Format: Mega Drive
Utvecklare: Treasure
Utgivare: Sega (1995)
Genre: Action
Bakgrundsstoryn i spelet: The year is 2015. The planet Sierra is gripped by fear and is in the midst of a deep crisis.
The evil terrorist group, Scarlet, are still a commanding force. They have the power to prevent humans travelling to and from the outside universe. Scarlet's members consist of artificial beings created using super genetic engineering by the Sierrans. Scarlet is an underground organization that has been secretly formed with the express intention of destroying the human race. In addition to their high level of intelligence and awesome strenght, Scarlet's members are equipped with parasitic abilities that allow them to live within human beings, animals and machinery. Equipped with these abilities they conquered the Sierrans and stand on the brink of obtaining supremacy over Sierra.
Epsilon-Eagle, the boss of the Scarlet group, is the intended target of an assassination attempt being planned by the Sierrans, a special combat group, capable of using super powers, was secretly dispatched to carry out this mission. Scarlet uleashed a sudden attack on Epsilon with their super powers. Epsilon, seriously damaged by the attack, was thrown into the time-space continuum which had been activated by Scarlet's use of super powers.
With Epsilon seemigly gone forever, Xi-Tiger took control of Scarlet amidst the resulting confusion. With Xi-Tiger now in charge, the terrorist attacks againt Sierrans became more frequent and brutal. With this incrase in attacks towards Sierrans, Xi-Tiger soon became unpopular amongst Scarlet members. As a result, the demands for the re-instatement of Epsilon as the leader of the Scarlet group became stronger. Having been isolated from the other Scarlet members, Xi-Tiger decided to assassinate Epsilon. In an attampt to activate the time-space continuum, Xi-Tiger ordered an attack on the Sierrans' research laboratory, where children with super powers were being held hostage having been kidnapped.
Xi-Tiger sensed something was wrong. He could feel the presence of Epsilon in one of the boys. However, he was unsure because he couldn't pinpoint the evil from Epsilon, who had entered the boy's body and was now living as a parasite inside of him. In an attempt to get Epsilon out of the boy's body, Xi-Tiger took a young girl hotage and threatened to kill her unless Epsilon released the boy. The boy flew into a rage and morphed his body into Epsilon. Suddenly, where the boy had been staanding, now stood a "birdman" with steel wings.
Epsilon's mind was in conflict as a battle between it's real nature, human justice, and the foreign force raged on. Xi-Tiger could sense an unknown power within Epsilon, and fled immediately having killed the girl first. Epsilon: "Xi-Tiger, I will never let you get away."
Epsilon is not the only creature of his kind. Somehow another "birdman" with a similar body had been created. Although their bodies were identical, their minds were very different. Unknown to everybody, the mind of the mysterious new "birdman" was filled with an evil ambition. He also flew off in search of Xi-Tiger..............
Han kan skjuta framåt. Han kan skjuta uppåt. Han kan skjuta neråt. Och även diagonalt upp och ner! Epsilon!
Det tredje Mega Drive-liret vi gräver fram på raken här och nu i år men vadå, det är inte så att vi aldrig tagit upp tre SNES-spel på raken tidigare så då är det väl bara rätt att vi visar lika mycket kärlek för Segas 16-bitare. Och vad vi har här nu är alltså Alien Soldier av kultkungarna på Treasure. Samma nissar som tidigare utvecklat bl a Dynamite Headdy och förmodligen mer berömt Gunstar Heroes till konsolen. Alien Soldier var ett av de sista stora Mega Drive-släppen innan Saturn kom ut på marknaden även i Europa juli 1995.
Flödet topptitlar till det äldre formatet fortsatte faktiskt förvisso hela året ut och den stora finalen för dåtidens Mega Drive-ägare var väl Phantasy Star IV, med den passande undertiteln The End of the Millennium, som i och för sig hade varit ute i Amerika nästan ett år redan och var två år gammalt i Japan innan det slutligen kom ut i Europa lagom till julhandeln 1995. Men det fanns lir som Vectorman och Earthworm Jim 2 också, som inte alls gavs ut i Japan men kom ut på båda sidorna av Atlanten under hösten 1995. Det kom alltså ut fler bra spel till Mega Drive efter Alien Soldier. Men det var åtminstone ett av, om inte DET sista storspelet som släpptes till Mega Drive innan Saturn hade hunnit komma ut över hela världen så på sätt och vis kändes Treasures actiontripp ändå som en kulmination.
