gick ihop med tidigare ärkerivalerna Enix i början på 2003. Det var den sista delen i serien med musik av Nobuo Uematsu. Han kom att lämna Final Fantasy bakom sig inte långt därefter och komponerade inte ens alla låtarna i tian. Så det var också den första delen i serien med musik av någon annan än Uematsu. Det var även den första delen i serien att få en direkt uppföljare, spin-off eller dylikt med FFX-2 under 2003. Och titeln på det spelet är ju bara bland det dummaste någonsin... X-2 som i tio-två med romersk siffra för tian och arabisk för tvåan, alltså... Varför inte bara använda en undertitel? Något i stil med "Final Fantasy X: The Story Continues" eller vad fan som helst förutom urlöjliga "X-2". Fan, t o m "Final Fantasy X part II" hade varit bättre. Vad sjutton tänkte de med egentligen?
Medan man kutar omkring i världen syns som vanligt bara huvudpersonen på skärm men så fort en strid nalkas dyker de andra i sällskapet plötsligt upp bredvid. Striderna är för övrigt smidigare än någonsin tidigare.
Vi fortsätter. Fram till del tio var FF-serien Squares allra heligaste kossa. Efter tian var då den slutligen slaktades. Det var då man på det nyblivna Square Enix började mjölka FF-namnet för allt vad det tidigare varit värt. Och det började alltså med FFX-2. Så FFX var också det sista spelet i serien som, åtminstone när det först släpptes, fortfarande kändes speciellt och unikt. Varje ny del i serien bjöd på en helt ny värld med helt nya karaktärer och en helt ny historia. Fram t o m FFX. Och del elva i den ordinarie serien gjorde man till ett jävla online-rollspel! Allt i samma veva efter att den datoranimerade långfilmen för övrigt floppade hårt. Tolvan var sedan inte ens satt i en helt ny och unik värld utan återupprepade världen och mycket annat från spin-off-serien Final Fantasy Tactics. WTF liksom?! FFX var alltså slutet egentligen. Slutet på en era. Slutet på FF-serien så som vi kommit att älska den. Det sista riktiga FF-spelet och även det sista riktigt bra FF-spelet för den delen. Fastän det alltså ändå lämnade en del att önska. FFX var ett steg framåt för serien men i vissa avseenden kändes det likaså som ett steg bakåt. Det var t ex det första FF-spelet där röstskådespelare användes. Han den där Fry från Futurama gjorde rösten till huvudpersonen Tidus. Fördelen med riktiga röster är såklart att spelet känns mer levande, mer genuint liksom. Nackdelen är dock att dialogen blir mer sparsam. Alla personer som man stöter på under äventyrets gång har dessutom inte riktiga röster. De flesta som man kan snacka med medan man ränner omkring kommunicerar med bara textrutor. Men eftersom man i och med röstskådespelarna lätt kommer in i sinnesstämningen att folk pratar på riktigt här så blir man mindre benägen att stanna upp och faktiskt läsa den dialogen som inte sägs ut högt. Det skär sig alltså lite. Hela spelvärlden hänger förresten samman i tian, vilket väl kan anses vara ett steg framåt men detta är ju på bekostnad av den traditionella världskartan. Att väl få tillgång till luftskeppet i tian bara för att INTE kunna flyga fritt världen runt kändes som ett steg bakåt.
Vidare är jag inget fan av det nya sphere grid-systemet. Det är i princip som en sorts brädspel i spelet där man går omkring på brädan med varje spelbar karaktär för att låsa upp nya förmågor som sedan används i strid. Och en av anledningarna till att jag ogillar det här är att det har ingen förklaring "in-universe" när alla tidigare FF-spel hade det. Materia i sjuan, Espers/GF i sexan och åttan, kristallerna i ettan, trean och femman eller att de diverse karaktärerna helt enkelt besitter vissa förmågor som i tvåan, fyran och nian. Story-mässigt kör tian enligt den sistnämnda mallen. Lulu är t ex en black mage och så är det bara. Yuna är en white mage tillika summoner och så är det bara. Okej. Men det förklarar inte hur varenda permanent spelbar karaktär sedan kan lära sig precis allt. Tidus är som en blandning mellan krigare och en time mage. Och hur exakt det kommer sig att han sedan kan lära sig svart magi som Lulu, det får ingen som helst förklaring i spelets handling. Det gillar jag inte. Det stör mig. Själva stridssystemet i FFX är annars väldigt smidigt och uppskattat. Man går ifrån seriens klassiska Active Time Battle-system till något som verkligen är tur-och-ordning-baserat. Man får endast kontrollera tre karaktär åt gången i strid, såsom tidigare i del sju och åtta f.ö, men det bästa med det nya systemet är att man när som helst under stridernas gång kan byta ut karaktärer. Man har alltså totalt sju styck karaktärer att välja mellan varav man kontrollerar tre åt gången i strid. De andra fyra är typ någonstans i bakgrunden. Under en strid kan man med blott ett knapptryck byta ut vilken av de tre stridande karaktärerna som helst mot någon av de fyra andra. Detta ger liret enormt mycket mer flyt gentemot tidigare delar. Och eftersom alla karaktärer har olika förutsättningar, och därmed är mer eller mindre fördelsaktiga att spela ut mot vissa fiender, blir det mer taktiskt tänkande som gäller i striderna medan man skiftar fram och tillbaka med sina stridande. Skoj.
Föga förvånande bjöd FFX på de snyggaste datoranimerade mellansekvenser man dittills hade sett i ett FF-spel. Och för första gången kunde man se om dem utan att behöva spela om hela spelet! Mm, de sparades nämligen i någon filmteater någonstans i den fiktiva världen Spira. Så det var ett litet plus i kanten. Världen i sig däremot... Jag kan inte släppta tanken på att den var som den var åtminstone delvis pga tekniska begränsningar. Vi snackar Water World typ. Hela världen var liksom översvämmad. Den var tekniskt sett snyggare än någonsin tidigare men kändes samtidigt mer begränsad än någonsin tidigare. Och jag kan bara inte låta bli att undra ifall detta inte beror på att man inte kunde göra en lika snygg värld lika stor och öppen som de tidigare. För FFX var inte ensamt om det här. Bara året därefter kom Legend of Zelda: The Wind Waker ut med sin egen vattenvärld och inte hela två år senare kom Suikoden IV seglandes med sin egen vattenvärld och jag blev så jävla trött på detta till slut. Dessa jävla vattenvärldar på bekostnad av ordentliga världskartor att utforska liksom. Suikoden IV var en besvikelse jämfört med del I-II till PS och del III från tidigare på PS2. The Wind Waker var en besvikelse jämfört med både Ocarina of Time och Majora's Mask till N64. Och FFX var en besvikelse jämfört med både FFVII och FFVIII till PS. Åren 2002-2005 var en mörk tid för mig just vad gäller nya spel. Och då ska vi inte ens tala om Super Mario Sunshine. Av alla dessa var FFX åtminstone den bästa besvikelsen. Hur begränsat och linjärt det än kändes på sina ställen bjöd de fartfyllda striderna, den fantasifulla designen, Nobuo Uematsus stämingsfulla svanesång och ja, t o m det nya blitzball-minispelet; typ handboll under vatten där man får bygga upp sitt eget lag och rekrytera nya spelare från hela världen, på bokstavligt talat hundratals bittert ljuva speltimmar som jag sent ska glömma.
Mitt slutgiltiga omdöme: Tre och en halv blitzball-bollar av fem möjliga.
|
