Format: Master System
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1990)
Genre: Action, plattform
Denna crossover mellan Alex Kidd och Shinobi blir det fjärde Master System-spelet på raken som ihärdigt grävts fram ur vår trogna spelkista. För vi ville spela igenom något riktigt bra till Segas egen gamla 8-bitare och vi vet ju att det finns bra spel till den här konsolen! Efter ett inte helt godkänt gammalt sportspel med Basketball Nightmare och en förvisso godkänd (men inte mycket mer än så) rymdskräckis med Alien Syndrome så hoppades vi minsann på att det skulle vara tredje gången gillt med förra månadens Danan: The Jungle Fighter... Men icke. Det spelet var liksom Alien Syndrome helt okej och alltså godkänt men inte mer än så.
Att bara ge upp var dock ej aktuellt och någon gång sa Janne fuck it och strök vad som än var planerat att grävas fram innan till förmån för Alex Kidd in Shinobi World för oss att spela igenom för den här månaden. För det är ett spel som vi båda var mer eller mindre bekanta med sedan tidigare och som vi vid närmare finlir alldeles säkert skulle finna vara väl över godkänt. Frågan den här gången var därmed inte om detta är ett bra spel utan snarare hur bra det är. Så att... Fjärde gången gillt?
Alex Kidd in Shinobi World är något så kurisoa som en crossover mellan Alex Kidd och Shinobi, båda av Sega. Storyn är simpel. En ond snubbe rövar bort Alex Kidds flickvän så en bortgången shinobis ande besitter grabben ā la Avenging Spirit för att jaga rätt på ondingen och rädda tjejen. Avenging Spirit kom dock ut i arkadhallarna året efter detta så det var inte Alex Kidd som apade efter det liret om nu något skulle ha apat efter något annat i det här sammanhanget.
Spelet är kort. Arkadkort typ. Endast fyra världar, kallade rundor, dock uppdelade i tre banor vardera. Och även om den tredje banan på varje värld bara består av bossen för den världen så innebär det ändå åtminstone tolv banor totalt. Som Super Mario Land.
Banorna är inte de längsta som vi har stött på i en actionplattformare men de är å andra sidan inte de kortaste heller och det finns både en del hemligheter att finna på vägen och alternativa vägar att följa. Det finns alltså en del återspelvärde utöver att man faktiskt inte har något emot att spela om hela spelet från start bara för att det är så förbannat skoj att spela vidare. Men mer om detta senare.
Banorna är bra uppbyggda, med t ex lådor som man kan hoppa upp på för att ta sig vidare. Och man känner sig så cool när man kommer på bäst sätt att handskas med vissa fiender. En gubbe skyddar t ex sig med sitt svärd så om man bara går rakt på får man inte in någon träff innan han i sin tur hugger en. Bakifrån tar man honom dock. Eller om man först låter honom kasta sitt svärd mot en och hoppar över det för att då gå till attack! Fuck yeah!
Alex Kidd in Shinobi World har förresten tagit finfina placeringar på våra speltopplistor här på sidan, på både Master System-toppen samt årets spel, så flitiga och uppmärksamma läsare noterar säkert likheter i texten och bilderna direkt ovan men detta beskriver och visar bra vad spelet handlar om och vi återanvänder hellre än återuppfinner hjulet på nytt varje gång.
Power-ups innefattar sådana där småspjutninjagrejer som man kastar som ninja, superslash-attack samt tornadotrolldom. Alex Kidd kan såklart gå och hoppa samt även ducka, hänga sig från vissa järnrör typ och fara iväg i ett supersnurreldklot uppåt och klättra upp för lyktstolpar för att från dessa utföra samma supersnurreldklotteknik framåt. Slasha med svärdet såklart, simma och bådadera. Simma och slasha under vatten alltså.
Här finns även vägghopp! Alla spel blir roligare med vägghopp. Fattas bara att här fanns dubbelhopp också så vore kontrollen komplett.
Musiken är riktigt bra. Nästan direkt när vi började spela detta fimpade Janne förresten spelet och körde igång Shinobi istället, bara första banan, och sedan körde vi åter igång Alex Kidd, bara så vi kunde digga den remixade tagningen på låten från just Shinobi till samma format färsk i minne.