Detta är inte första gången Alien Soldier syns till här på POPKORN. Vid en omvisitering av Sega Mega Drive-topplistan tog sig spelet in på 23:e plats för... För över tio år sedan blir det nu. Då var det blott 15 år gammalt. I år fyllde det hela 25. En kvarts sekel. Vilket får åtminstone en av oss som nu suttit med det att återigen känna sig sådär lagom gammal och mossig, ja. Nåja. Det här spelet brukade i alla fall vara en big deal speciellt i staterna. Anledningen är att det inte släpptes där på sin tid. Åtminstone inte på vanligt vis. Japan, Europa och Australien fick spelet i en vanlig fysisk utgåva. Nordamerika däremot, där släpptes det enbart via Sega Channel, konsolens egen onlinetjänst. Så de flesta "Genesis-lirare" som annars hade skaffat sig det här blev alltså utan. Alien Soldier fick dock nytt liv genom Virtual Console till Wii, en långt mer utbredd onlinetjänst, då det gavs ut digitalt i alla stora regioner 2007 och nu för tiden finner man det bl a även i Sega Mega Drive Classics-samlingen till Switch. Vilket kanske är det allra lättaste och smidigaste att göra för den som är intresserad som inte redan har en digital utgåva via Virtual Console eller originalkasset till Mega Drive. Men nog med förspel nu, låt oss sätta igång om själva spelet! Och vi börjar med förspel i själva spelet...
En av våra favoritbossar. En stor mecha-sköldpaddssamuraj! Också skärmen för lösenorden (mer om den senare) och den om spelkontrollen. Inför varje bana får man prova att styra spelfiguren fritt på den skärmen. Kul idé.
Den där texten i början, den vi skrivit av på engelska, är alltså bakgrundshistorien... Som man får läsa i en över fyra minuter lång text-scroll. Fyra fucking minuter! Och denna story makes no GODDAMN sense heller, nej. Snacka om att krångla till det hela i onödan alltså. Liksom, var ska man börja ens? Sierra verkar vara en annan planet som människor befolkat i "framtiden" år 2015? Och samma människor skapade alltså varelserna som inkluderar huvudkaraktären Epsilon-Eagle genom "super genetic engineering"? Men varför heter spelet Alien Soldier? Vem är "the" Alien Soldier egentligen? Logiskt sett borde titeln referera till huvudkaraktären men han är ju ingen alien till folket som skapade honom. Han är ju upppenbarligen en örn också. Och varför blev Xi-Tigers brutala attacker mot Sierra-befolkningen "opopulära" inom TERRORISTGRUPPEN vars hela målsättning uttryckligen är att UTROTA ALLA MÄNNISKOR? Och hur kunde de vilja ha Epsilon tillbaka när han verkade vara borta för alltid? Och vilka anföll honom till att börja med egentligen? Enligt den superlånga texten var det Scarlet-gruppen men menas då inte de där människorna med superkrafter? Det verkar ju inte bättre än att de som skrev ihop texten själva blandade ihop saker men sedan UPPREPAR man att det var Scarlet. Och sedan får vi läsa att vad som verkar vara människobarn som har superkrafter hålls som gisslan efter att de blivit kidnappade... Av människorna eller? Öh... Va?! Epsilon är i vilket fall inte god heller, bara mindre ond än den andra onda ledaren för den onda terroristgruppen. Men vilka i fan kämpar han mot sedan genom hela spelet? Om Xi-Tiger hade blivit isolerad av de andra i Scarlet som inte ville ha med honom att göra längre. Vilka är då alla jävla robot/monsterfiender man strider mot i rollen som Epsilon? Äsch, fuck it, whatever.
Det blir särskilt komiskt eftersom Alien Soldier är inget story-drivet lir. Storyn har ingen som helst betydelse för vad som händer i spelet. Man bara plöjer nämligen. Här gäller det enbart att pressa framåt rakt på, äkta från vänster till höger. Man tar sig förbi fiender, kommer fram till bossar, spränger bossarna i luften och fortsätter vidare förbi fler fiender, till fler bossar osv, osv. Det är ingen direkt handling i spelet medan man spelar. Det är fullt ös, pang på bara. Man får plöja genom 25 banor och möter över 30 bossar på vägen. Det finns fler bossar än banor i detta spel, ja. Varje bana har inte bara sin egen boss på slutet, här finns även mellanbossar och vissa bannor inleds dessutom med en boss. Tydligen var ambitionerna från början att ha hela HUNDRA bossar med i spelet men detta fick Treasure skippa... Någon måtta fick det alltså vara om man skulle hinna bli färdig med spelet under Megans livstid. Men det blev ju rätt många bossar ändå. Vissa bossar är verkligen coola också. Andra... Mindre så. En boss ser t ex ut som N. Boss från ClayFighter. Trams. Men en mechacowboy som jagar en på en mechahäst? Okej, det ser kul ut om inte annat. Banorna är väldigt korta också. Det är ofta inte alls många meter från starten på en bana fram till bossen på banan. Spelet är praktiskt taget som en enda lång boss rush på det sättet. Och det vävs ihop tämligen sömlöst. Andra banan börjar bokstavligen där första slutar. Inte alltid så är fallet men oftast hänger banorna samman på så sätt. Så att man fortsätter rakt vidare från den förra banan till nästa, som i att nästa bana hänger liksom samman med den förra och delar då såklart bakgrundsgrafik och allt.
