Då var påsken över för i år och det har blivit dags för del två i vår serie frispel på Switch. Och nu gör vi som så att vi delar upp allt i seperata sidor snarare än bara fortsätter rakt ned från sist, ja. Främst då det till slut hade blivit för mycket att scrolla genom på en enda sida. Det blir mer överskådligt och lättare att navigera så här helt enkelt.
En sen spelkväll blev det förresten den här gången. Först från 21-tiden och fram till strax innan midnatt körde vi. Totalt tre timmar för tre titlar, så i snitt en timme per spel, var dock alldeles lagom lång tid för en snabbkoll av den här sorten tyckte vi. Och bara utifall det nu undgick någon går vi alltså från A, B och C vidare till D, E och F i den här delen.
Okej, det var förhandssnacket det. Dagens spel blir:
Deemo Demo
Utvecklare/utgivare: Esquadra/Flyhigh Works
Släppt: 2017-09-28, digitalt
Ursprungligen på: iOS och Android (2013)
Exception
Utvecklare/utgivare: Traxmaster Software
Släppt: 2019-08-13, digitalt
Ursprungligen på: PC, Switch, XBO och PS4
Flashback (Remastered)
Utvecklare/utgivare: Paul Cuisset/Microids
Släppt: 2018-06-19, fysiskt och digitalt
Ursprungligen på: Switch
Vi hoppar rakt in i Deemo. Eller rättare sagt en demo av Deemo. En "Deemo Demo" med andra ord. Men varför? Varför en demoversion? För att Janne ville vara sådär lustig som har en demo av ett spel som heter Deemo... Därför. Bara därför. Inte var det något som karln hade provat på sedan innan heller och kommit fram till att han inte ville ha hela spelet. Nej, han tankade visst hem det här bara för att ha en demo av Deemo utan någon avsikt att någonsin köpa resten av spelet. Oookej...
Deemo börjar med en uppmaning. "Use headphones for the best experience." Men alltså, nu är vi ju två pers som sitter här med spelet igång på TV:n så... Nej. Sedan får vi veta att man kan spela det här antigen genom att använda en handkontroll eller genom att använda pekskärmen på Switch. Vilket som liksom. Men som sagt var så spelar vi detta på TV:n nu, med Switch-konsolen och dess fancy pekskärm i dockat läge, så nej... Knappt har vi tryckt oss förbi titelskärmen förrän vi därtill meddelas att detta minsann är provversionen av Deemo, med bara fem sånger tillgängliga. Ööh... Sånger..? Detta är ett musikspel alltså? Nä, vi hade verkligen ingen aning om vad vi gav oss in på. Fast när vi tittar tillbaka på alla våra bilder så här i efterhand så märker vi att spelupplägget kunde skymtas där det visades att man får välja mellan handkontroll och pekskärm.
Men ja, Deemo är alltså ett musikspel. Och i detta demo av Deemo ges tydligen bara fem låtar att prova på. När man börjar spelet har man däremot tillgång till endast tre av dessa. Här började i alla fall spelet intressera oss. För vi säger då det, dessa illustrationer som åtföljer de olika låtarna är verkligen fräcka. Spelet har sin säregna stil runt omkring själva spelmomenten.
När vi sedan kommer till spelmomenten i fråga, efter att ha kollat en massa andra inställningar att pilla runt med, är det såklart ungefär vad en kan förvänta sig av ett rytmbaserat videospel. Tryck rätt i rätt tid bara. Känn rytmen och håll takten så går det vägen. När noterna närmar sig den svarta linjen längst ned på spelskärmen så trycker man typ på dem men att stirra sig blind på detta gör ingen nytta. Man gör bäst i att använda öronen, inte ögonen, och trycka i takt med musiken. Komma in i rytmen helt enkelt! Lirar man med en handkontroll som vi gjorde används upp, ner, höger och vänster på kontrollens vänstersida för de blå noterna som kommer från vänster samt A, B, X och Y på kontrollens högersida för de röda noterna som kommer från höger. Och sedan vilket som för de blåröda noterna i mitten och båda bakre axelknapparna för de gula noterna.
Nu spelade vi detta med en Pro Controller där det finns ett styrkors istället för individuella knappar för upp, ner, höger och vänster och det fungerar kanske inte alltid helt optimalt känns det som. Det var ganska ofta som vi båda tyckte att spelet inte registrerade när man tryckte på styrkorset. Vi upplevde det som att man därför fick trycka extra hårt på korset för att liksom vara på den säkra sidan. Att spela med Joy-Con-kontrollen vore kanske att föredra. Att använda styrspak istället för knappar eller kors går för övrigt icke, nej.