Spelet är relativt traditionellt upplagt. Banorna kan förvisso ta en vertikalt uppåt och neråt också men det är ändå alltid från vänster till höger, från startpunkten till slutpunkten som gäller på varje vanlig bana med bossbana på singelskärm var tredje bana.
Bossarna är busenkla. Det är bara pang på och helt plötsligt ligger bossen död. Bossarna har även synliga skademätare precis som Alex Kidd själv och det är nog bara sista bossen som har mycket mer liv än ens egen spelfigur. Boss nummer två är annars lite annorlunda från alla de andra. Där måste man undvika dessa söta små helikoptrar som bossen, som själv är ett stort luftskepp, spyr fram. Boss nummer två är också, lite udda nog, den enda som inte återvänder för en boss rush mot slutet av spelet.
Vi uppskattar för övrigt den relativt stora variationen på banorna. Inte nog med att varje värld i spelet är uppdelad i flera banor och att banorna är olika då med olika bakgrunder och så, men varje bana äger dessutom rum mot olika bakgrunder inom samma bana. Man börjar på ett ställe och så klättrar man upp några skärmar eller hoppar ner en skärm eller går in i en byggnad och finner sig i lite annorlunda miljöer. Att man kan ta sig allt högre upp eller allt längre ner på vissa av banorna och gå in i byggnader gör även mycket för helhetsintrycket. Det gör liksom att spelet känns fylligare, matigare, mer levande rent utav... Att det kan vara så mycket på gång här trots att spelet i slutändan är ganska så kort. Men ja, underbart är kort eller hur var det nu? ;)
Fucking vattenbanor sedan. Att alla spelutvecklare tvunget skulle trycka in dessa vattenbanor i alla sina spel... Vattendelarna i Alex Kidd in Shinobi World är dock inte så illa ändå, fastän det är de minst roligaste delarna av spelet. Alex Kidd kan simma men undervattenkontrollen är lite knas. Det är som om man förflyttade sig mot strömmarna hela tiden. Det är motstånd alltså. Vilket i och för sig inte är helt tokigt kanske. Man kan i vilket fall som helst fortfarande slasha med svärdet under vatten som sagt var. Pluspoäng för det. Så alla fula fiskar får allt passa sig så de inte får sina fiskar varma! Eller nåt.
På ett ställe i spelet där man tar sig fram under vatten så kan man bli insugen i ett sjunkhål där under vattnet, ett blått hål eller vad det nu kallas, som tar en ännu längre ner under ytan och så ser man att det blir mörkare runt omkring en desto längre ner man sjunker. Riktigt fräckt faktiskt och sannerligen ingen dålig effekt i ett lir från 1990. Ens fiender under vatten består av farliga fiskar, inklusive hajar, och skurkar till dykare.
Man behöver inte ta den här vägen dock. Det är det som är det fina. Man kan ta sig fram till slutet av banan genom att simma vidare fram längre upp också. Taggar och sånt får man ju också se upp för. Som tur är slipper man någon dryg undervattenboss.
Det här var bara för roligt. Ja, först och främst var det ju som taget ur Super Mario Bros det här med att fisken hoppar upp efter en där på bron, fastän banan går vertikalt uppåt och man kan klättra i rep också, men animationerna och hur det blir som en hel sammanhängande sekvens av det här alltså! Sättet som Alex Kidd rör sig på och när man sedan landar en bit längre bort på bron och den delen av bron sedan kollapsar under ens fötter... Han, Janman skrattade faktiskt rakt ut åt det här. Högt också. På allvar. På allvar skrattade han så åt detta. Och insisterade på att vi måste bara ha med hela den här sekvensen fångad på bild i texten. Så, ja... Här har ni den. Det är humor det menar Janne. Ni som uppskattar japansk slapstick finner säkert glädje i detta.
Liret har fina bakgrunder samt lagom stämningsfulla och varierande miljöer. Lavagrottor som man stöter på en del av är förvisso inte direkt originellt i plattformsspelsammanhang men okej då. Diverse inslag längst banorna, som spjut som plötsligt sticker fram ur väggar, golv och tak som man i bästa Indiana Jones-anda måste undvika och ibland kan göra så genom att rätt tajmat bara kuta fort som fan förbi och rälsvagnar som man, likaså i bästa Indiana Jones-anda, kan åka med är kul inslag. Det är också kul att man under äventyrets gång alltjämt stöter på nya dylika inslag som gör att spelet hela tiden känns nytt och lite annorlunda. Sedan att en del inslag, som eldkloten som då och då hoppar rakt upp ur lavan, alldeles säkert är tagna, eller "lånade", rakt ur Super Mario Bros får man bara tåla.
