Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan #69
Alien Syndrome



Text och sånt: Jan M. Komsa & G.W. Kong, 2022-11-08

Format: Master System
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1988)
Genre: Action

Mer aliens! Vi håller oss kvar på Master System vad Framgrävt ur spelkistan anbelangar och som en sorts epilog till hela förra månadens ruskigheter tar vi en närmare kik på Segas egen lilla rymdskräckis, som helt uppenbarligen inspirerades av de båda Alien-filmerna som kom ut tidigare. För om det inte ska föreställa en xenomorph rakt ur Alien där på omslaget till de västerländska utgåvorna så vet vi inte vad alltså. Liret är baserat på Segas egna arkadspel från 1987. Denna Master System-version från året därpå är en av flera portar. Under 1988 och 1989 gjordes olika, mer eller mindre arkadtrogna, portar även till en mängd hemdatorer som Amiga och Commodore 64. Och det gjordes t o m en olicenserad version till Famicom/NES. 1992 kom dessutom portar till japanska Sharp X68000 samt Game Gear. Känns lite synd att det inte kom en mer arkadtrogen port till Mega Drive då in på 90-talet. Det hade varit fett. Master System-versionen kan inte riktigt jämföras med arkadförlagan rent visuellt men samtliga sex banor och sju bossar från arkadspelet återfinns åtminstone här också.



Alien Syndrome till Master System är ett mycket rutigt spel och då talar vi inte endast om det västerländska omslaget. Rutmönster var något futuristisk tänkte man då, på 80-talet, förstår ni. Spelet är en top-down shooter där man, ja, skjuter Aliens. Aliens med en suspekt likhet till dem från just Alien-filmerna. Åtminstone till att börja med på första banan. Det är faktiskt olika slags mordiska rymdvarelser som dräller på varje bana och nya olika sådana för varje bana men ja, med tanke på omslagsbilden, komplett med jazzhänderna från den första Alien-rullen, och de allra första fienderna som man stöter på här så är ju det första intrycket givet. Kontrollen är extremt simpel. Man kan röra sig och skjuta i åtta riktningar. Man har en knapp för att skjuta och en knapp för att pausa och poppa upp menyn där man ser poängen, hur många extraliv man har kvar och hur många människor man har kvar att rädda på den banan man är på. Tekniskt sett finns det två spelbara karaktärer, en tjej och en kille, och vi ville egentligen spela som tjejen ā la Ripley, för att få in den rätta Alien-känslan liksom, men det gick dessvärre inte med en player.




Så nej, tyvärr kan man inte spela som stand-in för Sigourney Weavers Ripley i singelspelarläget. Inte vad vi kunde få till i alla fall och vi försökte med allt. Att trycka höger på titelskärmen funkade inte, att trycka start när spelet av sig självt skiftade till Marys karaktärsporträtt, som ni ser på den första bilden här ovan, funkade heller inte och att trycka start med den andra kontrollen kör igång tvåspelarläget där man turas om med varsin spelare och då styr spelare två tjejen. Detta var dock inget som vi ville spela vidare med, eftersom vi turades ju ändå om som spelare nr 1. Även om det egentligen bara är hårfärgen och färgen på kläderna som skiljer hade vi ändå hellre spelat som tjejen med en spelare. Det är dumt och synd att man inte kan välja att spela som antigen killen eller tjejen i enspelarläget. Det är också synd att man, tillskillnad från arkadspelet, inte kan spela två samtidigt i Master System-versionen. Detta hade verkligen höjt spelet. Att bara få turas om med varsin karaktär var inget som lockade. Att spela igenom detta på det viset och då inte bara behöva vänta på sin tur utan sedan också göra om samma bana som den andra spelaren hade varit väldigt drygt i längden. Så vi skippade alltså tvåspelarläget helt och hållet och turades i slutändan om i enspelarläget som sagt var.




Vad spelet går ut på är att man på varje bana ska undvika att dö, man kan såklart försvara sig med dödligt våld men man behöver inte döda alla rymdvarelserna utan man kan gå förbi dem, och innan tiden rinner ut, måhända en idé som spelmakarna fått från att rymdskeppet ställdes in att självförstöras i den första Alien-filmen, rädda tio besättningsmedlemmar för att därefter hitta till utgången som först då öppnar sig och på väg ut ta kål på bossen för banan. Man börjar med praktiskt taget en ärtbössa typ men det finns bättre vapen att finna i form av laserpistol samt, i sann Alien-anda, eldkastare. Finns även en bomb som tar död på alla fiender på skärmen direkt när man plockar den. Rätt så meningslöst i vår mening då fienderna är inte så svåra att undvika och de re-spawnar dessutom. Varje gång vi har plockat bomben har det inte alls känts nödvändigt.

Det kan förvisso vara ganska många fiender på skärmen samtidigt, faktiskt lite imponerande för ett gammalt Master System-spel, och det blir en del flickering som uppstår då. Instruktionsboken nämner t o m detta och försäkrar en om att en fiende inte kan skada spelaren medan den flickrar. Vad mer? Finns warp-plattor typ som alltså warpar en till någon annan del av skeppen. Jo, varje bana är alltså sitt eget rymdskepp. Det är ballt. Och så finns det ett frågeteckenblock också. Enligt manualen så ska ett av två saker hända när man plockar det. Antigen blir man osårbar en begränsad tid eller så händer inget. Och vad vi märkte så hände det aldrig något varje gång vi plockade ett frågetecken. Så att till slut ignorerade vi dem bara. Och ja, just det... Det finns ett till "power-up" minsann, eller power-down snarare... Ett föremål som när man plockar det tar bort ens bättre vapen om man hade eldkastaren eller lasern och ger en ärtbössan igen. Jippi.