Det ganska tröga styrkorset på Pro Controller, som vi ändå höll oss till om inte annat så för att ingen orkade resa på sig för att hämta ett par Joy-Cons, var dock inget som störde alltför mycket då vi ändå kom in i spelet nästan omedelbart och gjorde snabba framsteg på alla låtar. Rätt som det var hade vi råkat låsa upp en ny låt i spelet.
Och så fortsatte vi bara. Och blev märkbart bättre och bättre. Vilket "charmigt" nog syns direkt under tiden man spelar. Det här visade sig vara rätt så roligt faktiskt. Helt plötsligt avbröts spelet men inte för att demot var över utan för att den bakomliggande storyn kom igång, med rätt så snygga animerade sekvenser, om en flicka som trillar in i Deemos domän från någonstans.
Och så fortsatte vi bara. Vi utmanade varandra att först komma upp över 50% på alla låtarna och sedan över 60% och sedan över 70% och hela tiden slå nya rekord. Så här långt in i spelet fick man även tillgång till ett nytt utrymme i Deemos domus. Ett bibliotek där man kan se om tidigare filmsekvenser och där man stöter på en till mystisk karaktär... Dessutom kan man pilla runt lite överallt med pekaren. Som på den där skattkistan som antyds innehålla något hemligt... Hm...
Det skulle ju finnas fem sånger tillgängliga. Vi har dock endast lyckats låsa upp en till utöver de tre man började med och exakt hur man kommer åt den femte i demot vet vi ej. När Janman slog nytt rekord med över 80% på en av låtarna låstes i alla fall hela sju nya sångböcker upp! Tyvärr kunde vi dock inte gå vidare till någon av dessa här i demoversionen. Attans. Vilken tease!
Vi fortsatte spela om de låtar vi hade tillgång till och sätta nya personliga rekord. Samma fyra låtar om och om igen, utan att tröttna. Det här var riktigt, riktigt roligt kom vi fram till.
Exakt vad som triggar igång nya storyrelaterade sekvenser vet vi icke men ja, det blev en till sådan också... Och när skärmen som ni ser här ovan till höger sedan dyker upp, där det då står "Thank you for playing" och "Full version avaible in the Nintendo eShop." så betyder det inte slutet på det roliga. Nej, demot slutar faktiskt inte där... Man kan nämligen trycka "tillbaka" och fortsätta "provspela" de tillgängliga låtarna hur länge som helst. Detta, kära läsare, var allt en mycket bra demo. Och det har t o m fått gamle Jan att på allvar överväga att köpa hem spelet i dess helhet. Detta kan vi rekommendera.
Det fullständiga spelet kostar en slant mindre än fullpris men är visserligen också en slant dyrare än många andra indiespel. Men då kommer ju just DEMOT in i bilden! Att ladda hem demot är gratis så ni kära Switch-ägande läsare som inte redan har spelat detta kan ju också prova själva innan köp.
Allt som allt spelade vi demot av Deemo i ganska exakt en timme. Hade det inte varit för att vi också skulle hinnna med två andra spel denna kväll hade vi säkert fortsatt med denna Deemo-demo för att komma åt den där femte låten som skulle finnas med... Drygt en timme per spel fick dock vara gränsen. Efter bara en kort (kisse)paus gick vi prompt vidare till nästa spel i ordningen. Exception. Exakt vad detta då skulle gå ut på visste vi inte heller. Mm, den där Jan har visst långt fler spel än han själv hinner med att spela på sin Switch. WTF? "Det var säkert nån rea!" försvarar han sig med. En högst välkommen sak med det här spelet är hur som helst att man kan välja att hoppa rakt in i just speldelen av spelet och spara introt till senare.
Och, ööh... Vad är det här, Cybertron? Den som diggade estetiken i den gamla Tron-filmen, eller kanske framför allt den nyare uppföljaren Tron Legacy, kommer antagligen att gilla detta också.
Snacka om neonorgasm! Eller något. Exception är en sidoscrollad actionplattformare med en twist. Grejen med det här spelet är att hela spelplanen roteras så att man ska kunna ta sig vidare till målpunkten någonstans på banan. Så att t ex vad som var upp blir vänster, vänster blir ner osv. Det är inget man själv styr över när man vill utan det funkar som så att när man når en viss del av banan och plockar "snurrprylen" där så vänder och vrider sig hela tillvaron runt omkring en. Vilket ser jävligt coolt ut skall tilläggas! Banorna är korta och intensiva, det går fort fram och man kommer DIREKT in i spelet. Beväpnad med vad som ser ut som en dubbelsidig ljussabel gör man processen kort med diverse mekaniska fiender. Man bara slicar rakt igenom!
Ens spelkaraktär är, som ni kära läsare själva kan se, mycket liten mot de enorma omgivningarna. Men det funkar. Det funkar alldeles utmärkt. Skapar ett svindlande intryck verkligen och vi hade inga som helst bekymmer med "spelbarheten" här. Kontrollen är tight och man kan vägghoppa också!