Man åker inte med den där rälsvagnen automatiskt dock utan måste förflytta sig själv framåt i takt med den för att inte trilla av. Lite klurigt är det allt. Och lagom actionfyllt. Speciellt det där hoppet sedan av och över lavagropen.
Alex Kidd in Shinobi World är ett färgstarkt spel. Rent visuellt är det ett av de finaste till konsolen vågar vi påstå. Här ovan i mitten ser ni förresten ännu ett sånt där tillfälle där man kan ta flera vägar fram till slutet på en bana. Antigen man plattformshoppar vidare högt uppe bland bergtopparna eller om man dimper rakt ner och fortsätter framåt genom den dunkla grottan underjord. Underbart.
Sådant här kan leda till episka fail förstås... Vid något annat tillfälle så hoppade nämligen Janne bara rakt ner i en avgrund till spelfigurerns död. Bara rakt ner i en bottenlös avgrund hoppade han. Det var det extralivet det. Hoppsan, ja, eller hur? Det var ett av de få gångerna som vi gick back ett extraliv. Spelet är väldigt förlåtande annars. Bossarna är som redan nämnt busenkla, endast sista bossen är inte busenkel utan bara enkel, man har skademätare som dessutom kan utökas, tillfällen då man kan dö genast, som när Jan glatt hoppade ner i avvgrunden, är få och man samlar lätt på sig många extraliv fram till sista banan.
Är detta det bästa Alex Kidd-spelet någonsin? Jodå. Spelets enda riktiga tillkortakommande är just det att det är rätt så kort. Det tog oss lite mindre än tre kvart kanske att varva och då är det säkert möjligt att klara spelet mycket fortare än så om man vet exakt vad man gör och vart man ska och så.
Ett väldigt enkelt spel är det. Generös skademätare och här finns gott om prylboxar med extra hälsa utspridda. Extraliv får man dessutom om ens hälsomätare redan är full och man tar en prylbox där det annars skulle funnits extra hälsa.
Vi kan inte svara på vad som händer vid spel över, om man börjar om från första början eller början på världen eller banan man var på, eftersom vi aldrig fick spel över och tänkte inte på att köra fram till bana 2-2 igen och dö tills vi fick spel över där bara för att kolla. Och när vi nu renskriver detta är spelet och allt undanplockat. Vi dog bara tre gånger; en gång på sista bossen faktiskt, eftersom den fan överraskade oss med mer än en form, en gång strax innan sista bossen i ett rum som kör med en satans Mega Man-gimmick som kan gå och dö själv och så en gång då han Jan hoppade rakt ut i ingenstans utan att tänka sig för eftersom han är Jan.
Det första vi gjorde efter att ha varvat hela spelat var att börja spela det från början igen och då vet man allt att man har att göra med ett riktigt bra spel. När man efter att ha spelat färdigt bara vill fortsätta.
Första bossen skulle från början vara en parodi på Mario förresten. Därför anfaller han med studsande eldklot samt krymper i storlek när man fått in några träffar. Som Super Mario gör när han inte längre är hög på svamp, ni vet? Sega bangade dock ur och han blev istället en parodi på Ken-Oh, den första bossen från Shinobi som i sin tur baserades på Raoh, en karaktär från Fist of the North Star. Bevarade screenshots avslöjar dock sanningen och att namnet på bossen från början skulle vara Mari-Oh. Klockrent.
Vi var inne på en trea först. Sedan tre och en halv. Med det här spelet är så roligt och bra att det förtjänar ett ännu högre betyg.
Det blev fjärde gången gillt alltså. Alex Kidd in Shinobi World är en klar fyrapoängare, det fjärde bästa spelet till Master System enligt Jans egen lista när det gäller den konsolen och framför allt det nästbästa spelet av dem alla från år 1990 enligt en enig POPKORN-redaktion. Kort sagt: Ett väldigt bra spel som visade att Sega absolut var att räkna med på 8-bitstiden.
Vårt slutgiltiga betyg: Fyra av fem roliga fiskar som är ens fiende.
|