Längre in i liret bjussar de på sådana här tjusiga specialeffekter. De banorna som leker med ljuset gillar vi.
Ungefär halvvägs genom spelet tar vad som fram till dess trots allt varit ett relativt enformig röjarlir en lite mer radikal vändning. Helt plötsligt ökar variationen bana från bana. Märkbart. Även om tågbanan från lite innan också var visuellt lite annorlunda. Banorna som följer sedan är iallafall en där man får åka med en motorbåt med en levande nallebjörn bakom ratten, en fucking autoscroll-bana, några banor som kör med en tända och släcka ljuset-gimmick där en dessutom går uppåt istället för från vänster till höger, en som bjuder på en vertikallt scrollande bossfight osv... Det blir då lite mer att man vill gärna se hur nästa bana ser ut också, inte bara nästa stora bossfight. Sedan kommer man till snöbanorna med. Och det är ganska fina snöbanor.
Här blir det hur som helst mer fokus på plattformshoppande helt plötsligt. Och vi va' ba' helt liksom... Seriöst? Plattformshoppande? Nu? Nästan fyra femtedelar in i spelet? WTF? Bra plattformskontroll är det då icke här... Så det blir ett och annat fall rakt ner i avgrunden för vår FLYGANDE ÖRN till spelfigur. Kontrollen kunde ha varit mer intuitiv. Men liksom med bakgrundsstoryn känns det som att man har krånglat till det lite i onödan. Vi går inte igenom hela kontrollen här, det har vi tagit en skrämbild för istället, bara några anmärkningar... Inför varje bana får man välja fyra av sex olika vapen/attacker som man sedan byter mellan med
A. Vad som händer då är att det dyker upp en ringmeny runtom spelfiguren och sedan skiftar man mellan vapnena med styrkorset... Det slutar inte där dock. För sedan måste man även trycka bort ringmenyn vilket man kan göra med A, B eller C. Och här är haken, under tiden som menyn är uppe pausar inte spelet och den mäktiga örnen står där som en sittande anka typ. Varför? Varför kunde inte spelet pausa under tiden som man skiftar mellan vapnen? En annan lösning kunde ha varit att ringmenyn stängdes av automatiskt efter man valt vapen så att menyn alltså stängdes av efter man tryckt fram den med A, valt vapen med styrkorset och sedan släppt korset. Som det är nu, att man måste trycka en extra gång med A, B eller C för att få väck den under tiden som allt skjuter på en... Det är långt ifrån optimalt.
Helt plötsligt, out of nowwhere, ska man rädda den här blå levande nallebjörnen som ropar på hjälp... Okej. Överlag blir variationen banorna emellan större längre in, både rent visuellt och vad gäller spelmomenten.
Ändra skjutläge gör man med A plus ner. Vad detta innebär är att antigen står man på stället när man skjuter eller så kan man förflytta sig fram och tillbaka samtidigt som man skjuter. Okej... Om tanken var att det var något man skulle skifta mellan lika obehindrat som man skiftar mellan aporna i Donkey Kong Country-spelen är det dock ytterligare en fail från Treasure. Det är knappt man hinner med örnens momentförflyttning så snabbt som saker sker i det här spelet. Att man kan sväva och gå upp och ner i taket är också sådant man knappt hinner tänka på ens annat än vid de få tillällena då det är nödvändigt för att komma vidare som där på någon av snöbanorna. Treasure ville för mycket på samma gång verkar det som. Och de hade uppenbarligen tidsbrist. Och då blev det som det blev. Spelet är till och från för krångligt för sitt eget bästa mao. Det tar kanske lite väl lång tid att sätta sig in i upplägget och bekanta sig med kontrollen och allt sånt där. Alien Soldier känns mycket mer omständigt än Treasures eget tidigare Gunstar Heroes t ex. Det är mer omständigt och mindre charmigt. Något annat som Alien Soldier saknar som Gunstar Heroes hade förutom charmen är dessutom tvåspelarmöjligheten. Ja, här hade vi minsann inget val än att turas om att spela. Och detta är verkligen, verkligen synd. Hade man kunnat köra två spelare i co-op hade det förmodligen lyft spelet en bra bit. Och redan i Gunstar Heroes kunde man ju det! Att en tvåspelarmöjlighet saknas i Alien Soldier beror väl inte på annat än tidsbrist det med. Antigen det eller så var det ett stort jävla förbiseende från Treasures sida. Oavsett vad är det synd. Sannerligen ett missat tillfälle. Och liksom, fan, redan i Altered Beast fanns det tvåspelläge!