Slash! BOOM! Fuck yeah! Vet ni vad? Detta visade sig också vara riktigt, riktigt roligt på sitt eget sätt. Failar man startar man bara om på banan direkt. Att ta sig från början till slutet på banorna tar oftast inte mer än några få sekunder, och av den anledningen så spelade vi två banor åt gången då vi turades om i det här, men man har heller inte någon som helst tidspress på sig. Klockan räknar upp och inte ned nämligen. Tydligen är det ju meningen att man ska försöka klara banorna så snabbt som möjligt men bryr man sig inte om den biten är det ju bara att chilla.
Det finns en story här med. Och den presenteras rätt läckert nog i form av en delvis animerad serietidning, komplett med textrutor i bildrutorna. Liksom introt kan man dock välja att hoppa över dessa sekvenser och spara dem till senare. Om man hellre bara fortsätter vidare i själva spelet alltså. Det här att man inte bara har kan trycka förbi mellansekvenserna när de kommer utan att man faktiskt uttryckligen får välja om man vill se en ny sekvens direkt eller senare, det gillar vi. Man behöver inte avbryta flytet i det pågående själva spelet utan att man känner att man för den delen missar något.
Vägghoppa mellan fiender för att sedan slica sönder fulingen som väntar där uppe med. Fuck Yeah! Man kan ta skada själv också. Det är dock inga one hit kills från fiender här, bara om man råkar trilla ner i en avgrund eller något sånt. Vanliga fiender tål man ett par stycken träffar från. Och en fräck sak apropå detta är att ju mer skadad man är, desto mer pixlig blir grafiken sett till spelkaraktären och bakgrunderna. Se och jämför bilden ovan till vänster med den till höger.
En visuellt läcker sidoscrollad actionplattformare. Spelet är sedvanligt uppdelat i banor och världar, med bossar fr o m sista banan på andra världen. Speciellt klurigt eller svårt är det inte, om det nu är vad man söker efter. Mest av allt är Exception "bara" riktigt kul att spela. Det är smidigt, har skönt flyt, häftig grafik och en del story under ytan för tankarna till de gamla Oddworld-spelen, fast här med robotar.
Just det. Man kan också typ levla upp i det här liret. Levla upp som i att man får tillgång till fler olika förmågor. Inledningsvis är kontrollen väldigt simpel. En knapp för hopp, en knapp för attack och en knapp att hålla in för att springa men i takt med att man ställs inför fler olika förhinder upptäcker man att man egentligen kunde göra mer än så. Vi snackar då sånt som vägghopp genom att, ja, hoppa mellan väggar, glida genom att trycka ner och hoppknappen eller att klättra uppför väggar genom att trycka i riktning mot väggen och hoppa. Sedan tillkommer alltså dessutom förmågor som låses upp allt eftersom man kommer längre in i spelet.
Excpetion spelade vi i tre kvart och kom så långt som till fjärde världen då vi valde att bryta. Vi hade då egentligen gladeligen fortsatt vidare på detta med. Och hela tre världar avklarade på 45 minuter så i snitt en kvart per värld alltså. Men vi tyckte att svårighetsgraden började bli lite mer märkbar i tredje världen och då var vi osäkra på om vi hade fixat hela fjärde världen på en till kvart och ville inte behöva bryta mitt i en värld eller spela övertid för nu började även klockan bli mycket och vi började bli trötta och så hade vi ju ett till spel att ta oss an.
Vilket såklart leder oss till spel nummer tre för kvällen. Och vad är det här nu då, The Matrix?
Nu ser det ut som i början på 90-talet. Ja, spana in den här grafiken. Vilken flashback alltså!
Ja, det är ju Flashback det handlar om. Duh. Det framgick ju redan i början på den här sidan. Och på thumben till den här texten dessförinnan dessutom! Varför listar vi alla tre liren vi går igenom längst upp istället för att använda speltitlarna som separata och framförallt avgränsande rubriker förresten? Hmm... Det blev visst bara så. Fast bilder på titelskärmarna i spelen funkar ju också som rubriker så no harm, no foul typ. Och vi bara "tänker högt" här nu, ja.
Franskutvecklade Flashback är en gammal klassiker till videospel. Gjordes tydligen ursprungligen till Mega Drive, men Amiga-versionen ändå kom ut före 1992, varpå det sedan dök upp på en uppsjö olika format mellan 1993-1995, däribland just Mega Drive och även SNES. På SNES-fronten röstades det här på POPKORN fram som
det 16:e bästa spelet som slogs ut från de tidigare 16 SNES-topparna och senare som det totalt 62:a bästa liret till formatet. Denna version från 2018 är en remaster av originalspelet med en del sk moderna bekvämligheter valbara. Man kan spela spelet som det var för nästan 30 år sedan. Och man kan spela spelet med t ex tillbakaspolningsfunktion, förbättrad ljud och musik osv. Vi valde det senare alternativet.