En sak vi gillar med detta videospel är att det finns en poäng till poängen i spelet som ger en anledning att faktiskt ta itu med fiender och inte bara undvika dem. Man får nämligen extraliv för de första 50 000 poängen man samlar och därefter för varje 10 000. Poäng får man för varje människa man räddar, genom att bara gå över dem, och såklart för varje rymdmonster man dödar. Något att tänka på då man vid game over inte får börja om från början på samma nivå man var på utan från början på hela spelet. Detta gör spelet grindigt. Vad som gör Alien Syndrome ganska kul att spela trots hur enformigt det kan bli är att man faktiskt rör sig rätt så smidigt och att fiendera är inte fuskigt mycket snabbare än ens spelfigur, vilket fallet är i alltför många andra spel, så det är oftast inga problem att vare sig undvika dem helt eller att ge sig på dem och åker man dit beror det därmed inte på spelet utan på en själv. Det känns rättvist alltså. Men shit, vad den där ärtbössan suger... Eldkastaren är då vårt weapon of choice. Notera även att det är blodsplattereffekter i det här spelet innan rymdmonsterna exploderar, som ni kan se på bilden i mitten här ovan. Shit alltså. På den tredje banan, som ni ser på tredje bilden ovan från vänster, blir det klurigare att navigera och man kan trilla över kanten (ut i rymden..?).




När vi kom så här långt in, efter några game over på de tre första banorna, hade vi också kommit in i spelet så pass mycket att vi hade så pass många extraliv kvar att vi var villiga att offra ett liv bara för att se vad som hände, om det hände något, när tiden rann ut. Ifall det faktiskt blev någon explosion eller inte. Vi blev inte besvikna. Skärmen blinkade i en massa olika färger och en härlig pixelboom ägde verkligen rum. Ett litet plus i kanten för det. Och ja, det här är alltså ett sånt där spel som man kanske inte är så bra på direkt men som man snabbt lär sig att bli bättre på. Om det där låter vettigt. Den första banan var t ex lite kämpig för oss båda till att börja med och vi fick båda varsin game over redan där. Men efter bara ett par försök kunde vi kuta igenom hela banan och komma fram till bossen skitfort verkligen. Det tog inte alls lång tid att bli väldigt duktig. Och likadant var det sedan på den andra banan, osv... Det enda som egentligen hindrade oss från att varva hela det här spelet på under en timme var just det att man kastades tillbaka till första början och inte början på den banan man var på vid game over. Och vi hade kanske lite för bråttom som inte farmade extraliv. Och då det är one-hit kills i det här spelet så kan man få game over ganska snabbt om man inte har samlat poäng nog för extraliv.




Det finns totalt sex hela banor, kallade rundor, med en boss i slutet av varje. En fin liten touch är att varje rymdskepp, som alltså utgör en bana, presenteras med en egen bild på hur det ser ut på utsidan och har sitt eget namn. Sedan finns en sjunde och sista bana också som dock bara består av den sista bossfighten. Bossarna ser grymma ut. Det är fräck pixelart liksom och sannerligen monstruösa kreationer. En boss ser ut som djävulens vagina. Och vi skojar inte ens. Lite trist nog äger bossfighterna rum mot en helsvart bakgrund i den här versionen (annat var det i arkadspelet). Häftig bossfightmusik är det med och musiken ute på banorna bidrar till att skapa en tryckande stämning samt lätt klaustrofobisk atmosfär som sannerligen för tankarna till just de båda första Alien-rullarna. Det finns förresten en story kring allt det här men det är väldigt mycket whatever över den liksom. Allt som allt hade vi hyfsat roligt med det här gamla spelet... Hyfsat roligt... Vi var inte helt sålda på det alltså. Det kunde ha varit bättre.

Vad hade höjt detta lir till att vara bra från bara vara godkänt? Ett par saker. En skademätare istället för one hit kills eller åtminstone möjligheten att plocka upp armor eller något för att kunna motstå två eller fler träffar. Fler bra vapen utöver eldkastaren och lasern. Varför inte ett raketgevär också? Det hade varit grymt. Att man inte tappade sitt bra vapen varje gång man själv råkar bli träffad. Detta hade ju en rustning också kunnat hjälpa till med. Att man kunde välja att spela som tjejen så att man kan låtsas vara Ripley i enspelarläget. Och de två stora: Att man vid game over inte behövde börja om från början på hela spelet utan fick börja om från början på den nivån man dog på samt att man kunde spela två samtidigt och inte bara turas om. Med dessa, enligt oss fullt rimliga, modifikationer så hade Alien Syndrome LÄTT varit en tre av fem-poängare, kanske t o m mer än så... Som det är nu stannar det dock på blott två av fem. Precis över gränsen för godkänt. Som det är nu är det alltså okej, men inte mycket mer än så.



Vårt slutgiltiga betyg: Två av fem par jazzhänder. Godkänt mao.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
| 1-D
|- 1080° Avalanche
|- 1080° Snowboarding
|- Alien Soldier
|- Alien Syndrome
|- Altered Beast
|- Asterix (MS)
|- Bart's Nightmare
|- Basketball Nightmare
|- Batman (MD)
|- Bubsy
|- Bucky O'Hare
|- ClayFighter
|- ClayFighter 2
|- ClayFighter 63 1/3
|- Claymates
|- Crash Bandicoot
|- Crystal Warriors
| E-L
| M-St
| Su-Z
|
Frispel

För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.