Vad vi förmodar vara skurken från introtexten, Xi-Tiger, dyker upp då och då under spelets gång. Först i form av en vanlig snubbe med klor som då förvandlar sig till någon slags mecha-tiger. Men sedan dyker någon random jävla tjej upp också, som också förvandlar sig och sparkar ens röv och vi var helt WTF? Vem fan är nu detta..? Är det meningen att det ska vara story relaterat? Fan vet. Men kolla in mechahästen! Och Technodromen-hissen!
Alien Soldier är tydligen "for Mega Drivers custom". Och exakt vad det ska betyda får man fråga producenten Hideyuki Suganami. Tydligen var det något om att spelet är hardcore och för riktiga gamers eller nåt... Whatever. Spelet är svårt helt enkelt. Onödigt svårt kan väl vi tycka. Det finns två svårighetsgrader. Superenkel och supersvår. Inget däremellan. Spelar man i supersvårt läge får man 3 credits som alltså dras av vid varje game över. Superenkelt läge, som egentligen är skitsvårt det också, beviljar en åtminstone obegränsat med continues samt passwords. Och vi skäms inte för att erkänna att vi spelade på superenkel och använde långt fler än tre continues. Och passwords. Som vi också använde då vi satt med liret mer än en dag. Men fastän lösenorden, tacksamt nog, består av bara fyra siffor så lyckades Treasure strula till t o m detta. Hur man aktiverar lösenorden kan nämligen vara något av en gåta. För det första trycker man ner för plus från 0 till 9 och upp för minus och räknaren går inte om, så att man kan inte gå från 9 till 0 direkt och vice versa, men strunt samma, fastän det också är lite störande är just det heller inte så viktigt. Haken här är att när man väl knappat in rätt lösenord så tror man att man ska "PRESS START TO EXIT" för att ja, det är vad som står på skärmen. Vilket i så fall tar en tillbaka till titelskärmen därifrån man kan välja att starta spelet... Och då funkar inte lösenorden. Argh!! Vad man ska göra för att få lösenorden att fungera, vilket vi behövde kolla upp i manualen förresten, är att trycka HÖGER efter den fjärde och sista siffran. Då markeras "SET" som visar om lösenordet är giltigt och sedan ska man trycka C. Inte start utan C. Alltså, för helvete då Treasure... Hur lyckas ni krångla till något så här enkelt? Varför kunde ni inte skriva tryck start för att gå tillbaka till titelskärmen och DÄRTILL tryck C för att aktivera lösenord rakt under där?! Varför "gömma" lösenordaktiveringsknappen eller hur fan man nu ska uttrycka det? Så jävla dumt. Och det finns en markör, ja. Men denna försvinner prompt när man inte trycker upp, ner, höger eller vänster med styrkorset.
Variationen fortsätter i varje fall som helst in på de sista banorna med t ex en autoscroll-bana inuti ett astroidfält. Och sedan Epsilon fritt flygandes genom den tomma rymden. Men liksom... Något rappare flygbanor med ÖRNEN vore coolare. För man flyger inte ens riktigt, snarare svävar man fram bara. Slött. Oh, well. Hissbanor som för tankarna till Technodromen-hissen i Turtles IV får oss att småle åtminstone. Om det verkar som att vi klagar mycket på spelet så är det för att vi gör det... Men det betyder inte att vi tycker att spelet är dåligt. Nej, förstå oss rätt här, Alien Soldier är ett bra spel. Den saken är klar. Vi satt med det i flera timmar eftermiddagen vi hade bestämt att spela det och hade tokroligt mest hela tiden, störningsmomenten till trots. Då hade vi redan "smygstartat" på det dagen innan och sedan fortsatte vi spela bara för skojs skull dagen efter också. Det här är ett bra spel alltså. Däremot är det inte alls LIKA BRA som framför allt Gunstar Heroes från tidigare till samma format... Och då liret dessutom är i exakt samma sprängactionfyllda run and gun-genre, och från samma utvecklare, blir man självklart mer kritisk till det av bara de anledningarna. Och riktigt lika bra som ytterligare ett annat spel från Treasure som också har grävts fram ur spelkistan här på sidan, Sin & Punishment, är det då heller inte. Och det där spelet gav vi tre och ett halvt stridslystna jordklot av fem möjliga... Vilket innebär att det kan "bara" bli tre av fem hela stora explosioner i slutbetyg för det här.
Betyg: Tre av fem hela stora explosioner!!! For Mega Drivers custom!!!
|