Grejen med Flashback är det är ett cinematiskt sidescrollat plattformarsäventyr komplett med mer realistisk fysik och allt det. Vilket rent konkret innebär att en får ha mycket tålamod över för det här spelet. Något som vi helt ärligt bara inte hade över så här nästan mitt i natten och då vi dessutom just hade betat av två stycken andra spel. Två andra, mycket mer fartfyllda, spel... Det skar sig alltså. Både den ena och andra spelupplevelsen sedan med denna. Vi hade alltså bara inte tålamodet för ett spel som Flasback vid just det här tillfället. Den insikten slog oss dock först senare såklart. Och då hade vi ju redan bestämt sedan tidigare att vi skulle spela detta. Men ja, ta en titt på bilderna ovan... Vad man ska göra är att bara gå över hängbron från höger till vänster, hoppa rakt upp och ta tag i avsatsen och dra sig uppåt. Låter enkelt nog, va? NEJ! Fatta hur lång tid detta tog oss! Fatta hur många gånger vi lyckades springa eller gå rakt in i trädstammen eller vad det än är där till vänster så att vår spelgubbe trillade bakåt och tog typ femtiosju långa år på sig att resa sig upp igen! Fatta vår frustration med detta jävla bestyr!
Animerade filmsekvenser inträffar under själva spelet också, vilket naturligtvis var hur jävla imponerande som helst i ett SNES-spel år 1993! Nu i framtiden år 2021 är det mindre imponerande. Men fortfarande ganska charmigt får väl medges.
Exception var ett spel där det gick fort fram. Väldigt fort. Flashback som vi i all vår visdom spelade direkt efter är å andra sidan ett spel där det går långsamt fram. Väääldigt långsamt...
En annan av de "moderna bekvämligheterna" är dessa korta tutorials typ. Som den här på bilden ovan till vänster som förklarar hur fan man egentligen hoppar i det här spelet. Vilket faktiskt inte är helt lätt att bli klok på helt själv, nej. För att göra längre hopp ska man hålla ner A och höger eller vänster för att först börja springa och sedan trycka och hålla ner A igen plus uppåt på styrkorset... Om det låter nästan onödigt knepigt så är det för att det är det... Och det här tog oss vad som kändes som ytterligare en halv evighet att lyckas med... Fatta hur många gånger vi råkade trilla hela vägen ner tillbaka till det där stället med hängbron varifrån vi försökte ta oss upp från första början! ARGH!!!
Efter mycket möda och stort besvär lyckades vi med vad som i Exception hade tagit blott en halv sekund; att hoppa två meter framåt. Sedan kunde vi äntligen komma vidare till nästa skärm. Där stöter man på den första fienden i spelet. Ens spelfigur är utrustad med pistol. För att använda pistolen måste man dock först plocka fram den med en knapp och sedan skjuta med en annan knapp. Det är ett sådant spel alltså.
Vi kämpade på och tog oss förbi ytterligare en fiende och ett par skärmar till åtminstone men här fick det vara nog... Vi kände bara inte för att fortsätta längre så vi avbröt. Game Over.
Detta var en flashback vi gott och väl hade kunnat vara utan just nu. Alltså, spelet är ju inte dåligt direkt om man tar det för vad det är... Bara det att vi hade väldigt svårt att ta det för vad det är efter att precis innan ha spelat värsta neonsprängfyllda adrenalin-kicken i 560km/h!! Hm... Vid närmare eftertanke kanske vi borde ha börjat spelkvällen med Flashback? För vi behövde ju liksom inte spela spelen i bokstavsordning bara för att vi presenterar dem i den ordningen... Tja, det är lätt att vara efterklok. Nu blev det som det blev. Vi ägnade minst tid åt Flashback, blott runt en halvtimme men det kändes som mycket, mycket längre än så.
Och sedan tittade vi på youtube resten av tiden. För att det kan man också göra på Switch. Allt som allt var det en till lyckad spelkväll med två riktiga fullträffar som överraskade oss båda. Flashback förvånade oss mest hur segt det kändes nu efter alla dessa år. För vi hade ju spelat det tidigare men ja, det var då inte direkt igår. Baserat endast på den här kvällens upplevelse är det lite svårt att helhjärtat rekommendera Flashback, fast vi är väl medvetna om att det var inte under de mest optimala omständigheterna direkt som vi spelade det. Om det bara hade varit Flashback vi satt med och det tidigare på dygnet dessutom, då hade vi alldeles säkert haft en mycket roligare tid med det också. Okej. Det var allt för den här gången gott folk!
|
